Mitt barn, mitt hjärta

Så förflyter en månad, lätt och snabbt rinner den genom fingrarna. Dagarna med barnet liknar varandra till förvillelse, och samtidigt är det som att vakna upp till ett fullkomligt oskrivet blad varje morgon. Varje stund med honom är en upptäckt, en glädje, en nåd. Visst är jag trött ibland eller han ledsen och kinkig – men de där stunderna fastnar inte, de glider obemärkt förbi och ur minnet. Kanske är han ett enkelt och snällt barn, kanske har jag väntat så länge på honom att allt det tröttsamma väger lätt.

Kanske hade jag trott det skulle vara svårare, att befinna mig i det nu-tillstånd som det är att ta hand om ett litet barn. Se efter vilket behov som behöver tillfredsställas för tillfället – mat, sömn, blöja, lek – adressera det, repetera. Att jag skulle sörja oberoendet och vika mig under pressen och ansvaret. Istället tänker jag på ett tabernakel vi såg i Montpellier (tror jag det var) utsmyckat med en pelikan, en symbol för Kristus jag inte var bekant med tidigare och som vilar på en gammal föreställning om att pelikanen matar sina små med sitt eget kött i tider av svält. Det finns ingen kärlek som den till sina barn, den vet inga gränser. När jag i slutet av graviditeten bekände för min pater att jag kände mig liksom avskärmad från tron och kyrkan, nedsänkt i min egen kropp, log han milt och sade att det lilla barnet och min relation till det skulle bli en annan, och kanske i någon mer direkt, väg till Gud. Nu ser jag hur och att det är så det har blivit.


De tre första månaderna, den fjärde trimestern, visst är det en tid för oss båda att vänja oss vid att jag inte längre bär honom inom mig, att han finns i världen nu? För mig har det också varit en tid att försöka hitta någon slags jämvikt efter den stormiga starten, att bearbeta. Förra fredagen var jag hos kuratorn igen som lade huvudet på sned och sade att än så länge är dina reaktioner normala, Hillevi, först sex månader efter en traumatisk händelse börjar man dela ut diagnoser som PTSD. Redan då, när vi var på sjukhuset för gulsoten och han var fem dagar gammal, allt tycktes stå och väga i ett ohyggligt liksom fruset ögonblick, vände jag mig mot min man i förtvivlan och sade: oavsett hur det går nu, även om allt blir bra, så måste vi bära minnet om att ha varit med om det här, hur ska jag kunna bära det här minnet? Jag snuddar vid det, vid minnet, ibland, som med tungan vid en öm tand, släpper på, bearbetar, bearbetar. Vi gläntade på en dörr som borde hållas stängd för alla föräldrar, vi fick en liten skymt av det otänkbara – hur lever man med ens antydan till en sådan ohygglig insikt? Svårast är det när något inträffar som ekar av minnet. När han är otröstlig och bara skrikgråter är den naturliga modersreaktionen stress, det är så vi tar hand om våra små, men mitt stresspåslag är bortom rimliga proportioner. Då är jag tillbaka i mörkret, reaktionen är fysisk. I april blev han förkyld för första gången, fick sin första feber. Först när allt var över och vi varit på vårdcentralen och fått träffa en läkare (i full covid-19-utrustning) skrev jag 19/4 en anteckning i mobilen:

Det är som en kramp som inte släpper, rädslan att förlora honom. Efter starten vi fick, ett par dagar kantade av lugnande besked från vården på en väg som visade sig leda rätt in i mardrömmen, har jag svårt att slappna av. Som att sitta på passagerarplatsen i bilen och ändå inte våga släppa vägbanan med blicken ens för en sekund, som om denna ständiga uppmärksamhet vore det som avstyrde eventuella olyckor. Ibland kommer minnesbilder från de där första dygnen över mig, trots bra stöd av familj, vänner och vården. Vad är ett besök hos vårdcentralens kurator när man hemsöks bilden av den lilla bebisen, bara dagar gammal, på operationsbordet uppkopplad mot slangarna – den viktigaste i venen i hans lilla navelstump. Den långa väntan på blodet till transfusionen. Att inte kunna hålla honom… han som jag väntat så länge, inte kunna ge något slags moderskroppens trygga värme utan hjälplöst hålla sin makes hand och sjunga Tryggare kan ingen vara, försöka hålla all rädsla ur rösten för att kunna ge barnet i alla fall detta lilla, våra röster i en psalm. Bara att skriva ner det får illamående och ångest att vända sig i magen på mig.

Det har gått två och en halv månad sedan dess, men det är som ett öppet sår i mig. Ett sår som nu infekterats av pandemin. När han nu hostar och har feber kommer rädslan tillbaka


Mitt lilla barn. Det finns sådan styrka och livskraft i honom. För varje dag vi vaknar upp till och sedan tillbringar tillsammans blir det lite lättare att slappna av och sluta invänta katastrofen. Våra dagar är desamma – vi vaknar, äter, sover middag, leker, äter och sover mer – och samtidigt alldeles nya och inte lika något annat. Små framsteg och stora, hans små händer som griper och håller fast, jollret som stiger och faller, nacken som orkar bära upp huvudet. En liten person som med fullkomlig självklarhet tagit sin plats i världen och erövrar mer och mer av den. Genom fönstret faller vårljuset in och minnet, det där såret som jag trodde omöjligt att bära, bleknar ytterligare lite mer i barnets leende.

Urbi et orbi

Jag blev väldigt berörd av påvens välsignelse över staden (urbi) och världen (orbi) från den folktomma och regniga Petersplatsen. Av innebörden och innehållet – men också rent visuellt. En av just den katolska kyrkans lockelse har för mig alltid varit att den förmedlar tron på ett språk som inte bara är skriftspråkets. Vare sig det rört sig om liturgi eller kyrkorum finns här ett visuellt språk som skär än djupare än skrift och tal. Det går inte att artikulera, men det får hela mitt inre att resonera. Jag erfor en liknande känsla av bilderna av det utbrunna Notre-Dame där ett stort guldkors mirakulöst nog reste sig i ruinerna.

Påvens vita gestalt avtecknar sig måhända liten mot den väldiga kyrkan, ensam utan de vanliga folksamlingarna som annars samlas på torget. En liten och fåfäng gest som försöker betvinga farsoten och olyckan som nu drar över världen? Nej, raka motsatsen om ni frågar mig. Sällan har jag känt mig så drabbad av en handling. Den vita gestalten i mörkret, liksom guldkorset i askan, är en fyrbåk i stormen. Folk har en del åsikter om den här påven och den riktning han för kyrkan i – men i den här stunden blev det så tydligt hur ämbetet är mycket större än dess innehavare, än reservationer och trätoämnen. (Här skulle vi kanske kunna påminna de kritiska om att ”inte ens den vigde tjänarens synd kan vara ett hinder för nådens frukt” som det står i katekesen.) Liksom åsynen av korset, en liturgisk handling eller religiösa framställningar i konsten förmedlar fotografiet ovan en omskakande och hoppingivande sanning. Själen läser av tecknet på det ordlösa språket och skymtar det eviga ljuset.

Men med det sagt, orden är inte utan styrka. Efter att ha reflekterat över nödvändigheten att omfamna korset, att öppna oss för Gud och därmed för hoppet, i synnerhet i tider av motgång och svårighet, avslutade påven sin meditation såhär:

”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” (Mark 4:40) Kära bröder och systrar, från denna plats som vittnar om Petrus klippfasta tro vill jag ikväll anförtro er alla till Herren, och be om Vår Frus förbön, de sjukas hälsa, havets stjärna under stormen. Från denna kolonnad som omfamnar Rom och hela världen, låt Guds välsignelse sänka sig över er som en tröstande omfamning. Herre, välsigna världen, ge våra kroppar hälsa och våra hjärtan tröst. Du ber oss att inte vara rädd. Men vår tro är svag och vi är fyllda av rädsla. Men du, Herre, kommer inte att övergiva oss i stormen. Säg åter: ”Var inte rädda” (Matt 28:5). Så skall vi, liksom Petrus, ”kasta alla våra bekymmer på honom, ty han sörjer för oss” (jmf. 1 Pet 5:7).

