Helgen har varit påfrestande. Först lång bilfärd till Åtvidaberg och begravning i fredags. Tillbaka samma kväll och sedan jobb på Maxi i lördags och söndags. Upp relativt tidigt idag för att få skjuts med far ner till Göteborg. Så idag har jag bara sovit fast jag har så mycket att sätta igång med. Måste skriva på Bichette, har dragit ner tempot från Nano tempot men räknar med att få ihop minst 1500 ord eller sitta en och en halvtimme varje dag. Utöver det ska jag skriva en relativt detaljerad synopsis på Horisonter som jag kan skicka till kursarna. Kanske jag börjar titta lite på språket och vidare redigering redan nu. Och sedan måste jag ju fortsätta med researchen till Det tudelade trädet. Mycket att göra, men just nu inte mycket energi. På onsdag kommer Tara och Helena på te, lite sådana aktiviteter måste man unna sig. Och Marie-Antoinette på nya biografen i övermorgon. Men det går ju nästan under research…
Nya Stasimon
Det här inlägget är det hundrade inlägget på Stasimon. Jag tyckte det var lämpligt att göra det designbyte jag funderat på ett tag och dessutom uppdatera mig till Blogger Beta. Färgerna blir lite skumma på Malms dator, jag hoppas att det är hans som krånglar och inte så färgerna ser ut på de flesta datorer. Nåväl, jag tror att förändringen kanske gjort bloggen lite mer läsvänlig.
I helgen var jag på Sörängen. Vi var bara en handfull, men det var bara bra. Alla fick tid att säga det de ville säga och man hann gå igenom alla texter. Jag var dock osedvanligt disträ då mina tankar ständigt kretsade kring mitt pågående skrivprojekt, en långnovell som döpts om till Bichette.
Efter att ha samtalat lite med min kursledare Elisabet kom vi fram till att det nog vore bäst om jag i fortsättningen låter kursarna läser Horisonter istället för Det tudelade trädet. Dels för att som Elisabet sade, kursarnas frågor till mig ibland rörde genren snarare en själva texten. Den språkliga nivån ställde till det för dem lite också. Vidare känner jag att jag fortfarande inte riktigt känner mina karaktärer eller historien, alltså letar sig andras åsikter in. Det är inte så att jag anpassar mig efter den allmänna smaken, snarare att jag är osäker på vart jag vill och därför går i den riktning någon pekar. Det tudelade trädet är för känsligt, på mer än ett sätt, för att jag vill att det skall påverkas så. Alltså får ingen läsa (med några väl valda undantag såklart) tills det är klart. Dessutom hoppas jag kunna komma vidare med Horisonter, förhoppningsvis kommer kommentarerna jag får hjälpa i redigeringsarbetet.
Vidare har jag läst ut en bok: Kärlek utan motstånd av Gilles Rozier. Det var en bok jag bara tog på biblioteket för att den var röd och skriven av en fransman. Dock gjorde den intryck, eller aspekter av den gjorde det. Den utspelar sig i en ockuperad, fransk stad i provinsen. Huvudpersonen är en lärarinna som undervisar i tyska. Handlingen var väl spännande och välskriven med det som fångade mitt intresse var snarare lärarinnans kärlek till språket. Till böckerna på Goethes och Goebbels språk. I boken finns ett par dikter med, de flesta av Heine, på tyska och det väckte den slumrande romantikern inom mig. Jag fick lust att ägna mig åt en dikt, analysera och tolka. Om lusten håller i sig kanske det dyker upp en diktanalys så småningom. Det är dock olyckligt att jag inte kan tyska då översättningar alltid är opålitliga.
Till sist kan jag meddela att jag skrivit om slutet på Horisonter och därmed landade den på 61 616 ord.
