Kategori: Dagbok

Idag, om en halvtimme närmare bestämt, åker jag in till universitet för att hämta uppsatserna som skall ventileras nästa vecka inklusive den jag ska opponera. Det blir med andra ord näst sista gången jag är på GU på väldigt länge, kanske för alltid. Det känns lite märkligt, jag antar att det inte riktigt sjunkit in än.

Malm har redan åkt in, han har sin opposition redan idag. Jag hoppas det går bra för honom. Både som opponent och respondent. Sen har han dock ytterligare en tenta att göra, så han är inte heller klar efter idag.

Angående min uppsats är det skönt att den är klar men jag kommer inte att kunna slappna av efter ventileringen och betygssättningen. Jag är mest orolig över att citaten eller hänvisningarna skall vara felaktiga på någon punkt, själva innehållet tror jag ändå pär rätt okej. Jag hoppas också att jag inte får en uppsats att opponera emot som bygger på någon krånglig teori som det tar månader (eller i alla fall veckor) att sätta sig in i. Det är vansinnigt att inte låta dem som haft liknande ämnen opponera på varandra och på det sättet ta vara på den kompetensen i oppositionen.

Vidare är jag lite nedslagen. Det poem som jag tidigare publicerat på bloggen och som jag var mycket nöjd med gick igår upp till bedömning i skrivarcirkel. Milt uttryckt kan man sammanfatta det med att de övriga medlemmarna inte blev riktigt så begeistrade som man skulle ha kunnat ha hoppats. Det är inte så mycket att de inte gillade den, jag gör inga anspråk på att vara en speciellt bra poet. Det som bekymrar mig är att jag var så nöjd med den vilket får mig att ifrågasätta mitt omdöme lite.

Det går lite trögt med uppsatsen. Har inte jobbat överdrivet mycket (läs: inte alls) med den idag. Jo förresten, jag läste in mig på lite begrepp som kan komma till nytta i diktanalysen (metafor, metonymi etc.) Det var bra att färska upp minnet lite. Om inte annat så behövdes det. Det jag oroar mig mest för är versmåtten. Jag är dålig på att avgöra vilka stavelser som är betonade och vilka som inte är det, trots att jag gör mitt bästa och skanderar högt. Jag har fått lite ledtrådar i artiklarna så jag gissar att det går bra ändå. Vidare kollade jag idag och jag har 60 dagsartiklar, huvudsakligen recensioner. Sedan har jag ytterligare ett tiotal artiklar ur kulturtidskrifter som i sin tur är något längre. Jag funderar på att strunta i utflykten till Kurs- och tidningsbiblioteket imorgon och mikrofilmerna där. Det känns som om det material jag redan har är ganska täckande. Jag tror inte at min opponent som att göra sig besväret att kolla upp några enstaka recensioner i typ Sydsvenskan. Det är ju trots allt bara en b-uppsats. Vad jag däremot tänker göra är att noggrannare gå igenom Samlaren från 1995 och fram till idag. För att försäkra mig om att jag inte missar något avgörande.

Jag har sökt efter lägenheter runtomkring Stockholm, en hel del faktiskt. Malm och jag var rätt inne på Uppsala förut, men det känns inte lika lockande längre (lägg märke till alliterationen). Detta av olika skäl. Dels snubblade jag över en blogg imorse under mitt dagliga morgonsurfande i väntan å att Malm skulle sålla sig till de vaknas skara. Bloggförfattaren ifråga var en uppsalastudent som skrev om sitt liv som i stort sett gick ut på att festa, supa och handla fina saker. Vad finns egentligen i Uppsala mer än studentliv och en fin kyrka? Jag vet att jag säkerligen generaliserar lite, men det är nog billigare och framför allt lättare att få tag i en lägenhet i någon förort till Stockholm, som pappas Helena påpekade häromdagen. Det är dock svårt att för mig som aldrig bott i Stockholm veta vilka förorter som är ”bra” och vilka som är ”dåliga”. Malm är i det avseendet inte speciellt hjälpsam då han helt enkelt inte riktigt verkar ha någon koll (alternativt inte orkar engagera sig). Vi får väl se var vi hamnar till slut.