Throwback Thursday: 6 maj 2019

Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.

Med dagens eskalerande corona-kurva och en samtid som känns allt mörkare tänkte jag bjuda på ett av de längsta och föra oss till Venedig med minnet av vår förlovningsresa. Det känns som att idag är en dag som kräver lite eskapism.

Venedig

Vädret var för dåligt för att vi skulle kunna landa i Venedig. Klaustrofobin, att inte kunna dra i nödbromsen och lämna fordonet. Efter en skakig tur på tjugo minuter kunde vi gå ner i Bologna istället. Det luktade regn och den där typiska, omisskännliga doften av italiensk väta. Och så fick vi se universitetsstaden med sina arkader också. Under valven fanns skydd för regnet och om man hade varit på det humöret hade man lekfullt kunnat säga något om att det var som att promenera i en dikt av Tomas Tranströmer. Lunch på en liten trattoria och sedan tåget mot nordöst, så mycket behagligare än flygbolagets chartrade bussar med oroliga, stressade svenskar. På bron ut mot Venedig hade regnet suddat ut alla konturer, omöjligt att avgöra var hav slutade och himmel tog vid. En disig Turner-värld i mjölkiga gråskalor målade i akvarell. Någon liten kobbe med några tuschstreck till träd. Som man var på väg ut i ett väldigt intet, in i målningen bortom det abstrakta landskapet. Till det vita arket och in i något slags ofödelsens tillstånd. Som ett Atlantis, som ett Lyonesse som reser sig ur havsskummet anade man plötsligt staden som en liten gråare skugga. En antydan till rött tegel, och så en bangård: vi var framme.

Att stiga ut ur tågstationen och hamna vid Canal Grande, inse att javisst, det är på riktigt. Där är kanalen och båtarna och gondolerna, det är på riktigt. (Och sedan, efter ett par dagar, börjar man tvivla, är den verkligen inte bara en fantasi, den här staden?) Hotellet låg på Lido, det var dit vi tog vaporetton, gick ner i dess buk, såg ingenting av staden. Den där första kvällen: vi korsade den långsmala ön, lämnade lagunen bakom oss och slogs av adriatiska havets salta vindar. Det finns ingenting så melankoliskt och underbart, ingenting så genuint europeiskt, som en kontinental badort off season. Övergivna stränder, stängda hotell där sekelskifteslyxen långsamt flagnar bort. Lager på lager av skratt och solstänk som bara accentuerar hur övergiven platsen är nu. Som att se på en människa som sover, känslan av en intimitet som man måste vara mycket varsam med, så sårbar som den sovande är.

Det var först dagen därpå, den första morgonen, när gardinerna drogs undan som man såg staden. Solkatter i vattnet och den sagolika siluetten. Sedan lades intrycken på varandra. Markusplatsen, en Bellini på Harry’s, promenader i trånga gränder, ett besök i en spetsbutik inrett som ett litet kapell, Rialto-bron, Markuskyrkan. Kyrkor jag inte minns namnet på, torg och gränder. Tipset jag fått innan vi for var att gå vilse, vi gick vilse. Vi gick fel och vi gick tillbaka, vi såg och vi lyssnade på kanalernas suckande. Vi dök ner i grändernas mörker och styrde mot kanalernas ljus.

En vecka var vi där och vi såg museerna: Bellinis madonnor på Accademia och all trompe l’oeil på Ca’Rezzonico, vi gick till Dogepalatset och det som en gång varit Luisa Casatis palats och idag är Peggy Guggenheim-museet. Det var ändå svårt att greppa det förflutna. Jag försökte se Luisa med sina tama leoparder på månskenspromenader runt Markusplatsen, se de överdådiga festerna i hennes palatsruin, den stora boaormen som ringlade i gräset eller låg om hennes midja, beströdd med bladguldspulver. Men detta att det är turister som strömmar i stadens blodomlopp… den kändes för mig som teaterkuliss. Som att symbolen tömts på mening, mumifierats. Jag var där, men fick ingen relation med staden eller dess historia.

Några stunder som glittrade till. En utflykt till Burano med ny hatt och äntligen lite behagligt väder. En värld av färgglada dockhus, men med tvättlinor och verklig tvätt på tork mellan husen. Ungdomar som åt glass vid en kiosk nere vid vattnet. Att dricka friskt och billigt vin i en trädgårdspaviljong på ön intill ett stenkast från en 800-tals kyrka med bysantinskt outgrundliga Madonnor mot guldmosaik. Ett plötsligt regn på Lido och en liten bar där vi serverades friterad och salt bläckfisk med ett glas rött trots att köket egentligen var stängt. Promenaden tillbaka till hotellet när solen kommit fram igen, längs en öde strandremsa och prunkande försommargrönska. Söndagsmässan som också var ett barndop, kyrkan full av släktingar och församlingsmedlemmar. Det var enkelt och lätt, folkligt och varmt – som det jag upplevde i Parma och Rapallo när jag började gå i mässan regelbundet den där italienska hösten 2017. En kyrka som fylldes av lovsång och tro, den djupa glädjen i att det nu är min kyrka. Fisken vi åt på Lido, vit och mjäll, och pastan i bläckfiskens bläck som färgade läppar och tunga alldeles svarta. Dagen då stormen rasade och vi stannade i vårt rum med en flaska vin, charkuterier, oliver och varsin bok.

Jag antecknar för min egen skull, innan ögonblicken bleknat och faller i glömska. Försöka hålla kvar smaken på tungan ett litet tag till, sluta ögonen och minnas känslan. Ljudet av mina mjuka skor mot regnvåt asfalt. Att hitta Lidos kyrkogårds murar och försöka hitta också dess portar. Komma till den nya delen och där klättrade den mer äventyrlige av oss upp på en stege och såg en hemlig, avstängd och övervuxen del. Ett varv runt kyrkogården ledde oss till den judiska begravningsplatsen och den äldre delen av kyrkogården med sina kors, monument och mausoleer – men ingen ingång till den dolda, övergivna. Vi klättrade upp på en låg mur och såg den, skeva gravstenar i högt gräs mellan träden. Lite närmre varandra nu eftersom en delad hemlighet, även om den är någon annans, alltid för samman.

En av kvällarna somnade jag redan vid åtta, och vaknade först vid åtta morgonen efter. Tolv timmars sömn, avslappnad och loj – spänningen och arbetet som släppte sitt grepp om mig. Och ändå var jag inte helt harmonisk denna vår förlovningsresa. Som ett nervöst drag vid munnen, en rynka mellan ögonbrynen som är lite för djup, ett leende som är lite för stelt. I den italienska solen blev ärrvävnaden tydlig. Det är lätt att älska, det är lätt att ge sig – men för mig svårt att våga tro att han alltid kommer vilja ta emot den gåvan. Att detta ”för alltid” är att lita på.

Men när jag blir skygg smeker han mig tills allt är stillhet och tillit i mig igen.

Rödhaken och förruttnelsen

Idag gick jag i skogen – den vanliga rundan i Stadsskogen – och tänkte på hur absurt det ändå är att sist jag gick här, det vill säga i förrgår, var allt inbäddat i snö. Nu var det vår i luften, om än inte sol. Den här årstiden är ljuvlig: en annan atmosfär, grönfrisk och doftande, även om man inte ser fler tecken på den än någon knopp på träden. Det är som att naturens nyväckta liv, den som ännu pågår i det fördolda, anas i luften innan förändringen själv trätt i kraft. Färgskalan är en annan, ljuset som faller på samma grå bark, mörka mossa eller blanka, stillastående vattens blankt genomskinliga ytor får alltsammans att andas och lysa. Allt känns John Bauerskt och förtrollat.

