Kära dagbok,
Det har blivit ett nytt år. Det gamla med Menton, sommarens lättja och höstens arbete ligger pressat som en ömtålig torkad blomma mellan minnets bokpärmar. Jag älskar den här tiden på året: när allt är nysnö, ansats och jungfrulighet. 2023 var ett år av förverkligade drömmar: ett halvår vid Medelhavet, skrivande och sedan en liten butik med böcker och inredning. 2024 blir ett år av efterlängtat arbete. Barnen är lite större, jag har lite mer tid att tillbringa vid det här skrivbordet. Min kalender är full av planer: böcker att översätta, böcker att skriva, och jag känner mig uppfylld av en glupsk hunger att försjunka i dem alla. Det här året, det ska vara böcker, böcker, böcker.
Ändå, så svårt det är. Speciellt när det var ett tag sedan, speciellt när man inte har flytet eller vanan inne. Jag klottrar lite här, testar att tänka i skrivna ord och meningar. Försöker värma upp den där oanvända, stela muskeln. I ett annat fönster på datorns skrivbord väntar en halvskriven text, den jag egentligen borde skriva på. Tanken på den får mitt hjärta, men inte mina ord, att sjunga. För varje ny mening skyggar jag, ägnar tjugo minuter åt att fördjupa mig i texter om Albines självmord i Zolas roman Abbé Mourets felsteg – en passage som i bästa fall kommer behandlas i två eller tre meningar i min text som handlar om symbolism och blommor. Jag försöker påminna mig om att det alltid är såhär när jag börjar skriva, att det alltid börjar med vånda och proskratinering innan det plötsligt, som genom ett trollslag, bara rinner till. Så jag tillåter mig att ladda ner hela Zola-romanen och skumma alla rosenrelaterade stycken (och de är många), läsa ännu en analys, tillbaka till romanen (som länge varit en favorit) och nu har lusten väckts ”om jag skulle översätta…” Stirrar en stund på Alastors utgivningsplan, kontrollerar i Libris när den senast översattes till svenska, tar fram en favoritpassage lite på måfå, övertalar mig att jag kanske ska citera den i artikeln och börjar översätta men fastnar snart på en besvärlig meningsbyggnad och återvänder till min egen text. Skriver ”Naturalisten Émile Zola låter i sin roman Abbé Mourets felsteg” och ”inflytelserik” – men där tar det stopp igen och min uppmärksamhet fladdrar på nytt iväg ”om jag skulle ta och skriva något på Stasimon?”, som vore det den naturligaste sak i världen, jag som inte skrivit där på mer än ett halvår.
Abbé Mourets felsteg är en riktig blomsterfest, ordet ros nämns till exempel nära 150 gånger. Romanen handlar om den unge prästen Serge Mouret som får sin första tjänst som kyrkoherde i en bortglömd liten by ute på landet. Bönderna (och deras frisinnade döttrar) är inte så andligt lagda, om man säger så, och den unge prästen förrättar mässor och predikar med hela sin glödande trosiver för en nästan tom kyrka. Församlingens ointresse bekymrar honom emellertid inte alltför mycket, det tillåter honom att att ägna sig åt egna andliga övningar och kontemplation som riktas i ett slags mystisk devotion till jungfru Maria. Även den här lidelsen beskrivs i blomstertermer, när Mouret sitter med sin rosenkrans beskrivs den som en blomstergirlang: som en girlang av vita rosor, med några av Bebådelsens liljor, Kalvariets blödande blommor, Marie krönings stjärnor.
(Längre paus för att googla bilder på Marie kröning, ett vanligt motiv i den religiösa konsten på medeltiden. Sedan bläddra i några böcker om Renée Vivien för min blomsterartikel och plötsligt var det dags att hämta barnen på förskolan. Pyssla och måla en teckning, hjälpa dottern att klä sig till prinsessa, laga mat, leka lite till i barnrummet, städa undan leksaker, ta på pyjamasar, läsa saga, borsta tänder, natta. Nu är klockan nästan nio och min tanke återvänder till den olycklige abbé Mouret och hans felsteg.)
I romanens andra del har prästen fått ett nervsammanbrott och undsluppit döden med en hårsmån. Hans onkel, läkaren Pascal, skickar den unge mannen till att vårdas av en ateist och dennes brorsdotter Albine som bor på ett nedgånget gods som kallas Le Paradou. Den sextonåriga Albine är ett naturbarn, en blomsterflicka som lever ostörd av världen på den vidsträckta egendomen och dess närmast paradisiska trädgård. Här kan Zola, naturalisten, frossa i blommor och växter. Mouret, som i den här delen av boken konsekvent kallas vid förnamnet Serge, har under sitt nervsammanbrott lägligt nog förlorat minnet. Allt han kommer ihåg är sitt namn. Borta seminariet, borta prästrocken, borta alla löften. Men i sina anteckningar kring romanen skriver Zola: ”Serge är av en kraftlös typ, han är förutbestämd prästämbetet, att bli eunuck, av sitt blod, sitt släkte och fostran.” Naturligtvis förälskar sig Albine och Serge i det vackra Paradou, bland blommorna.
