Idag beställdes datorn, vilket betyder att den kommer om 7 till 10 dagar. Jag som vill ha den nu. Det känna som om arbetet kommer komma igång på riktigt först då. Jag har dock textinlämning på söndag och har ännu inte fått ihop något sammanhängande textstycke. Det börjar bli lite stressande. Men ibland är lite press vad jag behöver för att komma igång. Annars: det verkar ljusna på bostadsfronten. Hoppas verkligen på en tvåa på 59 kvadrat utanför Uppsala. Får se hur det blir med det. Äsch, för trött, för rastlös (ja, jag drack en cappucino idag; alldeles för snabbt skall tilläggas; blev snurrig) för att kunna producera något vettigt. Återkommer när jag sansat mig.
Formproblem
Jag är supertrött. Vet nog inte riktigt varför. Kan ha att göra med att jag jobbade i helgen och sov (alltför) lite. Dessutom var jag och Malm uppe igår och valvakade. Det utmynnade dock i viss glädje då borgarna vann. Men jag tänker inte fortsätta med några utgjutelser rörande valet då det säkerligen redans skrivits ett antal blogginlägg om den saken.
Nej, varför inte fördjupa sig i det bara jag kan skriva om. Exempelvis kan jag avslöja att jag imorgon köper en dator så slipper Malm och jag dela. En bärbar och tjusig liten sak som förhoppningsvis underlätta den för mig tunga skrivarprocessen. Jag har i alla fall fått ihop ett första stycke. Det skrevs ner i min kalender på Maxi under lunchen. Dessvärre blev det inte alls lika bra som när jag tänkte ut det bland kaffe och kattmat. Jag hade hittat tonen, rösten, men tappat den igen. Mycket irriterande. Dessutom har jag nog inte riktigt bestämt mig för berättandets utformning. Jag har inte ens bestämt en avgörande sak som imperfekt eller presens! Dessutom kan jag inte riktigt bestämma mig för hur subjektiv berättandet ska vara, inte heller hur ‘litterärt’ det skall vara. Det vill säga om den homodiegetiske berättare berättar i en slags implicit dagbok/brev/bekännelse (vilket förutsätter imperfekt?) och hur långt man skall gå med ett sådant stilgrepp. Hur skall man då se på berättarens position? Är han åldrig och ser tillbaka på episoden, berättar om det för någon annan (lyssnare/läsare) eller berättas det precis efter att de skett eller rent av när det sker och berättat i presens? Allt det där påverkar givetvis tonen, rösten, och jag trodde att jag hittat något som fungerade men när jag väl satte mig och skrev blev det inte riktigt som jag tänkt mig plus att jag av någon anledning började i 3:e person (kanske för att jag ursprungligen tänkte ha det så). Nåväl, det löser sig nog, förhoppningsvis redan imorgon.
Mannens roll i det antika och medeltida samhället
Huruvida mannen var begränsad av samhället under antiken och medeltiden?
1. Det synes att mannen icke var ofri då denne hade makten att tilldela sig själv sina sysslor för att få detta sitt eget samhälle att fungera. Kvinnan å andra sidan stod utan sådana befogenheter och valmöjligheter. Även hennes sysslor valdes utav mannen. Som Filosofen säger i Politiken: ”Det manliga förhåller sig alltid på detta sätt gentemot det kvinnliga.”
Till detta skall sägas: Först i vår tid har makt blivit en synonym för frihet. Låt oss inte begå misstaget att tro dåtiden var som nu fast förr. Makt betydde mer skyldigheter än rättigheter. Det vore en villfarelse att förmoda att mannen med sin makt hade friheten att själv välja vad han ville. Han var oförmögen att välja sysslor utöver stadsstatens ändamål. Då detta ändamål var mannens, och även kvinnans, överlevnad och levnad. Kvinnans ofrihet är inte sprungen ur avsaknaden av valmöjligheter utan ur dessa möjligheters eventuella konsekvenser – detsamma gäller för mannen.
Xenofon säger själv att både inomhussysslor och utomhussysslor är av nödvändighet och inte valda av vare sig kvinna eller man. Huruvida det är rätt eller fel att kvinnan skötte inomhusarbete är i sammanhanget helt irrelevant – allt som här påvisas är orimligheten i argumentationens första påstående.
2. Vidare, mannen skapades att härska över ”havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden” som det står att läsa i Bibelns första skapelseberättelse. Detta om något talar för mannens oberoende av det han sägs härska över. Varför skulle mannen lyda under något över vilket han satts att härska? Kvinnan å andra sidan skapades att hjälpa mannen och står därmed under hans auktoritet. Som Paulus säger: ”Ty en man är sin sin hustrus huvud, liksom Kristus är kyrkans huvud – han som också är frälsare för denna sin kropp. Och liksom kyrkan underordnar sig Kristus, så skall också kvinnorna i allt underordna sig sina män.”