Vidare slipper man sommarens, i synnerhet sensommarens, alla obehagliga insekter och otyg. Nu träffar man bara på de allra trevligaste av småkrypen. När jag promenerade in till stan förra veckan slog en fjäril inte bara en utan två gånger följe med mig och barnvagnen. Fladdrade ystert vid dess sida som om vi utgjorde en liten flock, eller kanske ett stim, fjärilen, vagnen och jag. På samma promenad såg jag också en stor och sund spindel utanför universitet. Morskt korsade den Engelska parkens gångväg i riktning mot den soliga kyrkogården. När de är i mitt hem inomhus, eller när de kryper över mig, tycker jag i regel mycket illa om spindlar – men såhär i solskenet fylldes jag av välvilja mot den lilla krabaten.

Idag såg jag emellertid inga sådana småkryp. Men dessvärre hade jag nu börjat tänka på de insekter som fyller mig med avsmak. På fästingarna som sprider sjukdomar och gör varje promenad genom högt gräs eller picknick invid ett buskage till en risksituation. På myggorna som kommer plåga den här skogens sankmarker till sommaren och hösten.

När jag läste konvertitkursen i Sankta Eugenia som förberedelse inför dopet brukade diakonen visa en Power Point-bild på en näpen rödhake som ett slags kreationistiskt argument och en uppmaning att omfamna Guds skapelse (som jag minns det i alla fall). Gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor, typ. Tyvärr har just den typ av argument framlagda på det viset aldrig haft önskad verkan på mig. Den söta rödhaken blir en tillrättalagd bild, jag tycker också att den är förtjusande. Men på håll och i rätt ljus, i vårljuset som denna dag, sjungande i ett träd på behörigt avstånd. Skärper man blicken och ser närmare på fågeln ser fjäderskruden lite matt och tilltufsad ut, den lilla kroppen är kanske full av sjukdom, inälvorna av mask. Ett sår eller ett ärr efter bataljer med sina artfränder i den eviga kampen om privilegiet att få reproducera sig. För att inte tala om att det är ett tacksamt utvalt objekt, när det finns så många andra hemska djur, eller rara djur som gör förfärliga saker mot varandra (här tänker jag alltid av någon anledning på delfiner som sodomiserar vararandra i lufthålen, den yttersta bilden för hur hemsk och djupt perverterad naturen kan vara). Jag tycker om naturen som idé och/eller på avstånd – på nära håll framstår den alltför ofta som fruktansvärd och frånstötande. Våren är grön och frisk, ett löfte om fruktsamhet, en ej ännu förverkligad idé. Om några månader ligger den jäsande och ruttnande och krälande i sensommarens kvalmiga hetta. Rödhaken har fallit till marken och är halvt stadd i förruttnelse, äcklig och stinkande av död.

Kanske måste man bara förlika sig med att något kan vara två saker på en och samma gång. Naturen kan vara den sköna skapelse som vittnar om Guds storhets rikedom, men fallen som den är bär den – också när den är som mest estetiskt tilltalande och liksom levande – alltid på ett löfte om förruttnelse och död inom sig.

Renässans

Det har gått ett år sedan jag publicerade något på den här bloggen – blickar man tillbaka över de trehundrasextiofem dagar som förlöpt sedan dess svindlar tanken. Såväl den stora världen som det lilla, privata livet är förändrade i grunden. Därute härjar farsoten, härinne finns ett nytt hem, en ny make, ett litet barn.

Barnet. Det var mitt livs medelpunkt långt innan det lämnade mitt moderliv med en liten nysning och ett joller trädde in i de föddas värld. Sakta bleknade allt det som en gång tett sig så viktigt och centralt i tillvaron. Sedan jag höll det där hungriga lilla miraklet mot mitt bröst har det gått två månader. Jag har vant mig vid min nya roll, vi har lärt känna varandra. Jag bottnar lite i allt detta nya och kan i ögonblick lyfta blicken från hans perfekta lilla ansikte.

För med den nyfunna säkerheten, med barnets allt längre och förutsägbara sömncykler, har något annat vaknat i mig. Jag längtar efter att skriva och tänka. Låta en textvärld breda ut sig parallellt med det stilla liv som rullas upp i vardagen. Mest av allt vill jag nog hitta en röst igen, använda språkmusklerna som länge legat vilande.

Dels tror jag att barnet, den nya maken, det nya hemmet – alltihop inbjuder till en rannsakan och omprövning av prioriteringar. Har man fastnat i gamla hjulspår väcks man i en sådan brytningstid upp ur något som omärkligt blivit vana snarare än val. Dels blev jag så förankrad i kroppen sommaren 2017: för varje kilo jag förlorade, varje måltid jag bytte mot ett glas vatten och ett salladsblad försköts jag lite närmare den fysiska verkligheten och i den mån jag levde i tanken var det förälskat inför min egen bild i en spegel. Denna nya kropp, som genomgått en graviditet och en förlossning, manar till besinning. Dess tröghet och kvardröjande smärttillstånd öppnar för tankar och själsliv.

Så jag lägger en ny grund för tiden som kommer, låter dessa månader av föräldraledighet bli återfödelse också för mig. Träna och tukta den nya moderskroppen till tillfredsställande form och funktion. Öva en röst som blivit hes av att inte användas och fingrar över tangentbordet ringrostiga av försummelse.

Jag börjar med att återuppta den här dagboken.

”Man måste ha modet att vittna om det”

Den 16 januari 2018, det är en evighet och ett liv bort, och också då jag senast skrev något på denna blogg. Då när jag var uppbruten i sår och smärta, när Stockholm var alldeles djupfryst och jag gick och gick längs öde, snötunga gator. Till kyrkan och tillbaka, runt Långholmen, till Skanstull, över Västerbron. Jag lärde mig staden med kroppens tunga minnen och fötternas eviga trampande. Det var min ensammaste tid – och jag var på en gång mitt starkaste och mitt sköraste jag. Hela tiden tänkte jag: ”ibland behöver Gud kanske en yxa för att hugga upp en djupfryst själ”.

Under hela 2018 skrev jag tre inlägg på Stasimon, det första är det senast publicerade här nedan. I det andra (opublicerade) den 19 mars försöker jag sätta ord på den märkliga sak det innebär att gå från tvivlande till troende. Det finns en frihet i att inte ha något kvar att förlora och jag skrev sant och öppet om det innersta; om det skamligaste och om det vackraste i mig. Jag tänker att det är så man måste närma sig tron, att det är så jag måste tala om Gud för att undvika löje eller dogmatism. Där var jag i det mörkaste, och ändå så genomlyst redan då. Min synd, den yxa som högg upp det bottenfrusna så att ljuset kunde börja sippra in. Den 2 maj skrev jag igen (återigen utan att publicera) i något slags kulmen på den sömnlöshet som präglat hela våren. Jag kunde vakna vid fyra-tiden på morgonen och gå upp då, katterna föll in i samma rytm. Det var som att vi följde solen, ju kortare nätterna blev, desto mindre sov vi. Det är ett kort, osammanhängande text – en liten eruption av sömnlöshetens vanmakt. Sedan kom sommaren och jag sveptes med.

