Kategori: Dagbok

Publicerat den

Historien om Menton

Våren 2016 gjorde jag och två vänner en resa till Paris. Vi gick på museer, åt gott och gick naturligtvis också till bokhandeln Shakespeare & Co. Jag hade väl inte tänkt köpa något, utan spara mina pengar och bagagekilon åt franska böcker. Shakespeare & Co säljer huvudsakligen förlagsnya böcker på engelska, men insprängda mellan dessa finns här och var några antikvariska. En rygg fångade mitt intresse när jag gick ännu en planlös runda i väntan på att vännerna skulle bli klara, efternamnet Waugh var bekant (författaren Evelyn Waugh skrev som bekant den underbara romanen Brideshead revisited/ En förlorad värld som också blivit tv-serie) men förnamnet Alec var nytt. Det visade sig att han var den mer kände Evelyns storebror och även han romanförfattare. Det har var emellertid ingen roman utan en reseskildring med den idag lite politiskt inkorrekta titeln The Coloured Contries.

Jag ville genast ha den, och en bidragande orsak, ja, kanske rentav den främsta orsaken, var ett stort exlibris klistrat på insidan av pärmen. Det föreställde en klippa, kanske vid ett hav, med en lång, slingrande väg som ledde upp till ett slott. (Jag har inte med mig boken hit till Menton, så jag kan inte kontrollera bilden, men såhär minns jag den.) Det är en dramatisk bild, en illustration ur en gotisk skräckroman. Jag blev genast nyfiken på Barbara Waterfield, hur hade den engelska eller amerikanska hamnat i Frankrike, vem var hon, vad var hennes historia? Ett ex libris vittnar om ett litteraturintresse, en boksamling, varför hade den skingrats och Alec Waughs reseskildring hamnat i Paris?

Väl hemma i Stockholm lämnade detta ex libris ingen ro, jag ville veta mer. Efter lite efterforskningar på internet hade jag snart hittat en Barbara Waterfield, hon var gift med en Derrick Waterfield och intressant nog hade hon bott i Frankrike, dock inte i Paris. 1903 köpte paret Waterfield fastighet på ett halvt hektar i kvarteret Garavan här i Menton. Kring den vackra Belle Époque-villen från 1896 började de anlägga en exotisk trädgård: Jardin du Clos du Peyronnet. Men jag kunde fortfarande inte vara säker på att det verkligen var ”min” Barbara. Menton är ändå en bit från Paris.

Det visade sig att Barbara och Derricks barnbarn, Giles Waterfield, skrivit en roman om deras liv. Boken, The long afternoon, börjar med att de kommer till Rivieran och det vackra huset. Jag beställde boken på Amazon och slukade den. Och mycket riktigt, i romanen beskrivs faktiskt Barbara Waterfields ex libris. Mysteriet var löst! Men vilket livsöde. Låt mig citera en bit ur Giles Waterfields dödsruna i The Guardian (han gick tyvärr bort i november 2016, bara 67 år gammal):

”He had a subtle understanding of character, shown most movingly in The Long Afternoon (2000), which fictionalises the tragedy of his grandparents. They belonged to the British community in Menton on the Cote d’Azur at the beginning of the 20th century, where they created a beautiful garden, the Clos du Peyronnet, which still belongs to Giles’s brother, William. The rich grandmother was “delicate”, and gradually stopped her talented husband working or doing anything at all. Years passed in a more and more pointless and cocooned existence, until the outbreak of the second world war. They moved west to Pau, but had lost any capacity to face the challenges of the outside world, and after dinner one evening they killed themselves.”

Sedan jag läst boken, och kommit familjen nära genom att ha en av Barbaras böcker i min ägo, som ett slags talisman, utvecklade jag en besatthet av Menton. Huset – och trädgården – hade förblivit i familjen Waterfields ägo. Barbaras och Derrick hade två söner varav den ene, Humphrey, tog över Clos du Peyronnet och återställde huset och trädgården som varit i dåligt skick när han kunde återvända 1946. Han var konstnär utbildad vid Ruskin School i Oxford och i England känd för sitt landskapsmåleri. Huset och trädgården förvaltades sedan av Giles bror William, trädgårdsmästare, botanist och drömmare.

Tyvärr gick William Waterfield bort den 21 januari 2021, så länge han levde gick det att besöka trädgården genom att boka en privat visning. Det hade varit roligt att få träffa en av ur familjen Waterfield och berätta om boken som kom i min väg av en slump, men som jag genast misstänkte bar på en historia. Hur denna historias miljö, Menton, etsades in i mig och blev en del av min personliga – vad ska man kalla det – mytologi? En av dessa glittrande platser som man ännu inte besökt men som man har en levande relation till, som man drömmer om, som utverkar en obeskrivlig lockelse.