Till detta skall sägas: Det här betyder måhända att mannen är friare än kvinnan – men inte desto mindre ofri. Augustinus säger: ”Människan, som du skapade till din avbild, får sålunda inte råda över himlans ljus, inte heller över den himmel vi inte kan se, inte över dagen och natten, som du kallade innan du skapade himlen, inte heller över vattnet som samlat sig till havet.” Vilket vittnar om att mannen är underordnad sin Skapare.
3. Vidare, innan samhällen uppstod och vi blott vandrade i flockar på savannen utvecklades den mänskliga naturen inom vilken mannen såväl som kvinnan vann biologiska säregenheter på grund av sina av naturen givna roller. Precis som jakten gav honom hans fysik, gav ledarskapet honom förnuftet. Med den av naturen givna makten, kunde mannen styra över – inte bara samhället – utan även sig själv. Alltså var mannen inte ofri.
Till detta skall sägas: Till naturen har människan kanske givna roller vilket skänkt givna biologiska förutsättningar. Detta betyder inte att mannen skulle vara ett fritt väsen, mannen är likt kvinnan en slav under sin natur och inte dess herre. Mannens agerande beror på hans beskaffenhet och behov vilka är sprungna ur evolutionen och inte ur någon mannens önskning. Alltså var mannen ofri.
Konklusion: Vi kan sålunda dra slutsatsen att mannen, likt kvinnan, var begränsad i det antika och medeltida samhället. Dennes begränsningar skiljde sig dock från kvinnans. Mannens värld av skyldigheter och plikter var större än hennes. Vilket också betyder att hans skyldigheter blev fler. Alltså var mannen inte friare än kvinnan – blott mindre ofri, om en sådan distinktion är möjlig.
Samtal
Så, det går fortfarande trögt med skrivandet. Har dock gjort mig fin inför festivalen. Och diskuterat lite språkfilsofi med Malm. Det stör mig lite att jag inte behärskar de filosofiska begreppen speciellt bra. Å andra sidan gläder det mig att jag håller någorlunda jämna steg med honom. Det slog mig också hur ovanligt det är att folk faktiskt utmanar mig i diskussioner och att jag faktiskt måste vara skärpt och verkligen anstränga mig när jag argumenterar. Måste bara hitta någon som jag kan diskutera litteratur och skrivande på det sättet med.
Skolstart och Överjord
Skolstart, mer eller mindre. Var ju mer än en vecka sedan jag var på Sörängen men det känns inte riktigt som om jag kommit igång än. Förutom lite tvivel och allmän ångest märks det inte riktigt ännu av att jag är inne i ett nytt romanprojekt. Men jag tror det kommer igång bara jag får köpt datorn, även om jag skriver för hand först.
Innan dess skall det dock hända en del. Eller ja, jag ska medverka på Affes kulturfestival Överjord. Nu på lördag den 9 september på Kalejda vid Stigbergstroget. Jag tror det är det störtsa sammanhang i vilket jag figurerat med textläsning. Jag kommer förmodligen läsa Carnelian-texten samt en skolastistisk text om mannen och dennes roll i det antika och det medeltida samhället. Den senare är snarare filosofi än poesi, men ytterst estetisk. Malm har dock uttryckt viss oro att vänstervridna kulturentusiaster skall få lust att slå mig då de argument som framförs är en aning politiskt inkorrekta. Jag kommer publicera texten här senare, efter festivalen med fotnot om huruvida jag blev slagen på eller ej. Affe har dock lovat att beskydda mig så jag är inte orolig.
En tråkig omständighet kring detta med festivalen är att D. inte längre kommer ner. Jag har lärt mig att man inte ska förvänta sig för mycket av D. när det gäller det där med att träffas irl. Det skulle väl vara lugnt om jag inte blev så besviken varenda gång. Någonstans hoppas jag väl att han skall ändra sig (vilket han inte kommer att göra) och samtidigt vill jag inte att han kommer. Nåväl, han kanske kommer ner till bokmässan istället. Men det är inget jag direkt kommer att planera in i kalendern.
Under sommaren har jag kommit igång med läsandet igen. Kanske publicerar jag en liten lista med sommarläsningen och lite omdömen. Nu läser jag Gerard de Nerval och efter det skall jag ta itu med her Leopards bok som jag inte velat läsa när jag jobbade. Det är något speciellt med ännu opublicerade böcker, något jungfruligt.