Landet brann, men i mig sjöng det. Ett samtal som tagit sin början mitt i stormen … Då när jag var i fritt fall och sträckte mig efter allt som kunde tänkas ge mig något slags fotfäste. Då när jag var på väg ner för slänten mot avgrunden och jag rev mina fingrar blodiga mot granitklippan i jakt på någon liten tuva att fatta tag i. Ett samtal som var ingenting, en liten och oviktig pusselbit i min resa mot tron, trodde jag då, liksom djupnade, fick vingar, blev en sång. Inga basuner och inga trumpeter, och ändå föll mina murar. Ett samtal på sociala medier, så småningom ett möte över lunch, ett glas vin efter jobbet – utan att jag förstod hur eller varför blev de det viktigast i mitt liv. Sverige stod i brand, glödkolröda trädstammar och brinnande djur i eldstormen, apokalyps, men min panna var sval och luften lätt att andas. Det var juli, det var augusti – en förälskelse som slog ut som stora, prunkande rosor i mig. Till kyrkan och tillbaka, runt Långholmen, till Odenplan, över Västerbron – bredvid mina klapprande klackar det mjukare ljudet av ett par herrskor

Den 4 december skrev jag ett slags (opublicerat) bokslut över året som gått. Inget om det nya, förunderliga. Snarare hade jag fortfarande ett starkt behov av att försöka förstå och acceptera skilsmässan; en sårskorpa man inte kan låta bli att pilla på. Kanske lägger jag upp de där tre inläggen som något slags vittnesbörd om det som varit.

För vem skriver ens blogg längre? Formen känns pinsamt obsolet. Och ändå… Jag har försökt att skriva dagbok, men det ger mig bara klaustrofobi. Ensam med det vita arket, som inför en spegel. Twitter fungerar dåligt, eftersom jag alltid blir lite besvärad när någon svarar mig. Jag kan gå i en dag eller två och försöka formulera ett bra svar, sedan skära ner det till tillåtet antal tecken (alla nyanser, bildspråk och formuleringsglädje: borta!) bara för att inse att samtalet sedan länge dragit vidare. Den slaktade mini-essän ett sorgligt skelett i min telefons anteckningar.

En annan tanke detta förflutna år har varit att inte skriva om jag inte får betalt för det. Sedan jag också tagit steget och äntligen sagt upp mig från brödjobbandet på museer för att helhjärtat kasta mig ut i tillvaron som frilans och egenföretagare blir tid och inspiration hårdvaluta. Och ändå… skrivande föder skrivande. Den här bloggen har hållit igång mitt språk och mitt tänkande. Resonemang som senare kommit att bli en artikel eller ett förord började som en formulering här i mitt virtuella anteckningsblock där jag kan låta tanken löpa fritt. Här prövas idéerna, lekfullt och prestigelöst. Kanske, har jag tänkt, finns det en fara med att skriva så öppet och utlämnande, så ofärdigt och ibland privat, när min stjärna sakta stiger på litteratursveriges bleka himmel? Men det har aldrig varit mig betjänt att låta rädsla och försiktighet styra, av princip vill jag vara generös. Generös och öppen med såväl mig själv som med mitt tänkande. Ängslighet är inte bara tråkigt utan dessutom inte speciellt klädsamt.

Vidare, när jag skriver detta har jag fastnat i en artikel om Etty Hillesum som jag hade för avsikt att skriva klart idag. Det går, i vanlig ordning, trögt trots att jag gjort det mesta av arbetet. Det vill säga: jag vet ungefär vad jag vill skriva, jag har staplat upp det, återstår att ge det form. Ack, detta kritiska skede medför, varje gång, något slags förlamning. Det är nu det måste ske något jag egentligen inte kan styra, något som bara händer, tanken blir klar och jag lyckas sy samman texten. Inför denna ansats bävar jag ständigt, tanken skyggar undan trots att jag kör ridsporrarna i dess flanker och manar på mot hindret. Trots att jag alltid far felfritt över de där bommarna uppstår samma problem gång på gång och för varje text.

I just detta fall har jag dessutom känslan av att ha hamnat lite snett i min ansats. Jag vill inte att det ska bli ännu en konventionell text om Etty Hillesum som alla andra texter om Etty Hillesum. Lite biografisk bakgrund, något om den fascinerande kärlekshistorien med mentorn Spier, hennes osannolikt hastiga andliga resa, avsluta biografin med koncentrationsläger och död, säga ett par ord om kvinnligt dagboksskrivande, vittneslitteratur, Anne Frank, nazismens fasor etc. etc. Det skulle naturligtvis vara en alldeles utmärkt och informativ text skriven med viss spänst (skriver jag spänstigt? jag tror att jag skulle göra det här: det skulle vara som att dricka ett glas uppbygglig mjölk med en bismak av något mörkare, kanske anis) men det skulle vara en förment trygg text. (Om du, kära läsare, läser dessa ord först när artikeln ifråga publicerats och du märker att jag i sista stund föll till föga och skrev en trygg text får jag be om din förlåtelse. Men du måste förstå, artiklarna är mitt levebröd, hur utmanande kan jag vara? Och: ibland måste man kanske få lov att inte välja den svåraste vägen – ge sig själv a break, inte gå på det som bränner och svider? Nåväl, välkomne för denna brasklappsbonanza!) Det är den svåra vägen för att det är att röra sig bort från det verifierbara och faktatorra mot den egna analysen och kanske än djupare: den egna känslan.

Jag vill skriva om Etty Hillesums dagböcker och brev liksom inifrån. Stiga in i hennes kammare, sätta mig vid hennes skrivbord och bläddra i hennes Rilke och ryska romaner och Bibel. Jag vill gå ut i hennes lilla badrum och böja knä på mattan där, överlåta min själ i ett enkelt och innerligt samtal med Gud. Promenera kvarteren, bron över kanalen, bort till Spier och ligga vid hans fötter när han smeker mig över håret och lär mig att uttala Guds namn och be, låta honom föreläsa om sina patienter och människans psyke och när natten fallit dela hans säng och ligga med honom. Jag vill gå längs Amsterdams sommarheta gator och få blåsor under fötterna, för nu får judar inte åka spårvagn mer. Då vill jag stanna till inför en blommande jasmin, eller köpa rosor och apelsiner, och tänka att livet trots allt är skönt och meningsfullt. Och jag kommer bli ivägskickad till uppsamlingsläger, en sista anhalt innan godstågen tar mig österut till Auschwitz där jag kommer leva i sju veckor och försöka vara ”ett plåster på många sår”, sedan mördas. I allt detta kommer jag ändå behålla min människovärdighet, inte passivt och motståndslöst, utan för att för den som vilar i Guds famn välver sig en vidsträckt himmel vare sig hon sitter vid sitt skrivbord och ser ut på en blommande jasmin eller ligger i sin sorgliga ursäkt till säng i koncentrationslägrets barack och lyssnar till spädbarnens gråt.

Det är en nästan omöjlig tanke, en outhärdlig verklighet att ta in. Och ändå, tänker jag, är det så denna text måste skrivas för att göra Etty rättvisa. Inifrån. Jag fick hennes dagböcker av min präst efter ett av våra samtal när vi talat om ondskans problem. Etty Hillesum visar mig ett sätt att se ondskan rätt i ansiktet utan att gå under; i fasa men med viljekraft och utan att förlora tron eller resignera ser hon på sina lägervakters ansikten och slås av vissheten att även de skapats till Guds avbild. Det är oerhört. Till syvende och sist får begreppet ”vittneslitteratur” en annan innebörd hos Etty Hillesum – ett vittne ja, men i första hand inte till fasorna och ondskan utan till att Hans värld är skön och meningsfull. Det är om det hon talar när hon skriver att ”man måste ha modet att vittna om det”.

Se, där har jag kanske såväl ingången till min artikel som ett credo för denna bloggs vidare öden och äventyr.

Skilsmässan

Jag drog tändstickan mot plånet. Såg lågan flamma upp, slockna. Drog en ny, lät lågan dansa över fingrarna, hypnotisk och lockande. Drog en tredje och den här gången kunde jag inte stå emot frestelsen utan kastade den på mitt liv. Och livet var torrt som fnöske och stod snart i klargula lågor. Ett par ögonblick värmde brasan gott, brände bort allt överflöd ur mitt sinne tills bara en glödgad kärna fanns kvar. Jag slöt mina ögon och när jag öppnade dem igen var allt ruiner och aska, det var de vitkala trädstammarna efter en skogsbrand.