När vi bestämde oss för att tillbringa en del av föräldraledigheten utomlands, vid ett hav i värmen, fanns det därför inget annat alternativ än Menton. Det fanns rationella skäl också: att jag kan språket och kulturen, att mitt arbete (såväl skrivande som översättning) gagnas av att befinna sig i en fransk språkmiljö, att man ändå har nära till det älskade Italien – men det egentliga, det sanna, är alltså detta. Jag mindes inte exakt var Clos du Peyronnet låg när vi sökte boende, och det var av en slump som vi hamnade i det här huset med gröna fönsterluckor. När vi sökte lägenhet eller hus på Airbnb och Blocket hade vi kontakt med flera olika hyresvärdar, min make blandade ihop dem och skickade ett meddelande med förslag på hyra till vår hyresvärdinna i tron att det var en av de andra, förslaget var betydligt lägre än den angivna hyran och vi hade kanske inte varit fullt så skamlösa om vi vetat. Jag var dessutom tveksam till lägenheten utifrån bilderna, i vårt sökande hade jag redan ratat den men min make ändå återinfört den som en möjlighet. Hyresvärdinnan godtog budet och så blev det, genom tillfälligheternas spel, den här lägenheten som blev vår tillflyktsort under Menton-vistelsen.

Inför resan hit läste min make också The long afternoon, och han blev lika engagerad som jag att få se Clos du Peyronnet i verkligheten. Vi har letat efter det ett par gånger redan, men på internet anges flera olika adresser. Vi har gått upp och ner för en aveny, gissat, pekat, funderat – men ingenting kändes rätt. Igår hittade vi det till slut, och det ligger på fem minuters promenad från vår lägenhet.

Grindarna stod öppna, så trots att det är en privat egendom gick vi in. Vi kunde inte gå runt i trädgården, såklart, men fick se själva huset. Det var en lite högtidlig stund. Jag kände mig starkt berörd av att vara på plats. Huset var precis som jag föreställt mig. Jag stod på grusgången framför det och såg upp på fönstrens bågvalv, den säregna runda balkongen där Barbara Waterfield brukade stå och hälsa på ankommande gäster. Så var jag här till slut, äntligen. Vägen på mitt exlibris hade vindlande och krokig tagit mig till en plats där ett hus väntat på mig längst ut, i Frankrikes periferi, på gränsen mellan två länder, mellan hav och berg, mellan dikt och verklighet.

Publicerat den

Snäckan // Längta hem

Jag har alltid tänkt, en dag kommer jag att ha ett hem och det kommer vara fullt av vackra saker.

När jag stod på marknaden och såg på snäckorna kunde jag göra det alldeles lugnt, jag behöver inte köpa den här snäckan just nu, den kostar 500€, det kommer vara omöjligt att frakta hem den. Men en dag kommer jag ha ett hem, och det kommer finnas en snäcka och många andra förunderliga ting.

Man är bara en liten flicka som vill ha många fina saker. Man vill fylla sitt bokmärkesalbum med melankoliska änglar och kattungar med glitter på. Man vill ha en stor snäcka, ett uppläggningsfat, en första utgåva av en symbolistisk diktsamling, en bronsstaty av en ung kvinna som tar på sig ett halsband, ett krucifix av pärlemo.

Vissheten om att den dagen skall komma har gjort alla år med Ikea-möbler och loppisfynd och pocketböcker uthärdliga – alla åren i hem som bara var tillfälliga, ibland knappt mer än en uppackad resväska – men nu undrar jag om tiden inte rinner mig ur händerna? Jag är snart fyrtio, det finns inget hem att ställa snäckan i, det finns ingen snäcka. Det är så att man skulle kunna gråta.

Häromdagen, på väg hem från skrivpasset på biblioteket, fick jag syn på mig själv. Jag såg: elegant klädd, vuxen, på väg hem till sin lilla familj efter att ha skrivit på romanen, i en liten stad vid havet på kontinenten, ett hem med höga fönster i ett 1800-talshus, frihet. Det var livet jag drömt om för mig själv. Jag fylldes av en sällsam glädje, som om detta var en gåva till alla mina forna jag som längtat, som rusat, mot just denna punkt. Och samtidigt, samtidigt finns kvällar här i Menton när jag överväldigas av hemlängtan. Hem till sammanhangen, till vänner och till vardag med arbete och förskola. Idag-jaget är ett annat, det vill stå still, det vill känna tunna rötter leta sig ner i marken. Det vill besvärja sin inre oro och hemlöshet med noggrant utvalda föremål som är till dess glädje och behag.

