21.01

Eftersom jag fick ett stipendium i slutet av förra året har jag beslutat mig för att investera lite i vårt hem. Sonen ska få en sänghimmel, vi alla nya (äntligen enhetliga) bestick och gästerna sköna lakan i gästrummet istället för gamla urblekta. Till mig och min make bestämde jag att vi skulle få nya handdukar och att jag den här gången skulle unna oss vardagslyxen av riktigt tjocka, sköna handdukar. Eftersom man inte längre kan gå i affärer beställde jag på nätet och häromdagen anlände paketet. Och vilka handdukar det är! Tjocka, fluffiga – som handdukar man får på hotell upphöjt till tio. Så tjocka att jag inte kan vira den mindre om mitt hår såsom jag hade tänkt. Det är… alldeles för mycket lyx helt enkelt. Det är, som min man konstaterade lite lakoniskt när han kom ut från duschen, som att försöka torka sig med ett mjukisdjur.

20.01

Så svårt det är att skjuta undan sömnbristen, att stänga dörren om sig när det äldre barnet står utanför och ropar ”mamma, mamma”, lämna över det lilla att vaggas i pappans armar. Förra gången gav mig mig helt och fullt till moderskapet, det fanns inget annat. Jag vaktade svartsjukt alla stunder med barnet, ville samla dem alla. Det är annorlunda nu, andra förutsättningar. Två barn som delar på uppmärksamheten, en föräldraledig man. Och så något som drar, som börjat dra i mig under mitt föräldralediga år. Jag tänker inte längre på mitt barn, mitt barn, mitt barn; jag tänker på texter, det bubblar i mig av ord och längtan att brottas med språket. Igår på promenad i blåst och över de retirerande isgatorna insåg jag att jag inte längre bär med mig en anteckningsbok och penna, så som jag alltid gjorde förr. Fick nöja mig med mobilen, men att anteckna så har aldrig fungerat lika bra för mig.

På eftermiddagen sover barnen, jag kan stjäla en timme framför datorn. Men så snabbt den rinner ifrån mig, så trögt tankarna går i trötthetshjärnan. Ändå, ett benådat tillstånd. För nu, i detta, har jag känslan av att ha fått allt. Att det är möjligt, att man inte måste välja utan kan få både arbete och familjeliv.

Jag tänker återigen att man för ett riktigt litet barn är mer funktion än person. Man är mat och famn, trygghet och värme. Men redan det något större barnet, tvååringen, söker mer, söker en individ. Alltså kan jag nu inte upplösas som en brustablett i moderskapet, jag behöver mina konturer.

08.01

Fredag. Det var bara jag och sonen, han skulle klippas hos frisör och utlovats ett besök på café, klockan var strax före elva. Vi genade genom den snöklädda skogen, det var som en saga. Solen stod vinterlågt och klädde glesare skogspartier i glittrande ljus. Trots att vi hade lite bråttom fick vi stanna på stigen när ett rådjur uppenbarade sig framför oss. Alldeles stilla stod det i solglittret och snösilvret, en mörk siluett som hade man stigit in i en tavla. Det var som att allt höll andan, skogen stillade sig kring den perfekt kompositionen. Så vred det på huvudet, betraktade vårt lilla ekipage helt utan rädsla. Utan brådska satte sig djuret ett par utdragna ögonblick senare i rörelse för att förena sig med en kamrat bland trädstammarna och buskagen. Jag började styra vagnen framåt när ett tredje rådjur plötslig bröt fram och med några graciösa skutt korsade stigen. Så försvann de alla tre in i skogen och åtföljda av några uppspelta utrop från min son. Skogen andades igen, det började snöa. Lite av magin, den som alltid uppstår i mötet med vilda djur, dröjde sig kvar som dansande partiklar i solljuset.

05.01

Idag skickade jag ut ett nytt nyhetsbrev för Alastor. Det kan läsas här. Förutom lite olika tips med sekelskifteskoppling, två nya titlar i klassikerserien (varav den ena är min översättning av Monsieur Venus) innehåller det också ett utdrag ur en av novellerna i den samling opublicerade novellfragment av Marcel Proust som jag var i färd med att förfärdiga när Lydia bestämde sig för att komma ut.

Idag blev jag för övrigt klar med översättningen av den Figaro-artikel av Proust som kommer ingå i gåvoskriften till Alastors prenumeranter. Återstår nu att finjustera inlagor och föra in det sista korret och sedan är det… klart att skicka till tryck? Overklighetskänslan som alltid infinner sig i det här skedet. Man har levt med en text i månader, ibland år och plötsligt är det dags att släppa taget, vinka av den när den seglar ut i världen för att mötas av tystnad eller granskande omdömen – lika ångestfyllt vilket som.