NaNo och framtiden
Jepp, om bara någon timme börjar november månad. Jag börjar känna av det, det liksom kliar i skrivarfingrarna. Det kommer inte att bereda mig den totala tillfredställelsen då jag helt enkelt tänker strunta i NaNo’s första regel: du måste börja på något nytt. Men hey, ingen blir lidande mer än jag. Som jag ser det skulle det lika gärna kunna vara en uppföljare och det är ju tillåtet… Nåväl, eftersom jag är så ambitiös kommer jag alltså inte bara skriva en uppföljare utan även en kortroman/långnovell som går underarbetsnamnet Bichette. Jag är dock något irriterad då jag i förrgår kom på vad min manligen HP skulle heta och nu är namnet… borta. Jag har kommit på ett par nya, kanske detsamma en gång till, men jag lever i tron om att det fanns ett som passade perfekt, ja och nu kan jag inte hitta det längre. Tills vidare får han heta Gregoire.
Jag misstänker att Stasimon kommer förvandlas till en ren skrivdagbok den kommande månaden. Inte så konstigt, NaNo och skrivande kommer ockupera mitt medvetande natt och dag.
Imorgon blir det en ny frisyr och förmodligen även hårfärg. Jag har nästan bestämt mig, måste bara bestämma mig för huruvida jag vågar jobba i det jag tänkt mig. Men de kan väl ge mig sparken för en frisyr, eller?
Jag har nya betänkligheter rörande mitt yrkesval. Utöver mitt s k författarskap. Affe sa en rätt smart sak när vi sågs sist (shit det var alltför länge sedan jag träffade henne ju!). Det var efter ett vanligt ingen-tycker-om-det-jag-skriver- alltså-skriver-jag-dåligt- och-jag-vill-bara-dö -stasimon-inlägg som hon påpekade att jag kanske borde ha något utöver skrivandet där jag kan få bekräftelse. Och i det tror jag hon väldigt rätt. Jag skriver det jag gillar, det jag vill läsa själv – visst det kan behövas bearbetas and so on, men jag måste kunna skita i vad eventuella läsare kan tänkas tycka. Speciellt som jag har en fäbless för så kallad populärlitteratur och så kallad finkultur. Resultatet blir en slags mix som båda läger har svårt att ta till sig. Som den före detta vännen D. sa en gång: du kan skriva hur bra som helst, ditt problem är att du har dålig smak. Hursomhelst behöver jag den där bekräftelsen, känna att jag är bra på något, ha något att falla tillbaka om skrivandet skiter sig. Något som inte bara är för mig, utan för världen. Jag skulle kunna jobba på maxi och vara rätt nöjd med lönen, men ärligt talat: jag är helt enkelt för fåfäng. Istället för att kuva denna fåfänga och leva olycklig och i självförnekelse tänker jag omfamna den och jag tror att den kan fungera som drivkraft.
Efter mycket funderande har jag sålunda övergivit mina planer på både bibliotekarie och arkivarieyrket. De är ganska prestigefyllda, men studierna långa och tråkiga. Yrkena i sig verkar hyfsade men bara så till vida att de är tämligen icke-ansträngande och tillåter mig att skriva. Men i mitt arbete med Det tudelade trädet har jag insett vikten av research och även hur tidsödande. Tänk då om det fanns ett yrke som kunde tillåta mig att göra en del av den researchen, som stimulerade mig, men som inte låg alltför nära det egna skrivandet. Jag har alltså bestämt mig för att än en gång ändra kurs. Jag har sålunda skrivit in mig på Komvux och i vår kommer jag att läsa franska så att jag får högskolebehörighet. Därefter kommer jag att läsa franska och sedan gå vidare med forskarutbildningen. Det enda som oroar mig är att man bör ha kunskaper i tyska och latin, men det skall jag väl kunna klämma in någonstans.
Jag känner att det här är något jag vill göra och som jag skulle kunna göra. Jag tror att det skulle kunna vara bra för mitt skrivande och för mitt ego. Förhoppningsvis varar övertygelsen.
Till sist: grattis till Malm vars opposition gick bra idag.
Val
Jag är ännu inte klar med kommentarerna kursen. Antar att jag får klart dem idag. Det är bara så förbannat tråkigt, känns som om det finns andra saker jag mycket hellre skulle pyssla med, mina egna skrivprojekt till exempel. Och snart är det första november och jag är inte alls förberedd. Löser sig antar jag.