Man förändras, och jag är trött på att leva mellan parenteser. Trött på att inte kunna börja bygga på riktigt eftersom det ändå bara är temporärt. Jag ligger i sängen och tittar på tapeter, men jag har inga väggar att sätta dem på. Jag föreställer mig bokhyllan som står mot tapeten i detta märkligt utdragna och diffusa rum; jag ordnar mina böcker, jag placerar snäckor och andra talismaner i mellanrummen. Jag vill hem, jag vill hem.

Dessa kvällars längtan är inte ”hem”, utan efter ”ett hem”.

Publicerat den

Vackert väder och Mardrömmar

Vädret har slagit om. Det är som svensk försommar, solen lyser och lyser, milda vindar. Jag önskar jag kunde kasta mig ut i det vackra vädret, men har smittats av min dotters förkylning. Det är andra dagen jag stannat hemma, men idag gick det i alla fall att skriva lite på förmiddagen. Nu sover min dotter och min man har gått till stranden med vår son för att jag ska få vila lite. Alltså ligger jag på soffan, solen faller in genom de höga fönstren, i min nya sidenpyjamas som jag fick i Alla hjärtans dag-present och ströläser lite. Tillvaron är inte allt för tung trots nästäppa och hosta.

Hemma i Sverige har samlingen med skräcknoveller av Guy de Maupassant som jag översatt för Hastur förlag kommit från tryckeriet och redan skickats ut till prenumeranter. Maupassant var ett av de första författarskapen jag upptäckte i det lilla antikvariatet vid floden i Uddevalla där jag gick gymnasiet. Hans noveller var enkla att ta till sig, men bjöd på en psykologisk skärpa och en pessimistisk livssyn som genast förförde mitt tonårssinne. Att översätta dem i vuxen ålder var att erövra ett språk jag känt sedan ungdomen; det gick helt sömlöst, jag översatte i en rasande takt. Hastur Förlag lät mig mycket generöst fritt välja bland Maupassants skräcknoveller och välja ut mina favoriter – allt från regelrätt gotisk kyrkogårdsromantik till mer psykologiserade vansinnesskildringar (det är de senare som är läskiga på riktigt). Min absoluta favorit är såklart en av de mer erotiskt laddade novellerna om en vacker hårfläta som blir en herres fetisch … Utöver översättning, noter och små kommentarer fick jag dessutom fria händer att skriva förord: det blev vansinnigt långt, ett slags liten novell i sig som berättar Maupassants märkliga och tragiska levnadsöde. Det var roligt att få göra en så generös utgåva, full av extramaterial och små påskägg, att inte behöva hålla tillbaka alls. Jag hoppas att den här utgivningen får fler Maupassant att hitta till några nya läsare, och gamla läsare att hitta till hans fantastik. Alla mina böcker och översättningar är passionsprojekt, men det här ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Bäst gör man i att beställa den direkt från förlaget här.

Publicerat den

Utflykterna

Det är sent på söndagskvällen, och egentligen borde jag gå och lägga mig. Men jag sov lite i eftermiddags – efter att jag och min son varit i kyrkan och vi sedan ätit lunch hemma – och finns det något värre än att lägga sig och sedan inte somna utan bara ligga och vrida och vända sig tills sömnen till slut äntligen inträder?

Det är söndag, och fem veckor sedan vi anlände. Tiden flyger verkligen, den här vistelsen kommer vara över på ett ögonblick. Den här veckan har vi inte heller gjort någon utflykt, det var ju den där inställda resan till Aix-les-Bains, det förhållandevis kalla (runt tio grader) och blåsiga vädret samt att make och dotter blivit förkylda nu i helgen. Annars har vi som målsättning att göra en hel- eller i alla fall halvdagstur i veckan så att vi också upplever mer än vardagen i Menton.

