Jag har också under de här få dar som jag skrivit intensiv med siktet inställt på att få klart romanen, börjat inse att jag verkligen gillar det här. Jag skulle gärna leva mitt liv så här. Gå upp vid elva, göra lite hushållarbete, läsa i några böcker kanske ge sig på de franska verben och sedan framåt kvällen sätta sig vid datorn och skriva tills klockan blir två tre. Jag börjar faktiskt också bli lite trött på studerandet, jag älskar kunskaperna (annars skulle jag inte studera) men tycker inte att jag lär mig något på universitetet. Det är lögn, givetvis lär jag mig mycket. Men jag skulle lika väl kunnat ha gått igenom världshistorien själv, något långsammare men mer grundligt. Det jag saknar i undervisningen är teorin – men det kommer väl när man kommer upp på B-nivå.
Sedan har jag lite ångest över framtiden. Jag har snart läst ett och ett halvt år på universitet och det första året har jag ingen nytta av i någon yrkesutbildning om jag inte skall söka doktorandtjänst som idéhistoriker. Läraryrket lockar fortfarande men jag undrar hur mycket tid jag kommer att ha till skrivandet. Det känns som ett yrke som är svårt att skaka av sig vid arbetsdagens slut.
Nåväl till hösten tar Litterär gestaltning in igen. Jag tänker vara optimistisk och söka. Funderar på att söka till Biskops-Arnö också – bara för att se om jag kommer in. Jag tror inte det och det skulle vara förödande för mina planer. CSN räcker inte hur länge som helst. Kanske borde jag tänka om rörande framtida försörjning helt och hållet och bli företagsekonom eller nåt. Jag gissar att det löser sig. Förr eller senare.