Nästa år är det val i Belgien. Eftersom det är lag på att rösta och jag numera är över arton betyder det att jag måste rösta. Vilket i sin tur innebär att jag måste sätta mig in i den politiska situationen samt hitta ett parti som passar mig. Det blir nog inte helt lätt men kul.
Örbyhus: fortsättningen
Igår åkte jag och Malm upp fulla av förväntan för att inspektera det vi var övertygade om skulle bli vår framtida bostad. Resan gick bra och på eftermiddagen steg vi av tåget i Örbyhus. Vi hade tänkt oss ett ställe som Ljungskile fast mindre. Det var det inte. Det var smutsigt, nedgånget, trasigt, isolerat. Det fanns en ICA, en möbelbutik och två pizzerior. När vi skulle hem upptäckte vi att det inte fanns någon bankomat. Pengar skulle tas ut i kassan i ICA-butiken. Okej, stå i kön och vänta och sedan funkar inte Malms kort. Pengar visste vi att det fanns på det, hade tagit ett kontoutdrag inne i Uppsala innan vi åkte till Örbyhus. Vi samlade ihop lite mynt ur våra fickor och min väska. Det räckte inte. Skulle vi alltså bli fast i Örbyhus? In på ICA igen och ta ut den 50-lapp jag hade kvar (mitt kort fungerade minsann!). Då fattas det nio kronor. Vi bestämmer oss för att chansa. På tåget har vi en helt obegriplig tur för tågkonduktören ber inte om att få se våra biljetter. Tillbaka i Uppsala hittar vi en bankomat och tar ut Malms pengar, fyrtio minuter senare är vi tillbaka i Stockholm och civilisationen. Lägenheten var det i och för sig inget fel på, inte jättefräsch men helt okej. Örbyhus däremot, det står vi nog gladeligen över.
Konsekvensen blir att Göteborg får stå ut med oss en termin till. Visst är det frustrerande att aldrig komma iväg, men när jag steg av tåget från Stockholm på centralen idag kände jag hur bra jag trivs här i min lilla stad. För att fira att jag kommer bli kvar här lägger jag upp två nya länkar. På restprodukt hittar man en av Ninda skrivargrupps medlemmar, en riktig fullblodspoet. Fröken Anna jobbade jag med i somras, ett besök på hennes blogg rekommenderas. om inte annat kan man få läsa om de senaste klänningsinköpen.
Morgontrött
MORGONTRÖTT
Han stannar till i det lilla caféets dörröppning som för att låta ögonen vänja sig vid halvdunkelt som råder därinne. Det klara morgonljuset har inte hunnit lysa upp de av cigarettrök gulnade väggarna. Han behöver den knappt märkbara pausen av andra skäl än pupillers justering. Måste låta lite av känslorna inom honom svalna, måste andas ut lite av allt det där som trycker inuti honom. Man vill ju inte att någon ska märka. Man vill inte darra på rösten ens en aning när man beställer in kaffe. Det är helt naturligt, inget ovanligt alls att dricka morgonkaffe klockan sex på morgonen. Är det inte?
Det är en lättnad att se andra kunder i caféet. Han torkar svetten från pannan med handryggen och tar några steg in i caféet. Han bestämmer sig för ett bord vid en av långväggarna och slår sig ner på den med sittdynor utrustade bänken. Först när han satt sig inser han att det sitter en kvinna vid bordet intill. Ett misstag, han borde valt ett bord som garanterat avskildhet. Hur kunde han missa henne?
En kypare kommer fram, antecknar sömnigt hans beställning på kaffe och en kanelbulle. När kyparen försvunnit söker han efter något att fästa blicken vid. En fast punkt för han känner att den målmedvetna vandringen längs gatorna dövat känslorna inom honom. Kvar finns ingen av den befriande vrede han kände när han smällde igen dörren efter sig. Rätt framför ögonen på henne. Så att hon skulle fatta. Fatta att nu fan är det allvar. Men nu… Han sluter ögonen och vilar sina händer på det slitna cafébordet. Träet känns strävt under handflatorna. Han kan inte sluta undra varför hon inte hejdade honom.