Detta för att säga: jag har lämnat Lyon bakom mig, och jag har lämnat mitt äktenskap bakom mig. Ett gemensamt beslut, vägen vi vandrat delade på sig och min riktning var inte längre hans, hans inte längre min. Återstod bara att kyssa varandras händer en sista gång och sedan släppa det där greppet som bundit oss samman i nästan ett decennium. Vi släppte precis samtidigt och i samförstånd, han hade sina skäl och jag hade elden.

Om nätterna drömmer jag om Camogli där vi tillbringade vår sista riktiga dag tillsammans. Det regnade och blåste som om stormen ville riva de pastellfärgade husen ner i havet. Vi gick längs tomma kullerstensgator, en öde strand, en öde pir och vinden slet i våra kläder. Medelhavets salta vatten fastnade likt tårar i våra ögonfransar som klippte över torra ögon. Jag drömmer om Camogli och i drömmen rasar husen, borgen, staden. Vattnet rusar fram och allt är ett sjunkande Lyonesse. Inga människor, inte heller jag, i den bilden – bara en stad i ruiner som förlorar sig i vågorna.

Det är natt utanför mitt fönster i Hornstull. Om dagarna är det tröstlöshetens gråskalor eller skyar i brand. Här finns: förtröstan och de som står mig nära att söka styrka i. Här finns: arbete och bön. Här finns: askan som blir bördig jord och i den något som springer fram i den svenska vinterkylan. Något med gröna, levande blad som vänder sig mot himlen och känner solens strålar rätt igenom molnen.

32

Det blev höst över en natt. Vi gick från trettiogradig hetta till vänliga 20 och kyligt stråk i kvällsluften. Lyon slog om, och det slog samtidigt om i mig också. Att fylla år (26/8) är alltid en räkenskapens tid, man slår sig ner och ser över var man varit, vart man är på väg. Den här sommaren har varit idel förändringsprocesser för mig (den som följer mig på instagram har kunnat följa det närmare). Jag har varit oansvarig och självisk; jag har varit så oerhört kroppslig, längst ut i mina fingertopparna. Värmen drev mig dit, ut i huden. Jag har gått ner ganska mycket i vikt (jag får fortfarande inte ha en våg hemma så jag har ingen aning om hur mycket), det har också förankrat mig i köttet. När jag först kom till Lyon blev jag obekväm av att röra mig ute på gatorna, jag kände blickar och solljus på min hud och jag kände mig blek och oformlig. När jag går ut nu är varje blick en bekräftelse, varje solstråle en smekning. Att det fanns en tid när jag kunde välja att inte lämna lägenheten på flera dagar, ibland nästan veckor! Nu blir jag rastlös om jag inte kommer iväg på i alla fall något litet ärende eller glas på stan varje dag. Detta första år i Lyon, det har på vissa sätt varit ett ensamt år, även om det inte riktigt känts så för vännerna har funnits i mobilen och framför allt har jag, i det att jag öppnat mig för världen, också öppnat upp för dem; den senaste tiden har vänskaper fördjupats. Med ensamtid kommer tid att tänka, och jag tror att det skett en liten men avgörande kursändring. Såg ni hur vinden fångade mina segel, hur stolt jag styrde ut från Rapallo och vattnet klövs mot min oförskräckta för? Vad är viktigast i mitt liv, frågade jag mig och spelade musik som drev på (åh Lana), segervisst kom svaret: friheten. Ut på öppet hav igen, mot vidsträckta vidder och öppna horisonter. Jag tänker på några ord av Rut Hillarp, kanske inte just det där med männen, men att vara i rörelse och vidöppen för impulserna utifrån, att sakna dörrar. Det är kanske farligt att leva så: ena dagen sprudlande champagne i blodet, andra krossat glas i bröstet – men det blir inte tråkigt, och det finns ingenting värre än att ha tråkigt (eller VARA tråkig för den delen).

RutHillarp

Men att frigöra sig från alla hornämnen och själslig förhårdning som bildats kring mig hade ett pris, sommarmånaderna har jag knappt arbetat alls. Eller, lite har jag fått gjort. I slutet av september/början av oktober kommer min senaste översättning: Diligensen från Lyon som är den pikanta jakten på en mysteriös sexställning i sekelskiftets Europa. Jag försökte sälja in den till Vertigo förlag för ett par år sedan, men Edenborg sade nej av skälet att den var för ”blodfattig” och det kan man väl hålla med om – den är mer en liten erotisk pralin, ett glas champagne, en såpbubbla! Nå, så jag är glad att jag fick göra den ändå. Det är väl ingen stor litteratur kanske, men det är en stunds ljuvlig förströelse. Jag har också lyckats skriva ihop ett förord till Alastors andra höstbok, Otrevligheter av Léon Bloy. Ett omöjligt uppdrag, eftersom att läsa Bloy är som att hälla svart lava i sin hjärna. Hur formulerar man då något av värde? En text blev det i alla fall. Något som inte kom med var ett resonemang om Bloy och andra mystiker, jag parallell-läste Teresa av Ávila och såg beröringspunkter som man skulle kunna utforska vidare – men hade inte riktigt tiden eller utrymmet att göra det den här gången. Det ligger tre böcker mellan mig och min egen stundande Bloy-översättning, jag bävar lite men samtidigt… den har varit med så länge nu, det ska bli fint att få den klart.

Det slog om i Lyon, det slog om i mig. Den där skamlösa sinnligheten, den sinnliga skamlösheten jag erövrat tänker jag slå vakt om. Men. Det är dags att återvända till arbetsrummet nu. I höst växlar jag upp i arbetstakt, mer måste bli gjort. Det finns en glädje i det, jag älskar ju det jag gör. Men någonstans finns också en antydan till besk odört i min bägares klara vatten, en dissonans som letat sig in i mina franska harmonier. En liten osäkerhet, den enda som finns i mitt liv: jag är så fruktansvärt dålig på att tjäna pengar. När det gäller att spendera dem (även de jag inte har) är jag utan like, men att anskaffa dem… (vilket inte avhjälps att jag tycker förvärvsarbete är lite, lite vulgärt?) Så, ett år kvar av det ekonomiska oberoendets ljuvliga frihet. Jag tänker låta febern rasa; jag tänker resa, shoppa, arbeta och förhoppningsvis har jag något slags fast mark under fötterna när jag återvänder till Stockholm vid den här tiden nästa år.

La noia; Ledan

När vi for till Milano och Reggio Emilia för att se Liberty-utställningen på Palazzo Magnani i våras var jag i vanlig ordning mån om att ta med lektyr som överensstämde med resmålet. Det visade sig ha varit smart, eftersom jag snart fick skoskav och det senare skulle visa sig att resesällskapet gick runt på en bruten fot så blev vistelsen ovanligt stillsam. Istället för att promenera runt i de båda städerna såg vi en (1) sevärdhet på vardera resmålet (katedralen i Milano, utställningen i Reggio) och sökte sedan upp en park där vi låg och läste i en värme vi inte riktigt varit förberedda på.

Romanen som låg i väskan var Alberto Moravias Ledan. Nu utspelar den sig förvisso i Rom; hettan är mer tryckande, stämningen en annan i det välmående Norditalien jag rörde mig i – åh, men det italienska fanns där, och att läsa den därnere, i Rom, det hade blivit för klaustrofobiskt och kvavt. Ledan är berättelsen om målaren Dino som sedan barnsben plågas av ett tillstånd av ennui. Romanen öppnar med en prolog där detta tillstånd beskrivs och ringas in. Det är Dino själv som talar:

”[…] min leda liknar det ofta förekommande och hemlighetsfulla avbrottet i den elektriska strömmen i ett hus. Ett ögonblick är allting klart och påtagligt, här är länstolarna, där sofforna, längre bort skåpen, spegelborden, tavlorna, gardinerna, mattor, fönster och dörrar; i nästa ögonblick finns ingenting, bara mörker och tomhet. Eller en tredje jämförelse: min leda skulle kunna definieras som en sjukdom hos tingen, bestående i en förslappning av eller en nästan ögonblicklig förlust av vitaliteten. Det är som att se en blomma bara på några sekunder genom successiva och mycket hastiga förvandlingar övergå från knopp till vissen blomma och stoft.