03.01

Man tar som ett litet steg tillbaka och inser att dessa är dagar man i framtiden kommer betrakta som lyckliga, kanske de lyckligaste. Inget märkvärdigt, inga tydligt avgränsande händelser. Det är inte den spännande resan eller den svindlande framgången. Det är att vara hemma alla fyra, att vara fyra. Barnen som är små och deras kärlek till oss oändlig och okomplicerad. Det är att dansa med sin tvååring som skrattar och skrattar och skrattar för att sedan ramla in i ens famn och lyckligt utbrista: ”min mamma!” Att se ner i sin sju veckor gamla dotters rokokoögon (rokoko för att de är stora och ögonfransarna så ljusa att de inte syns, som på ett 1700-talsporträtt, färgerna mjuka och rosiga) och se att där vaknat en nyfiken själ som suger i sig världen. Idag när jag fick en liten stund ensam med henne log hon sitt första leende mot mig. Mot sin far har hon redan lett, och nu lockade en sång det där hastiga, lyckliga bebisleendet så att jag också fick se det. Denna lilla lycka, det finns inget större.

01.01

Det är årets första dag och som vanligt är mina nyårslöften att gå ner typ 20 kg i vikt och börja blogga oftare (dagligen?). Vi får se vilket jag lyckas bäst med.

Mot slutet av graviditeten var en av sakerna jag verkligen såg fram emot efter nedkomst att få tillbaka min kropp: att kunna sitta bekvämt vid ett skrivbord eller gå mer än tio steg utan att bli andfått och få lite ont. Jag hade precis börjat återfå full bekvämlighet när jag för någon vecka sedan måste ha vridit till knäet för nu har jag o n t. Två av mina favoritsysselsättningar – stå och gå – är därmed kraftigt försvårade. Återstår att sträcka ut sig på en soffa och hoppas att den jullovsledige tvååringen ska acceptera den ömma moderns inaktivitet.

För detta nådens år 2022 har jag stora planer. Min man kommer att vara föräldraledig hela året så det är MITT år. Glöm det där att man skulle behöva ett eget rum, det man behöver är någon som sköter hem och hus och barn. Detta har historiskt sett kallats ”författarfru” och det är alltså vad Försynen försett mig med den närmaste tiden. Vinter och vår tänker jag ägna åt tre M: Maupassant, Mallarmé och Messalina. Det första är en samling skräcknoveller som jag översätter åt eminenta Hastur förlag, det andra min lilla folie de grandeur som jag gör för Alastor och som jag påbörjade i början av 2021 men inte hann klart, och det tredje är redigeringen av min debutroman (!!!) Messalina som kommer på bokförlaget Augusti i början av sommaren.

Utöver detta digra arbetsschema tänker jag att 2022 ska bli mitt sociala år. De senaste två åren har småbarnstillvaro och världsomspännande pandemi tillsammans med en flytt till en för mig nygammal stad har knappast varit speciellt välgörande för mitt sociala liv. Och pandemin har också gjort det plågsamt tydligt att meddelanden eller FaceTime inte alls kan ersätta verkligen möten. Tänk att det inte alls var länge sedan man tog för givet att kunna ta en kopp kaffe eller ett glas vin med en väninna? Nå, detta år vill jag bara återknyta kontakter och träffa mina vänner och familj. Och: jag vill foga samman mina världar lite, låta mina barn träffa de vuxna som betyder mycket för mig. Jag vet att jag är lyckligt lottad, att de finns de som bär sin ensamhet ensamma och inte med sin lilla familj som jag – men det är ändå en sorg att inte kunna dela sitt barn, visa upp såväl det som ens egen glädje över det, med sina nära.

12 november

Den 12 november, 18 dagar innan utsatt tid, kom hon i en rasande fart. Från första värken tills det att hon var ute tog det knappt två och en halv timme, på sjukhuset hann vi bara vara en knapp timme innan vår dotter fötts. Jag minns: överraskningen när den där speciella, isärrivande smärtan brände till i underlivet och jag förstod att det var huvudet, redan!, som pressade sig ut. Ytterligare en krystvärk, och så följde hela den lilla kroppen också. Min dotter, nyfödd och våt av födelsens vätskor och fosterfett på mitt bröst. Ett halvkilo lättare än sin bror, dunig över hjässa och rygg. Genast sökte hon efter bröstet och för mig var rörelsen att lägga henne tillrätta där van och rutinerad, det var bara tio månader sedan jag slutade amma min förstfödde, kroppen minns.

