21.01

Eftersom jag fick ett stipendium i slutet av förra året har jag beslutat mig för att investera lite i vårt hem. Sonen ska få en sänghimmel, vi alla nya (äntligen enhetliga) bestick och gästerna sköna lakan i gästrummet istället för gamla urblekta. Till mig och min make bestämde jag att vi skulle få nya handdukar och att jag den här gången skulle unna oss vardagslyxen av riktigt tjocka, sköna handdukar. Eftersom man inte längre kan gå i affärer beställde jag på nätet och häromdagen anlände paketet. Och vilka handdukar det är! Tjocka, fluffiga – som handdukar man får på hotell upphöjt till tio. Så tjocka att jag inte kan vira den mindre om mitt hår såsom jag hade tänkt. Det är… alldeles för mycket lyx helt enkelt. Det är, som min man konstaterade lite lakoniskt när han kom ut från duschen, som att försöka torka sig med ett mjukisdjur.

20.01

Så svårt det är att skjuta undan sömnbristen, att stänga dörren om sig när det äldre barnet står utanför och ropar ”mamma, mamma”, lämna över det lilla att vaggas i pappans armar. Förra gången gav mig mig helt och fullt till moderskapet, det fanns inget annat. Jag vaktade svartsjukt alla stunder med barnet, ville samla dem alla. Det är annorlunda nu, andra förutsättningar. Två barn som delar på uppmärksamheten, en föräldraledig man. Och så något som drar, som börjat dra i mig under mitt föräldralediga år. Jag tänker inte längre på mitt barn, mitt barn, mitt barn; jag tänker på texter, det bubblar i mig av ord och längtan att brottas med språket. Igår på promenad i blåst och över de retirerande isgatorna insåg jag att jag inte längre bär med mig en anteckningsbok och penna, så som jag alltid gjorde förr. Fick nöja mig med mobilen, men att anteckna så har aldrig fungerat lika bra för mig.

På eftermiddagen sover barnen, jag kan stjäla en timme framför datorn. Men så snabbt den rinner ifrån mig, så trögt tankarna går i trötthetshjärnan. Ändå, ett benådat tillstånd. För nu, i detta, har jag känslan av att ha fått allt. Att det är möjligt, att man inte måste välja utan kan få både arbete och familjeliv.

Jag tänker återigen att man för ett riktigt litet barn är mer funktion än person. Man är mat och famn, trygghet och värme. Men redan det något större barnet, tvååringen, söker mer, söker en individ. Alltså kan jag nu inte upplösas som en brustablett i moderskapet, jag behöver mina konturer.

08.01

Fredag. Det var bara jag och sonen, han skulle klippas hos frisör och utlovats ett besök på café, klockan var strax före elva. Vi genade genom den snöklädda skogen, det var som en saga. Solen stod vinterlågt och klädde glesare skogspartier i glittrande ljus. Trots att vi hade lite bråttom fick vi stanna på stigen när ett rådjur uppenbarade sig framför oss. Alldeles stilla stod det i solglittret och snösilvret, en mörk siluett som hade man stigit in i en tavla. Det var som att allt höll andan, skogen stillade sig kring den perfekt kompositionen. Så vred det på huvudet, betraktade vårt lilla ekipage helt utan rädsla. Utan brådska satte sig djuret ett par utdragna ögonblick senare i rörelse för att förena sig med en kamrat bland trädstammarna och buskagen. Jag började styra vagnen framåt när ett tredje rådjur plötslig bröt fram och med några graciösa skutt korsade stigen. Så försvann de alla tre in i skogen och åtföljda av några uppspelta utrop från min son. Skogen andades igen, det började snöa. Lite av magin, den som alltid uppstår i mötet med vilda djur, dröjde sig kvar som dansande partiklar i solljuset.