Efter att ha jobbat så mycket med lyrik blev jag dock lite sugen att försöka knåpa ihop något eget och resultatet blev en liten dikt. Min förmåga som poet är högst diskutabel men jag tänkte ändå lägga upp mitt lilla verk här till allmän beskådan (eller beundran om man känner sig mera manad till det.)

—

Först när dörren stängdes insåg vi tystnaden
Först när dörren stängdes lossnade kristallkronorna
De av pärlemor från sina fästen. De föll
Utan ljud, utan klagan.

När man skrattat åt den andre en gång för mycket
När man skrattat tills endast tystnad återstår
Allt annat ligga på nypolerade golv
Kullvällt och trasigt.

Ett hus på landet. Ett hus
För dig och mig. Ett hus
Med kronor av pärlemor.

Om en vit lögn använts ett par gånger för mycket
Och blivit alldeles smutsigt sammetsgrå.
Ja, då kan det bara gå som det går
Som det gått för oss.

LOVE STORY

På lunchen lämnar han kontoret och Bonniers-huset för att köpa en chokladkaka på seven-eleven. De har inte ”hans” smak i den första. Inte i den andra heller. Eller den tredje. Den är rätt ny. Med digestivesmulor i. Han har tänkt på den under mötet med den nya konsthallens chef. Chokladen. Och smulorna i chokladen. Han har gått förbi Sankt Eriksplan för ett bra tag sedan. Sankt Erik, det var väl han som dödade draken. Man kan se honom göra det, nere i Gamla Stan. Men det är bara turisterna som ser på honom. I Hamilton-böckerna bor Hamilton just där. Det finns en scen där Hamilton ser ner på statyn, som inte ens är original. Och det är väl inte Hamilton heller. Det tänker han på när hans ögon far över hyllorna med all choklad utom den han vill ha. Den med smulorna.

I den fjärde butiken hittar han chokladen. Vid det laget är han svettig. Det hade varit ett sånt slöseri med tid och energi om han inte hittat chokladen. Han är tacksam, uppfylld av tacksamhet utan att riktigt veta vart han skall rikta all denna tacksamhet. När han betalar för chokladkakorna (han köper två för säkerhets skull, man vet ju aldrig) ler han hastigt mot kassörskan. Hon är yngre än han. Det är allt fler som blir yngre än han. Tjugo, tjugofem, någonting däremellan. Det var tio år sedan han var tjugo, tjugofem, någonting däremellan. När han var tio år gammal bodde han i en liten stad (alingsås). Stad är fel ord. När hans syster som bor kvar i den lilla staden som inte är en stad (alingsås) hälsar på och hon tycker Stockholm är stort brukar han skratta bort det och säga att jämfört med London eller N. Y. är Stockholm ingenting. Alla säger så. Det är det billigaste man kan säga. Han skäms för att systern blir tyst när han säger så. Är det för att hon vet hur platt det egentligen är? Är han genomskådad? Spelar det någon roll. Han har en bekant i London. En konstnär, trots att han i huvudsak undviker att träffa konstnärer annat än i jobbet. Konstnären brukar kasta huvudet bakåt och skratta: nothing really matters, mate. Det spelar ingen roll att kassörskan är yngre än han. Han ler ändå. Hastigt, så att hon inte skall tro något. Inte för att det spelar någon roll.

När han kommer ut ur butiken inser han plötsligt var han är. Mittemot, rätt mittemot, är hennes lägenhet. Är det ett sammanträffande? Finns sammanträffande? Allt är sammanträffanden. Det sa i alla fall den där konstnären i London en gång. Han tvekar på trottoaren. Utan att egentligen ha bestämt sig går han över den våta asfalten, över vägen och upp på den ljusgrå trottoarstenen på andra sidan.