Förra lördagen åkte vi till Èze. Jag är glad att vi gjorde det nu, och inte väntade längre in på säsongen. Den lilla medeltidsbyn ligger högt upp i bergen, och är själv vindlande gränder, trappor, smala stenbelagda gator. Högt upp, i slottsruinerna, ligger en fullkomligt makalös tropisk trädgård full av kaktusar. (Vi hade, kanske lite strängt, varnat vår son för att kaktusarna sticks och att man inte skall röra vid dem, vilket inpräntat en måhända något överdriven respekt för dessa växter. Till en början var han orolig för att kaktusarna skulle ”ta honom”, men accepterade när jag förklarade att det inte alls var någon fara att gå nära dem, de kan inte röra sig , älskling, det är bara vi som inte ska ta på dem för då kan man sticka sig.) Redan nu, i den absoluta lågsäsongen, var det inte helt lätt att mötas på de smala stigarna och i trapporna – speciellt inte med två små barn. I långa stunder var vi dessutom helt ensamma och kunde ta in landskapet obehindrat. Nackdelen var att inga restauranger öppnat ännu. Men det var lika mysigt, om inte mysigare, att köpa picknick i snabbköpet och sätta sig på en låg mur med jordgubbar, croissanter, tabouleh, oliver, ost och lite vin. Nästa vecka tänker jag att vi ska åka till Sanremo om hälsa och väder tillåter.

Kanske får man räkna veckans utflykt som besöket på citronfestivalens första dag? Vi gick i och för sig inte ens bort till själva festivalområdet, utan titta på marknaderna som passat på att slå upp sina stånd i samband med den. Roligast var antikmarknaden som väckte ett svårt habegär i mig. Mest intresserad blev jag av ett par antika fjärilar i glaskupor att hänga på väggen. De såg bleka och sköra ut av ålder, konstföremål precis på gränsen mellan äckel och skönhet. Till slut blev det enda vi köpte en snäcka som vår son valde ut. När man sätter den mot örat hör man havet, jag sade att snäckan bott i havet och bär minnet av det inom sig, så att vi kan höra det nu. Stor fascination, det magiska bruset, ett sätt att också när allt detta är över bära med sig minnet av Menton och höra vågornas brus på en tråkig Upplandsslätt.

Publicerat den

Franska vardagar och en födelsedag

Kära dagbok, tiden går så snabbt. Nu har vi varit här i nästan fyra veckor, varav tre så kallade ”vardagsveckor” när jag skrivit ett par timmar varje dag. Den här veckan har jag varvat att sitta caféet i hamnen precis på andra sidan vägen och på biblioteket, den i särklass bästa arbetsplatsen hittills. Förutom den sympatiska miljön med fulla bokhyllor och högt till tak finns eluttag till datorn på alla bord, det är lugnt och tyst och det finns plats att bre ut sig med sina böcker och anteckningsblock. Dessutom får man en härlig morgonpromenad när man går dit. (Enda nackdelen är öppettiderna som hade kunnat vara mer generösa.) Igår när jag gick förbi gågatan var den sedvanliga loppmarknaden som står alla fredagar och söndagar på plats. Porslin, smycken, böcker, möbler, tavlor… om jag hade haft möjligheten hade jag fyllt en skåpbil med vackra saker och tagit med hem till Sverige när detta halvår kommit till ända.

Igår var vädret synnerligen vackert, jag åt lunch på strandpromenaden och mötte sedan upp familjen där. Vi promenerade sedan bort till Roquebrune-Cap-Martin – där vi ursprungligen hade hyrt boende, men så kom pandemin i vägen och sedan vår dotter, och allt sköts upp. Det är en vacker promenad att göra längs vattnet, och på vägen kan man studera de väldiga palatshotellen från början av nittonhundratalet och mellan dem pittoreska villor och (semester)lägenhetskomplex. Det var stillsammare borta i Roquebrune, man försökte göra sig en uppfattning om hur tillvaron hade artat sig där. Vi hade inte saknat den ganska tunga trafiken som går förbi vårt hus, men i övrigt föredrar vi nog ändå vårt gula hus med gröna luckor vid Garavanbukten. Efter denna tid har det blivit ett ”hemma”, så fort vi rundar udden vid Menton eller stiger av vid tågstationen två minuter bort känner vi att det här är våra kvarter och man slappnar av lite grann i den välbekanta omgivningen.

I tisdags fyllde min son tre år. Det är också tid som passerat alltför snabbt och samtidigt var så fullt av ett överflöd av, hur ska man säga, utveckling? Förutom att vi gjort mycket roligt och delat en stillsam men ganska underbar vardag har vi alla vuxit in i våra roller och utvecklats med dem, vi vuxna som föräldrar och vår son som en människa. Nu är han en liten person med ett eget, avancerat inre liv fullt av funderingar, reflektioner och känslor. Han kan säga ”mamma, jag älskar dig” och ha förväntningar på en dag, i synnerhet en födelsedag. Vi gjorde allt han tycker om: öppnade paket, åkte karusell, gick till stranden med den nya grävskopan, gick till bageriet och köpte en tårta. Mormor hade skickat en peng, den fick han välja ut en leksak för i leksaksbutiken (han valde en buss). Till lunch gick vi till ett av de gamla sekelskifteshotellen, som tyvärr inte behållit något av sin forna charm. Även matsalen var sönderrenoverad, men försökte ändå ge något slags känsla av Belle Époque. Det blev en fin dag på alla sätt.