03.01

Man tar som ett litet steg tillbaka och inser att dessa är dagar man i framtiden kommer betrakta som lyckliga, kanske de lyckligaste. Inget märkvärdigt, inga tydligt avgränsande händelser. Det är inte den spännande resan eller den svindlande framgången. Det är att vara hemma alla fyra, att vara fyra. Barnen som är små och deras kärlek till oss oändlig och okomplicerad. Det är att dansa med sin tvååring som skrattar och skrattar och skrattar för att sedan ramla in i ens famn och lyckligt utbrista: ”min mamma!” Att se ner i sin sju veckor gamla dotters rokokoögon (rokoko för att de är stora och ögonfransarna så ljusa att de inte syns, som på ett 1700-talsporträtt, färgerna mjuka och rosiga) och se att där vaknat en nyfiken själ som suger i sig världen. Idag när jag fick en liten stund ensam med henne log hon sitt första leende mot mig. Mot sin far har hon redan lett, och nu lockade en sång det där hastiga, lyckliga bebisleendet så att jag också fick se det. Denna lilla lycka, det finns inget större.

01.01

Det är årets första dag och som vanligt är mina nyårslöften att gå ner typ 20 kg i vikt och börja blogga oftare (dagligen?). Vi får se vilket jag lyckas bäst med.

Mot slutet av graviditeten var en av sakerna jag verkligen såg fram emot efter nedkomst att få tillbaka min kropp: att kunna sitta bekvämt vid ett skrivbord eller gå mer än tio steg utan att bli andfått och få lite ont. Jag hade precis börjat återfå full bekvämlighet när jag för någon vecka sedan måste ha vridit till knäet för nu har jag o n t. Två av mina favoritsysselsättningar – stå och gå – är därmed kraftigt försvårade. Återstår att sträcka ut sig på en soffa och hoppas att den jullovsledige tvååringen ska acceptera den ömma moderns inaktivitet.

För detta nådens år 2022 har jag stora planer. Min man kommer att vara föräldraledig hela året så det är MITT år. Glöm det där att man skulle behöva ett eget rum, det man behöver är någon som sköter hem och hus och barn. Detta har historiskt sett kallats ”författarfru” och det är alltså vad Försynen försett mig med den närmaste tiden. Vinter och vår tänker jag ägna åt tre M: Maupassant, Mallarmé och Messalina. Det första är en samling skräcknoveller som jag översätter åt eminenta Hastur förlag, det andra min lilla folie de grandeur som jag gör för Alastor och som jag påbörjade i början av 2021 men inte hann klart, och det tredje är redigeringen av min debutroman (!!!) Messalina som kommer på bokförlaget Augusti i början av sommaren.

Utöver detta digra arbetsschema tänker jag att 2022 ska bli mitt sociala år. De senaste två åren har småbarnstillvaro och världsomspännande pandemi tillsammans med en flytt till en för mig nygammal stad har knappast varit speciellt välgörande för mitt sociala liv. Och pandemin har också gjort det plågsamt tydligt att meddelanden eller FaceTime inte alls kan ersätta verkligen möten. Tänk att det inte alls var länge sedan man tog för givet att kunna ta en kopp kaffe eller ett glas vin med en väninna? Nå, detta år vill jag bara återknyta kontakter och träffa mina vänner och familj. Och: jag vill foga samman mina världar lite, låta mina barn träffa de vuxna som betyder mycket för mig. Jag vet att jag är lyckligt lottad, att de finns de som bär sin ensamhet ensamma och inte med sin lilla familj som jag – men det är ändå en sorg att inte kunna dela sitt barn, visa upp såväl det som ens egen glädje över det, med sina nära.

12 november

Den 12 november, 18 dagar innan utsatt tid, kom hon i en rasande fart. Från första värken tills det att hon var ute tog det knappt två och en halv timme, på sjukhuset hann vi bara vara en knapp timme innan vår dotter fötts. Jag minns: överraskningen när den där speciella, isärrivande smärtan brände till i underlivet och jag förstod att det var huvudet, redan!, som pressade sig ut. Ytterligare en krystvärk, och så följde hela den lilla kroppen också. Min dotter, nyfödd och våt av födelsens vätskor och fosterfett på mitt bröst. Ett halvkilo lättare än sin bror, dunig över hjässa och rygg. Genast sökte hon efter bröstet och för mig var rörelsen att lägga henne tillrätta där van och rutinerad, det var bara tio månader sedan jag slutade amma min förstfödde, kroppen minns.

