Underkastelse och kallelse

[D]e som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär”. (Gal 5:24)

På omslaget vilar Maria Magdalena ömt sin kind mot den döde Kristus fötter, dem hon enligt traditionen smorde med nardus, vätte med sina tårar och torkade med sitt hår. Hon är den ångerfyllda synderskan, den prostituerade som helt levt i köttet och som inte bara omvänder sig, utan blir den första att möta den uppståndne Kristus. Detaljen ur Botticellis ”Compianto sul Cristo morto” är synnerligen väl vald,för det finns knappt någon biblisk gestalt som bättre överensstämmer med tematiken för den i våras utkomna, autofiktiva romanen ”Våld och nära samtal” (Natur & Kultur) av Wera von Essen där sadomasochism varvas med en andlig resa som till sist utmynnar i berättarjagets upptagning i katolska kyrkan.

På ytan sker inte mycket: romanjaget åker 4:ans buss, träffar sina älskare, går till kyrkan och sitt arbete som receptionist på ett hotell, samtalar med sin granne och reflekterar över samtiden och det eviga. Men genom att låta det våldsamt erotiska löpa parallellt med det andliga (som vid något enstaka tillfälle korsbefruktar varandra) skapas mellan dessa båda poler ett vibrerande kraftfält i texten.

Det är inte ovanligt att perioden som leder till det definitiva steget in i tron föregås av förvirring och sammanblandning, jag har själv erfarit den. Man står i begrepp att byta sin ontologiska förståelse av världen. Är det då konstigt att en viss dissonans uppstår innan man helt tagit språnget? Den religiösa längtan som river ens inre är obekant och ny, man försöker därför foga in den i gamla, välbekanta förklaringsmodeller. Proustöversättaren Gunnel Vallquist vittnade exempelvis om den roll som den gregorianska sången spelat i hennes konvertering till katolska kyrkan. För somliga finns risken att den religiösa törsten misstolkas för ett begär som ges erotiska förtecken, vilken kyrka är då mer lockande än den katolska? Det verkar vara något med Rom som appellerar till konstnärssjälar och stora syndare – inte sällan sammanfaller dessa två kategorier.

I ”Våld och nära samtal”är emellertid sammanblandningen mer komplicerad. Det är inte en enkel förväxling, utan snarare parallella felslut vilket understryks av att ett liknande språkbruk används för både tro och sexualitet. ” … och om jag sitter så, på knä, och väntar, kanske han lägger sin hand, den som formar lera, på min kropp …”, tänker romanjaget om sin granne – likt en mystiker som väntar på ett möte med Gud (som ju skapade den första människan av lera). Ett liknande bildspråk, som också anspelar på ett berömt stycke hos profeten Jeremia, återkommer långt senare när omvändelsen diskuteras i termer av att ”låta sig formas av en krukmakare”.

Den förlösning som berättarjaget längtar efter misstas för underkastelse och misstolkningen låser fast jaget i sig självt, på en gång gränslöst och klaustrofobiskt. Relationerna, de våldsamt sexuella med älskarna och den vänskapliga – närmast romantiska – med grannen, exploateras av jaget i självbespeglande syfte och i förlängningen även som stoff för den litterära texten. Om sexet beskrivs lakoniskt och liksom distanserat så är det för att varken njutning eller maktförhållanden mellan parterna är det centrala – det handlar istället om att jaget skall försättas i ett kontrollerat svaghetstillstånd i syfte att för något ögonblick befrias från ”detta outhärdliga inre som aldrig tycka upphöra att plåga mig”. Mannen är ointressant både som objekt och subjekt – han är i första hand funktion. Genom att upplåta sin kropp drivs jaget av den påträngande fysiska upplevelsen ut i sin kroppslighet och ut ur sig själv. Det är den slags utplåning som underkastelse innebär och som hon söker i de sadomasochistiska lekarna – och i religionen och lönearbetet.

Skildringen av sexuella möten med sadistiska inslag har medfört att man i receptionen av romanen valt att sortera in den i en aktuell trend av kvinnor som på ett öppet och krasst sätt skriver om ett (mer eller mindre destruktivt) sexliv med (mer eller mindre) avvikande aspekter, som exempel kan nämnas romaner som Sofias Stenströms ”Magic Love Pixie”, Sofia Rönnow Pessahs ”Männen i mitt liv” eller Maria Maunsbachs ”Hit men inte längre”. Gemensamt med dem har ”Våld och nära samtal” bilden av en sexualitet som frikopplats från sin romantiska överbyggnad. Men hos von Essen ges det också en ny funktion som pendang till den religiösa längtan. Kanske står därför ”Våld och nära samtal” närmare Alva Dahls ”Längtans flöde” (Syster Enbär) som utkom förra året och som även den är en prosalyrisk skildring av en ung kvinna som resonerar kring sin tro och prövar sin kallelse i det autofiktiva formatet – men filtrerat genom ett diametralt annorlunda temperament. Dahls textjag befinner sig i en tydligare dialog med Gud genom religiös praktik, mötet med skapelsen och litteraturen. ”Hur ska jag tjäna dig, Herre?” är frågan texten graviterar kring.

I ”Våld och nära samtal” finns inte utrymme för dylika ödmjuka tilltal. Istället anspelas på ett stycke ur Psaltaren ”Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud” (Ps 51:19). Därför jagar romanjaget förkrosselsen. Hon säger: ”Kristi budskap om icke-våld är den sunda masochismen”, vilket knyter våldslekarna till det andliga sökandet. Att ta emot slag och lida för Kristus kan alldeles säkert vara en glädje – lycklig den som förmår möta sitt martyrium sjungande – men här ges det erotiska övertoner. Om den andra, tillvända kinden hettar av längtan efter slaget är det en annan sak än att uthärda och vägra vedergällning. Förnedringen och våldet blir närmast synonyma med gudsrelationen och den religiösa och sexuella underkastelsen speglar varandra och tvinnas samman.

Men precis som att sexualiteten frånkopplats en djupare mening, frånkopplats sin metafysiska kvalitet om man så vill, blir också smärtan ­– det sexuella våldets konsekvens – självförvållad via ombud och den sökta kontrollförlusten inte mer än en lek. Det är helt enkelt inte på riktigt. Att lida kan enligt kristen katolsk övertygelse vara ett sätt att följa Kristi väg och bli delaktig i hans frälsningsverk. Lidandet och smärtan hör till människans villkor. Den förre påven, Benedikt XVI, skriver: ”Och var och en som vill avskaffa lidandet måste samtidigt framför allt avskaffa kärleken, som inte kan finnas utan lidandet, eftersom den innehåller ett stycke självutgivelse då den alltid för med sig avstående och smärta /…/”. Att frånta kärleken sårbarheten är att desarmera den, men att åsamka sig egna sår är självtillräckligt övermod.

I den märkliga romanen ”Paulina 1880” från 1925 av Pierre Jean Jouve lider hjältinnan av vad den katolske författaren Léon Bloy, ofta citerad av den nuvarande påven, en gång kallade den största av sorger: ”att inte vara ett helgon”. Hon lider av en inverterad religiös längtan, den som gör att en människa söker synden bara för att ha något att bekänna. Som ung kvinna blir hon djupt påverkad av en målning av den heliga Katarina av Siena. Detta 1300-talshelgon avbildas oftast med törnekrona och stigmata – båda skall enligt traditionen ha getts till henne i uppenbarelser hon haft. I sin klostercell åsamkar sig Paulina liknande sårmärken med en insmugglad kniv och njuter av att se blodet springa fram. Helgonen är förvisso förebilder att stå fast vid övertygelsen också under prövningar, och lidande och smärta kan vara nådegåvor. Men sådana kan man aldrig själv söka eller iscensätta, bara ta emot. Vidare måste själva överlåtelsen till Gud ske frivilligt, vilket von Essens romanjag uppgivet konstaterar: ”Det värsta med Gud är att Han kräver vårt medgivande, att Han väntar på vårt samtycke, att han inte tvingar sig på”. Detta överlämnande har ingenting med underkastelse att göra, det är att självmant våga hörsamma Herrens: ”Följ mig”.

Teresa av Avila, som von Essens romanjag i stil och personlighet kanske är närmare besläktad med än heliga Katarina, skriver att det krävs en beslutsam själ ”för att riskera allt, komma vad det vill, och överlämna sig i Guds händer och villigt gå dit han för oss”. Bara med stort mod kan man ge upp sitt eget oberoende och våga vara svag. Sadomasochismens kontrollerade blåmärken är själva motsatsen till detta. Spelad är sårbarheten ingen sårbarhet alls.

Sammanblandningen av begär blir ändå romanjagets första steg mot kyrkan. Driven till sin spets blir längtan att frigöra sig från självbespeglingen antingen en rörelse mot gemenskapen med Gud eller mot den fullständiga utplåningen. I en av romanens starkaste passager skildras ett självmordsförsök där romanjaget upplever en sann kontrollförlust och överträder en yttersta gräns (för en stund i vart fall, när hon vaknar upp på ett sjukhus distanserar hon sig genast och vill läsa sitt avskedsbrev för att bedöma dess litterära kvaliteter). Men är det inte så att Gud ibland behöver en yxa för att nå in i en djupfryst själ? Att vissa temperament kräver en extraordinär händelse, en tur ner i avgrunden för att nåden ska kunna bryta in?

