Ännu en dag. Jag har inte gjort någonting alls. Jo, jag har ätit maränger. De har inte ringt som de sa att de skulle från det där jobbet som jag var på intervju hos. Jag antar att det betyder att jag fortfarande behöver ett sommarjobb. Att det skall vara så svårt.
Jag fick tillbaka tentan i måndags. VG, som vanligt. Det var dock svårt att glädjas åt det då de andra bara fått godkänt. Något slags dåligt samvete (i brist på bättre ord) ansatte mig då jag inte alls lagt ner samma energi och tid på tentamen. Jag är lika passiv med läsningen på den nya kursen. Lyckas inte uppbringa någon entusiasm även om det är rätt intressant.
Häromdagen drömde jag en rätt kuslig dröm. Själva drömmen var inte kuslig, utan snarare uppvaknandet från drömmen. Jag var på en gul slags åker med en mängd andra ungdomar. På åkern fanns ett rött litet hus. Vi hade gått vidare till en slags andra uttagning till Litterär Gestaltning. Jag pratade lite med andra och var allmänt nervös. Det rörde sig om intervjuer och jag var först att gå in i huset. Den som intervjuade var Gunnar D. Hansson som har lyrikdelen på delkursen jag läser nu men även undervisar på just Litterär Gestaltning. Jag förklarade för honom att Horisonter bara var träning och att jag numera insett att man måste skriva mer avancerat än så. Jag tror att jag nämnde Sara Lidman som förebild. Vi pratade ett slag och sedan sa han att det var väl bra och gav mig en gul lapp som i American Idol. Jag var antagen. Plötsligt var min mamma där, hon hade varit med under hela intervjun, och gratulerade mig. Jag fylldes av en överväldigande lättnad och glädje och bröt ihop totalt. Kunde inte stå upp utan sjönk ihop och bara grät med pannan mot skrivbordskanten. När jag lugnat ner mig gick jag ut tillbaka på åkern och höll upp min gula lapp i morgonljuset. De andra såg på mig med avund och beundran. Resten av drömmen var jag bara kvar på åkern och följde resten av uttagningen som pågick under hela dagen. På kvällen gick vi för att fira med att dricka öl. Sedan vaknade jag.
Känslan, lyckan, dröjde sig kvar. Och det var plågsamt att inse att jag inte alls är antagen till Litterär Gestaltning och med största sannolikhet inte heller komma att bli det. Det värsta var nog känslan av lättnad. Det vittnar om att jag inte alls drivs av viljan att skriva god litteratur utan bara att få någon slags yttre bekräftelse.
Hillevi Norburg 