Lite mer än två veckor har gått sedan dess, det är obegripligt. Jag ser att hon är större nu, hon försvinner inte i åkpåsens fårull som hon gjorde de första dagarna när vi kommit hem från BB. Ändå känns det bara som en ögonblinkning bort, hur kan tiden gå så rasande fort? Särskilt i en tillvaro som är så inbäddad i ett slags den stillsamma repetitionens monotona glädje. Jag ammar, sover, vakar, äter, promenerar och leker med min son som är hemma från förskolan. Av rädsla för RS-viruset, denna för vuxna bagatellartade förkylning som hos nyfödda emellertid i värsta fall kan innebära sjukhusinläggning med syrgas eller än värre respirator, är vi mer eller mindre isolerade dessa första månader. Även om jag saknar vännerna som jag redan knappt sett under pandemin finns det återigen något befriande att helt ge upp socialt umgänge och hänge sig åt det lilla livet i familjens bebisbubbla. Och även om det är något av en utmaning att stimulera och hålla en rastlös tvååring sysselsatt dag efter dag är det också fint att vara samlade som familj den första tiden när vi nu välkomnar ett nytt litet liv, vår dotter och lillasyster, Lydia till världen.

Till Lydia (femtio dagar kvar)

Så våldsamt jag längtar efter dig, min dotter som lever men ännu inne fötts. Ibland hände det att jag tänkte att det är bäst när barnet ligger i magen, inbäddat och skyddat av mitt kött, drömmande i fostervätskan. Jag har velat ta din bror, Theodor, och föra honom tillbaka in i moderlivet. Vagga honom där, onåbar för världens alla faror. Nu påminns jag om stumheten i detta tillstånd, du är i mig och ändå mig så avlägsen. Jag vill lukta på era fjuniga hjässor, jag vill tala till er och höra era ljusa röster jollra till svar. Hålla era ömtåliga små kattungekroppar och kramas av era små armar, kännas deras överraskande styrka när de griper efter mig i spädbarnshungern eller småbarnsleken. Känna den gränslösa kärleken som flödar fritt mellan mor och barn. Lägga er sida vid sida, se syskonen ta varandras händer och somna tryggt i moderskärleken jag väver runt er.

Som jag längtar efter dig, Lydia, min dotter som jag redan tycker mig känna, som jag vill lära känna mera, mera.

Underkastelse och kallelse

[D]e som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär”. (Gal 5:24)

På omslaget vilar Maria Magdalena ömt sin kind mot den döde Kristus fötter, dem hon enligt traditionen smorde med nardus, vätte med sina tårar och torkade med sitt hår. Hon är den ångerfyllda synderskan, den prostituerade som helt levt i köttet och som inte bara omvänder sig, utan blir den första att möta den uppståndne Kristus. Detaljen ur Botticellis ”Compianto sul Cristo morto” är synnerligen väl vald,för det finns knappt någon biblisk gestalt som bättre överensstämmer med tematiken för den i våras utkomna, autofiktiva romanen ”Våld och nära samtal” (Natur & Kultur) av Wera von Essen där sadomasochism varvas med en andlig resa som till sist utmynnar i berättarjagets upptagning i katolska kyrkan.

På ytan sker inte mycket: romanjaget åker 4:ans buss, träffar sina älskare, går till kyrkan och sitt arbete som receptionist på ett hotell, samtalar med sin granne och reflekterar över samtiden och det eviga. Men genom att låta det våldsamt erotiska löpa parallellt med det andliga (som vid något enstaka tillfälle korsbefruktar varandra) skapas mellan dessa båda poler ett vibrerande kraftfält i texten.

Det är inte ovanligt att perioden som leder till det definitiva steget in i tron föregås av förvirring och sammanblandning, jag har själv erfarit den. Man står i begrepp att byta sin ontologiska förståelse av världen. Är det då konstigt att en viss dissonans uppstår innan man helt tagit språnget? Den religiösa längtan som river ens inre är obekant och ny, man försöker därför foga in den i gamla, välbekanta förklaringsmodeller. Proustöversättaren Gunnel Vallquist vittnade exempelvis om den roll som den gregorianska sången spelat i hennes konvertering till katolska kyrkan. För somliga finns risken att den religiösa törsten misstolkas för ett begär som ges erotiska förtecken, vilken kyrka är då mer lockande än den katolska? Det verkar vara något med Rom som appellerar till konstnärssjälar och stora syndare – inte sällan sammanfaller dessa två kategorier.