Kapitlet inleds passande nog med Guds brinnande pil, den som genomborrade Teresa av Avilas hjärta och försatte henne i extas och hängivelse. Det ytterlighetstillstånd som självmordsförsöket försatte romanjaget i visade sig vara en återvändsgränd, men i hjärtat har en reva rivits upp där Gud kan tränga in. Det är först i mötet med ett gudomligt Du som jaget kan vända blicken från sig själv: friheten fanns aldrig i underkastelsen, utan i kallelsen. Därför måste också romanen med nödvändighet upphöra när jaget nått fram till korset och skall upptas i kyrkans gemenskap. På knä inför Kristi närvaro i den konsekrerade hostian rätas det inkrökta jaget ut och kan våga utsätta sig för den sårbarhet det innebär att ge sig till Gud. Först då kan också svagheten och lidandet få mening och syfte. 


(Den här texten skrevs ursprungligen sommaren 2020 för Under strecket i Svenska Dagbladet. Men på grund av en dubbelbeställning och ett missförstånd blev den aldrig publicerad. Det smärtar mig fortfarande lite, för det var en svår text att skriva, liksom personlig och nära mina egna smärtpunkter, den har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.)

Debatten om debatten

Sverige har blivit med något slags litteraturdebatt igen. Det är dock, som vanligt, inte någon debatt om själva litteraturen utan om debatten om debatten om debatten om debatten… (Och ja, jag är medveten om att det är en lika trött sak att klaga på att debatten handlar om debatten som att själva debatten handlar om debatten.) Ämnet är några recensioner på landets större kultursidor av Johanna Hedmans debutroman Trion som alla ställer romanen ifråga mot den s k hajp som föregått lanseringen. Själv började jag skriva den här texten i helgen, den är redan passé, nya inlägg i har publicerats och samtalet löpt vidare. Nå, här är några nedslag ändå.

Sanna Samuelsson – en ung, kvinnlig röst på GP – ifrågasätter samtidens besatthet av debutanter, i synnerhet unga, kvinnliga, röster och konstaterar att ”unga människor har sällan varken tyngden, språket eller erfarenheten för att skriva något riktigt stort.” Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet (som jag nog i stort håller med i sak ändå) recenserar sina kritikerkollegor och ger dem tummen ner för att ha förhållit sig sig till förhandsinformationen och dansat efter förlagets pipa, men fortsätter sedan texten med att analysera mer av förlagets förhandsinformation, t ex att Hedmans studier och yrkesliv utöver skrivandet lyfts fram vilket han tolkar som del av en större, antiintellektuell tidsanda där det är ”fult” att vara författare. (Jag tänker: det är väl ganska typiskt för en debutants CV, man skriver de meriter man har, som är inom andra fält eftersom man ju debuterar på den litterära scenen i och med detta verk?)

Jens Christian Brandt (en skribent jag hyser största respekt för) konstaterar att recensionerna (inte minst i hans egen tidning DN) varit utmärkta exempel på god kritik och knyter den pågående diskussionen till den som ”rasade” i de sommarslöa spalterna för ett par månader sedan om huruvida kritiken får vara ”elak” eller om den blivit alltför snäll. ”Ett subjektivt tyckande är aldrig bra kritik”, skriver Brandt och vi kan inte hjälpa att dra oss till minnes den text som stod i centrum för snäll/elak-debatten av Linda Skugge som i vanlig ordning mest handlade om Skugges sexualvanor och var något slags uppläxning av författarkollegan för hur denna hanterat sin cancerdiagnos. Den texten var inte förfärlig för att den var elak utan för att den inte ens med god vilja kunna passera som litteraturkritik – det blir inte kritik för att ett kritiskt subjekt använder en bok som ursäkt för att framhäva sig själv och kritisera dess författare – det vill säga den var själva motsatsen till vad Brandt själv lägger fram som god litteraturkritik.

Och själva recensionerna… hur intresserad är den läsande allmänheten av den s k förhandshajpen? Detta är något som förlag och marknadsförare kommunicerar i försäljningskanaler och mot media. Jag, som ändå betraktar mig som hyfsat intresserad också av den samtida litteraturen, märkte inte av denna hajp förrän recensenterna upplyste mig om att boken inte levde upp till den. Är det då befogat att bygga sin recension på detta faktum och ägna en ansenlig del av sina få tecken att diskutera det? Finns det inte andra saker att behandla snarare än kringmaterialet som, tja, romanen själv? För handen på hjärtat: jag vet, och du vet, och den läsande allmänheten som prenumererar på DN vet, kort sagt ALLA vet att ett par saftiga internationella översättningskontrakt innan boken ens kommit ut på svenska inte är ett estetiskt omdöme utan ett kvitto på någon litterär agents skicklighet. Det är på sin höjd intressant för en notis i branschtidningen Svensk Bokhandel.

Men försäljningsavdelningen på förlaget kan nog vara glada, för nu skrivs text på text om romanen ifråga. Alla ska uttala sig (även jag, tydligen), oklart varför. Att det spillts blod i spalterna kan vara nog så plågsamt för författaren, men för försäljningen behöver det inte alls vara dåligt. Nyfikenheten är väckt, man vill veta what the fuzz is about. Man går kanske in på Akademibokhandeln, ser att boken just nu finns till vänpris och plötsligt har man köpt den för att bilda sig en egen uppfattning. Och man har belönat det här perversa systemet med upphaussat förhandsintresse och rundgång på kultursidorna där logiken är att något är angeläget om det är omskrivet, vilket bara genererar fler och fler texter, det tränger ut allt annat, äter upp allt syre.


Ca 100 sidor in i romanen tycker jag, på gott och ont, att den är som en Håkan Hellström-låt fast stockholmssval (jag vet att det är en självmotsägelse, men ja, den som fattar fattar).

Anteckning 15 augusti (sent på kvällen)

Kära dagbok,

Vilken vecka det har varit. Från måndagens fall till tisdagens och efterföljande dagars inskolning på förskolan. Och däri ett litet interludium med besök hos barnläkaren i onsdags morse rörande barnets prickar som lyckligtvis inte verkar bero på något blodrelaterat (exempelvis ett för lågt antal blodplättar) men som förblir ett olöst mysterium (vi har avvaktat under helgen, återkoppling med läkaren imorgon). Alltså har jag pendlat mellan glädjen att se min pojke finna sig väl tillrätta med sin nya tillvaro på skolan, med kamraterna och pedagogerna, och den oro de oförklarliga prickarna väcker. I tisdags kväll övermannades jag av oron, den slog över i ångest och känslan av ett ”det händer igen”; vår start med barnets gulsot inbränd i min själ. En rädsla för att vi och framför allt vården missar något viktigt och livsfarligt – att vi på nytt är på väg ner i avgrunden. Men förutom prickar på armar, ben och kinder visar han inga sjukdomstecken: full av energi, aptit och glädje som vanligt. Försöker vila däri, och inte låta tanken skena och ta ut oro i förskott. Han utreds och undersöks nu, förhoppningsvis kommer svar snart – eller så försvinner utslagen av sig själva.

Så den här helgen har jag med min mörbultade kropp och själ låtit mig bäddas ner som en konvalescent. Jag har sovit och vilat, läst och småjobbat lite. Nu när den nya veckan står för dörren känner jag mig förvisso inte utvilad, men jag är inte längre så trött att jag bara vill gråta.

Jag har, av en slump egentligen, börjat läsa in mig på Christine Falkenlands författarskap. Av någon anledning missade jag henne under såväl mitt 90- som 00-tal. På ett sätt är det lite synd, för jag tror att hennes böcker skulle ha gjort stort intryck på mitt gymnasie- eller universitetsjag. De bohusländska miljöerna, den kristna tematiken och språkkänslan, den mörka erotiken och allnärvarande, skeva sexualiteten… alltihop är ju precis sådant som faller mig i smaken. Kanske är det lika bra att jag missade henne då, kanske hade det gjort alltför stort intryck och jag fallit in ett epigonförhållande till hennes texter? Istället gick jag i lära hos de stora franska realisterna på den tiden och kopierade Maupassant, Balzac och Flaubert. Det var, tror jag, mycket nyttigt, och enklare att så småningom frigöra sig ifrån i strävan att mejsla ut en egen röst, en egen stil. Nu har jag i vilket fall precis börjat läsa Falkenlands Själens begär efter att ha avslutat Min skugga tidigare idag. Den förra är i sin inledning närmast kusligt lik en roman jag skrivit, vilket stärker mig i tron att hade jag läst den i en känslig ålder hade jag säkert lagt mig an med hennes sätt att uttrycka sig, eftersom det hon uttrycker (i någon mening) är detsamma som jag i min text. Nu är likheterna (begärsmotivet, den kvalmiga drivhusestetiken, kryssande karpars kyssar mot fingertopparna) inte resultatet av en alltför osjälvständig läsning utan snarare ett sammanträffande, två texter som löper parallellt med varandra. Som är, tänker jag, i någon mening lika gamla därför att sinnena de fötts ur var omedvetna om den andra när de skrevs.