Till sist. Idag var jag och shoppade loss med mamma. Det var en födelsedagspresent till mig, en liten klädbudget. Det resulterade i flera fina inköp, vissa att ha på festivalen på lördag. Om Malm tar några fina bilder kanske de hittar sin väg hit till Stasimon.
Gästpoet: Carnelian
VÄNDA SIG BORT
Vända sig bort från det leende ansiktet. Som om leendet var ämnat en annan. Som om leendet inte var ämnat en annan. Det andra leendet. Det som inte får ögonen att glittra utan: lysa. Lysa: jag vill ha dig. Nu, här, någon annanstans alltid. Lite mer, lite helt och hållet. Äga dig. Köttet på dina ben, själen som du andas ut, stötvis. På andras ansikten. Vända sig bort. Gömma sitt ansikte, gömma uttrycket i ögonen. Andas besvikelse, andas hopplösheten. Se ditt leende, igen, i ögonvrån. Glitter i ögonen. Vara en bästa vän, ständig vän. Alltid hamna bredvid, aldrig framför. Vilja äga dig. Som du mig. Frihet definieras: gå förbi dig på gatan och låtsas att jag inte ser dig. Men: kastar mig för dina fötter. Tigger leenden och smekningar. Om du ändå skall ge mig, ge mig då hela dig. Vända sig bort, hoppas att du inte ser. Vilja ha mer. Vilja äga dig. Allt under din hud. Köttet. Innanför det: anden. Mest den.
Lite länkar och ett test
Jag har varit ledig några dagar nu och sett till att tillbringa dagarna i Göteborg med Malm och vänner. Utomhusvistelsen, vilken förvisso var en trevlig omväxling till Maxis lysrör, har dock resulterat i en föga attraktiv röd färg.
Jag har också uppdaterat mina länkar. Några är nya upptäckter andra sådana som jag bara inte orkat lägga upp förrän nu. Herr Leopard hittar man här. Rebecca Liedman träffade jag på ett skrivargruppsmöte och snubblade häromdagen över hennes blogg. Varför jag inte länkat till Mina eller Ninda tidigare vet jag inte.
Till sist gjorde jag idag ett litet test och det visade sig, till min stora förvåning, att jag mest av allt är man:
 |
You scored as Male. Being mostly male, within your structures of thinking simply means that your reasoning powers are (the way they are perceived in Western Culture`) higher than the one of the opposite sex. Psychoanalsis claims this to come at the price of creative expression – a rational thinker can not think out of the box, it is claimed. Yet this ‘discovery’ contradicts the fact that many great minds that created something out of the ordinary were men.
|
Kvinnan vid fönstret
KVINNAN VID FÖNSTRET
Jag står och steker pannkakor när jag ser henne. Det kommer som en överraskning. Hon brukar dyka upp först senare, vid niotiden. Jag som hade tänkt äta först. Nåja, jag stänger av plattan och ställer mig vid fönstret. Från mitt köksfönster ser jag rakt ner i hennes sovrum. Hon tar av sig kläderna, arbetskläderna. Idag hade hon den mörkblå kavajen med tillhörande byxor. Jag tycker bättre om när hon har kjol till den. Men att hon hade kavajen och byxorna visste jag redan. Jag såg när hon tog på sig dem imorse. Hon knäpper upp den lila behån. Jag lutar pannan mot glaset och andas knappt. Vänd dig om. Hon står i bara trosorna. Sedan försvinner hon. Jag andas besviket ut. Duschen. Då blir hon borta i säkert tjugo minuter. Jag lämnar fönstret och sätter på plattan igen. Smet har lyckats hamna på min nya kjol. Hon skulle tycka om den, kjolen. Men hennes är säkert dyrare, hon verkar inte vara den som handlar på H&M.
Fast det bara gått fem minuter går jag tillbaka till fönstret. Pannkakan fräser i stekpannan. Jag vill ju inte missa… men nej, sovrummet där nere är fortfarande tomt. Jag stänger ändå av plattan och struntar i den halvstekta pannkakan. Tar fram ProViva-paketet ur kylen. Häller upp ett glas. Nyponsmak. Det får stå kvar på bordet. Jag kastar en blick genom fönstret. Fan, hon är redan tillbaka. Hon har svarta stringtrosor och en svart bh av spets. En vit handduk kring håret. Hon rotar bland sina kläder. Till slut bestämmer hon sig för jeans och en glittrig top. Så hon ska ut. Hon sminkar sig snabbt och vant. Lägger rött läppstift på läpparna. Jag tar fram mitt eget och målar mina läppar jag också. Det är samma nyans som hennes, tror jag. Jag har försökt att se efter när vi träffats nere i gården. Ja, jag tror faktiskt att hon använder Yves Saint-Laurents No. 11 Rouge Authentiq. Fast, säker är man ju förståss aldrig. Hon skyndar ut ur sovrummet. Jag går in i vardagsrummet och efter en stund kan jag se hur hon korsar gården och försvinner ut på Stockholms gator.