Dagen efter kom bilder upp bland mina Facebook-minnen från tre år sedan, när vi kommit hem med Theodor. Det är fortfarande lite svårt att se dem, att se oss lyckliga och ovetande om att vi bara några dagar kommer vara tillbaka med sjukhuset med gulsoten och blodbytet och allt. Men det är som ett gammalt blåmärke, något som ömmar lite när man rör vid det men inte annars. Jag är ändå glad att det läkts så väl av tidens gång. Och mest av allt är jag glad över min son och min dotter och inte minst dessa franska dagar som jag får tillbringa med dem.

Publicerat den

En välbekant doft

Jag brukar inte handla i den butiken. Men när vi lämnade Sverige var min duscholja nästan slut, jag ville inte köpa en ny utan spara in på vikten i bagaget. Efter två veckor där jag lånat barnens duschgel var jag alltså i desperat behov av en ny olja.

Det var rea, så när vi på en av våra många promenader gick förbi l’Occitane gick vi in. Där fanns en (1) olja, jag tyckte mig läsa 5€ och tyckte det var ett nästan oförskämt bra pris. Först när vi kom hem och jag och maken talade om oljan förstod jag att den varit nedsatt med 5€, den hade kostat mig 20€ – ett pris jag aldrig hade betalat för en duscholja om jag förstått att det.

I början av veckan använde jag den för första gången. I samma stund som jag öppnade den lilla korken fylldes mina näsborrar, sedan hela det ångfyllda badrummet av en mig välbekant doft. Oljan luktade precis, verkligen precis, som den parfym med heliotrop i art nouveau-flakong som jag köpte i Paris för många år sedan och brukade parfymera mina bad i Lyon med. Alla tillfälligheter som fört denna alltför dyra olja i min väg, till mitt badrum, hade resulterat i att jag kunde marinera mig i denna doft, denna doft som dessutom är namnet på romanen jag skriver på just nu: Vit heliotrop. Jag väljer att tolka detta väldoftande sammanträffande som ett litet tecken från Försynen att jag gör rätt i att ägna mig åt den här texten under vår séjour i Menton.

Publicerat den

Första gången i Nice // Vardag

Det är onsdag morgon, klockan är tjugo över sju och jag har redan hunnit jobba gott och väl en timme. Min son, som redan i vanliga fall är morgonpigg, vaknade av en hostattack kvart i sex och efter det var det som förgjort att försöka få honom att somna om. Nu ser han på barnprogram mysigt nedbäddad under filten han förälskade sig i vid sitt första besök i det lokala snabbköpet och som min make sedan överraskade honom med att köpa. Det är en fuskpälsfilt av billiga material, oändligt len och gosig, det är som att vira ett stort gossedjur om sig – den har hållit oss varma dessa frusna vinterdagar. Ute är det varmare än hemma i Sverige, men själva huset och lägenheten kallare. Utöver filten har vi också fått investera i tofflor. Men jag har läst att mimosan blommar nu, så jag gissar att det betyder att våren snart är här.

Igår gjorde vi en liten utflykt och åkte till Nice. Det var väldigt blåsigt, annars hade det varit behagligt i solen. Landskapet från tågfönstret var fantastiskt, havet blått och glittrande. Nice kändes väldigt vitt efter att man vant sig vid Mentons gula och orange toner. Det kändes bra att vara i en större stad igen, min son gladde sig åt spårvagnarna, min dotter skrattade åt duvorna. Vi såg i skyltfönstrena, vi gick ner till Promenade des Anglais och på något sätt var det inte vad jag väntat mig. Det var mer strand än jag trott, det var samtidigt mindre strand än jag trott. Framför allt kändes staden mindre än jag föreställt mig. Vi åt lunch på en italiensk restaurang i den gamla stan, jag trodde jag beställde lite charkuterier, mozzarella och kronärtskocka för att vara nyttig och inte välja pasta eller pizza – nämnda ingredienser kom emellertid inbakade i ett flottigt pizzabröd. Gudomligt gott, men inte särskilt nyttigt. Vi klättrade upp för trapporna upp till slottskullen för att låta barnen leka en stund på lekplatsen där. Vi såg utsikter, vattenfall och begravningsplatser. När vi kom ner hade det blivit eftermiddag och ljuset i gamla Nice gränder var gult och varm. Först somnade dottern mot sin fars bröst i selen, sedan sonen i vagnen. Vi kunde slå oss ner på en servering strax under ett infravärmare och i lugn och ro dricka ett glas iskallt och fullkomligt fantastiskt Sancerre. En tågresa hem: två glada men lite trötta barn, två lite trötta men glada föräldrar.