Falling down

Nej, den här dagen blev ju inte alls som jag hade tänkt mig. Min make hade tagit ledigt denna sista dag innan förskolan. Planen var enkel: äta lunch på stan en famille, gå en promenad och låta barnet sova i vagnen för att sedan besöka en ny lekpark jag upptäckt. Därefter en lite dåsig eftermiddag och kväll hemma med de sista förberedelserna (namnmärkning, packning av gosedjur och filt m.m.) inför förskolestarten. Vi var på punkt nummer två, promenerade (inte alltför snabbt på grund av min diskreta foglossning) längs Fyrisån och barnet hade precis somnat i vagnen när jag snubblade till och föll handlöst. Handlöst för att jag hade händerna i fickorna. Alltså kunde jag inte ta emot mig ordentligt, vred mig lite i fallet så att jag hamnade på ena armen, skrapade upp mina knän – men magen fick sig ändå en, som jag upplevde det, ordentlig törn. Det gick så snabbt alltihop: balansförlusten, fallet, min man som försökte fånga mig, i allt fanns ett ögonblick där jag trodde att jag skulle klara att skydda magen och det ofödda barnet – men sedan gjorde tyngdlagen sitt och den åkte i backen.

Min man hjälpte mig upp på fötter, borstade av mina grusiga och blodiga knän, jag var lite chockad, det var armen som gjorde mest akut ont. När vi började gå igen kröp oron in och trängde undan ömmande skrubbsår och chock: tänk om något hänt mitt barn? Vi satte oss på ett kafé, jag var lite darrig. Där googlade jag och läste att en häftig stöt mot magen (kunde fallet räknas som en sådan?) efter vecka 23 skulle läkarundersökas – så jag ringde förlossningen på Akademiska och istället för att gå hem med man och barn tog jag bussen till sjukhuset.

Jag fick ett rum och man gjorde ett ultraljud. Där rörde sig min lilla dotter obrydd av dramatiken hennes ömma moder upplevt. Inga skador på moderkakan, gott om fostervatten, egentligen ingen anledning till oro – men för säkerhets skull hölls jag kvar i fyra timmar för observation. Ingen smärta uppstod i buken, inga blödningar, inget läckande fostervatten – de fyra timmarna förflöt ljuvligt händelselösa: jag låg på en brits i ett nedsläckt rum och läste en bok på mobilen. Sedan: ett nytt ultraljud och allt såg fortfarande bra ut, jag fick gå hem. Nej, det kommer ingen hemsk peripeti här, jag gick hem, ingen smärta, bara barnets små sparkar som vittnar om hennes livskraft. Allt gick bra.

Jag bad inte till Gud när det hände, jag talade inte till Honom när jag tog bussen mot sjukhuset. Jag var: alldeles tom. I mig fanns bara ett slags målmedveten handlingskraft, en underliggande oro som trängde ut allt och gav mig ett slags tunnelseende där allt såg var nästa handling: googla, ringa sjukhuset, ta bussen, gå till förlossningen. Det var, om än på ett annat plan av allvar, lite som när jag stiger in i kyrkan inför högmässan. Varje gång tänker jag: den här gången ska jag inte glömma, jag ska i vördnad vända mig framåt, böja mig, göra korstecknet, också inträdandet skall vara en del av andakten. Ändå är mina goda föresatser alltsomoftast alldeles bortblåsta när jag väl kommer in, jag blir fokuserad på att finna en sittplats till mig och familjen, att hålla ordning på barn och barnvagn. Medveten om mig och mina handlingar, reducerad till dem. På sjukhuset var det först när ultraljudsmanicken fördes till min mage och barnet framträdde, levande med bultande hjärta, och något slags spänning släppte som jag sjönk ner på knä i bänkraden, tackade Gud av hela mitt hjärta. Var Han med mig hela vägen, också när jag var tom och stum? Kanske är jag ännu alltför ny och ofärdig som kristen, att det är därför mina läppar inte genast mumlade i bön, som hade det suttit i ryggmärgen, när jag reste mig ur fallet och oron inträdde. Kanske kan det komma en tid när det är min första tanke när jag vaknar och när jag går och lägger mig, när det sker något gott och när det sker något ont, när reflexen är att lägga alltihop i Guds händer.

Mina stackars knän

Augusti

Det känns som att med augusti kom hösten. En höst som för mig innebär en ny tillvaro: veckan som kommer börjar barnet på förskolan. I ett och ett halvt år har jag varit hans värld, och han min. Nu vinner han sin första självständighet, jag återfår lite av min. Några timmar om dagen kommer jag att ha till mitt förfogande – och det är nog gott. Mina storslagna planer i början av året, om att hinna översätta, skriva, blogga, visade sig vara alltför optimistiska. Och som en försvårande, förtröttligande, omständighet är jag återigen gravid. I mig rör sig ett litet liv, och även om det är annorlunda den här gången så är det lika omvälvande. I slutet av november föds hon, min dotter (förutsatt att allt går som det ska), och jag vet att jag helt kommer uppfyllas av att vara mamma till ett litet, litet barn. Det är alltför värdefullt, en alltför stor gåva för att jag inte ska hänge mig åt detta tillstånd helt och fullt. Det är krävande, naturligtvis, men om man har möjligheten att skära bort all annan, onödig stress är det framför allt ett tillstånd av glädje och stilla lycka. Att jag ändå fick barn i mitt liv… jag vill vara fullt närvarande dessa första år. För deras skull, men också för min. Så först någon gång 2023 kommer jag att helt kunna återgå till arbetet med full kraft.

Men innan dess: denna höst och två novellsamlingar som ska översättas. Den första är Proust för Alastor, den andra Maupassant för Hastur. Vilken njutning att hänge sig dessa det franska språkets giganter.

Maria Magdalena och hennes hår

(I juni-numret av tidskriften Historiskan medverkar jag med en text om det kvinnliga håret genom tiderna. Jag fick skära bort rätt mycket, bland annat några stycken om helgonet Maria Magdalena. Jag skulle kunna, skulle vilja, skriva så mycket mer om henne, men nöjer mig idag med att lägga dessa båda fragment här.)


På tavlan ligger hon naken med ryggen obekvämt lutad mot bergssidans hårda sten. Armen döljer ansiktet för betraktaren, där blicken får fäste är snarare på hennes långa, röda hår. Det är vilt och oordnat, ser nästan ut som djurpäls där det faller över stenen och ligger mot den släta, marmorvita huden. Detta är ingen Venus som föds ur mjukt vågskum, ingen vällustig nymf som kråmar sig inför våra blickar. Trots att kroppen är blottad, nästan upplyst, har den utsträckta kvinnogestalten som ligger så obekvämt mot det hårda underlaget ett slags tvetydig integritet. Hon är den botfärdiga Maria Magdalena, skildrad i enlighet med 1876 års konstnärliga konvenanser, ett vackert exempel akademiskt måleri signerat Jules Lefebvre. Enligt helgonlegenden skall hon efter korsfästelsen och mötet med den uppståndne Jesus ha tagit sin tillflykt till en grotta i södra Frankrike där hon framlevde sina dagar som eremit. Denna Maria-figur är i sin tur en sammanblandning av flera bibliska gestalter (namnlösa eller kallade Maria) som i traditionen tolkats som en före detta prostituerad. Kopplingen till håret härrör från passagen där en namnlös kvinna, ”en synderska”, tvättar Kristi fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår i Simon fariséns hus (Luk 7:38).

Vare sig det rör sig om scener som skildrar korsfästelsen eller avskildheten i grottan kan Maria från Magdala identifieras på det långa, fritt hängande håret – vilket också var en prostituerads kännemärke vid den här tiden, gifta kvinnor satte upp håret och täckte det. Och kanske är det sällsamt passande att just håret blivit detta dubbeltydiga helgons utmärkande attribut, precis som hon är det nära förbundet med (kvinnlig) sexualitet men kan samtidigt signalera oskuld och kyskhet. Hon avbildas gärna naken eller ibland med mjuk päls över hela kroppen. Den botfärdiga synderskan bär den forna syndens kännemärke in i sin nyvunna helighet.


Krasslig

Usch, jag har varit så förfärligt förkyld i snart två veckor. Till en början trodde jag naturligtvis att jag smittats av Covid-19 och bokade in mig för testning. Redan dagen därpå kom emellertid provsvaret, som var negativt. Och visst, andra virus försvinner väl inte bara för att en corona-pandemi härjar. Först nu är jag mer eller mindre pigg och på benen igen – från moderskap och mammaledighet kan man dock inte sjukskriva sig, så jag har inte kunnat överlämna min stackars sjuka kropp åt total vila utan fått försöka hålla en aktiv ettåring nöjd efter bästa förmåga.

