Anteckning 18 januari

En ny vecka, och med den återgång till rutinerna. Jag gick ut i skogen igen, en dryg timmes promenad i gråkylan med barnet slumrande i sin vagn. Man möter färre på stigarna nu, det är för kallt, det är för grått – kanske har folk återgått till sina kontor, arbetar inte längre hemifrån? Det är jag och de strävsamma äldre paren med sina gångstavar och hundägarna. Någon enstaka annan föräldraledig, eller när jag går förbi förskolan: som precis hämtat sitt barn och är på väg hem. Annars bestod dagen av: disk, tvätt, ordna med lunch (korv stroganoff) och middag (mustig högrevsgryta), leka med barnet, ringa min mamma, läsa något kapitel i en bok (Splendor). När kvällen väl kom lite så kallad egentid, det vill säga en lång och varm dusch, tid att tvätta håret och lägga en inpackning. En helt vanlig vardag, dyrbar just därför.

Couvent des Jacobins

Hela veckan hade jag burit en förväntan som växte för var dag. Högtidsstunden, fredagsmiddagen som inleder helgen, är den stund på veckan som jag uppskattar allra mest. Än ligger hela helgen med dess löften av aktiviteter och rekreation framför en, man släpper arbetets anspänning, slappnar av och korkar upp vinet. I fredags var det emellertid just vinet som blev ett smolk i en annars utomordentligt välkomponerad middag. En fredag kväll vill man äta något som är gott och gärna känns lite lyxigt, men som kräver minimalt med arbete. Alltså hade vi köpt ett nät färska musslor från Hambergs som vi kokade i vitt vin med schalottenlök, stjälkselleri, grädde och färsk persilja. Till det: pommes frites och tryffelmajonäs. Minimal insats, maximal utdelning. Men så var det detta med måltidsdrycken.

Först måste vi dock rekapitulera lite för att läsaren ska förstå bakgrunden och med den: allvaret. I november 2017 tillbringade jag mina sista veckor i Lyon. Min dåvarande man och jag hade bestämt oss för att skiljas, i lägenheten stod lådorna klara med mina böcker och mitt porslin som skulle skickas hem till Stockholm. En av de sista kvällarna gick vi en sista barrunda, ett slags gravöl över vårt äktenskap. I något slags absurd vilja att liksom ”krama det sista” ur relationen som snart skulle brytas (som vore min blivande exman skyldig mig något jag tyckte att jag inte fått emotionellt och därmed skulle inkasseras ekonomiskt) valde jag konsekvent det dyraste alternativen på drinkmenyerna. Så kom det sig att jag drack mitt första och sista glas Condrieu – det ljuvligaste vita vin jag någonsin smakat. Det var (som sagt) dyrt, ett vanligt glas vitt kostade kanske 4-5€, detta 15€.

Nå, häromveckan köpte min nuvarande man hem ett vitt vin lite på måfå och när det nådde min tunga slungades jag tillbaka till den där uteserveringen på Rue Juliette Récamier. Det var inte från Condrieu (söder om stan), utan Beaune som ligger en bit norr om Lyon, men smakerna var likartade och njutningen sublim. Inför vårt fredagsmys bestämde vi oss för att återigen köpa samma vin och avnjuta det till musslorna. Döm om vår häpnad när det inte alls svarade upp till förväntningarna, av den lilla anledningen att flaskan vi drack i förrgår var från 2018 och den för några veckor sedan från 2019. Det var inte odrickbart, det var gott – men långt ifrån en sublim upplevelse.

När vi senare under kvällen stod på balkongen för att i festkvällens anda (jag hade någon idé om en backanalisk yra av små njutningar) feströka en mentolcigarett (inköpt innan de förbjöds) och med de sista varmgula dropparna i glasen konstaterade vi att det nog var första gången vi reagerat på olika årgångar av ett vin. Därmed måste man väl ändå säga att vi, utan att vara pålästa på druvsorter och distrikt, genom blotta erfarenheten och en allt mer vältränad palett intuitivt helt enkelt nått en ny nivå av sybaritiskt konnässörskap.