Ledan föds hos mig av känslan av det orimliga i en verklighet, som således är otillräcklig eller oförmögen att övertyga mig om min egen effektiva tillvaro. Jag kan till exempel mycket uppmärksamt se på ett glas. Så länge jag säger mig att detta glas är ett kärl av kristall, gjort för att innehålla en vätska som man för till läpparna utan att den hälls ut, så länge jag alltså med övertygelse kan föreställa mig glaset har jag det intrycket att jag har ett visst samband med det, tillräckligt för att få mig att tro på dess existens och i andra hand också på min egen. Men anta att glaset fördärvas eller förlorar sin vitalitet så som jag har sagt, alltså ter sig som något främmande för mig, något som jag inte har något samband med, det vill säga som ett orimligt föremål, då dyker ledan upp ur denna orimlighet. Ledan som när allt kommer omkring inte är något annat än omöjligheten att känna samband och oförmågan att komma ur ett sådant tillstånd. Men denna leda skulle i sin tur inte vålla mig en sådan pina om jag inte visste att jag kanske skulle kunna ha något samband med glaset, även om jag inte har det, det vill säga att glaset finns i något okänt paradis där föremålen inte ett ögonblick upphör att vara föremål. Ledan är alltså, förutom oförmågan att gå ut ur mig själv, också det teoretiska medvetandet att jag kanske skulle kunna ta mig ut ur den tack vare något okänt under.”

När jag skriver det här var det ett tag sedan jag läste boken. Men just ovanstående beskrivning av ledan, av l’ennuin, har dröjt kvar i mig som ett synnerligen träffande sätt att beskriva ett depressivt tillstånd. Just den där upplevelsen av att världen liksom förlorar sin mening, eller att meningen är en förvägrad, är svår att riktigt beskriva men jag tycker att Moravia gör det bra med sina liknelser som cirklar in tillståndet genom att gå från konkreta bilder till mer abstrakt resonemang och på det viset få läsaren med sig hela vägen. Dino själv, som blir målare för att återerövra tingen, härleder sin leda till det faktum att han fötts rik. Men vi har här att göra med en opålitlig berättare, läsaren ser också en dominerande mor och en frånvarande sol-och-vårare till far. Framförallt ser läsaren ett temperament som också under andra förutsättningar skulle kunnat glida bort från den meningsfulla, eller kanske snarare: den meningsbärande, världen. I vilket fall är rikedom ingenting man kan frigöra sig ifrån:

”Vad gör den verkligt fattige om han inte har pengar? Han dör av svält. Vad skulle jag själv göra i ett sådant fall? Jag skulle gå och be min mor om hjälp. Och även om jag inte bad om hjälp skulle jag ändå inte anses som fattig. Jag skulle i stället bara anses som galen.”

När romanen tar sin början har Dino genomlevt något slags kris och slutat måla. Sin befrielse från ledan söker han nu i en kärlekshistoria med den sjuttonåriga Cecilia. Förutom ledan, som rör sig svart och glittrande genom hela texten, men alltid i ögonvrån, snarare som effekt än direkt beskrivet, är det denna sexuella besatthet och chimäriska frigörelse som är den andra pol kring vilken romanen oscillerar. Lika besatt som Dino blir av flickan är texten av sexualiteten. Precis som med ledan förstår vi precis men rör oss samtidigt i cirklar kring ett onåbart centrum: genom denna paradox förstår vi inte bara temat utan också – och kanske än viktigare – Dinos position.

Genom att ha sex med Cecilia tror sig Dino kunna äga henne, och det går till en början bra. Hon ger sig villigt till honom, med en egen sexualitet som är närmast djurisk. Men Cecilia själv förblir ogripbar och passiv, förutom den sexuella responsen tycks Dino inte kunna väcka något i henne. Han tröttnar snart och tänker lämna henne, men upptäcker att hon tröttnat på honom och träffar en yngre skådespelare – vilket får honom att vilja ha henne. Likgiltig tar hon emot Dinos pengar när han försöker omdefiniera deras relation på detta sätt: ingen skam, ingen tacksamhet. Förstrött spenderar hon dem tillsammans med den andre mannen. Ju mer hon glider undan, desto mer blir Dino besatt av att fånga henne. Han går helt in i den bedragnes svartsjuka logik. Spionerar, gillrar fällor, grälar etc. etc. Om man skall tala med inledningens ord så försöker Dino upprätta ett samband dem emellan, han upplever det faktiskt eftersom han inte kan frigöra sig från henne, men hon är alldeles stum och ger honom ingenting tillbaka. I många avseenden är hon Dinos motsats och motbild, om man så vill. Också Cecilia befinner sig ett tillstånd utan mening, ett tillstånd av likgiltighet, men till skillnad från Dino lämnar detta henne fullständigt oberörd och hon plågas inte av detta faktum.

Hur ska vi förstå Cecilia – är hon inte mycket mer än en könsvarelse – nästan ett djur? Så målas hon i vilket fall upp. Dels genom beskrivningar av hennes beteende, men också genom ganska långa och ingående förklaringar av Dino. Ibland är det som att något annat glittrar till, något som antyder att porträttet av Cecilia bara är Dinos totala oförmåga att läsa henne precis som att han inte förmår avkoda och ”läsa” världen.

Personporträtten är annars en annan av romanens stora förtjänster. Med tämligen små medel tecknar Moravia figurer som är på en gång sammansatta, tvetydiga och samtidigt överdrivna, ibland närmar vi oss nästan satiren. I detta finns ett slags stillsam humor, alldeles svart och lakonisk, jag tänker kanske i första hand på mötet med Cecilias föräldrar och beskrivningarna av den avlidne grannmålaren. Effektivt är också sättet på vilket vår berättare Dino kan älta en detalj sida upp och sida ner medan andra, för läsaren märkliga och gåtfulla passager som man tycker skulle kunna förses med analys, bara beskrivs rätt upp och ner: interaktionen med modern är ett exempel på detta. Vissa aspekter av deras relation beskrivs utförligt, men det finns något kvävande och alldeles för intimt som alltså inte skrivs ut utan bara gestaltas. Det är mycket elegant gjort!

Allt detta samverkar till att romanen förmedlar en mycket speciell stämning. Som ett rum som man tillbringat ett par varma dagar i utan att vädra. Så stiger man upp från sängen som luktar svett och sex och slår upp ett fönster, bara för att inse att det är lika varmt utomhus, att luften står alldeles, alldeles stilla. Moravia har ett utmärkt sinne för att välja precis rätt konkreta detaljer för att understryka den skämda stämningen. I första kapitlet går Dino med sin mor i hennes trädgård och hon beklagar sig över att ödlorna förstör hennes vindruvor. ”Jag såg upp och märkte att klasarna var liksom söndergnagda och utsugna allesammans, somliga mer och andra mindre.” Det är en bild analog med Dinos själstillstånd och känslan romanen förmedlar i stort. Också nu, när det ju faktiskt gått ett par månader sedan jag läste boken, är det de där skrumpna vindruvehöljena som jag kommer på mig att minnas då och då.

Moravia_&_Morante

Moravia och hans fru Elsa Morante (också hon författare) snygga på Capri.