När de till sist skrider från känsla till handling (vilket de gör ute i trädgården som blir närmast en tredje part i kärleksakten) blir de påkomna av en broder Archangias som påminner Mouret om hans löften. Förkrossad över sitt ”felsteg” återvänder Mouret till sin församling. Albine försöker övertala honom att överge den forna banan och leva med henne – han kan inte förmå sig till att göra det. Albine, som genom deras kärleksmöte gått från oskuldsfull flicka till kvinna, vädjar: Och vårt liv tillsammans då, vår lycka, våra barn? För henne är förlusten inte bara förlusten av en älskare, av ett oskyldigt svärmeri. När hon inser att han inte är densamme, att han inte kan ge sig till henne, är det hennes framtid som slocknar, hennes ofödda barn som dör. Till slut är det inte han som lämnar, utan hon som aktivt förvisar honom från deras lustgård: ”‘Gå din väg, gå din väg!’, och sedan gick hon långsamt tillbaka in i Paradou, utan att se sig om. Natten föll, trädgården var nu inget annat än en stor kista av skuggor.”
Precis som den var del av njutningens klimax är trädgården nu aktiv del av Albines självmord. Hon samlar så mycket blommor hon kan och fyller hela sitt sovrum med dem. Hon ordnar ett slags fridfull och vällustig död åt sig själv, la petite mort här intimt förknippad med och simultan med den stora och slutgiltiga. Albine ger sig till blommorna och de till henne, de bär henne som en symfoni, de retar hennes nerver, deras parfym fyller hennes lungor tills sinnesrörelsen och de kvävande vällukterna dödat henne. Den här passagen har jag översatt och bloggat förrut:
”Stilla nu, händerna knäppta över hjärtat, log hon alltjämt, hon lyssnade till vällukterna som viskade i hennes brusande huvud. De spelade för henne en besynnerlig musik av dofter som sakta vaggade henne tills sömns, mycket försiktigt. Först var det ett glatt preludium, barnsligt: hennes händer, som hade tvinnat den doftande grönskan, utdunstade de kramade gräsens fränhet, de återberättade hennes flickäventyr bland Paradous naturtillstånd. Sedan hördes en flöjt, små myskdoftande toner som föll ur violhögen på bordet, vid huvudgärden; och denna flöjt broderade ut sin melodi på den lugna andedräkten, taktfast ackompanjerade av konsolbordets liljor, sjöng hennes kärleks första tjusning, den första bekännelsen, den första kyssen i timmerskogen. Men hon kvävdes mer, lidelsen kom när plötsligt nejlikorna slog ut, med sin peppriga doft, vars bleckblås för ett ögonblick behärskade alla andra. Hon trodde sig klar för den sista dödskampen i bekymrens och vallmons sjukliga sats, som påminde henne om begärens plågor. Och, plötsligt, mildrades allt, hon andades lättare, hon gled in i en större behaglighet, vaggad av lövkojornas fallande skala, saktade ner, drunknade, till en heliotropernas älskliga psalm vars vaniljandedräkt annonserade det annalkande bröllopet. Underblommorna stack här och där in med en försynt drill. Sedan, en tystnad. Rosor gjorde, dröjande, sin entré. Från taket flöt en fjärran körs röster. Det var en stor en, som hon till en början lyssnade till med en lätt rysning. Kören växte i styrka, hon vibrerade snart av de enastående klanger som brast ut omkring henne. Bröllopet var kommet, rosornas fanfarer kungjorde den fruktansvärda stunden. Hon drog, med händerna hårdare och hårdare tryckta mot hjärtat, dånande, döende, efter andan. Hon öppnade munnen, sökte kyssen som skulle kväva henne, när hyacinterna och tuberoserna spred sina dunster, när de svepte in henne i en slutlig utandning, så djup att den överröstade rosornas kör. Albine dog i blommornas sista suck.”
Den här passagen har etsat sig i mitt minne, jag återvänder regelbundet till blomstercrescendot där skönhet och sorg, vällust och död vävs ihop så effektfullt. Det var oundvikligt att jag inte skulle ägna ett par timmar åt den när jag fått anledning att ägna mig åt fin de siècle och blommor.
Som en sista parentes, som fotnot, kan nämnas den lustiga liten tillfällighet att den fastighet i Menton som i verkligheten heter le Clos du Peyronnet och som var en av anledningarna att vi hamnade i Menton (det har jag skrivit om här) i romanen jag upptäckte den i går under namnet Lou Paradou.