Hjärtslag. Andetag. Hjärtslag. Nytt andetag. Hjärtslag. Igen, andetag.

Han har hennes nummer i innerfickan. Han bär det med sig för att det inte skall komma bort. Han har inte ringt henne. Han träffade henne i lördags. Det är onsdag idag. Han tänkte ringa på torsdag. Bjuda ut henne. Eller nåt. Kanske bara lunch. Eller ta en drink någonstans. En drink är bra, anspråkslöst. Han tycker om henne, trots att de bara setts en gång. Sedan dess har han tänkt på henne. Fantiserat om hur de mötts igen. Och fortsatt mötas. Hur han tagit henne till hemstaden och föräldrarna. De skulle flyttat ihop, köpt en bostadsrätt i Vasastan. Kanske skaffat hund. Det behöver inte vara en hund, en katt går också bra om hon föredrar det. Men ett gemensamt djur, ett gemensamt projekt. Något som binder dem samman. Han hade tagit henne till en vacker plats, vart har han ännu inte bestämt. Ut i skärgården kanske. Eller utomlands. Där skulle han ha friat och hon hade sagt ja. De skulle åkt på bröllopsresa till Seychellerna. De skulle ha flyttat till någon villaförort, det hade varit bättre för barnen. Ja, de skulle givetvis haft barn. Tre stycken, könen så jämt fördelade som det går med tre barn. Längre än så har han inte kommit. Jo, någonstans på vägen skulle han gått från sitt tråkiga jobb som curator till chef för en konsthall eller museum, förslagsvis Moderna.

Det var han och några från jobbet. Grabbar förståss. På en av Stockolms halvglamorösa krogar. De försökte först på Kharma, där kom de inte in. Det var Mats fel, som vanligt. Han var för full. Inte fullare än de andra egentligen men han blir alltid skräning med alkohol i blodet. Det märks att han är full med andra ord. De sitter där på krogen när något ljushuvud får för sig att han skulle kunna behöva hjälp med raggningen. Han vill inte ha någons hjälp, absolut inte när det gäller det motsatta könet. Men snart har hela gänget nappat på idén. Han kan inte göra något när en av de andra reser sig upp och på en löjligt kort tid, det kommer med erfarenheten, spanar in ett lämpligt objekt. Hon står för sig själv vid baren. Hur han som rest sig upp sett henne genom trängelsen är ett mysterium. Kamraten går fram till henne. Från sin plats vid bordet kan han inte höra vad de säger, men han ser hur kamraten snackar med henne och hur han sedan vänder sig om och pekar. Hennes blick följer riktningen och fastnar på honom. Det kommer inte komma någon reaktion, han är säker på det. Hon kommer att se bort och kvällen kommer fortsätta på precis samma sätt. Med fylla och allmän grabbighet tills de en efter en når framgång hos damerna (ja, inte han själv då, han är inte på humör) och droppar av. Men hon vänder inte bort blicken, den dröjer sig kvar vid honom och hennes läppar kröks i antydan till ett leende. Hon säger något till kamraten som segerviss svassar tillbaka till deras bord. Han hör inte riktigt vad kamraten säger utan lirkar sig ut från deras bord och går bort till henne.

Alltså, hon är verkligen snygg. Håret är blonderat, långt och utsläppt. Läpparna målade. Svarta byxor som stramar åt precis lagom mycket och på de rätta ställena. En generös urringning som han inte tillåter sig att mer än snudda vid med blicken. Hon ler mot honom och presenterar sig. Och i det ögonblicket är det kört. Han är fast. Trots att han hatar det låter han henne dra med honom in till dansgolvet. Hennes kropp mot hans, det är trångt, mycket folk, och ändå är det bara de, sådär som i filmer när allt i periferin är utsuddat. När hon är trött på att dansa sitter de för sig själva i ett hörn och bara snackar. Det går egentligen inte att snacka på krogar med musiken och allt stök, men med hennes mun några millimeter från hans öra och vice versa lyckas de ändå. Han har sin hand på hennes lår, hennes ben snuddar vid hans. Det finns inte en sekund som han glömmer att hans hand är på hennes lår. Under den hennes värme. Kanske dansen gjort henne varm. Han påpekar det för henne. Försöker du tala om för mig att jag är het? svarar hon. Han tvekar och säger ja. Då skrattar hon och han blir varm.