I ”Våld och nära samtal”är emellertid sammanblandningen mer komplicerad. Det är inte en enkel förväxling, utan snarare parallella felslut vilket understryks av att ett liknande språkbruk används för både tro och sexualitet. ” … och om jag sitter så, på knä, och väntar, kanske han lägger sin hand, den som formar lera, på min kropp …”, tänker romanjaget om sin granne – likt en mystiker som väntar på ett möte med Gud (som ju skapade den första människan av lera). Ett liknande bildspråk, som också anspelar på ett berömt stycke hos profeten Jeremia, återkommer långt senare när omvändelsen diskuteras i termer av att ”låta sig formas av en krukmakare”.

Den förlösning som berättarjaget längtar efter misstas för underkastelse och misstolkningen låser fast jaget i sig självt, på en gång gränslöst och klaustrofobiskt. Relationerna, de våldsamt sexuella med älskarna och den vänskapliga – närmast romantiska – med grannen, exploateras av jaget i självbespeglande syfte och i förlängningen även som stoff för den litterära texten. Om sexet beskrivs lakoniskt och liksom distanserat så är det för att varken njutning eller maktförhållanden mellan parterna är det centrala – det handlar istället om att jaget skall försättas i ett kontrollerat svaghetstillstånd i syfte att för något ögonblick befrias från ”detta outhärdliga inre som aldrig tycka upphöra att plåga mig”. Mannen är ointressant både som objekt och subjekt – han är i första hand funktion. Genom att upplåta sin kropp drivs jaget av den påträngande fysiska upplevelsen ut i sin kroppslighet och ut ur sig själv. Det är den slags utplåning som underkastelse innebär och som hon söker i de sadomasochistiska lekarna – och i religionen och lönearbetet.

Skildringen av sexuella möten med sadistiska inslag har medfört att man i receptionen av romanen valt att sortera in den i en aktuell trend av kvinnor som på ett öppet och krasst sätt skriver om ett (mer eller mindre destruktivt) sexliv med (mer eller mindre) avvikande aspekter, som exempel kan nämnas romaner som Sofias Stenströms ”Magic Love Pixie”, Sofia Rönnow Pessahs ”Männen i mitt liv” eller Maria Maunsbachs ”Hit men inte längre”. Gemensamt med dem har ”Våld och nära samtal” bilden av en sexualitet som frikopplats från sin romantiska överbyggnad. Men hos von Essen ges det också en ny funktion som pendang till den religiösa längtan. Kanske står därför ”Våld och nära samtal” närmare Alva Dahls ”Längtans flöde” (Syster Enbär) som utkom förra året och som även den är en prosalyrisk skildring av en ung kvinna som resonerar kring sin tro och prövar sin kallelse i det autofiktiva formatet – men filtrerat genom ett diametralt annorlunda temperament. Dahls textjag befinner sig i en tydligare dialog med Gud genom religiös praktik, mötet med skapelsen och litteraturen. ”Hur ska jag tjäna dig, Herre?” är frågan texten graviterar kring.

I ”Våld och nära samtal” finns inte utrymme för dylika ödmjuka tilltal. Istället anspelas på ett stycke ur Psaltaren ”Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud” (Ps 51:19). Därför jagar romanjaget förkrosselsen. Hon säger: ”Kristi budskap om icke-våld är den sunda masochismen”, vilket knyter våldslekarna till det andliga sökandet. Att ta emot slag och lida för Kristus kan alldeles säkert vara en glädje – lycklig den som förmår möta sitt martyrium sjungande – men här ges det erotiska övertoner. Om den andra, tillvända kinden hettar av längtan efter slaget är det en annan sak än att uthärda och vägra vedergällning. Förnedringen och våldet blir närmast synonyma med gudsrelationen och den religiösa och sexuella underkastelsen speglar varandra och tvinnas samman.