Det innebär också att jag missat större delen av den seriösa vinter som pågått. Jag hade velat promenerat i snöfall och landskap där alla ljud dämpats som av bomull; dragit ner den kallgnistrande luften i lungorna; känt en svagt värmande februarisol eller mulna dagars mjölkiga ljus mot kinderna. Men med de sagt, min längtan till våren är större. Jag vill kunna plocka in de tunga vinterkläderna, klä mig allt lättare. Men framför allt, låta lite av det här hemmalivet flytta ut, till skog och lekparker. Låta världen vara lite större än det som ryms inom lägenhetens fyra väggar – mer än för någon timmes promenad med barnvagnen.

En förlossningsberättelse (del 2)

Det här är andra delen av berättelsen om min förlossning för ett år sedan och de dagar som följde på den. Läs första delen först, du hittar den här.


Vi gick igenom slussen, spritade våra händer för att inte ta med smitta och bakterier in till de förtidigt föddas och svagas domäner. Leddes in i ett undersökningsrum. Jag höll mitt lilla barn i famnen, han var hungrig och skrek och skrek. Mycket snart kom läkaren och en (eller fler? minnesbilderna här är suddiga) sköterska. Han undersökte Theodor, det togs blodprov, och sen satte han sig ner med oss. (Jag fick lov att amma Theo nu, men klänningen jag i paniken dragit på mig gick inte att öppna tillräckligt i halslinningen för att jag med enkelhet skulle kunna ta fram bröstet. ”Tänkte du inte på att ta en klänning du kunde amma i?”, sade min man och hjälpte mig att rycka i det ostretchiga tyget så att bröstvårtan till slut hjälpligt tittade fram. Naturligtvis hade jag tagit en klänning jag trodde att jag kunde amma i, men dittills hade vi bara varit hemma, jag nedbäddad i sängen med bebis iklädd kimono. Hade inte provat några kläder, hade ingen känsla för min kropp sådan den var postpartum, dvs. fortfarande stor. Jag hade visserligen tappat tio kilo vid förlossningen, men det återstod fortfarande tjugo till vikten jag hade innan jag blev gravid.) Han talade sådär rakt och krasst som läkare ofta gör. Lindade inte in något, underströk allvaret men var mycket saklig så att vi verkligen skulle förstå vad det var som hände, vad de skulle göra och varför. Det var precis det jag behövde i den stunden, rena fakta att hålla fast vid.

Från 1177:

När barnet ligger i magen behöver det fler röda blodkroppar i blodet än när det är fött, för syresättningens skull. I samband med förlossningen börjar barnets kropp att bryta ner de röda blodkropparna så att de blir lagom i antal. När det röda färgämnet i blodkropparna, hemoglobinet, bryts ner bildas ett gult färgämne, bilirubin. Det är bilirubinet som kan göra att barnets hud och ögonvitor blir gulaktiga.

Bilirubin förkommer i låga halter i blodet hos alla människor och utsöndras via levern. Innan förlossningen tar mammans lever hand om bilirubin från fostret. Orsaken till att de flesta nyfödda barn utvecklar gulsot är att det tar några dagar innan deras egen lever fungerar tillräckligt bra för att hinna ta hand om bilirubinet i den takt det bildas.

Gulsot är oftast lindrigt, men om bilirubinvärdet fort blir för högt kan det leda till skador. Det är mycket ovanligt i Sverige, eftersom nyfödda barn kontrolleras för gulsot och behandlas om det behövs.

Theodor hade skyhöga bilirubinvärden. Hans lever hann inte bryta ner bilirubinet och därför ackumulerades det. Som de sagt på BB måste det bajsas ut, men eftersom han inte fick tillräckligt med mjölk hade det inte skett. Idag tycker jag det är obegripligt varför ingen, vare sig på BB eller BB på väg reagerade på detta och såg den potentiella risken. Det är två förhållandevis vanliga tillstånd, att mjölken dröjer och att barn föds med gulsot – varför fanns det inte bättre rutiner?

Men där i undersökningsrummet tänkte vi inte så långt utan tog bara in den information som gavs oss. Läget var allvarligt, det fanns anledning till oro. Theodor skulle genast, meddetsamma läggas under UV-lampor, för det gör att han inte bara behöver bajsa ut, utan kan även kissa ut bilirubinet – och ordentliga kissblöjor hade han levererat hela tiden. Det gällde att få ner värdena så fort som bara var möjligt, för där de låg nu fanns risk för permanenta hjärnskador. Därför skulle UV-solningen följas av ett blodbyte där 1/3 (tror jag det var) av hans totala blodvolym skulle bytas ut. Men det skulle dröja ett tag, för det tog tid att beställa och preparera blodet. Utöver det: dropp och sondmatning eftersom han konstaterades vara rejält intorkad. Ni har några riktigt jobbiga dygn framför er, avslutade han, var beredda på det.

När kirurgen reste sig och vi skulle föras till det rum som skulle bli vårt temporära hem de följande dygnen underströk han: det ska inte hända att det går riktigt illa när ett barn får gulsot i Sverige år 2020, i u-länder kanske, men inte i Sverige. Han sade det nästan för sig själv, eller så uppfattade jag det i vart fall så, och för mig var världen vi vistades i förändrad; den snuddade vid svåra hjärnskador och vid det nästan otänkbara: döden. En dörr gled upp i mig, inte helt, den ställdes bara på glänt, men det jag skymtade bakom den var en värld utan min son, en värld av ren fasa, en avgrund av bottenlös sorg. Ingen förälder ska behöva glänta på den dörren. När jag säger att jag önskar att vi inte varit med om detta, att jag inte ser något gott i det – då är det den dörren jag tänker på. För har den en gång öppnats så kan den aldrig stängas, det man skymtat genom den aldrig göras osett.

Kirurgen underströk också att alla föräldrar kommer anklaga sig själva, tycka att de borde ha förstått, sett, reagerat, agerat. Mota bort de tankarna, de känslorna, det är inte ert fel, sade han. Genom hela förloppet återkom den där förmaningen, och i visst mån är det naturligtvis så att jag kände, känner skuld, inte minst över min kropps oförmåga att ge mitt barn näring. Men jag kände också en ilska, oförsonlig och vit, lika svår att bära med sig efteråt – för jag var orolig, gång på gång gick jag med min oro till de som skulle vara expertisen och de lugnade mig. Jag tyckte inte, tycker inte, att det var vårt fel som föräldrar. Jag kan önska att vi gjort annorlunda, varit besvärligare, men jag kan inte klandra den där förstagångsföderskan som strök med fingret över barnets torra läppar, kysste hans gula panna och väntade på mjölk och bajsblöjor som inte kom. Jag tänkte: vår väg ned i helvetet kantades av vårdens lugnande besked.

Nå, vi flyttade in i vårt lilla rum, så olikt det luftiga uppe på BB-avdelningen där vi legat bara några dygn tidigare. Här var det obekväma sjukhusbritsar, en liten glugg till fönster eftersom vi var på suterrängvåningen, en tydligare känsla av sjukhus. Theodor låg under UV-ljuset och var lugn och nöjd av matsonden och droppet – äntligen fick han känna mättnad. Nyfiken och fipplig drog han emellertid hela tiden i alla sladdar och slangar som satt fast i honom, man fick passa honom hela tiden. Nästan meddetsamma leddes vi bort till operationssalen där tre UV-lampor (över, under, sidor) sattes på. Sköterskan sa att jag fick amma honom om jag ville, men jag var så rädd för slangarna som kunde dras ut eller kanske göra honom illa, och för att han skulle få för lite UV-ljus på sig, så jag lät honom ligga kvar. För att inte skada ögonen hade han en ögonbindel på sig, så vi pratade med honom för att han skulle veta att vi var där. Jag tror att det var nu min man gick för att parkera om bilen, för jag var ensam med Theo ett slag. Jag minns att sköterskan frågade mig något, något om Theodors vanor eller preferenser, och att jag inte kunde svara av den enkla anledningen att jag inte visste. Vi hade bara känt varandra i fem dagar, han och jag, vi var ju i färd med att lära känna varandra nu. Det är för kort tid, tänkte jag, jag vill ha mer tid med honom, veckor, månader år. Några dagar är för kort. Det fick det att brista för mig, och när jag väl börjat gråta kunde jag inte sluta. Jag försökte göra det så tyst som möjligt för att inte oroa mitt barn som låg i det lila ljuset på ett operationsbord och väntade på nytt blod. Sköterskan klappade mig på armen och talade vänligt och lugnande. Jag kan inte riktigt uttrycka hur underbar personalen på neonatalen är, hur tacksam jag är för den här sköterskan vars namn jag glömt. Hon var med hela vägen och blev ett slags trygghet för mig, någon att hålla fast vid som utstrålade kompetens men också omtanke.