 

Italienska dagar i solen

Att resa ensam och utan sällskap är att bli medveten om sina konturer. Här slutar jag och här börjar världen. Utan skyddet från tvåsamheten upplever man allt i fullfärg, alla intryck sugs upp av ett nästan hudlöst kött. Inga kompromisser, inga planer, inget ansvar för en annan – gå planlöst i gränder bara för att se vad som gömmer sig bakom nästa hörn. Ramla över en kyrka som man inte vet något om, hänföras, gå vidare och slå sig ner i solen på en servering och dricka ett glas kallt vitt vin. Möta främlingars blickar, vidöppen och oförskräckt.

Och Italien! Herregud, Italien! Allt smälter i solgasset; kvar under den franska himlen blev alla åtaganden, alla plikter. Jag är liksom långt ut i fingertopparna, akut medveten om min kroppslighet, att också jag är ett ting i världen. Mitt inre vagt och ombytligt: mer en känsla än tankar. Man blir självisk Italien; det passar mig utmärkt, jag har alltid varit självisk.

Det är så lätt annars, när man tillbringar mycket tid ensam och/eller i texternas värld att man kröker sig om sig själv, en hopringlad orm som slår knut om sig själv, stelnar, hittar inte ut mera. Så, ut i världen. Bevisa för sig själv att man kan sätta sig i relation till de andra tingen, att man klarar av det. Ormen sträcker ut sig, solen speglar sig i de blanka fjällen och hon blir snabb och smidig.

Jag tog tåget från Lyon, bytte tåg och station i Turin, fortsatte till Genua – bara en kvart att byta och fel datum på biljetten, köpte ny, hann. Tåget rullade ut och plötsligt, där!, en första skymt av Medelhavet. Så länge sedan jag såg havet, så länge sedan jag såg just det havet, det vackraste av dem alla. Kalla mig sentimental och lättrörd, men tårar fyllde mina ögon till bredden, rann. I bröstet hörde jag mitt hjärta sjunga och sjunga och sjunga. En dryg halvtimme senare efter en slingrande färd som fick en att tappa andan längs kusten: Rapallo.

Det var inte svårt att hitta hotellet och jag visades till en liten munkcell utan ordentligt fönster. Det gjorde mig inget. Med bultande hjärta föll jag ner på den italienskt hårda sängen, i mig pulserade: äntligen, äntligen, äntligen. Jag fräschade upp mig, lade nytt smink och bytte klänning; trots hettan valde jag en ”den lilla svarta” för när det kommer till klädval har jag alltid varit något av en rebell. På läpparna ett nytt lip balm från YSL som min svägerska rekommenderat, färgen utvald av damen på Printemps och perfekt för mig, för mina läppar, lagom mycket färg. En svag och frisk smak varför hela den här resan i mitt minne alltid kommer att smaka vagt av citrusfrukt och lukta av parfymen Mon Paris.

Och så var jag plötsligt där; på strandpromenaden rullade en svag bris in från vattenvidderna. Lukten av salt och värme, havets azur och himlens kungsblå baldakin. Husen i pastell som klättrade upp mot gröna kullar, berg och hav – så mycket skönhet är svårt att bära. Annars, Rapallo, litet och sömnigt. Aldrig att jag sett så många pensionärer på en och samma gång. Övriga besökare: någon enstaka barnfamilj. Men hellre det än festande ungdomar, tänkte jag och lutade mig mot strandpromenadens räcke, slöt ögonen och försökte inpränta känslan av havet för att bära det med mig för evigt och alltid.

Längs promenaden gick jag, min hud glödde av solen och manliga blickar. Jag ville vara något slags Anita Ekberg i La Dolce Vita – släppte ut mitt hår och satte mig på en servering som hängde ut över vattnet. Vågor som slog in, skvätte lätt över mina sandaletter. Musslor, vitt vin, en espresso så stark att den fick mitt huvud att snurra. Tillbaka på en bänk på strandpromenaden väntade jag in skymningen och såg alla färger djupna, himlen i en nästan omöjlig blå nu. Om livet, tänkte jag, kunde vara som den här stunden, alltid och jämt. Medelhavsnatten så smeksam och sinnlig; jag så smeksam och sinnlig.

 

Jag åt bara melon till frukost. Äntligen har jag tagit tag i den ätstörning jag försummat i så många år. Framför spegeln betraktar jag mitt ansiktes nya, skarpare drag. Jag ser på en midja som definieras mer och mer; magens, lårens rundning mer klädsam nu. Vackrare, och kvinnligare nu. Känslan av hunger nästan erotisk eftersom kroppslig brist och längtan alltid är erotiskt.

Det regnade inte som väderleksrapporten förebudat, inte heller åskade det. Men vinden var för våldsam, inga båtar gick. Istället gick jag upp till tågstationen och köpte efter lite förvirring en biljett till Cinque Terre och Vernazza. Ännu en tågfärd i ett vykortslandskap. I Sestri Levante (detta land där alla namn är poesi eller en, om än hård, smekning!) bytte jag tåg och fortsatte söderut. Till Cinque Terre och dess fem små byar går inga vägar: man får tåg eller båt. Byn jag valt, den som skall vara den vackraste, var Vernazza och redan på tågperrongen insåg jag nu var i Tom Ripley-land. Denna min favorit av filmer, jag rättade till solglasögonen och gick ner till hamnen.

Fortfarande inget regn, moln på himlen dock, ett annat ljus – lite gråare. Men ändå sol, sol, sol. Jag promenerade lite på måfå, besökte en kyrka. Dess enkla högtidlighet, en verklig fiskelägerskyrka, berörde mig. En kyrka för mödrar och hustrur att samlas i när vågorna går höga därute, så många uppriktiga böner som ekade mellan de nakna stenväggarna. Jag neg för korset och gjorde korstecknet, trots att det är hyckleri, jag är inte katolik. Satt en lång stund i bänkraden med blicken fäst på Madonnan och förde något slags ensidigt samtal eller vädjan – men det var också hyckleri för i min hud brann fortfarande sol och manliga blickar. Någonstans visste jag att jag så fort jag lämnat det svala dunklet skulle allt det där komma rusande tillbaka och jag skulle glömma allt annat.

 

 

Jag klättrade längs smala vindlande gator som var mer trappor än gränder. Gick fel och hamnade på vandringsleden söderut: en annan gång, med bättre skor, lovade jag, för hit måste jag återvända. Gick tillbaka i mina steg, hittade rätt och tog mig upp till borgen med vidunderlig utsikt över havet. Där satt jag en stund och lade andetagen tillrätta, glömsk hade jag inte köpt med mig vatten i hettan, och icke-ätandet hade gjort mig svag. I fjärran trodde jag mig höra ett åskmuller, jag gick ner till hamnen igen och åt lunch: caprese och spritz. Därefter: två timmar tills tåget hem skulle gå. Jag satte mig i solen på piren, alla moln borta nu, och läste en lång stund. För ett ögonblick steg jag ut ur mig själv, såg mig sitta där i min Ralph Lauren-klänning på Vernazzas pir i solgasset och kände en häftig och våldsam, nästan Strindbergsk, triumf. Så långt jag kommit, vilken tavla jag målar med mitt liv, så över allt jag någonsin vågat hoppats på. Jag spottar i ansiktet på allt tvivel, på alla de som tvivlat, på de som sagt åt mig att mina drömmar är för stora eller att jag ändå inte förtjänar dem. Min eld är den största.

Tåg tillbaka till Rapallo. En tur längs strandpromenaden. Här hade det regnat, pensionärerna verkade ha tagit skydd och syntes inte till. Vin på en servering, sedan hotellrummet trots att det bara var sen eftermiddag. En kväll av ångest framför det vita arket. Inte ett ord, ingenting, jag kunde inte tänka. Drack upp allt vatten som fanns i minibaren, det kolsyrade också. Vid midnatt gav jag upp och gick till sängs.