Men precis som att sexualiteten frånkopplats en djupare mening, frånkopplats sin metafysiska kvalitet om man så vill, blir också smärtan ­– det sexuella våldets konsekvens – självförvållad via ombud och den sökta kontrollförlusten inte mer än en lek. Det är helt enkelt inte på riktigt. Att lida kan enligt kristen katolsk övertygelse vara ett sätt att följa Kristi väg och bli delaktig i hans frälsningsverk. Lidandet och smärtan hör till människans villkor. Den förre påven, Benedikt XVI, skriver: ”Och var och en som vill avskaffa lidandet måste samtidigt framför allt avskaffa kärleken, som inte kan finnas utan lidandet, eftersom den innehåller ett stycke självutgivelse då den alltid för med sig avstående och smärta /…/”. Att frånta kärleken sårbarheten är att desarmera den, men att åsamka sig egna sår är självtillräckligt övermod.

I den märkliga romanen ”Paulina 1880” från 1925 av Pierre Jean Jouve lider hjältinnan av vad den katolske författaren Léon Bloy, ofta citerad av den nuvarande påven, en gång kallade den största av sorger: ”att inte vara ett helgon”. Hon lider av en inverterad religiös längtan, den som gör att en människa söker synden bara för att ha något att bekänna. Som ung kvinna blir hon djupt påverkad av en målning av den heliga Katarina av Siena. Detta 1300-talshelgon avbildas oftast med törnekrona och stigmata – båda skall enligt traditionen ha getts till henne i uppenbarelser hon haft. I sin klostercell åsamkar sig Paulina liknande sårmärken med en insmugglad kniv och njuter av att se blodet springa fram. Helgonen är förvisso förebilder att stå fast vid övertygelsen också under prövningar, och lidande och smärta kan vara nådegåvor. Men sådana kan man aldrig själv söka eller iscensätta, bara ta emot. Vidare måste själva överlåtelsen till Gud ske frivilligt, vilket von Essens romanjag uppgivet konstaterar: ”Det värsta med Gud är att Han kräver vårt medgivande, att Han väntar på vårt samtycke, att han inte tvingar sig på”. Detta överlämnande har ingenting med underkastelse att göra, det är att självmant våga hörsamma Herrens: ”Följ mig”.

Teresa av Avila, som von Essens romanjag i stil och personlighet kanske är närmare besläktad med än heliga Katarina, skriver att det krävs en beslutsam själ ”för att riskera allt, komma vad det vill, och överlämna sig i Guds händer och villigt gå dit han för oss”. Bara med stort mod kan man ge upp sitt eget oberoende och våga vara svag. Sadomasochismens kontrollerade blåmärken är själva motsatsen till detta. Spelad är sårbarheten ingen sårbarhet alls.

Sammanblandningen av begär blir ändå romanjagets första steg mot kyrkan. Driven till sin spets blir längtan att frigöra sig från självbespeglingen antingen en rörelse mot gemenskapen med Gud eller mot den fullständiga utplåningen. I en av romanens starkaste passager skildras ett självmordsförsök där romanjaget upplever en sann kontrollförlust och överträder en yttersta gräns (för en stund i vart fall, när hon vaknar upp på ett sjukhus distanserar hon sig genast och vill läsa sitt avskedsbrev för att bedöma dess litterära kvaliteter). Men är det inte så att Gud ibland behöver en yxa för att nå in i en djupfryst själ? Att vissa temperament kräver en extraordinär händelse, en tur ner i avgrunden för att nåden ska kunna bryta in?

Kapitlet inleds passande nog med Guds brinnande pil, den som genomborrade Teresa av Avilas hjärta och försatte henne i extas och hängivelse. Det ytterlighetstillstånd som självmordsförsöket försatte romanjaget i visade sig vara en återvändsgränd, men i hjärtat har en reva rivits upp där Gud kan tränga in. Det är först i mötet med ett gudomligt Du som jaget kan vända blicken från sig själv: friheten fanns aldrig i underkastelsen, utan i kallelsen. Därför måste också romanen med nödvändighet upphöra när jaget nått fram till korset och skall upptas i kyrkans gemenskap. På knä inför Kristi närvaro i den konsekrerade hostian rätas det inkrökta jaget ut och kan våga utsätta sig för den sårbarhet det innebär att ge sig till Gud. Först då kan också svagheten och lidandet få mening och syfte. 


(Den här texten skrevs ursprungligen sommaren 2020 för Under strecket i Svenska Dagbladet. Men på grund av en dubbelbeställning och ett missförstånd blev den aldrig publicerad. Det smärtar mig fortfarande lite, för det var en svår text att skriva, liksom personlig och nära mina egna smärtpunkter, den har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.)