– Morgontrött?
Det är kvinnan vid bordet bredvid som pratar med honom. Hon är äldre än han, kanske i trettioårsåldern. Någon slags affärskvinna i en mörkgrå dräkt. Hennes hår är blont. Som Annelis fast lite mörkare.
– Ja… Nä. Jag bara…
Han hittar inget sätt att avsluta meningen. Han är rätt trött. Det är klart, han har inte sovit inatt. Det kunde ha blivit som vilken annan kväll som helst. De hade ätit, någon pastasallad med lax som blivit över från gårdagen. Anneli hade varit glad. De hade snackat om att åka en sista-minuten resa någonstans. Vartsomhelst egentlige, bara det var varmt. Han minns att han hade tänkt att när hon var på så bra humör, då blev det säkert sex sen. Bara tanken hade gjort honom lite upphetsad och han hade erbjudit sig att ta disken. Så hon fortsatte vara glad. Allt hade varit bra, riktigt jävla bra. Tills Anneli gick för att hämta tvätten.
Kaffet kommer in tillsammans med en till synes nybakad kanelbulle. Han fäster blicken på kaffets mörka yta men rör varken det eller bullen. Han skulle inte kunna svälja nu. Någonstans i magtrakten har det utvecklats ett slags tomrum som suger i sig allt, allt som finns inom honom. Han har bara tomheten kvar. Bara tomhet. Tills… Rätt som det är byter hålet från insug till utblås och alla de där känslorna attackerar honom på nytt.
Han flämtar.
– Man vänjer sig, säger kvinnan i dräkten bredvid honom.
Han vänder blicken mot henne men kan inte riktigt fokusera.
– Vid de tidiga morgnarna alltså, förtydligar hon.
Stöter hon på honom? Är det vad hon sitter och gör? Kvinnor är helt otroliga. Vad är klockan? Knappt tjugo över sex ser han efter att ha kastat ett öga på klockan som finns över cafédisken. Vad tror hon? Att han ska följa med henne hem?
– Jaha, ja. Men det här är nog mer en engångsföreteelse, säger han.
– Ja, själv börjar man jobba sju. Då orkar man inte riktigt hålla på och göra frukost.
Hon ler.
– Nä, man gör ju inte det.
Vad hon håller på. Envisas. Kvinnor… Som Anneli igår, eller ja, inatt. När de äntligen blivit sams och låg i sängen. Hon hade börjat lipa och han hade bett om förlåtelse. Allt var bra igen och han tänkte att det kanske skulle bli sex ändå. Försoningssex ska ju vara bra sex. Han visste inte, de hade aldrig haft sex efter något gräl. Hans tidigare flickvänner hade han aldrig bråkat med på det här sättet. Så han visste inte. Men så måste hon, Anneli alltså, börja igen. Slänga ur sig en kommentar sådär. Hon var ju tvungen att få sista ordet. Flera gånger om. Och han kan ju inte gärna låta det passera. Då har hon ju inte fattat. Allt han sagt, allt han förklarat. Att det inte är så jävla lätt att veta vad som absolut inte får tvättas i 40 grader. Dumheter egentligen, inget att bli upprörd över. Fast vid det laget hade grälet dessutom handlat om helt andra saker. Ja, hon var ju tvungen att dra upp all skit hon kunde komma på. Och han hade försvarat vissa saker och andra saker hade han erkänt. Han trodde att de nått något slags samförstånd. Men så säger hon en dum jävla sak som visar att de är kvar på ruta ett. Klart att han inte kunde låta det passera.
Kvinnan bredvid honom har flyttat sig lite närmare.
– Ska du inte dricka det där kaffet? Det blir kallt om du väntar, vet du.
Hon ler igen. Flörtigt liksom.
