Har jag verkligen inte skrivit sen innan Stockholmsresan? Jag har knappt suttit framför datorn, har varit för trött helt enkelt. Stockholm var fint, och soligt två av de fyra dagarna vi var där. Vi promenerade mycket, gick på Strindbergsmuseet, såg baletten Tristan på Operan och umgicks med vänner och Malms släkt. Det kändes konstigt att vi kanske kommer bo där i höst. Jag har efter två år i Göteborg precis börjat göra mig hemmastadd och det är ändå en stad jag varit i ganska mycket innan jag flyttade hit. Men det är väl nu man skall unna sig att flytta runt, innan man låses vid en plats med jobb och/eller barn. Det finns något lockande att börja från scratch på en helt ny plats, där man inte känner någon alls. Lockande men också skrämmande.
Men oddsen för att det är just Stockholm vi kommer att hamna i ökar sakta men säkert. Igår fick jag en kallelse till en av folkhögskolorna jag sökt till i just Stockholm. De kallar mig till intervju vilket betyder att jag gått vidare till ett slags andra urval. Så det blir att sätta sig på tåget (igen) och åka upp på torsdag. Jag hoppas att det blir värt det. Idag fick jag ett brev från en annan folkhögskola som kallar till introduktionsmöte där man dessutom skall skriva en slags uppgift. Det är senare i maj, precis innan vi ska lämna in vårt PM för uppsatsen. Senare och senare, det är väl om lite mer än två veckor…
På tal om uppsatsen vet jag fortfarande inte vad jag ska skriva om. Jag funderar på att göra det enkelt för mig och skriva om Fungi igen. Men ur ett mer litteraturvetenskapligt perspektiv. Jag skulle förmodligen göra en slags motivstudie: Svampen som symbol. Eller nåt.
Vidare är den identitets- och skrivarkris vilken man kunnat skönja vissa spår av på den här bloggen officiellt över. Författaren Göran Palm kom och hälsade på i litteraturvetarkursen och pratade om sitt författarskap osv. Han debuterade relativt sent (i trettioårsåldern!) och förklarade det med att han inte var redo innan det. Man måste först vara säker på sig själv och vad det är man vill säga. Låter vettigt tycker jag. Annars är risken säkerligen stor att man krossas eller förleds (formas) av skoningslösa kritiker och allmänna åsikter. Det påminde mig också om att jag om någon måste tro på min egen förmåga också, och någonstans började jag göra det igen. Jag kom också på att Horisonter är fantasy, och som fantasy är den riktigt bra. Jag hade glömt att se texten för vad den var. Såhär i efterhand är det svårt att förstå hur jag lyckades tänka annorlunda.
Till sist var det det här med publicering. Det finns ett mycket gott skäl att vilja läsas, gärna av så många som möjligt. Detta hade jag redan tänkt ut för länge sedan, men glömt bort det och kom bara i håg att det var publicerad jag ville bli. Eftersom jag inte kom ihåg den egentliga orsaken och endast slutsatsen började jag ta mig för en mediakåt författarwannabe. Lyckligtvis har jag en något imbecill föreläsare och i min tysta argumentation och irritation snubblade jag över gamla övertygelser. Läraren sa något om att man i litteraturvetenskap inte skall tolka texterna. Alls. Det är givetvis omöjligt. Man skulle inte komma någon vart med litteratur om man inte tolkade. Låt oss dra till sin spets. Objektivt sett är böcker bara papper och bläckplumpar. Först i det mänskliga medvetandet omtolkas bläckstrecken till ord som betecknar något. Vidare kommer det aldrig finnas ett sätt att uppfatta en text för hur gärna vi än vill kommer vissa ord alltid betyda mer eller mindre olika saker för olika människor. I och med att vi gjort om texten från bläckplumpar till berättelse har vi tolkat. Jag skulle kunna utveckla resonemanget men jag tror ni förstår tanken vid det här laget. Tänk er då en text som ingen läser, den berättelsen finns inte eftersom den behöver ett mänskligt medvetande för att kunna existera (i mer eller mindre modifierad form). Är det då konstigt att man som författare skall läsas. Att man vill att det man skapat med mycken möda skall existera? Låt gå om det låter övermodigt, det ett högmod jag kan leva med.
Hillevi Norburg 