Nu är det eftermiddag, jag har en så förskräcklig mensvärk att jag bestämt mig för att jobba hemifrån. Det är inte helt lätt, dels för värken, dels för barnen som gärna skulle vilja involvera mig i sina lekar. Strax innan lunch fick vi en fin stund när jag satt och skrev för hand och båda barnen satt intill mig vid vårt stora matbord och ritade (nåja, min dotter lekte mest med pennorna). Så faller vi allt mer in i en rytm här, och jag försjunker allt djupare i mitt skrivande och den påbörjade romanen.

Publicerat den

Två veckor, att komma hem

Nu har två veckor i Menton redan förflutit. En vecka att göra sig hemmastadda i den nya lägenheten i huset där Robert Louis Stevenson – känd för att ha skrivit klassiker som Dr. Jekyll och Mr. Hyde) lustigt nog bott. (Det är f ö andra gången jag bor i en byggnad där Stevenson logerat, jag var som bekant stipendiat i Grez-sur-Loing i hotell Chevillon, som svensk fick jag bo i Strindberg-rummet, de skotska stipendiaterna bodde i Stevenson-rummet). Och en vecka där rutinerna för den nya tillvaron upprättats, det vill säga: jag har varje dag denna vecka gått iväg på förmiddagen och sedan skrivit koncentrerat på romanen ett par timmar. Jag är lite överraskad över hur lätt det gått, trots att det var så länge sedan jag ägnat mig åt skönlitterärt skrivande. Om jag kan förmå mig att slita mig från barnen lite längre – kanske är en förutsättning att jag kommer iväg tidigare? – tror jag att jag kommer förlänga mina pass något så att jag får mer skrivet per dag.

Något jag inte väntat mig var den fullkomliga återgång till tidigare läspreferenser som skulle drabba mig i samma stund som jag satte fötterna på fransk jord. Åren med barnen har jag lyssnat mycket på ljudböcker, och tvingats lyssna till den typ av litteratur som det inte gör något att man stundom bara lyssnar med ett halvt öra – ett barn kommer och kräver ens uppmärksamhet, man ligger på soffan och råkar somna ifrån en stund etc. Det vill säga handlingsdriven, lättsam underhållningslitteratur. Även om jag även i denna genre försökt hålla mig till böcker av en viss verkshöjd har jag också tänkt på det hela som ett lite experiment, ett sätt för mig att botanisera bland bästsäljarna och förstå lite mer av vad ”verklighetens folk” läser ute i stugorna. En del har varit dåligt, men mycket har varit underhållande. Nå, här i Menton är blotta tanken på att lyssna på en svensk deckare fullkomligt otänkbar, närmast motbjudande. Det skulle föra mig tillbaka till lägenheten i Uppsala och det svenska vintermörkret i ett nafs, en fullkomligt klaustrofobisk upplevelse. Jag är inte mindre trött, jag har inte mer så kallad ”egentid” utan barnen till att läsa – ändå är det som att den höga himlen här, de stora rummen med tre meter i takhöjd, tillåter min själ att andas, att svinga sig mot nya höjder och att läsa riktig litteratur igen. Jag längtar efter fysiska böcker – men fick av naturliga skäl inte med mig så många på flyget utan var tvungen att prioritera referensböcker till arbetet med romanen i det avseendet. Att lyssna på en ljudbok lockar inte det minsta, så jag har motvilligt fått nöja mig med att läsa i mobilen. Just nu? Balzac. De franska 1800-talets realister är alltid det jag återvänder till när jag behöver få komma ”hem” i litteraturen. Jag läste dem innan min kärlekshistoria med sekelskiftet började, de är grunden jag står på, de är trygghet och berättarglädje. De är en värld och ett språk som resonerar i mig, som stämmer mig till harmoni.