Och nu?
Nuförtiden jobbar jag mest. Annars gör jag ingenting. Det är skönt, okomplicerat på något sätt. Kommunicerar inte med vännerna i Göteborg. Tar itu med det när jag är tillbaka i stan tänker jag. Man skall inte göra så, man skall ta hand om sina vänner. Eller i alla fall påminna dem om ens existens någon gång ibland. Men jag behöver tiden för mig själv. Behöver stänga lite dörrar, med lite tur går de inte i baklås.
Det är en märklig sommar. Jag är för mig själv och känner mig på något sätt fri. Det är varmt och grönt här i Ljungskile. Jag kan sitta i skuggan och korta stunder ute, även om jag mest är inne. Går ut med hunden ibland. På måndag åker jag kanske till Göteborg och hämtar posten och någon ny bok att läsa.
Jag saknar Malm och drömmer om honom. Drömmer att han är här i mitt gamla flickrum hos mig. Inatt drömde jag om gymnasievänner och Bylöv och K. Det måste vara för att jag är tillbaka här. Jag kanske ringer Sofia så kan vi gå ner till kallbadhuset mitt i natten och äta wienerbröd och dricka svartvinbärsaft, såsom vi gjorde förr i tiden. Eller gå på upptäcksfärd på Lyckorna, som vi gjorde en gång. Då, när vi gick på gymnasiet. Pappas lägenhet är mitt emot gymnasiet jag gick på. Då är det svårt att inte bli nostalgisk. När man står mitt emot det förflutna.
I mitt huvud har arbetet med ‘Det tudelade trädet’ börjat. Häromdagen hade jag en början, den är borta nu, men jag är övertygad om att den kommer igen. Den eller någon annan. Inget att oroa sig för. Jag försöker befria mig från alla anspråk och bara läsa bra böcker och hitta tillbaka till den där glädjen att bara berätta historier. Tänka kan jag göra sedan. Tänka och slipa och möblera om. Det är då det blir bäst ändå. När man börjar skissa på måfå.
Till sist. För sommarjobbande varuplockare som är vansinnigt uttråkade ordinerar jag lite kundbetjäning Dirty Harry-style. Jag har inte prövat det än, dels för att jag inte vågar dels för att det är svårt att leverera repliker som Clintan när man är 163 centimeter lång och har en mjukt kvinnlig röst. Den som prövar får gärna meddela mig om resultatet.
*
Kundbetjäning Dirty Harry-style:
Kunden: Jobbar du här?
Replik: Maybe I do..
Kunden: Eeh.. Vet du var saltet står?
Replik: It’s my job.
(…peka mot saltet som står på hyllan bakom kunden)
(Kunden sträcker sig mot saltet för att ta det.)
Replik: Go ahead. Make my day.. punk.
En bra dag
Idag var en sådan där dag som man tror ska bli som alla andra dagar, lite sämre kanske till och med. Himlen hotade med regn när jag och Malm gick ut i förmiddags utan jackor. Lyckligtvis började det inte regna förrän efter det att vi kommit hem.
Malm klippte sig och fick en riktigt fin frisyr. Han ser ut som en slags brittisk poppojke. Jag brukar inte gilla britter, men det passar honom eftersom han inte har för grova engelska drag utan snarare ser ut som en aristokrat. Hur snyggt som helst med andra ord.
Vidare lånade jag en del sommarläsning på biblioteket. Lite av det som rekommenderades av kursledaren för kursen jag ska gå till hösten. Som så ofta hamnade jag framför ”skrivarhyllan” med råd och inspiration för oerfarna skrivare. Jag lånade en av Marcus Birro som jag började slöläsa när tv 3 la av mitt i Cityakuten. Och det var nog precis vad jag behövde. Trots förra inläggets nonchalans rörande det negativa beskedet från Litterär Gestaltning måste jag väl erkänna att jag kanske tog åt mig lite. Men då jag kunde ha sjunkit ner i ett grumligt tvivel påmindes jag åter om att det om man ska komma någonstans behöver lite driv, lite jävlaranamma. Lite jag ska fan visa de jävlarna. Jag höll inte med om allt i boken, långt ifrån, men för den påminnelsen skall du ha ett tack, Marcus Birro.