På hennes plånbok står det BITCH med metallbokstäver. Han tycker att det ger henne karaktär. Att hon inte kommer ta någon skit. Eller nåt, han vet inte riktigt. Hennes mobil är täckt av rosa glaspärlor. När hon ser att han studerar den säger hon att det inte gör henne till en bimbo. Paris Hilton har inte ensamrätt på rosa glaspärlor på mobiler. Han har haft ett par seriösa förhållanden. Ingen av dem har han träffat på krogen. Han har träffat dem i jobbet. Vackra, hålögda, mörka, sällan ljusa. Två konstnärinnor, en konstvetare och en journalist. En gång var han med en konststuderande. Det höll på ett tag men var knappast seriöst. Det var hon som gjorde slut med honom. Hade tröttnat sa hon. De kom ingen vart. Han var glad att det inte var han som var tvungen att avsluta den gången. Den här är inte alls som dem. Han vet inte om det är hon eller de andra som saknar något. Det börjar bli sent, krogen skall stänga. De måste gå. På vägen ut går de förbi hans kamrater. De ler mot honom. Han låtsas att han inte ser dem.

De delar på en taxi. Han betalar. Insisterar. Hon säger att hon har för dåligt med pengar för att kunna avstå från ett sådant erbjudande. När taxin stannar utanför hennes lägenhet ber han chauffören vänta (låt taxametern gå bara) och följer henne till dörren. Det har börjat regna sensommarregn. Stora droppar på den ljusa trottoarstenen. Hon säger att den är så ljus för att den kommer från Kina. Stenen är ljusare där. Vid dörren vänder hon sig om, säger att hon haft trevligt. Han svarar att han också haft det. Hon säger att hon skulle gärna göra om det och hennes röst när hon säger det… Han hör sina egna hjärtslag, tankarna vadar fram som i grädde. Hon ger honom sitt telefonnummer. Han tar emot det, lägger det i sin innerficka. Lovar att ringa. Sedan står de där, i regnet. Jag ska väl gå in då, säger hon. Han nickar, har helt tappat talförmågan. Hon knappar in portkoden. Men istället för att öppna dörren drar hon honom intill sig. De kysser varandra, inte hon honom eller han henne. Varandra. Länge. Grundligt. Tills de är nöjda. Så ler de mot varandra. Hon går in till sig och han till taxin.

Han står vid dörren. Vid hennes dörr. Han har inte sett henne på fyra dagar. Det känns som en evighet. Det har börjat regna. Han är blöt. Hennes namn finns där. Bredvid en liten knapp. Han trycker på knappen. Fan. Och om hon är hemma? Vad ska han säga då? Jag råkade vara i kvarteret och tänkte bara säga hej? Skall han inte snabbt ta en kulspetspenna och skriva IDIOT i pannan så att hon riktigt förstår? Det verkar inte vara någon hemma. Han ringer på igen. Fan. Tänk om hon är hemma ändå. I samma ögonblick kommer en av hyresgästerna ut. Han håller snällt upp dörren. Det vore oartigt att inte gå in. Så han går in. Tar hissen upp. Fjärde våningen är det. När han kommer ut ur hissen kan han nästan inte låta bli att skratta åt hur löjlig hans belägenhet är. Han prövar handtaget på hennes dörr. Låst såklart. Vad trodde han? Ett ljud. Lås som låses upp. Inte bakom hennes dörr utan grannens. Han retirerar in i hissen. Ut ur grannlägenheten kommer en liten tant. Hon släpar sig över trappavsatsen fram till låsta dörren han nyss var vid. Tanten tar upp ett par nycklar och låser upp. Går in i lägenheten. Han svettas. Överväger inte, låter bli att tänka. Så gott det går. Försiktigt trycker han ner handtaget. Det är tomt i hallen. Han hör en kran någonstans längre in i lägenheten. En dörr står halvöppen precis vid honom. Badrummet. Han smiter in och ställer sig i badkaret bakom duschdraperiet. Han hör tanten som går omkring i lägenheten. Hon pratar med någon. Ett djur antar han. Sedan hör han de hasande stegen i hallen. Dörren öppnas och stängs. Han står dock kvar en stund. För säkerhets skull.