Jag inser att mina minnesbilder från de där timmarna inte är helt sorterade, så det blir spridda nedslag snarare än en kronologi. Jag minns; att jag inte kunde behålla något, inte ens vatten. ”Jag tror att jag kanske har magsjuka,” viskade jag till min man. ”Jag kanske inte får vara här, tänk om jag smittar de nyfödda?” Han lugnade mig, förklarade lugnt och sakligt att det var stressen som gjorde så med min mage och att jag ändå borde försöka dricka lite söt saft så att jag fick lite energi. Jag minns; att vi var i rummet och min man skulle packa upp något varvid han råkade slå huvudet i en kant och fick ett ganska förskräckligt jack i pannan. Jag minns; att jag ganska omgående kunde byta min felvalda klänning till en landstingsskjorta. Jag minns; väntan, hur hela den där eftermiddagen, kvällen, natten var en lång väntan. Först på blodet och sedan på att ingreppet skulle utföras. Jag minns; att vi var ensamma i salen, den lilla familjen, och jag och min man höll varandras händer och sjöng Tryggare kan ingen vara för vårt lilla barn. Maktlösheten, men också gemenskapen – med varandra och med vår Gud. Jag minns; hur de började göra i ordning salen och Theodor. Jag vet inte om ni minns tiden innan corona, men pandemin föregicks ju av en annan liten vårdrelaterad kris här i Uppsala när man upphandlade en ny leverantör för sjukvårdsmateriel, en leverantör som sedan inte kunde leverera. Krisen var i stort sett avvärjd, men det fanns fortfarande saker som liksom saknades eller var utbytta mot något annat ”likvärdigt” eller av ett märke som personalen var ovan vid. Till exempel fanns inga spännband att spänna fast Theodor med. Han skulle vara vaken under hela proceduren, man gick in genom venen i naveln genom vilken han fram tills för några dagar sedan delat blodomlopp med mig, och fick därför inte röra sig. En skäggig och effektiv manlig sköterska band istället försiktigt upp hans små armar och ben med något slags gasbinda. Bilden av min son där på bordet, med armar och ben utsträckta och fastbundna, är för alltid inetsad i mig. Jag minns; hur vi träffade kirurgen som skulle utföra ingreppet. Den saklige, direkte läkaren som vi fått stort förtroende för hade gått hem för dagen. Han hade intygat att kollegan skulle göra ett utmärkt jobb, men något större intryck gjorde denne inte. Det var uppenbart att det var första gången han utförde ett sådan ingrepp och till sin person var han mumlande och undvikande. I mig gick ångesten i vågor. Om vi ville fick vi lov att närvara vid ingreppet, men det skulle ta lång tid. Upp emot två, två och en halv timme. Vi bestämde att i alla fall vara med i början. Det började med att kirurgen, sjuksköterskan som tröstat mig och ytterligare en skulle förstå och montera ihop den lilla ”ventil” som skulle reglera tillflöde och utflöde av blodet. Det var en ny sådan som ingen var bekant med, och jag fick känslan av att bevittna tre personer som mödosamt försökte montera ihop en IKEA-möbel utan beskrivning att följa. I mig gick ångesten i vågor. Till sist fick de i alla fall ihop den, blodet kunde kopplas på och ingreppet påbörjas. Vi satt och tittade en stund, men till slut föreslog min man och vi skulle gå och försöka äta något. Motvilligt gick jag från min son och följde med till fikarummet där min man gjorde smörgåsar och hällde upp saftkräm. Jag försökte äta lite, samla styrka. Jag tror vi gick tillbaka till rummet, vilade lite. Jag minns; att vi gick tillbaka en gång, för att se hur det gick, och att kirurgen då hade en kollega på högtalartelefon som fick ledsaga honom. Jag har nog missat att skriva det, men så fort Theodor fick i sig vätska så sjönk bilirubin-värdena drastiskt. Han hade varit så uttorkad att det liksom blev ännu mer koncentrerat. När läkaren i telefonen nu förhörde sig om fallet och han hörde vad värdet varit när ingreppet påbörjade blev han lite tyst och sade sedan ”Ja, då hade man ju kanske inte behövt göra något blodbyte”. Vi gick därifrån, jag för att jag inte stod ut och min man för att han kände att vår närvaro gjorde kirurgen nervös. Jag minns; att jag satt i rummet med bröstpumpen för att få igång mjölkproduktionen. Hur deprimerande det var. 2 ml ur ena bröstet, 5 ml ur andra. Senare: omätbart ur ena bröstet, inget ur andra. Hur obekväm maskinen var, klaustrofobin att hålla trattarna mot brösten och låta vakuumsugen dra i vårtorna. Jag tror förresten att vi gick tillbaka ytterligare en gång, och då hade Theodor fått en napp som han låg och tuttade intensivt, han hade gråtit så innan men lät sig tillfredsställas av nappen. Jag minns; att vi låg och vilade på rummet när de plötsligt rullade in honom – allt var klart och det hade gått bra. Känslan när jag fick hålla honom igen var obeskrivlig.

Vi blev kvar på neonatalen hela dagen och natten som följde. Theodor låg fortsatt under UV-ljus, och värdena fortsatte att sjunka. Vi fick lära oss att koppa: för att inte störa amningen gavs ingen nappflaska utan en liten skopa som man fick hälla i honom ersättningen med. Det var min man som gjorde detta, medan jag fortsatte att amma och pumpa för att stimulera mjölkproduktionen. Min man åkte hem en sväng och kom tillbaka med rena underkläder, matlådor och ett vykort från en katolsk väninna till mig som gratulerade oss till vår nyfödde son. På vykortet var en vacker madonna med sitt lilla Jesusbarn vid bröstet avbildad. Vi satte vykortet i fönstret och jag lät min blick söka sig dit varje gång jag behövde hämta styrka.

Återigen är minnesbilderna lite osorterade. Jag minns; att vi hade ett långt samtal med en läkare och sköterskan om hur vi upplevde att vi fått lugnande besked hela vägen av vården när det uppenbarligen inte var lugnt. Det upprättades något slags intern anmälan – först tänkte vi att vi också skulle göra en IVO-anmälan när vi kom hem, men det blev aldrig av. Jag tror att det var för sårigt, även om det hade varit skönt att få utlopp för ilskan på det sättet så var det för smärtsamt att gå in smärtan igen. Också nu, ett år senare, är det svårt att skriva om allt som hände. Det går inte att värja sig, att tänka på de där dagarna är att vara tillbaka. Till far- och morföräldrar gjorde vi en fotobok av Theodors första år. När jag gick igenom bilderna i mobilen för att välja ut vilka som skulle vara med överraskades jag av hur svårt det var att titta på vissa av dem. Inte de från förlossningen och BB, inte heller de från neonatalen – utan de från tiden däremellan. De när vi låg insvepta i vår lycka, ovetandes om att vårt barn svalt. Jag minns; att man vägde Theodor, för första gången sedan han föddes och att han vägde under 3 kg, när han föddes hade han vägt 3,355. Och då vägde han förmodligen ännu mindre när vi kom in med honom, när han väl vägdes hade han sondmatats och fått ersättning. (Bilirubinet stiger farligt snabbt när ett barn snabbt tappar 10% eller mer av sin födslovikt, Theodors viktnedgång till under 3 kg ligger redan på 12%. När jag skriver detta känner jag ilskan igen, så enkelt det hade varit att följa hans viktkurva.) Jag minns; att min man och jag bestämde att jag inte fick googla eller läsa på internet om vilka skador gulsoten kunde medföra. Om vi informerade oss om det skulle min man läsa och sedan berätta för mig. Jag minns; att sköterskorna tyckte Theo var så stor, på neonatalen är man mer van vid förtidigt födda. Jag minns; att de kom och kontrollerade min amning, att det såg bra ut, berömde den fina kontakt jag hade med Theodor, och han med mig. Jag minns; de ständiga blodproven, sticken i hans små fötter, att väckas för att amma, och i det min sons bräcklighet och oerhörda styrka. Jag minns; läkaren som sa att det vi skulle ta med oss var just Theodors kämparanda. Det och att han, trots de höga värdena, aldrig var speciellt medtagen utan hade kraft och energi nog att bli ursinnig och skrika, skrika, skrika efter mat. Jag minns; de första gula mjölkbajsblöjorna, glädjen. Jag minns; att vi efter den andra natten fick flytta upp till BB, de hade gärna behållit oss nere på neonatalen, men det rådde platsbrist. Vi tog hissen upp och fick ett nytt rum på BB.