La Casati

”The door to the room where we sat chatting suddenly opened. A dead woman entered. Her superb body was modelling a dress of white satin that was wrapped around her like a shroud and dragged behind her. A bouquet of orchids hid her breast. Her hair was red and her complexion livid like alabaster. Her face was devoured by two enormous eyes, whose black pupils almost overwhelmed her mouth painted a red so vivid that it seemed like a strip of coagulated blood. In her arms, she carried a baby leopard. It was the Marchesa Casati.” (Gabriel-Louis Pringué)


”Luisa Casati should be shot, stuffed and displayed in a glass case.” (Augustus John)


Väntar spänt på att boken ska anlända från tryckeriet. Förmår inte längre koncentrera mig på Mallarmé.

En helt vanlig dag

Det blev en helt vanlig dag. Utanför började snön att falla igen, den föll och föll, målade världen i mjölkig pointillism. Också vi gick som liksom inbäddade, men då snarare i en trötthet som lägger sig som bomull strax innanför pannbenet. Förmiddagen gled stilla förbi efter en aktiv morgon med lek och frukostätande – dåsade som två lata katter i varsin soffa, han med en bok och jag insvept i en lätt sömn, medan barnet sov sin förmiddagslur. Lunch, en kort promenad i den perfekta kramsnön, ett föga imponerat barn som helst ville gå in och fortsätta sina lekar befriad från de otympliga vinterkläderna. Eftermiddagen framför datorn i arbetsrummet: vidare förberedelser inför det annalkande boksläppet. Jag försöker hitta glädjen och förväntan i att skicka ut boken att möta läsarna, men följde jag instinkten skulle jag resa iväg till en plats utan internetuppkoppling och invänta en brevduva som annonserade att kusten är klar och allt med boken över. Jag tänker att den här djupt rotade instinkten i mig tillsammans mitt dåliga affärssinne gör mig tämligen olämplig som förläggare – och ändå framhärdar jag. Kalla det något slags idealism, jag tror ju att vår svenska tillvaro blir lite vackrare, lite större, lite mer glittrande, lite djupare med den här litteraturen tillgänglig. Så jag framhärdade, skrev små presstexter och satt med mina excelark. Så djupnade världen utanför i djupblå toner och jag lämnade skrivbordet för köket. Matlagning, middag. Fortfarande den där sömngångaraktiga känslan. När man sover för lite når man en gräns att man heller inte riktigt vaknar, där är vi nog nu. Saknaden efter barnet efter att ha tillbringat eftermiddagen isär; innan det var dags att lägga honom lekte vi en stund i vardagsrummet. Frossade i hans närhet, i bebisskratt och bebislukt. Ammade, han somnade inte vi bröstet. Medan maken lade honom förberedde jag mitt arbetsschema inför nästa vecka. Blev tvungen att justera lite, veckan som gått orkade jag inte med de pensum jag förelagt mig själv. Att ge sig en omöjlig uppgift dömd att misslyckas är bara dumt och demoraliserande. Sedan, en kopp te framför en Netflix-serie; jag vilade mitt huvud mot en älskad axel. Och något bröt in som solen genom trötthetsmolnen, det var ett slags lycka.

Anteckning 9 januari

Usch, jag läste två corona-artiklar ikväll. Först den här och sedan denna, och nu känns alltihop lite extra tungt. Sista januari fyller barnet ett år, och detta hans första år har naturligtvis präglats av pandemin. Från den första tidens bebisbubbla när vi nog ändå tillbringat mycket tid hemma och i den lilla familjen till en allt större liten kille som hade haft lite mer omväxlande och stimulerande dagar om vi hade kunnat gå till biblioteket och öppna förskolan, gå på museum och träffa vänner till mig. Istället: hemmet och skogen. Det gör ont i mig att min familj och nära vänner missat stora delar av det första året. I grunden finns naturligtvis en stor tacksamhet att ingen i min absoluta närhet blivit allvarligt sjuk eller dött, och det finns värre tider eller platser i samtiden att uppfostra en ettåring… men just ikväll tillåter jag mig att känna lite av sorgen, lite av oron och rädslan det innebär att leva under en tid som vår. Tänk ändå när man var en tonåring i en liten västsvensk håla och bara väntade på att någonting skulle hända. Ungdomen längtar efter världen i brand. Nu skulle jag byta lotten att leva under en intressant och omvälvande tid som kommer sätta sina spår i framtidens historieböcker mot vardagslunk och global händelselöshet utan att blinka. För mig gjorde barnet den stora skillnaden. Innan dess var jag en smula vårdslös med livet, och kanske hade jag tagit pandemitiden som en period att ägna åt intensivt arbete och läsning, befriad från alla förväntningar på att socialisera. Men nu… hela mitt jag liksom pulserar av viljan att skydda honom från allt ont och önskan att kunna ge honom allt, allt.