Lite mer än två veckor har gått sedan dess, det är obegripligt. Jag ser att hon är större nu, hon försvinner inte i åkpåsens fårull som hon gjorde de första dagarna när vi kommit hem från BB. Ändå känns det bara som en ögonblinkning bort, hur kan tiden gå så rasande fort? Särskilt i en tillvaro som är så inbäddad i ett slags den stillsamma repetitionens monotona glädje. Jag ammar, sover, vakar, äter, promenerar och leker med min son som är hemma från förskolan. Av rädsla för RS-viruset, denna för vuxna bagatellartade förkylning som hos nyfödda emellertid i värsta fall kan innebära sjukhusinläggning med syrgas eller än värre respirator, är vi mer eller mindre isolerade dessa första månader. Även om jag saknar vännerna som jag redan knappt sett under pandemin finns det återigen något befriande att helt ge upp socialt umgänge och hänge sig åt det lilla livet i familjens bebisbubbla. Och även om det är något av en utmaning att stimulera och hålla en rastlös tvååring sysselsatt dag efter dag är det också fint att vara samlade som familj den första tiden när vi nu välkomnar ett nytt litet liv, vår dotter och lillasyster, Lydia till världen.

Till Lydia (femtio dagar kvar)

Så våldsamt jag längtar efter dig, min dotter som lever men ännu inne fötts. Ibland hände det att jag tänkte att det är bäst när barnet ligger i magen, inbäddat och skyddat av mitt kött, drömmande i fostervätskan. Jag har velat ta din bror, Theodor, och föra honom tillbaka in i moderlivet. Vagga honom där, onåbar för världens alla faror. Nu påminns jag om stumheten i detta tillstånd, du är i mig och ändå mig så avlägsen. Jag vill lukta på era fjuniga hjässor, jag vill tala till er och höra era ljusa röster jollra till svar. Hålla era ömtåliga små kattungekroppar och kramas av era små armar, kännas deras överraskande styrka när de griper efter mig i spädbarnshungern eller småbarnsleken. Känna den gränslösa kärleken som flödar fritt mellan mor och barn. Lägga er sida vid sida, se syskonen ta varandras händer och somna tryggt i moderskärleken jag väver runt er.

Som jag längtar efter dig, Lydia, min dotter som jag redan tycker mig känna, som jag vill lära känna mera, mera.

Anteckning 15 augusti (sent på kvällen)

Kära dagbok,

Vilken vecka det har varit. Från måndagens fall till tisdagens och efterföljande dagars inskolning på förskolan. Och däri ett litet interludium med besök hos barnläkaren i onsdags morse rörande barnets prickar som lyckligtvis inte verkar bero på något blodrelaterat (exempelvis ett för lågt antal blodplättar) men som förblir ett olöst mysterium (vi har avvaktat under helgen, återkoppling med läkaren imorgon). Alltså har jag pendlat mellan glädjen att se min pojke finna sig väl tillrätta med sin nya tillvaro på skolan, med kamraterna och pedagogerna, och den oro de oförklarliga prickarna väcker. I tisdags kväll övermannades jag av oron, den slog över i ångest och känslan av ett ”det händer igen”; vår start med barnets gulsot inbränd i min själ. En rädsla för att vi och framför allt vården missar något viktigt och livsfarligt – att vi på nytt är på väg ner i avgrunden. Men förutom prickar på armar, ben och kinder visar han inga sjukdomstecken: full av energi, aptit och glädje som vanligt. Försöker vila däri, och inte låta tanken skena och ta ut oro i förskott. Han utreds och undersöks nu, förhoppningsvis kommer svar snart – eller så försvinner utslagen av sig själva.