Publicerat den

Sinnesintrycken

Vinterfärgerna är vackra pasteller här. Rosa, blått – ibland sjuk av orange vid gryning och skymning. Det är en romantiskt ljus, mjölkigt och disigt, jag har svårt att få det att harmoniera med växtligheten här. Det drömska ljuset, det borde ligga över en sagoskog, över ängar eller nordligare hav. För mitt öga rimmar det illa med palmerna, med kaktusarna och de väldiga bladen. Växterna är för stora här, monstrositeter från en urtid med jätteödlor. Inbäddade i värme och sommarens gula ljus blir erbjuder deras proportioner en välbehövlig svalka, de passar i det varma och överhettade landskapet. Men fjorton grader, det är tidig svensk försommar. Dissonansen blir ett vagt obehag, en unheimlich effekt, de oproportionerliga växterna framträder sådana som det verkligen är.

Sedan är det havet som jag inte tycker luktar hav? Har det alltid varit så? Jag försöker tänka tillbaka till mina italienska resor. Kunde man inte känns den diskreta havsdoften krypa upp längs gränderna när man närmade sig vattnet? Är det ålder, en kvardröjande effekt av coronan i somras? All annan doft och smak finns kvar, men havet bjuder inte på en överväldigande lukt av hav. Kanske är mina doftminnen från andra, vildare, saltare?, hav. Den väldiga Atlanten, barndomens västkust. Kanske kommer lukten med värmen.

Publicerat den

Menton

Så var vi äntligen här. Det är onsdag natt, vi landade söndag eftermiddag i Nice – de tre första dagarna av de totalt 160 som vi ska tillbringa här är avklarade. Min tanke efter den första av dem en fråga: hur ska jag få något skrivet här? Det är som att den milda vintersolen, alla mjuka pasteller som medelhavslandskapet är tecknade i räcker för att jag ska smälta bort och bara existera i ett ljuvligt och evigt nu. Varje ögonblick stiger mot mig och det är så skarpt och avgränsat att jag måste ta det i mina händer och studera det. Det finns ingen tid till reflektion, bara registrera allt som ett vidöppet öga som aldrig stängs.

Att resa med barn är också det något annat än de resor jag för några år sedan, i vad som nu känns som ett annat liv, företog till södra Europa – ensam eller tillsammans med en man. Då blev jag tydliggjord, jag kände mina konturerar. Det vill säga: vad som var jag och vad som var världen. Att ha barnen med är att ständigt hantera logistik och andras behov. Det finns alltid något att göra. Jag är exempelvis ganska flygrädd. Innan barnen stressade jag redan på väg till flygplatsen över alla moment, nervös över att inte hinna, att klara säkerhetskontrollen med värdighet… eftersom jag alltid var ute i mycket god tid hade jag sedan en evighet att sitta vid gaten och arbeta upp flygångesten och var sedan fullkomligt utlämnad åt den under själva flygresan. För andra kan det säkert vara annorlunda, men för mig är verkligen barnen välgörande i det att de nästan helt tillintetgjort detta slags ångest (även om jag numera oroar mig över dem och deras väl och ve fast på ett annat sätt). Det finns ingen tid att ägna sig åt abstraktioner såsom känslor, det gäller att se till att alla väskor, mössor och vantar är med. Någon är hungrig, en blöja behöver bytas, någon tröstas eller distraheras. under själva flighten är jag helt inriktad på deras känslor. Min sons illamående vid turbulensen när vi startade och sedan landade, hans hjärtskärande ”mamma, vill inte” och ”läskigt” när vi sjönk mot ett vinterblåsigt och regnigt Nice mellan tårarna och kräkningarna. Det finns alltid något att hantera med dem, ingen tid och plats för den egna upplevelsen. I den mån jag var rädd handlade det mest om att dölja det för barnen och inte överföra min ångest på dem utan försöka utstråla trygghet. Jag kan tänka mig att den här jagförlusten och att inte kunna ge sitt eget känsloliv utrymme av en del kan upplevas som obehaglig, men för mig är det verkligen bara en lättnad, nästan ett slags terapi. Vidare upplever jag den enhet jag och min man utgör tillsammans med barnen som ett slags skydd mot världen. Jag är ständigt upptagen med praktikaliteter, men samtidigt inte lika utsatt för världen – om ni förstår vad jag menar? Det är som att inget rör mig i ryggen, folk får tycka vad de tycker, världen är i någon mening placerad på avstånd. Motsäger detta det jag skrev inledningsvis? Kanske. När vi idag promenerade i centrala Menton och min son som satt i vagnen ropade åt oss att gå när vi stannade till för att betrakta något som fångat det vuxna intresset, ett monument, en arkitektonisk detalj, ett skyltfönster, tänkte jag på just det, att jag inte kan strosa runt och insupa platsen såsom förr. Min uppmärksamhet är alltid splittrad numera, ett öga är alltid fäst på barnen. Men det gör å andra sidan att jag upplever platsen genom dem, det vill säga: genom att se bilden av dem på platsen och deras interaktioner med den. Min sons förtjusning över att mata fiskmåsar på stranden eller samla stenar, min dotter som springer längs en öde bar med utsikt över Medelhavet. Hennes röda kind när hon sovit mot sin pappas bröst i selen under den Italienska solen, min sons händer som nogsamt håller sig fast i vagnen när vi går upp eller ner för en särskilt hög trottoarkant. En stund på balkongen, de vuxna med ett glas vin, barnet med juice och mangoklämmis, hans kommentarer om den förbipasserande trafiken och båtarna i hamnen. Alla dessa ögonblicksbilder, jag har händerna fulla av dem och jag försöker etsa dem alla djupt i mig för de tycks mig så ovärderliga, så oerhört dyrbara att tanken på att de bara ska försvinna och glömmas bort förefaller fruktansvärd.