Debatten om debatten

Sverige har blivit med något slags litteraturdebatt igen. Det är dock, som vanligt, inte någon debatt om själva litteraturen utan om debatten om debatten om debatten om debatten… (Och ja, jag är medveten om att det är en lika trött sak att klaga på att debatten handlar om debatten som att själva debatten handlar om debatten.) Ämnet är några recensioner på landets större kultursidor av Johanna Hedmans debutroman Trion som alla ställer romanen ifråga mot den s k hajp som föregått lanseringen. Själv började jag skriva den här texten i helgen, den är redan passé, nya inlägg i har publicerats och samtalet löpt vidare. Nå, här är några nedslag ändå.

Sanna Samuelsson – en ung, kvinnlig röst på GP – ifrågasätter samtidens besatthet av debutanter, i synnerhet unga, kvinnliga, röster och konstaterar att ”unga människor har sällan varken tyngden, språket eller erfarenheten för att skriva något riktigt stort.” Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet (som jag nog i stort håller med i sak ändå) recenserar sina kritikerkollegor och ger dem tummen ner för att ha förhållit sig sig till förhandsinformationen och dansat efter förlagets pipa, men fortsätter sedan texten med att analysera mer av förlagets förhandsinformation, t ex att Hedmans studier och yrkesliv utöver skrivandet lyfts fram vilket han tolkar som del av en större, antiintellektuell tidsanda där det är ”fult” att vara författare. (Jag tänker: det är väl ganska typiskt för en debutants CV, man skriver de meriter man har, som är inom andra fält eftersom man ju debuterar på den litterära scenen i och med detta verk?)

Jens Christian Brandt (en skribent jag hyser största respekt för) konstaterar att recensionerna (inte minst i hans egen tidning DN) varit utmärkta exempel på god kritik och knyter den pågående diskussionen till den som ”rasade” i de sommarslöa spalterna för ett par månader sedan om huruvida kritiken får vara ”elak” eller om den blivit alltför snäll. ”Ett subjektivt tyckande är aldrig bra kritik”, skriver Brandt och vi kan inte hjälpa att dra oss till minnes den text som stod i centrum för snäll/elak-debatten av Linda Skugge som i vanlig ordning mest handlade om Skugges sexualvanor och var något slags uppläxning av författarkollegan för hur denna hanterat sin cancerdiagnos. Den texten var inte förfärlig för att den var elak utan för att den inte ens med god vilja kunna passera som litteraturkritik – det blir inte kritik för att ett kritiskt subjekt använder en bok som ursäkt för att framhäva sig själv och kritisera dess författare – det vill säga den var själva motsatsen till vad Brandt själv lägger fram som god litteraturkritik.

Och själva recensionerna… hur intresserad är den läsande allmänheten av den s k förhandshajpen? Detta är något som förlag och marknadsförare kommunicerar i försäljningskanaler och mot media. Jag, som ändå betraktar mig som hyfsat intresserad också av den samtida litteraturen, märkte inte av denna hajp förrän recensenterna upplyste mig om att boken inte levde upp till den. Är det då befogat att bygga sin recension på detta faktum och ägna en ansenlig del av sina få tecken att diskutera det? Finns det inte andra saker att behandla snarare än kringmaterialet som, tja, romanen själv? För handen på hjärtat: jag vet, och du vet, och den läsande allmänheten som prenumererar på DN vet, kort sagt ALLA vet att ett par saftiga internationella översättningskontrakt innan boken ens kommit ut på svenska inte är ett estetiskt omdöme utan ett kvitto på någon litterär agents skicklighet. Det är på sin höjd intressant för en notis i branschtidningen Svensk Bokhandel.

Men försäljningsavdelningen på förlaget kan nog vara glada, för nu skrivs text på text om romanen ifråga. Alla ska uttala sig (även jag, tydligen), oklart varför. Att det spillts blod i spalterna kan vara nog så plågsamt för författaren, men för försäljningen behöver det inte alls vara dåligt. Nyfikenheten är väckt, man vill veta what the fuzz is about. Man går kanske in på Akademibokhandeln, ser att boken just nu finns till vänpris och plötsligt har man köpt den för att bilda sig en egen uppfattning. Och man har belönat det här perversa systemet med upphaussat förhandsintresse och rundgång på kultursidorna där logiken är att något är angeläget om det är omskrivet, vilket bara genererar fler och fler texter, det tränger ut allt annat, äter upp allt syre.


Ca 100 sidor in i romanen tycker jag, på gott och ont, att den är som en Håkan Hellström-låt fast stockholmssval (jag vet att det är en självmotsägelse, men ja, den som fattar fattar).