Det var en märklig känsla att vara tillbaka där, den här gången utan utsikt mot slottet. Sist vi var där hade det varit i ett rosa lyckorus, nu hade vi varit i helvetet och tillbaka. På bilderna är min hy grå, håret glanslöst – inte alls den utmattade rosighet som följt på förlossningen. I blicken avlagringar av smärta. Det står i min journal att jag var ”gråtmild” och ”i behov av stöd”. Jag vet inte vad jag ska säga om sköterskorna på BB, det var nya hela tiden och varje gång fick man förklara vad vi precis genomgått. Att det går så långt som till blodbyte beror ofta på immunisering, vilket sker då mamma och foster/barn inte har samma blodgrupp – det var inte det som skedde här men ofta tog sköterskorna för givet att det var det. Att behöva förklara, insistera. Även här är kronologin vag, minnena färre. Jag tror att chocken liksom kom ifatt mig, jag tror att jag grät mycket. Varje ny sköterska hade sin egen uppfattning om vad som behövdes, för mig och för Theo. En kom med en amningsnapp, tittade på mina bröst och sade att sett till deras form så var jag ”en bra kandidat” för det. Vilket fick mig att känna mig än mer misslyckad som mamma, mina bröst var tydligen felkonstruerade till både form och funktion. Jag hade förlorat förtroende för större delen av vårdapparaten. Istället vände jag mig inåt, till familjen. Tillsammans såg vi till att vår son fick mat, jag med amningen och min man med koppandet. Och Theodor mötte oss med sin stora aptit på livet. Nu när han faktiskt hade stunder av mättnad kunde vi bekanta oss på ett helt nytt sätt. Och första natten på BB, när vi åter låg i sängar som kunde skjutas ihop, kröp jag upp i min mans famn och han höll mig hårt, hårt. Först grät jag och sen slappnade jag av för första gången sedan vi fick det där telefonsamtalet från sjukhuset och sov.

Dagen därpå var vi på återbesök nere på neonatalen. Jag hade på mig lite smink och en röd långklänning (amningsvänlig) som min man hämtat hemma. Jag var som en annan människa, och jag höll min lille son i famnen och han mådde bra. Bilirubinvärdena hade fortsatt sjunka och vi hade ett möte med läkaren som gick igenom det uppföljande program vi ska gå de kommande åren för att säkerställa att Theodor utvecklas som han ska. Men som sagt, sade hon, det verkar inte som att han lidit någon skada, men man vill gärna ha både hängslen och livrem. Speciellt när det redan gått så fel en gång, tänkte jag. I övrigt var vi klara att åka hem. Precis som den förste kirurgen sagt hade vi haft några riktigt tuffa dygn, men vi hade tagit oss igenom dem.

Och nu har det gått nästan ett år sedan de där händelserna. Vi har gått på kontrollerna på sjukhuset – en vanlig skada är tydligen nedsatt hörsel och dövhet, så vi har gjort hörseltester som är lite mer avancerade. Träffat läkare och sjukgymnaster som tittat på hans motorik. Hittills har allt, tack gode Gud, varit utan anmärkning. Han utvecklas som han ska och är frisk. Kanske har det som hände hittills fått störst inverkan på mig. De första dagarna hemma grät jag mycket (vi hade dessutom ett ganska strängt schema för amning/bröstpump för att barnet skulle få i sig ordentligt med mat och gå upp i vikt, så det blev inte heller så mycket sömn). Vi kunde sitta och äta i goda ro varvid en oerhörd ångest kom över mig utansynbar anledning. Det var som svallvågor eller efterskalv av den stora ångest jag levt under i några dagar. Man ska också komma ihåg att det var en känslig tid, några dagar efter förlossning är man ordentligt hormonell. Och när andra mammor får en släng baby blues, då var jag i helvetet. På återbesöket hos barnmorskan fick jag en remiss till vårdcentralens kurator, samtalen med henne hjälpte såtillvida att jag kände att mina känslor fick något slags legitimitet. Att jag var så, i brist på bättre ord, skadad av det som hänt, att det inte gick att skaka av sig det – det var fullt normalt. Först 6 månader efter en händelse kan man börja ställa diagnoser som posttraumatisk stress, och när så lång tid förflutit hade jag inte längre de där oprovocerade ångestattackerna. Neonatalen var också ett gott stöd, de skickade vidare mig till amningsmottagningen på Akademiska. Det besöket blev lite skärrande eftersom den ligger i samma lokaler som BB på väg och jag visste inte hur jag skulle reagera om jag träffade på någon av sköterskorna som varit hemma hos oss (gråta, fly, slåss?). Men det gick bra (jag såg ingen av dem) och som vanligt tyckte sköterskan att amningen såg bra ut.

Inte heller av henne fick jag något egentligt svar på varför jag hade för lite mjölk. De flesta vi mött på den här färden har jag frågat, men egentligen bara fått svaret att ”alla kan amma” och att jag var stressad och därför kom mjölken inte igång. Jag har svårt att helt förlika mig med det, förlossningen gick jättebra och jag kände en sådan glädje över att se honom ligga vid bröstet. Sen blev jag väl stressad och orolig när det inte kom igång och hans frustration växte. Men jag har ändå svårt att köpa det som förklaring. Jag förstår uppmuntran i ett ”alla kan”, men vad betyder det för den som uppenbarligen inte kan? Detta första år har jag därför delammat och Theodor har fått ersättning hela tiden. Efter att min mans tio dagar hemma (varav hälften gick åt till sjukhusvistelse) orkade vi inte fortsätta med koppandet utan gick över till nappflaska. Det har inte varit några problem att växla mellan flaska och bröst för Theo. Jag är glad att jag kämpade på, för när jag väl slutat med pumpen som bara gav mig ångest fick jag igång en helt okej produktion och framför allt fått dela många stunder av närhet med min son.

Det som varit svårast att bearbeta är nog den där osäkerhetskänslan. Hur ska jag kunna lita på att allt är bra? Även om auktoriteterna säger att det inte finns anledning till oro kan katastrofen vänta runt hörnet. När min man exempelvis blev påkörd av en bil när han cyklade hem från jobbet och bara lät sig kollas upp av ambulanspersonalen, kunde jag inte skaka av mig misstanken att något inre organ var punkterade och medan vi fortsatte med vår vardag så förblödde han långsamt invärtes. Själva gulsoten tänker jag numera inte längre på dagligen, men säkert ett par gånger i veckan. Går igenom någon detalj, för att förstå och analysera hur det gick som det gick. Men också, och kanske främst, för att pilla lite på såret. Känna lite av smärtan, och därmed kanske också få läka lite mer.

Till slut, även om jag hellre hade varit utan hela den här erfarenheten, så är den en ständig påminnelse att känna tacksamhet. För att vi inte gick under, jag och min man. För att det inte drog sönder oss. För att vår son är så stark. För att vi, när allt kommer omkring, bara snuddade vid katastrofen. Det har, tror jag, skänkt mig ett större tålamod, ett sorts lugn. När Theodor är besvärlig eller småbarnstillvaron är jobbig så är det i sig en nåd, för det betyder att han finns där för att vara besvärlig. Det jobbiga bär vittne om hans existens, det betyder att vi fått och får mer tid tillsammans.


(Jag har skrivit det här i två intensiva svep, det finns säkert språkliga felaktigheter, korrmissar eller outvecklade resonemang, upprepningar, kanske minns jag fel här och var, men jag orkar inte gå igenom texten utan lägger upp den i befintligt skick.)

En förlossningsberättelse (del 1)

På söndag fyller min son ett år. Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ner historien om förlossningen och dagarna som följde. På ett av mina möten med kuratorn som jag gick hos för att försöka bearbeta händelserna fick jag berätta, rakt upp och ner, vad som hänt. Innan det mötet hade jag känt mig ganska klar, redo att gå vidare utan fler kuratorbesök. Innan vi började sade hon att vi då och då skulle stanna upp och så skulle jag få säga hur stor min ångest var på en skala 1-10 för att de vad som gjorde som ondast och behövde bearbetas. Det behövdes inte, det blev uppenbart var smärtpunkterna låg på var min röst brast och var jag började gråta. Så jag tänker att detta blir något liknande, en sista ordentlig bearbetning, en exorcism om man så vill. Kanske kan jag därmed släppa det ännu lite till, även om en sådan händelse är något man bär med sig hela livet. Ett ärr, en omställning i min person som alltid kommer finnas där. Kuratorn frågade vid något tillfälle om jag såg att något gott kommit ur händelsen – och nej, jag skulle verkligen ha velat vara utan den här upplevelsen. Jag har inte blivit en bättre människa eller livet mer dyrbart, jag känner mig skadad. Jag kan leva med den, men jag skulle hellre vara utan. Det enda som jag ser som riktigt positivt är att jag och min man inte vände oss mot varandra när det var som svårast, i prövningen var vi varandras styrka. Relationen höll, och det är något vackert. Men jag hade gott klarat mig utan detta fruktansvärda test. Nå, det var inledningen.

Klockan var nära halv åtta på kvällen torsdag den 30 januari 2020. På förmiddagen hade vi varit hos barnmorskan för en kontroll av barnet i magen och mitt blodtryck som låg precis på fel sida gränsen av för högt. Den föregående natten, och i viss mån natten innan, hade jag haft ganska kraftiga förvärkar. Sådär att jag undrat om det var igång nu. Men de blev inte regelbundna och efter en tid avtog de, på dagen var allt som vanligt. Barnet var beräknad till söndag, den 2 februari, så det var ett par dagar kvar. Vi skulle precis välja en serie att titta på när något hände i mitt underliv. Det var som en diskpropp som lossnade, jag kunde nästan höra ploppet. ”Du, nu hände någonting”, hann jag precis säga till min man och sen kom vattnet. Jag reste mig och sa att vattnet gått och att vi nog måste åka nu. Då kom ännu mer vatten – jag hade inte riktigt insett hur mycket det var som kommer, och framför allt hade mvc och litteraturen förberett en på att det inte skulle vara som på film, det var sällan vattnet som gick sådär dramatiskt utan det skulle vara värkar som gradvis blev starkare. Jag ringde Förlossningen på Akademiska, vid det laget hade värkarna börjat komma, och sen åkte vi in. Hela den här etappen var jag märkvärdigt lugn, istället var det min man som var lite jagad och snabbt rafsade ihop det sista till den redan packade förlossningsväskan. I bilen insåg jag att jag borde tagit en handduk eller något, för vattnet fortsatte att rinna. Inte mycket att göra åt, jag var nervös, förväntansfull och glad.

