Morgontrött


MORGONTRÖTT

Han stannar till i det lilla caféets dörröppning som för att låta ögonen vänja sig vid halvdunkelt som råder därinne. Det klara morgonljuset har inte hunnit lysa upp de av cigarettrök gulnade väggarna. Han behöver den knappt märkbara pausen av andra skäl än pupillers justering. Måste låta lite av känslorna inom honom svalna, måste andas ut lite av allt det där som trycker inuti honom. Man vill ju inte att någon ska märka. Man vill inte darra på rösten ens en aning när man beställer in kaffe. Det är helt naturligt, inget ovanligt alls att dricka morgonkaffe klockan sex på morgonen. Är det inte?

Det är en lättnad att se andra kunder i caféet. Han torkar svetten från pannan med handryggen och tar några steg in i caféet. Han bestämmer sig för ett bord vid en av långväggarna och slår sig ner på den med sittdynor utrustade bänken. Först när han satt sig inser han att det sitter en kvinna vid bordet intill. Ett misstag, han borde valt ett bord som garanterat avskildhet. Hur kunde han missa henne?

En kypare kommer fram, antecknar sömnigt hans beställning på kaffe och en kanelbulle. När kyparen försvunnit söker han efter något att fästa blicken vid. En fast punkt för han känner att den målmedvetna vandringen längs gatorna dövat känslorna inom honom. Kvar finns ingen av den befriande vrede han kände när han smällde igen dörren efter sig. Rätt framför ögonen på henne. Så att hon skulle fatta. Fatta att nu fan är det allvar. Men nu… Han sluter ögonen och vilar sina händer på det slitna cafébordet. Träet känns strävt under handflatorna. Han kan inte sluta undra varför hon inte hejdade honom.

– Morgontrött?

Det är kvinnan vid bordet bredvid som pratar med honom. Hon är äldre än han, kanske i trettioårsåldern. Någon slags affärskvinna i en mörkgrå dräkt. Hennes hår är blont. Som Annelis fast lite mörkare.

– Ja… Nä. Jag bara…

Han hittar inget sätt att avsluta meningen. Han är rätt trött. Det är klart, han har inte sovit inatt. Det kunde ha blivit som vilken annan kväll som helst. De hade ätit, någon pastasallad med lax som blivit över från gårdagen. Anneli hade varit glad. De hade snackat om att åka en sista-minuten resa någonstans. Vartsomhelst egentlige, bara det var varmt. Han minns att han hade tänkt att när hon var på så bra humör, då blev det säkert sex sen. Bara tanken hade gjort honom lite upphetsad och han hade erbjudit sig att ta disken. Så hon fortsatte vara glad. Allt hade varit bra, riktigt jävla bra. Tills Anneli gick för att hämta tvätten.

Kaffet kommer in tillsammans med en till synes nybakad kanelbulle. Han fäster blicken på kaffets mörka yta men rör varken det eller bullen. Han skulle inte kunna svälja nu. Någonstans i magtrakten har det utvecklats ett slags tomrum som suger i sig allt, allt som finns inom honom. Han har bara tomheten kvar. Bara tomhet. Tills… Rätt som det är byter hålet från insug till utblås och alla de där känslorna attackerar honom på nytt.

Han flämtar.

– Man vänjer sig, säger kvinnan i dräkten bredvid honom.

Han vänder blicken mot henne men kan inte riktigt fokusera.

– Vid de tidiga morgnarna alltså, förtydligar hon.

Stöter hon på honom? Är det vad hon sitter och gör? Kvinnor är helt otroliga. Vad är klockan? Knappt tjugo över sex ser han efter att ha kastat ett öga på klockan som finns över cafédisken. Vad tror hon? Att han ska följa med henne hem?

– Jaha, ja. Men det här är nog mer en engångsföreteelse, säger han.

– Ja, själv börjar man jobba sju. Då orkar man inte riktigt hålla på och göra frukost.

Hon ler.

– Nä, man gör ju inte det.

Vad hon håller på. Envisas. Kvinnor… Som Anneli igår, eller ja, inatt. När de äntligen blivit sams och låg i sängen. Hon hade börjat lipa och han hade bett om förlåtelse. Allt var bra igen och han tänkte att det kanske skulle bli sex ändå. Försoningssex ska ju vara bra sex. Han visste inte, de hade aldrig haft sex efter något gräl. Hans tidigare flickvänner hade han aldrig bråkat med på det här sättet. Så han visste inte. Men så måste hon, Anneli alltså, börja igen. Slänga ur sig en kommentar sådär. Hon var ju tvungen att få sista ordet. Flera gånger om. Och han kan ju inte gärna låta det passera. Då har hon ju inte fattat. Allt han sagt, allt han förklarat. Att det inte är så jävla lätt att veta vad som absolut inte får tvättas i 40 grader. Dumheter egentligen, inget att bli upprörd över. Fast vid det laget hade grälet dessutom handlat om helt andra saker. Ja, hon var ju tvungen att dra upp all skit hon kunde komma på. Och han hade försvarat vissa saker och andra saker hade han erkänt. Han trodde att de nått något slags samförstånd. Men så säger hon en dum jävla sak som visar att de är kvar på ruta ett. Klart att han inte kunde låta det passera.

Kvinnan bredvid honom har flyttat sig lite närmare.

– Ska du inte dricka det där kaffet? Det blir kallt om du väntar, vet du.

Hon ler igen. Flörtigt liksom.


Och han vet inte. Han vet verkligen inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s