I lock my door upon myself

Sömn brukar inte vara ett problem för mig, men den här veckan har varit riktigt illa. Att arbeta ett pass om kvällarna efter att vi lagt barnet fungerade två och en halv dag – men när jag jobbar sådär precis innan sänggåendet är det som att jag inte kan få stopp på hjärnan som spinner vidare alldeles på egen hand. Ett översättningsproblem, ett mejl jag måste skriva, en faktura som ska betalas, en bra idé för Alastor… runt, runt runt går det. Och sen vaknar barnet som håller på att få en tand, och fortsätter sedan att vakna en gång i timmen tills klockan är halv sex-sex och vi går upp. Onsdag orkade jag inte sitta hela passet, torsdag låg jag utspilld i soffan, besegrad och nedstämt och idag drack jag två glas champagne till maten och insåg att det därmed inte skulle bli något gjort ikväll heller. Kort sagt: det är inte lätt att ta hand om en aktiv ettåring på dagarna, försöka klämma in en halvtid kvalificerad översättning på kvällarna och någonstans däremellan sköta ett hushåll och driva ett förlag också.

Att jag haft svår att komma till ro om kvällarna (trots hudrutin och bön) är att Alastors nästa bok, biografin om Luisa Casati, förväntas komma från tryckeriet nästa vecka. Det är inte jag själv som översatt, men utgivningen är min idé och som jag har arbetat med den här boken! När det gäller dess utformning har jag inte sparat på kostnaderna, utan gjort den så vacker jag kunde tillåta mig utan att ruinera förlaget och mig själv. Nå, man har sett skisser och provtryck, men det är ändå ingenting mot den färdiga, tryckta boken. Nervositet och förväntan. Förhoppningsvis kan jag vid den här tiden nästa vecka andas ut lite och koncentrera mig på boksläppets praktikaliteter som att packa utskicken till prenumeranterna och skicka iväg rec ex. Så kan jag snart få ta av mig förläggarhatten som sitter så illa och återvända till mitt översättarbord, till Mallarmé och sökandet efter de rätta orden: låsa dörren om mig.

(Som målningen av Khnopff: stiga in i det symbolistiska landskapet, stänga sig för världen.)

Throwback Thursday: 9 december 2019

Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.

Idag snöade det, vilket påminde mig om när vi först flyttade till Uppsala i december 2019. Jag var höggravid och full av nervös förväntan inför livet som väntande.

Vita nuova

Den första snön föll dagen vi flyttade till Uppsala. När flyttbilen vid middagstid svängde in på gården var världen en tavla av Fjaestad. Luften blåkall och krispig, snön mjuk och porös – som bomull på björkarna utanför köksfönstret. Ett sagoland, ett Narnia.

Världen pånyttfödd; ett oskrivet, vitt pappersark.

Så går jag återigen i något slags exil och lämnar Stockholm som jag älskat så. De tunna spindeltrådar som fixerade mig i mina sammanhang: vännerna, kyrkan, staden, staden, staden. Att istället försöka slå rot och förstå denna nya tillvaro som inte vill utåt, mot världen, och inte heller till litteraturens tankevärldar eller trons för mig fortfarande så främmande landskap, utan som helt och fullt kretsar kring livet som växer under mitt hjärta. Att inte förstå sig i relation till annat eller andra, utan att själv bli fix för att vara en annans, en mindres, trygghet.

Anteckning 6 januari

Idag kommer tyvärr att gå till historien som dagen jag tog fel på palsternacka och pepparrot – älgfärsgrytan blev minst sagt lite besk (läs: oätlig).