Han stiger ut ur duschen. Tar av sig skorna för att inte smutsa ner. Hänger den blöta rocken på en galge. Tillbaka in i badrummet i strumplästen och sköljer bort gruset i badkaret. Han går tillbaka till hallen och hittar chokladkakorna i en av sina fickor. En svart katt (hon har redan en katt) kommer ut i hallen och tittar på honom för att sedan försvinna. Tillbaka till köket förstår han när han kommit ut i lägenheten. Den är liten, bara ett rum, en liten sovalkov och ett kök. Det är bohemiskt inrett tycker han. Mycket lila och mörka gröna toner. Han går runt i hennes lägenhet och äter sin chokladkaka. Katten är helt ointresserad av honom, äter blötmat ur en blå skål. På kylskåpet hänger en lapp om när katten skall äta vad. Det är komplicerat det där. Av lappen förstår han att hon kommer hem redan samma eftermiddag. Han går tillbaka ut i vardagsrummet. Öppnar hennes skåp och tittar på hennes kläder men tar inte ut dem. Han sätter sig vid hennes skrivbord som är översållat av böcker och papper. Försöker tyda några av hennes anteckningar men handstilen är för svår.

Till sist går han bort till sovalkoven. Hon har glömt ett nattlinne i fotändan. Det är rosa, kort och med vit spets. Han låter sina fingrar snudda vid det och blir upphetsad. Överkastet är gjort av olika stora tygbitar. Alla tygbitar är olika nyanser av grönt och lila. Katten måste ha ätit färdigt för den kommer ut i vardagsrummet. Slickar sig om munnen. Den bryr sig fortfarande inte om honom utan hoppar obekymrat upp i sängen. Han sätter sig försiktigt bredvid den. Klappar den och pratar lite med den. Han lägger sig på sängen. Sträcker ut sig. Låter tankarna vandra. Tänker på inget särskilt. Gäspar. Tänker på att det allt var tur att han gick ut för att köpa en chokladkaka. Och somnar.

SLUT

Vart tog våren vägen? Helt plötsligt ät det sommar ute. Och i vårt fall även inne. Vår lägenhet blir alltid helvetiskt varm när temperaturen stiger utomhus. Jag är glad att jag inte kommer vara här större delen av sommaren.

Jag sitter och lyssnar på Deine Lakaien, The Knife och Patricia Kaas. Dricker juice blandat med passionfruktcider. Det är varmt ute. Det känns som sommar helt enkelt. Dessvärre har jag en delkurs kvar. På måndag ska jag lämna in ett uppsats-pm jag ännu inte börjat tänka på. Jag har kvar ett par ansökningar till folkhögskolor att göra också. Måste skicka dem nästa vecka. Känner mig inte riktigt motiverad att ta itu med någonting alls. Allra minst uppsatsen. Hoppas bara jag får skriva om det jag tänkte skriva om. Jag orkar nog inte arbeta upp någon motivation för ett andrahandsval.

Imorgon bär det av till Stockholm igen. Jakobsberg den här gången. Får se vad man får för intryck av skolan och lärarna. Lyckades knåpa ihop en novell häromdagen. Malm tycker att jag skall lägga upp den här, men jag tror att jag vill bearbeta den lite först.