***

Eftersom jag inte ätit middag kvällen innan åt jag lite melon men också två skivor skinka till frukost. Därefter gick jag ned till till promenaden men båtarna gick inte idag heller på grund av blåsten. Istället tog jag bussen ut mot den här resans mål: Portofino. Bara färden ut var hissnande, längs med berget och havet, och plötsligt åkte bussen runt en krök (tutandes, naturligtvis) och där var den lilla hamnen. Hela min längtan hade fötts ur ett filmklipp av Ellen von Unwerth för Dior som jag ramlade över för ett par veckor sedan. Sedan dess har låten Love in Portofino gått på repeat hemma i all upptänkliga versioner och nu, nu var jag där. Jag gick ner mot hamnen förbi Pucci och Dior och Louis Vuitton. Turistsäsongen inte riktigt igång än så inte för mycket folk. Mitt sinne var helt blankt: ett fotopapper till en polaroidkamera och allt bara fastnade i mig.

Upp till borgen fick man inte gå, den var stängd. Istället gick jag till kyrkan jag sett från bussen. Divo Martino hette den, men jag läste Divo Maritimo och i mig ekade av graal-legender och fiskarkonungar. Men återigen, en välbekant känsla av att här, så nära havets rasande krafter, är livet och döden mycket närvarande och dessa enkla men vackra kyrkor med sina ljuskronor mycket levande. Återigen neg jag, korstecknet, utan att tänka på vad jag gjorde. Den här gången satte jag mig längst fram, alldeles ensam i det svagt upplysta mörkret som doftade av rökelse och saltvatten. Nu var det på den Korsfäste som min blick fästes och återigen bad jag om att trons låga skulle tändas i mitt bröst – som jag alltid ber på platser där det finns något slags påtaglig gudskänsla. Den här gången var det tårar i mina ögon, men jag vet ju att det där bara var hyckleri igen. För tron krävs ödmjukhet, att böja sin nacke – och i mig bor bara högmod. Gud ser naturligtvis det, och därför kommer Han aldrig att tända tron i mig. Så tänkte jag, vilket kanske också gör mig till världens mest komplicerade (och katolska?) icke-troende.

Ute sken solen och jag tog av sjalen från axlar och dekolletage. Full av synd, eller i alla fall avsaknaden av fromhet, gick jag ned till hamnen. Det var fortfarande för tidigt för lunch, så jag satte mig på en bänk på kajen med utsikt över små träekor och väldiga lyxyachter och lyckades skriva några ord. När det äntligen blev socialt accepterat att dricka alkohol och restaurangerna dessutom öppnade för lunch valde jag en servering på måfå och beställde in mitt livs dyraste (18€!) men också största Bellini (krävdes två händer för att lyfta den) och en caprese.

Istället för att ta bussen tillbaka valde jag att promenera mot Rapallo (trots högklackat). Det är så bekvämt inrättat att det går en röd matta hela vägen som man bara behöver följa. Vägen går längs med de mest hissnande vyer, ibland med stup som rusar ner mot havet, ibland genom charmanta små skogspartier som doftar av barrträd och jord. Jag avskyr alla typer av sport, men att promenera, det kan jag göra hur länge som helst. Den här gången var jag även förutseende nog att köpa en flaska vatten att ha med på den drygt 8 km långa promenaden. Om detta finns ingenting att säga: det var den skarpa blåsten i mitt hår, saltstänk som blandade sig med citrussmaken på mina läppar, solen mot huden. Det var att ta in allt detta i all ensamhet; ingenting som störde, ingenting som lade sig emellan.

 

 

Jag stannade till Santa Margherita Ligure – en utsökt liten stad som doftade av Belle Époque. Om, när!, jag återvänder är det kanske här jag bor, om jag fortfarande inte har råd med Portofino. Jag lämnade min red velvet road (alltså till skillnad från en yellow brick road) och satte kurs mot stadens höjder där jag anat en barockkyrka. Ramlade först över en ljuvlig liten trädgård som jag strosade i ett tag. Och sedan den ljuvliga kyrkan, den mest utsmyckade av de jag sett under resan, men ändå intim på något sätt. Det var något med att man såg havet genom den öppna dörren om man vände sig om, att det fanns isärdragna sammetsdraperier som ramade in den där dörröppningen. Som befann man sig högt över världen. Också här stockade sig tårar i min hals, men det bodde även ett lugn i mig, som att det ändå fattats något slags beslut och att beslutet inte kunnat vara något annat. I kyrkbänken framför mig glittrade något till, det var en knappnål som jag tog och satte fast i väskan som ett slags minne av den överenskommelse som träffats här. När jag steg ur kyrkan, ut i solen, var det med en vag och outtalad förvissning om att det, trots allt, är vid korsets fot jag en dag kommer att hamna. Men inte än.

Jag gick bort till en liten servering i trädgårdens utkant och fick den stackars serverings-personen, som inte verkade van vid att behöva betjäna kunder, att öppna en flaska vin för att servera mig ett glas. (Ovan som hon var hällde hon mycket generöst med vin i glaset, nåväl, gärna för mig!) Den där sinnligheten kom över mig igen, trots att jag var alldeles ensam på terrassen. När jag arbetade med Paulina hade jag någon tanke om att arbetet den skulle föra  mig närmare tron, istället känns det som att den fört mig i motsatt riktning. Ut i sinnligheten och världen.

När vinet var urdrucket, det tog en stund!, promenerade jag den sista biten till Rapallo. På hotellet sov jag någon timme och bytte sedan om för kvällen. I högklackat och en lång rödmönstrad klänning gick jag till strandpromenaden och stötte ihop med samma rike amerikan som första kvällen tagit mig för en piffad ryska på jakt efter en make. Han gjorde nu ett nytt försök, och om än smickrad avstod jag vänligt från att bjudas på ett glas. Istället valde jag en restaurang på måfå och åt en sallad samt drack ett glas ljuvligt vin. Därefter kaffe, trots att det gjorde mig vimmelkantig, bara för att det var så trevligt i solen. Ändå började jag känna av ensamheten, och kanske var jag också besviken att den ende som försökt bjuda mig på en drink var den där amerikanen. Ingen fåfänga är så lättsårad som den kvinnliga. Jag har ju som en regel att jag inte ska dricka mer än 3 glas på en dag, eftersom det ungefär är vad jag klarar av – men dagen hade varit lång, glasen utspridda, resonerade jag. Och det var ändå sista kvällen i Rapallo.

Jag bestämde mig för att försöka hitta en bar där alla inte var 108 år gamla eller stojande barnfamiljer. Efter ganska mycket letande hittade jag en sådan (den var i princip tom) så där drack jag en Caipirinha och hade rätt tråkigt. Att ha tråkigt är sällan ett incitament att gå hem, så istället fortsatte jag till en bar nere vid promenaden där jag beställde in en Negroni trots att jag egentligen tycker att den är för söt. Av en tjusig italienska lyckades jag tigga till mig en cigarett (eller 4, som hon insisterade på) och jag rökte dem alla och kände mig underbart syndig och kontinental. Spriten frätte upp gränser och konturer, jag flöt ut över det svarta havet, upp i den blånade himlen. Låt mig få stanna här, bad jag. Låt mig glömma alla åtaganden och plikter, låt mig vara självisk.

***

På hotellrummet drack jag allt vatten i minibaren, det kolsyrade också. Sedan försjönk jag i en drömlös sömn och vaknade förvånansvärt pigg och utvilad redan innan klockan ringde väckning. Lite raspig i halsen av cigaretterna, men i övrigt hade den blygsamma barrundan inte lämnat några spår. Dusch, packning, lite melon och sedan tågen norrut. När jag rullade över gränsen uppe i Alperna var det ändå som att komma hem, allt blev lite begripligare och på franska. Men längtan, längtan den finns där och den bränner mina inälvor. Medelhavet, Medelhavet…