Det ösregnade när vi steg av tåget från Nice. Vi var tvungna att korsa spåret, det fanns en tunnel, långa trappor först ner, sedan upp. En vagn, tre tunga väskor och en massa små, två barn, en i sele. Djupt andetag. Och sedan: en vänlig gränspolis som hjälpte oss med väskorna, the kindness of strangers. Fem minuters promenad till huset och ändå var vi helt genomblöta när vi kom fram till huset. Vår granne, monsieur C, öppnade åt oss. Klockan var fem och huset sådär mörkt och fuktigt som ett gammalt hus blir i oväder. En liten ljusrektangel från grannens öppna dörr (barnen trodde det var dit vi skulle och gick genast in i hans hall, vi fick ropa dem tillbaka till trappan) och sedan det elektriska ljuset i trapp hallen när han slog på strömbrytaren. Att klättra upp för de många trapporna till andra våningen med regnet som smattrade mot fönstren i det guldunkla, artificiella ljuset. Och så möta det som skulle bli vårt hem de kommande halvåret. Gamla, tunga möbler (många tämligen dammiga) i dunklet, en reflex i ett vitrinskåps glas eller garderobens spegeldörrar. Det var söndag, ni har väl köpt med er mat undrade monsieur C, för här är allt stängt. Till slut fick jag lov att komma ner till honom och låna pasta och fiskpinnar, ost och smör, skorpor och chokladkakor för att vi skulle få middag och inte behöva gå ut i regnet i jakt på en söndagsöppen restaurang borta vid hamnen. The kindness of strangers.

Så grydde vår första dag och regnet hade slutat att falla. Vi såg solen tvekande stiga i horisonten och glittra i Medelhavets azur. Vi gick längs havet, vi gick till stranden och allt var vackert. Vi fick först ta av oss kapporna och sedan tröjan. Vi var tvungna att stanna upp och se på varandras solbelysta ansikten och häpet utbrista: det är januari. Vi handlade, vi åt på ett créperie. Vi städade lägenheten, vi promenerade till Italien och så fort man kommit över gränsen fanns plataner och kanske ett lite, lite annorlunda ljus. Vi såg havet brytas mot klippor och vi fick undvika vågorna på strandpromenaden. Vi åt nybakad baguette och croissanter från bageriet till frukost och vi gick fel när vi skulle till en trädgård ägnad ”stora författare”. Vi gick upp för en massa trappsteg i en liten passage och hamnade en bit upp i bergen med en fantastisk utsikt över dalgången och Garavanbukten. Vi gick ner och hittade trädgården, den kunde bara besökas med guidad tur men grindarna stod öppna så vi gick in och utforskade den trots att delar kändes fallfärdiga och den var övervuxen som en ruin från la Belle Époque.

Nästa vecka ska jag börja skriva. Jag trodde att det skulle bli som i Uppsala, att det bästa vore att gå iväg till ett café på förmiddagen. Kanske är det också så jag kommer att göra. Kanske blir det som nu, ett par timmar på kvällen/natten när familjen sover och allt är stilla. Jag är lite nervös, det var länge sedan jag ägnade mig åt koncentrerat skrivande, minns jag hur man gör, hur man hittar på och hittar språket?

Som avslutning några länkar som blickar bakåt mot det jag redan skrivit och översatt: jag blev mycket glad och hedrad att utnämnas till årets debut av Thomas Nydahl. Glad blev jag också för en intressant och initierad läsning av Messalina på den franskspråkiga bloggen Suédois d’estonie et d’ailleurs. Vidare fick min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett en fin recension av den förnämliga litteraturbloggen Bernur.