Så den här helgen har jag med min mörbultade kropp och själ låtit mig bäddas ner som en konvalescent. Jag har sovit och vilat, läst och småjobbat lite. Nu när den nya veckan står för dörren känner jag mig förvisso inte utvilad, men jag är inte längre så trött att jag bara vill gråta.

Jag har, av en slump egentligen, börjat läsa in mig på Christine Falkenlands författarskap. Av någon anledning missade jag henne under såväl mitt 90- som 00-tal. På ett sätt är det lite synd, för jag tror att hennes böcker skulle ha gjort stort intryck på mitt gymnasie- eller universitetsjag. De bohusländska miljöerna, den kristna tematiken och språkkänslan, den mörka erotiken och allnärvarande, skeva sexualiteten… alltihop är ju precis sådant som faller mig i smaken. Kanske är det lika bra att jag missade henne då, kanske hade det gjort alltför stort intryck och jag fallit in ett epigonförhållande till hennes texter? Istället gick jag i lära hos de stora franska realisterna på den tiden och kopierade Maupassant, Balzac och Flaubert. Det var, tror jag, mycket nyttigt, och enklare att så småningom frigöra sig ifrån i strävan att mejsla ut en egen röst, en egen stil. Nu har jag i vilket fall precis börjat läsa Falkenlands Själens begär efter att ha avslutat Min skugga tidigare idag. Den förra är i sin inledning närmast kusligt lik en roman jag skrivit, vilket stärker mig i tron att hade jag läst den i en känslig ålder hade jag säkert lagt mig an med hennes sätt att uttrycka sig, eftersom det hon uttrycker (i någon mening) är detsamma som jag i min text. Nu är likheterna (begärsmotivet, den kvalmiga drivhusestetiken, kryssande karpars kyssar mot fingertopparna) inte resultatet av en alltför osjälvständig läsning utan snarare ett sammanträffande, två texter som löper parallellt med varandra. Som är, tänker jag, i någon mening lika gamla därför att sinnena de fötts ur var omedvetna om den andra när de skrevs.

Falling down

Nej, den här dagen blev ju inte alls som jag hade tänkt mig. Min make hade tagit ledigt denna sista dag innan förskolan. Planen var enkel: äta lunch på stan en famille, gå en promenad och låta barnet sova i vagnen för att sedan besöka en ny lekpark jag upptäckt. Därefter en lite dåsig eftermiddag och kväll hemma med de sista förberedelserna (namnmärkning, packning av gosedjur och filt m.m.) inför förskolestarten. Vi var på punkt nummer två, promenerade (inte alltför snabbt på grund av min diskreta foglossning) längs Fyrisån och barnet hade precis somnat i vagnen när jag snubblade till och föll handlöst. Handlöst för att jag hade händerna i fickorna. Alltså kunde jag inte ta emot mig ordentligt, vred mig lite i fallet så att jag hamnade på ena armen, skrapade upp mina knän – men magen fick sig ändå en, som jag upplevde det, ordentlig törn. Det gick så snabbt alltihop: balansförlusten, fallet, min man som försökte fånga mig, i allt fanns ett ögonblick där jag trodde att jag skulle klara att skydda magen och det ofödda barnet – men sedan gjorde tyngdlagen sitt och den åkte i backen.

Min man hjälpte mig upp på fötter, borstade av mina grusiga och blodiga knän, jag var lite chockad, det var armen som gjorde mest akut ont. När vi började gå igen kröp oron in och trängde undan ömmande skrubbsår och chock: tänk om något hänt mitt barn? Vi satte oss på ett kafé, jag var lite darrig. Där googlade jag och läste att en häftig stöt mot magen (kunde fallet räknas som en sådan?) efter vecka 23 skulle läkarundersökas – så jag ringde förlossningen på Akademiska och istället för att gå hem med man och barn tog jag bussen till sjukhuset.