Vi kom till Förlossningen och de släppte in oss, klockan var nu en bit över åtta. Vi leddes in till ett undersökningsrum. Barnmorskan bad mig om bindan så att hon kunde kontrollera om det verkligen var fostervatten. En binda! Naturligtvis var det ju det jag borde tagit istället för att stå och smårinna amniotisk vätska på golvet. Hon gav mig en som jag fick ha ett litet tag, och sen kunde de konstatera att det absolut luktade och såg ut som fostervätska. Inga konstigheter, allt verkade vara igång som det skulle. Värkarna var lite starkare nu och började göra ordentligt ont, men jag hade svårt att bedöma om de var regelbundna. Barnmorskorna förberedde oss på (som jag läst) att det kunde ta tid innan förlossningen kom igång och att bäst vore att vi åkte hem och väntade. Vidare ville de undvika att göra en fysisk undersökning på grund av infektionsrisken. Jag kände mig lite osäker, hur skulle jag veta exakt när de var regelbundna, när det vara dags att åka tillbaka? Men eftersom jag haft lite feber under kvällen, och dessutom hade problemet med blodtrycket, så ville de först bara ta ett blodtryck för att se om jag behövde en antibiotikakur. Det var flera föderskor där den kvällen, så vi fick vänta en stund. Vi försökte ta klockan på värkarnas intervall, men jag hade lite svårt at bedöma start och slut. Nå de kom tillbaka med mitt provsvar och tyckte nog att vi kunde åka hem. Men barnmorskan fick en slags föraning och bestämde sig för att ändå göra en snabb undersökning. Jag var 9 cm öppen.

Den så kallade latensfasen, den där jobbiga och utdragna historien som kan ta hur lång tid som helst för en förstföderska, var nog det jag tagit för förvärkar på natten. Så nu blev det bråttom, ett förlossningsrum gjorde i ordning och vi flyttades dit. Vid det här laget hade jag på mig en patientrock, den blöta klänningen låg hoprullad i väskan. Mina minnen blir lite vaga här, jag minns smärtan och jag minns inte smärtan. Inne i varje värk tänkte jag att jag kanske ändå skulle be om lite lustgas för nästa, men när den klingade av kände jag att jag nog skulle klara nästa också. Min man andades med mig, jag koncentrerade mig på hans andetag och han hindrade min andning från att sticka iväg och bli kort och grund. Jag stod lite, höll mig i hans armar och tyngdkraften drog barnet nedåt. Jag minns att jag utstötte ofrivilliga ljud som inte kändes som mina, som var knappt mänskliga. Ett slags låga, nästan förvånade stön som inte gick att hejda. Jag minns att jag trodde att det var böner, Var hälsad Maria, som skulle bli min räddning och trygghet som när jag opererades i Lyon. Men i mitt medvetande fanns inga ord, jag vände mig inåt, sjönk djupt ner, allra längst in där allt är en stor mörk tjärn och stillhet. det enda som krusade den ytan var den avlägsna smärtan och min mans andetag. Det var outhärdligt och det var underbart.

Så började krystvärkarna. Jag tror någon frågade hur jag ville ligga, men jag brydde mig verkligen inte, ville vägledas. Bättre att de fick välja utifrån sin expertis. Så det blev att jag låg på sidan. Jag följde deras instruktioner, krystade när de sade att jag skulle och slappnade av när jag skulle det. Mot slutet var det som om kroppen blev trött, eller kanske bara mitt sinne oroligt, så de gav mig lite värkstimulerande medel. Förutom en vetepåse i undersökningsrummet blev dessa två saker de enda inslag i förlossningen som inte var min kropps arbete. Jag är inte emot smärtlindring av princip, men ville följa med kroppen i dessa alla faser, verkligen drivas ut i detta tillstånd av total kroppslighet och ge den chansen att arbeta i rätt takt viket jag hoppades skulle minimera risken för skador. Nå, nu hade kroppen i alla fall energi för de sista krystvärkarna.

Mitt barn föddes med ett litet ljud. Med bara huvudet ute och kroppen fortfarande i mig gav han upp ett litet joller och en nysning. Med näste värk var han ute, och något litet ögonblick senare på mitt bröst. Alldeles röd och täckt av vitt fosterfett. Han lät inte vänta speciellt länge, ville genast hitta bröstet, lägga sig till rätt och äta. Det var en stund av overklighet, matthet och ren lycka. Sedan: moderkakan och ett enda litet stygn. Skadorna jag varit så rädd för hade uteblivit. Vi hade med oss en flaska champagne, skålade, åt lite av smörgåsarna sköterskorna kom med. Jag fick duscha av mig, magen kändes konstig, som om alla organ låg lösa. När jag skrattade till rörde sig allt på ett lite obehagligt sätt. Sen fick vi promenera upp till BB. Jag höll min son i mina armar. Han hade fötts tio över ett den 30 januari och han var ett litet mirakel.

Jag minns inte jättemycket av den där första BB-vistelsen, var väl fortfarande hög på förlossningshormoner. Det och att det är som om det som hände sen liksom äter sig bakåt i minnet. Förlossningen är en alltigenom ljus bild, men uppe på BB har en dissonans letat sig in, en falsk ton i lyckoackordet. Jag ser tillbaka på oss, så lyckliga med vårt lilla barn, med en förväntan om vad som väntar, aningslösa för hur det faktiskt kommer gå. Hur många gånger har jag inte gått igenom minnesbilderna, försökt identifiera misstagen som gjordes, vägskälen där det kunde gått annorlunda. Jag har väl ett ältande drag, vill förstå och kanske också utdela något slags ansvar. Eller är det ett masochistiskt, självplågande drag? Att föreställa sig en annan utgång och ställa dess ljus mot mörkret som blev? Kanske är det bara såhär man bearbetar, jag bearbetar, gå tillbaka till smärtan, analysera, känna… pilla på såret, låta det gå upp, klämma ut varet så att det inte blir infekterat i själen?

Det var en kort och lycklig tid i alla fall, det där första ett och halva dygnet uppe på BB med utsikt mot Uppsala slott. Jag hade ett barn, äntligen! Mitt största bekymmer var min mans bestämda idé att jag behövde sömn och återhämtning och därför inte kunde sitta med barnet hela tiden. Min son var frisk och välskapt, hans huvud hade kanske lite konstig form eftersom han fixerat sig så tidigt i mitt bäcken, men det skulle rätta till sin med tiden. Jag älskade honom av hela mitt hjärta från första stund, och tyckte mig redan ana hans personlighet, sådan jag också anat den i magen. Han var stark, mitt barn. Han hade en egen liten vilja och liksom förslagenhet. Men också en eftertänksamhet, och ett lugn. Envis, som hans far och mor.

På BB var personalen mest fokuserade på mig och mitt blodtryck samt den där febern som jag fick antibiotika för. En läkare gjorde snabbt kontrollen av min son, men i ett annat rum och ropade till oss genom den halvöppna dörren. Jag ställde mig där, osäker på vad situationen egentligen krävde. Efter bara ett och ett halvt dygn, lördag eftermiddag, var läkarna nöjda med mitt blodtryck och febern var borta. Vi var fria att åka hem. Jag kände lite oro, tyckte inte att amningen kommit igång som den skulle. Jag hade bett en sköterska titta när Theodor sög och hon tyckte att han hade ett bra tag och att det bara var att fortsätta. Såhär i efterhand önskar jag att jag bett om mer hjälp och råd, jag önskar att jag tänkt på att ingen vägt honom sedan han föddes, jag önskar att jag reagerat på orosfladdret i min mage när sköterskan, det var precis innan vi skulle bli utskrivna, liksom kom på att hon skulle kolla hans gulsotsvärde och när hon såg det liksom hejdade sig lite. Det var lite högt, sade hon. Men det var inget ovanligt att barn hade lite gulsot, det skulle med all sannolikhet gå över på ett par dagar. Och vi, trötta på obekväma sjukhussängar och så redo att lära känna vår son i hemmets lugna vrå, insisterade inte på något annat.