Anteckning 4 januari

Sist av alla har jag börjat läsa (eller ja, lyssna på) Camille Paglias Sexual Personae. Jag har haft den stående i bokhyllan länge men aldrig tagit mig för att påbörja läsningen. Eftersom det sällan finns tid för mig att slå mig ned men en bok (och de stunder det faktiskt gör det gärna ägnas åt lättare romanläsning) har jag alltså börjat lyssna på ljudboken när jag utför mina sysslor som att diska, vika tvätt eller leka med barnet. Det är knappast det ideala sättet att ta till sig den, men om man bara tar det för vad det är: ett sätt att stimulera ett oanvänt intellekt, så är det verkligen en helt passabel sysselsättning. Jag har inte kommit så långt på den strax över trettiofem timmar långa lyssningen men är hittills muntert överraskad att den är så freudiansk (lite speciellt att lyssna på när man samtidigt typ ammar sin son!) och nietzscheansk (jag visste till exempel inte att hela hennes argumentation bygger på tankefiguren att den huvudsakliga konflikten inom västerlandets kultur står mellan det apolloniska och det dionysiska) – efter varje pass är tanken vitaliserad och sinnet upprymt!

Rutiner

Detta förfärliga och fantastiska år, 2020, var också året jag skaffade mig en seriös hudvårdsrutin. Jag gick in på en sajt, laddade upp en bild på min osminkade hy (djupa skuggor under ögonen, otvättat hår, flottig och grå i ansiktet eftersom detta skedde som ett slags försök att muntra upp mig själv under en av barnets svårare sömnperioder) varvid en av deras hudterapeuter granskade nämnda bild och gav råd på en hel rad produkter som bara var på gränsen till ruinerande. Denna rutin (tillsammans med lite bättre sömn) har nu gjort underverk. Lystern är tillbaka och, inbillar jag mig, ålderstecknen lite mindre markerade. Därtill har jag börjat med mineralpuder, så min hudton är nu jämn och huden matt dagen igenom.

Inte heller ska man underskatta den där lilla stunden som inleder och avsluta varje dag. Den upprepade handlingen, den smekande rörelsen, produkternas diskreta doft. Stillheten som följer på vana och muskelminne, på att vara ensam med sig själv utan att för den skull vara upptagen av sig själv. Det gör verkligen att man ser värdet av en sådan sak som tidegärden. Tyvärr, och jag skäms lite att erkänna saken, är det alltså inte kyrkans dagliga bön som ramar in mina dagar utan utan en pinsamt sekulär (kanske på gränsen till syndigt sinnlig?) rutin framför badrumsspegeln.

Jag läste eller hörde någonstans (gissning: kan det ha varit Benedikt XVI?) att man bör starta sin dag, redan innan man stigit ur sängen alltså, med att göra korstecknet. I en stressad samtidsvärld är den enkla gesten en ordlös bön som i sin enkelhet som alltid hinns med. Det finns något mycket potent, tror jag, i att utmana sig själv och låta ens tro synliggöras i själva rummet. Vid uppvaknandet är jag emellertid alltid lite omtumlad, särskilt som det numera är barnet som väcker mig tidigare än vad jag själv skulle ha valt, och det är inte en rutin jag lyckats anamma och göra till självklar – trots dess enkelhet. Inte heller att be någon kort bön, barnet och dess behov behöver omedelbar tillsyn och åtgärd.

Vid sänggåendet däremot, när jag tagit plats under täckena, innan ögonen slutes helt och jag kryper upp i makens famn för att ge mig till sömnen, viskar jag Symeons lovsång (Nunc dimittis för er som föredrar det latinska namnet) ut i mörkret. På något sätt lyckades jag att lära mig den – jag som har så förunderligt svårt att lära mig minsta lilla vers utantill – under de completorium som följde på trosundervisningens i Sankta Eugenia, det där året när jag förberedde mig för mitt dop. Det är en så stillsam text som uttrycker sådan lättnad och mild glädje, förvissnings rofylldhet. Med den vågar jag lägga min dag, dess triumfer och vedermödor hur stora eller små de än må ha varit, i min Frälsares händer.

Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.