På söndag ska jag på min andra antagningsgrej till en folkhögskola. Den i Sundbyberg förra torsdagen gick väl sådär. Jag fick inte riktigt möjlighet att säga det jag hade att säga genom att ledarna gav mig färre frågor. Det kändes inte helt okej då jag ändå åkt från Göteborg för att gå på den intervjun och känna att den inte blev så bra som den kunde ha blivit, men att jag ändå gjorde mitt bästa. Men jag är inte speciellt irriterad eller deppig över det, kanske lite kritisk till skrivarkurser. Man ska givetvis inte dra alla över en kam men jag kan inte låta bli att undra lite. Mest känns det som om det hade varit jättebra med en sådan kurs för kanske två år sedan. Nu känns det som om jag kommit längre i mitt skrivande, i alla fall längre än många av mina medsökande. Nå, jag söker kurserna för att få tid till skrivandet, och få mycket skrivet – till det duger de säkerligen.

Nu borde jag egentligen skriva på min hemtentamen. Jag har två frågor kvar och den ska in imorgon. Jag kan dock inte arbeta upp någon tentastress. Det har gått för bra för mig under föregående delkurser. Och någonstans känns det som om det här också blir hyggligt trots den minimala ansträngning jag gör.

Ännu en dag. Jag har inte gjort någonting alls. Jo, jag har ätit maränger. De har inte ringt som de sa att de skulle från det där jobbet som jag var på intervju hos. Jag antar att det betyder att jag fortfarande behöver ett sommarjobb. Att det skall vara så svårt.

Jag fick tillbaka tentan i måndags. VG, som vanligt. Det var dock svårt att glädjas åt det då de andra bara fått godkänt. Något slags dåligt samvete (i brist på bättre ord) ansatte mig då jag inte alls lagt ner samma energi och tid på tentamen. Jag är lika passiv med läsningen på den nya kursen. Lyckas inte uppbringa någon entusiasm även om det är rätt intressant.

Häromdagen drömde jag en rätt kuslig dröm. Själva drömmen var inte kuslig, utan snarare uppvaknandet från drömmen. Jag var på en gul slags åker med en mängd andra ungdomar. På åkern fanns ett rött litet hus. Vi hade gått vidare till en slags andra uttagning till Litterär Gestaltning. Jag pratade lite med andra och var allmänt nervös. Det rörde sig om intervjuer och jag var först att gå in i huset. Den som intervjuade var Gunnar D. Hansson som har lyrikdelen på delkursen jag läser nu men även undervisar på just Litterär Gestaltning. Jag förklarade för honom att Horisonter bara var träning och att jag numera insett att man måste skriva mer avancerat än så. Jag tror att jag nämnde Sara Lidman som förebild. Vi pratade ett slag och sedan sa han att det var väl bra och gav mig en gul lapp som i American Idol. Jag var antagen. Plötsligt var min mamma där, hon hade varit med under hela intervjun, och gratulerade mig. Jag fylldes av en överväldigande lättnad och glädje och bröt ihop totalt. Kunde inte stå upp utan sjönk ihop och bara grät med pannan mot skrivbordskanten. När jag lugnat ner mig gick jag ut tillbaka på åkern och höll upp min gula lapp i morgonljuset. De andra såg på mig med avund och beundran. Resten av drömmen var jag bara kvar på åkern och följde resten av uttagningen som pågick under hela dagen. På kvällen gick vi för att fira med att dricka öl. Sedan vaknade jag.

Känslan, lyckan, dröjde sig kvar. Och det var plågsamt att inse att jag inte alls är antagen till Litterär Gestaltning och med största sannolikhet inte heller komma att bli det. Det värsta var nog känslan av lättnad. Det vittnar om att jag inte alls drivs av viljan att skriva god litteratur utan bara att få någon slags yttre bekräftelse.