Så redan lördag eftermiddag var vi hemma igen. Det kändes overkligt på riktigt nu. Det nyfödda barnet hade passat på BB, men här i vårt hem blev allt plötsligt påtagligt: vi hade en son. Sen var vi hemma tre dagar, den fjärde var vi tillbaka på sjukhuset. Idag minns jag inte mycket av de där tre dagarna, trots att jag återbesökt dem så många gånger i tanken. Jag vet att jag var lycklig och glad, den första kvällen minns jag att min man (återigen!) hade skickat mig i säng för att jag skulle vila lite och att jag då inte kunde sova en blund utan blev tårögd av lycka och kärlek till min son och min man. Men de där tre dagarna levde i en stigande oro, trots att han låg vid bröstet nästan hela tiden blev han inte nöjd, utan skrek bara mer och mer. Jag sov knappt någonting, försökte ge honom bröstet så fort han bad om det. Inför graviditeten och barnet hade jag egentligen bara haft en enda önskan: att helamma. Jag hade läst att det kunde ta tid för mjölken att rinna till, att det gällde att härda ut. Ändå kunde jag inte låta bli att tycka att det kändes fel, att det inte var såhär det skulle vara. Och jag kunde inte riktigt få ihop det de sagt på sjukhuset, att gulsoten skulle försvinna genom att han bajsade. Han bajsade visserligen, men det var inget gult mjölkbajs utan det svarta barnbecket.

När man åker hem tidigt från BB kommer i Uppsala en barnmorska hem till en dagen efter för att kontrollera att allt är bra – hon kom på söndagen. Jag uttryckte min oro över amningen, hon lade Theo tillrätta i min famn. Kontrollerade gulsotsvärdena, de var fortsatt högre men inget att oroa sig över. När hon gått med ett löfte om att ringa nästföljande förmiddag för att kolla upp oss kände jag mig lugnad. Allt var bra. Så följde alltså en sömnlös natt med en ledsen bebis. I gryningen satt jag i vardagsrummet och tittade ner på mitt barn som somnat för ett ögonblick av ren utmattning. Ser han inte väldigt gul ut, tänkte jag, eller är det bara ljuset? När barnmorskan ringde på måndag morgon nämnde jag alltså att jag tyckte att han såg gul ut. Hon sa att det nog inte var någon fara, men att hon eller en kollega skulle komma förbi på eftermiddagen. Det var en ny sköterska som kom. Återigen sade jag att mjölken inte runnit till, att han inte blev nöjd och var så arg och ledsen trots att jag ammade hela tiden. Hon sa att alla nyblivna mammor stressar över amningen, att inte skulle göra det för det var det som hindrade den från att komma igång. Hon tittade lite på Theos tag om bröstet, gjorde några korrigeringar. Nu hade hon lite bråttom, men hon skulle komma tillbaka nästföljande dag och då kunde vi gå igenom hur man liggammar så kunde jag få lite mer vila. Hon tog blodprov för att kontrollera gulsotsvärdena och körde den där ljusmaskinen för att få ett ungefärligt värde redan nu. De var fortsatt höga, men det fanns fortfarande ingen anledning till oro. Gulsotsbebisar blir hängiga och medtagna, min var livlig och sög outtröttligt på bröstet.  Jag skulle bara ta det lugnt och amma på.

Jag minns nu inte om det var dan därpå, eller om det var den här… men jo, det var nog den här som jag tyckte att Theodors läppar såg torra och spruckna ut, en snabb koll på 1177 informerade om att det var ett tecken på uttorkning och att man skulle åka till akuten. Vi han emellertid inte ta något beslut, för barnmorskan kom och jag frågade henne om det. Hon kontrade med ett: men hur ser inte din bröstvårta ut, så mycket som du ammar. Det var ingenting att oroa sig för, hans små läppar var lite nötta av allt sugande. Hon tog blodprov för att kontrollera gulsotsvärdena och körde den där ljusmaskinen för att få ett ungefärligt värde redan nu. De var fortsatt höga, men det fanns fortfarande ingen anledning till oro. Gulsotsbebisar blir hängiga och medtagna, min var livlig och sög outtröttligt på bröstet.  Jag skulle bara ta det lugnt och amma på. Den tredje dagen, tisdagen, var det återigen en ny sköterska som kom. (Det blev ingen lektion i liggamning.) Jag sade dock återigen att mjölken fortfarande inte runnit till, det kommer så lite sade jag och klämde fram en sorlig liten droppe ur bröstet. Men Hillevi, sade barnmorskan, det där är ju mogen mjölk. Jag hade inte känt det där som jag läst om, febrigheten och de spända brösten, likväl var det alltså mogen mjölk som kom ur brösten? Jag översköljdes av lättnad, jag gav mitt barn näring, han kunde äta hos mig.

Barnmorskan lyckades först inte få tillräckligt mycket blod ur hans lilla fot till provet, så hon fick sticka honom i andra också. Han grät och grät. Hennes ljusmaskin fungerade inte, så gulsotsvärdena kontrollerades inte på plats. Det gjorde inget, vi skulle avvakta blodprovet. Eventuellt skulle vi bli tvungna att komma in och låta honom sola lite under UV-lampor, men det fanns ingen anledning till oro. Amma på bara så blir det bra. Fortfarande hade ingen vägt honom sedan han föddes.

Klockan var väl runt fyra när sjukhuset ringde. Vi satt i sängen, Theodor hade precis somnat, och vi packat upp systemkameran vi köpt inför hans ankomst. Det var jag som svarade, och jag hörde genast på sköterskans röst att det var allvarligt. Den där tonen när man inte vill avslöja riktigt hur illa det är, man talar lite för angeläget för man vet att det är bråttom trots att man försöker att inte tala för snabbt och avslöja oron. Ni måste komma in nu, så snabbt som möjligt, gulsotsvärdena är långt över gränsen för vad som är ofarligt. Jag kanske inte kan minnas den exakta förlossningssmärtan, men ångesten jag kände i den stunden kommer jag aldrig att glömma. Den är inpräntad i min själ med ett glödjärn.

Vi var tvungna att snabbt klä på barnet, jag slängde på mig en klänning. Och gjorde på mig. Kanske var min bäckenmuskulatur så försvagad av förlossningen att det gick enklare, men jag tror inte det. Den ångest, den rädsla som drabbade mig då, inför utsikten att kanske förlora mitt barn, den fick helt enkelt tarmen att tömma sig. Hastigt fick jag byta trosor, jag sade inget till man, skämdes, och han blev lite undrande för att jag smet på toaletten när vi hade så bråttom.

I bilen på väg mot Akademiska sjukhuset hade chocken lagt sig lite. Vi åkte samma väg som vi åkt några dagar tidigare – det kändes som en pervers retrograd, oanständig och grotesk. Förväntan då ställd mot ångesten nu. Jag satt i baksätet med barnet i barnstolen och min man körde. Våra blickar möttes i backspegeln och vi höll fast dem. Speglade oron i varandra, delade den. Det fanns inga ord, de behövdes inte. Jag bad inte till Gud i den stunden, såsom man annars kan göra. Gud om du bara… så ska jag… Det var inte en stund för köpslående. En märklig ro kom över mig där i bilen och orden jag upprepade tyst för mig själv var: ske din vilja. Och jag menade dem verkligen. Om det var så att jag bara skulle få fem dagar med min Theodor, då skulle jag finna mig också i det och lägga min smärta till Kristi frälsningsverk. Så just den stunden i bilen, när allt stod och vägde, är ändå en ljus stund. Jag tror att jag aldrig varit fullt så kristen, så överlåten till Gud, som då.

På Akademiska gick vi först upp till BB. När sköterskan ringde hade jag varit oförmögen att förstå hennes väganvisning och hon för jagad för att kunna riktigt konkretisera den så vi kom överens om att vi skulle ses där dit vi ändå hittade och så skulle hon visa oss vägen. I hissen ringde min mobil, jag svarade för att jag trodde att det kunde vara sjukhuset, men det var en hantverkare som ville boka tid för något som skulle åtgärdas i lägenheten. Jag svarade något osammanhängande om att jag var på sjukhuset. Jag minns det där korta lilla samtalet så tydligt för det tycktes så obscent att världen liksom bara fortsatte därute när min bebis kanske skulle dö. Vi mötte sköterskan och hon ledsagade oss hastigt ner till neonatalavdelningen.

(Jag måste ta en paus nu. Det är för jobbigt att skriva i ett sträck.)

Anteckning 18 januari

En ny vecka, och med den återgång till rutinerna. Jag gick ut i skogen igen, en dryg timmes promenad i gråkylan med barnet slumrande i sin vagn. Man möter färre på stigarna nu, det är för kallt, det är för grått – kanske har folk återgått till sina kontor, arbetar inte längre hemifrån? Det är jag och de strävsamma äldre paren med sina gångstavar och hundägarna. Någon enstaka annan föräldraledig, eller när jag går förbi förskolan: som precis hämtat sitt barn och är på väg hem. Annars bestod dagen av: disk, tvätt, ordna med lunch (korv stroganoff) och middag (mustig högrevsgryta), leka med barnet, ringa min mamma, läsa något kapitel i en bok (Splendor). När kvällen väl kom lite så kallad egentid, det vill säga en lång och varm dusch, tid att tvätta håret och lägga en inpackning. En helt vanlig vardag, dyrbar just därför.