Jag fick ett rum och man gjorde ett ultraljud. Där rörde sig min lilla dotter obrydd av dramatiken hennes ömma moder upplevt. Inga skador på moderkakan, gott om fostervatten, egentligen ingen anledning till oro – men för säkerhets skull hölls jag kvar i fyra timmar för observation. Ingen smärta uppstod i buken, inga blödningar, inget läckande fostervatten – de fyra timmarna förflöt ljuvligt händelselösa: jag låg på en brits i ett nedsläckt rum och läste en bok på mobilen. Sedan: ett nytt ultraljud och allt såg fortfarande bra ut, jag fick gå hem. Nej, det kommer ingen hemsk peripeti här, jag gick hem, ingen smärta, bara barnets små sparkar som vittnar om hennes livskraft. Allt gick bra.

Jag bad inte till Gud när det hände, jag talade inte till Honom när jag tog bussen mot sjukhuset. Jag var: alldeles tom. I mig fanns bara ett slags målmedveten handlingskraft, en underliggande oro som trängde ut allt och gav mig ett slags tunnelseende där allt såg var nästa handling: googla, ringa sjukhuset, ta bussen, gå till förlossningen. Det var, om än på ett annat plan av allvar, lite som när jag stiger in i kyrkan inför högmässan. Varje gång tänker jag: den här gången ska jag inte glömma, jag ska i vördnad vända mig framåt, böja mig, göra korstecknet, också inträdandet skall vara en del av andakten. Ändå är mina goda föresatser alltsomoftast alldeles bortblåsta när jag väl kommer in, jag blir fokuserad på att finna en sittplats till mig och familjen, att hålla ordning på barn och barnvagn. Medveten om mig och mina handlingar, reducerad till dem. På sjukhuset var det först när ultraljudsmanicken fördes till min mage och barnet framträdde, levande med bultande hjärta, och något slags spänning släppte som jag sjönk ner på knä i bänkraden, tackade Gud av hela mitt hjärta. Var Han med mig hela vägen, också när jag var tom och stum? Kanske är jag ännu alltför ny och ofärdig som kristen, att det är därför mina läppar inte genast mumlade i bön, som hade det suttit i ryggmärgen, när jag reste mig ur fallet och oron inträdde. Kanske kan det komma en tid när det är min första tanke när jag vaknar och när jag går och lägger mig, när det sker något gott och när det sker något ont, när reflexen är att lägga alltihop i Guds händer.

Mina stackars knän

Augusti

Det känns som att med augusti kom hösten. En höst som för mig innebär en ny tillvaro: veckan som kommer börjar barnet på förskolan. I ett och ett halvt år har jag varit hans värld, och han min. Nu vinner han sin första självständighet, jag återfår lite av min. Några timmar om dagen kommer jag att ha till mitt förfogande – och det är nog gott. Mina storslagna planer i början av året, om att hinna översätta, skriva, blogga, visade sig vara alltför optimistiska. Och som en försvårande, förtröttligande, omständighet är jag återigen gravid. I mig rör sig ett litet liv, och även om det är annorlunda den här gången så är det lika omvälvande. I slutet av november föds hon, min dotter (förutsatt att allt går som det ska), och jag vet att jag helt kommer uppfyllas av att vara mamma till ett litet, litet barn. Det är alltför värdefullt, en alltför stor gåva för att jag inte ska hänge mig åt detta tillstånd helt och fullt. Det är krävande, naturligtvis, men om man har möjligheten att skära bort all annan, onödig stress är det framför allt ett tillstånd av glädje och stilla lycka. Att jag ändå fick barn i mitt liv… jag vill vara fullt närvarande dessa första år. För deras skull, men också för min. Så först någon gång 2023 kommer jag att helt kunna återgå till arbetet med full kraft.

Men innan dess: denna höst och två novellsamlingar som ska översättas. Den första är Proust för Alastor, den andra Maupassant för Hastur. Vilken njutning att hänge sig dessa det franska språkets giganter.