Och han vet inte. Han vet verkligen inte.
Mera gnäll
Den här helgen är det kattutställning (många kategori IV-katter om man skall tro Siames- och Orientalgruppens hemsida) OCH poesifestival i Stockholm. Nämnde jag att Håkan Sandell, föremålet för min första litteraturvetenskapliga uppsats och uppriktiga beundran skall läsa? Och detta måste säklart ske den helg jag jobbar på både lördag och söndag så det finns ingen möjlighet att åka upp. Speciellt inte som jag sjukskrev mig så sent som förra veckan.
Me and Maggie
Jag är uttråkad. Min nya dator fungerar fint (som f ö heter Maggie), problemet är snarare att jag inte har något att göra med den. Jag behöver något projekt utöver skrivandet. Nu sitter jag mest och kollar min mail någon gång varje timme för att kunna konstatera att jag inte fått någon. Eller så chattar jag över msn med Malm (ja, vi sitter i samma rum) eftersom de som är roliga på min msn antingen är offline eller upptagna med något. Jättekul. Så visst, jag känner mig kanske lite ensam också, mitt umgänge just nu består uteslutande av Malm, katterna och Maggie. David har blockat mig på msn och skicka ett litet mail (yes! mail) om att han tycker att vår bekantskap är ”jobbig och meningslös”, så honom kan jag inte heller prata med mer. Jag har surfat runt på mer eller mindre litterära bloggar och communityn i jakt på nya bekantskaper dock utan framgång.
Jag kan även meddela att det i dagsläget ser ut som om vi kommer bli kvar i Göteborg en termin till för att därefter flytta till en stockholmsförort lämplig att pendla från till Uppsala för den som så önskar.
Lägenhetserbjudande
Jag har varit sjuk. Riktigt dålig faktiskt. För första gången sedan innan sommaren. Energin räckte ungefär till att hasa runt i lägenheten med glasartad blick och en kopp te i handen. Inte helt lyckat, då jag har haft min första textvecka. Det vill säga att jag närläser mina medkursares texter och kommenterar em grundligt. Har gjort tre, fyra kvar. Imorgon ska jag dock upp till Uddevalla och hjälpa far att flytta. Hoppas att kommentarerna blir klara innan dess. Och på söndag är det fika hos gymnasievännerna.
Idag kommer min nya dator. Jag hoppas att det inte blir något strul. Det brukar det ju annars bli med datorer. Jag hoppas att datorn kommer underlätta, tror det faktiskt. Precis som det är jobbigt att dela en skrivbok är det besvärligt att dela dator.
Igår fick jag och Malm vårt första lägenhetserbjudande i Uppsala-trakterna. Om vi får den, vilket väl inte är helt omöjligt, flyttar vi in den första december. Det är knappt två månader dit! Inför detta har jag väldigt blandade känslor. Å ena sidan, visst kul med ny miljö, kul att börja om från scratch, ska man flytta runt så ska man ju göra det nu: innan man får jobb… barn… rullator. Men, å andra sidan. Här vid västerhavet finns min familj, barndomsvänner, gymnasievänner, nindavänner och universitetsvänner. Vänner överhuvudtaget. Jag är i universums mest kontaktsökande människa och det känns som om tillvaron i Hallstavik kan bli rätt ensam, speciellt som jag går en distanskurs. Nåväl, lite isolation är kanske det jag kan behöva så jag blir klar med Det tudelade trädet. Och Horisonter. Plus att tåget är inte så dyrt, och det finns alltid mail och telefon. Jag har fått intrycket av att Uppsala har en ganska aktiv ”kattvärld”, så jag kanske kan komma igång med utställandet, få Sirrus färgbestämd och sålunda godkänd för avel, så kanske jag blir farmor i en inte alltför avlägsen framtid.
När det gäller Tudelade trädet kan jag berätta att jag mest har fått väldigt positiv kritik. Så jag är glad. Eldprovet blir väl Ninda-mötet på måndag.
50 år
Grattis mamma!
