Gnäll

Det går inte… det grå bara inte. Jag gick upp vid tio och har inte skrivit en enda bokstav ännu. Jag har inte ens öppnat dokumentet. Och jag som vill ta mig över 20 000-gränsen idag. Jag skulle skriva när Malm inte var hemma så att han fick ha datorn ikväll. Det låter ju väldigt realistiskt att jag skall vara klar tills dess. Och jag har inte läst någon litteratur till kursen än. Hur skall jag klara tentan om jag inte pluggar lite och läser min Rabelais och min Marlowe. Halva dagen och jag har inte gjort NÅNTING (okej, jag hade ett kort men roligt samtal med Malm om symbolism och naturalism men det är också allt). Jag ingen författare, hur kan jag ens nämna mig och författare i samma mening. En författare skriver, det gör inte jag. Det är tydligen vanligt med lite ångest i andra veckan av NaNo. Men jag har skrivit i uppförsbacke sedan första dagen. Känns som om hela min tillvaro är en uppförsbacke och det enda som hjälper mig är vännerna, familjen och Malm. Jag är som ett ryggradslöst litet djur som riskerar att smälta ned genom hålen i stolsitsen. Och Celine tycker bättre om Malm och Silke än mig.

Så, lite uppfriskande självömkan. Nu när det är avklarat kan jag ta och sätta igång med skrivandet.

Blä

Äsch. Nu får det vara. Det gick inget bra ikväll. Jag hade lätt kunna skriva mer idag om det bara inte varit en av de där dagarna när det verkligen inte går. Nåväl, jag fick ihop mina 2000 ord och ligger i alla fall inte back i planeringen. Jag hoppas att morgondagen blir mer fruktsam.

August och känslor

Det blev inget litet Augustpris för mig i år heller. Nå det var inget jag ens vågat hoppas på. Jag hade kunnat ha nytta av att göra mig ett namn och det hade varit en bra merit för Litterär gestaltning. Jag skall senare trösta mig med en bit sockerkaka, mer tröst än så behöver jag inte.

Något romanskrivande blev det inte dag. Istället hade jag en mer än två timmar lång diskussion med Malm om känslor. Det är ett ämne som intresserar oss båda. Jag märker dock att han har mer kunskap om den fysiska processen. Jag ämnar redan imorgon gå igenom matrialet från känslokursen jag hoppade av. Jag förväntar mig mest av Silvan Tomkins, men vi får väl se vad det ger. Det är bara utdrag så jag antar att jag kan använda det som en introduktion och sedan fortsätta med fullständiga verk av dem som jag finner vettiga.

Diskussionen började med att jag hävdade att människans känsloliv är det mest storslagna av allt. Malm kontrade med att förnuftet är vida överlägset. Känslolivet är inget unikt för människan, vi har det gemensamt med djuren. Efter lite dividerande fram och tillbaka (okej, ganska hetsigt dividerande som det alltid är med mig) Kom vi fram till att någon klar gräns mellan känsloliv och förnuft är meningslöst att tala om, att människans känsloliv är vida mer utvecklat än de flesta andra arters och att det i att något är storslaget inte implicerar att man tycker det är väldigt bra. Han fortsatte dock på sin linje att det inte är mer storslaget än något annat i naturen, till exempel bläckfiskars förmåga att spruta bläck. Men sedan tror jag att jag lider av ett större patos för mänskligheten än vad Malm gör. Det märktes i den fortsatta diskussionen då vi kom att tala om artificiella medvetanden skapade av människor. I den delen av diskussionen nådde vi inte riktigt konsensus. Kanske just för att jag inte kommer förbi mitt höga värderande av människan.

Att vi ens diskuterade detta berodda på att D. svarat på mitt brev och skrev å ena sidan att han värdesätter känslor men i hans diskussion efter det fanns inget spår av det. Jag upplever att han är kvar i sin förnuftsövertro. Jag tror att jag skall författa en lite skrift om detta, om förnuft, känslor och hur vi skall förhålla oss till dem. Men inte ikväll då jag behöver ett skärpt intellekt. Inte en hjärna som redan börjat gå i viloläge.

Oro

Det blev ingen kattutställning eller utflykt in till stan. Det förbannade NaNo-projektet håller på att ta över mig helt och hållet. Allt annat börjar kännas så oviktigt. Studierna, vännerna till och med att adoptera en ny kattunge. Vi har för övrigt hittat en som är helt perfekt. Uggelguggel heter han och säljs på halvfoder. Han är utan tvekan det mest bedårande jag sett på länge. Dessvärre är han leveransklar i slutet av november och då kan jag och Malm inte resa till Stockholm på nyår. Dessutom har vi ju egentligen inte råd. Detta skulle i vanliga fall ha gjort mig förtvivlad och kluven. Som det är nu tänker jag mest på de femtusen ord jag kommer att skriva i natt.

Jag har också under de här få dar som jag skrivit intensiv med siktet inställt på att få klart romanen, börjat inse att jag verkligen gillar det här. Jag skulle gärna leva mitt liv så här. Gå upp vid elva, göra lite hushållarbete, läsa i några böcker kanske ge sig på de franska verben och sedan framåt kvällen sätta sig vid datorn och skriva tills klockan blir två tre. Jag börjar faktiskt också bli lite trött på studerandet, jag älskar kunskaperna (annars skulle jag inte studera) men tycker inte att jag lär mig något på universitetet. Det är lögn, givetvis lär jag mig mycket. Men jag skulle lika väl kunnat ha gått igenom världshistorien själv, något långsammare men mer grundligt. Det jag saknar i undervisningen är teorin – men det kommer väl när man kommer upp på B-nivå.

Sedan har jag lite ångest över framtiden. Jag har snart läst ett och ett halvt år på universitet och det första året har jag ingen nytta av i någon yrkesutbildning om jag inte skall söka doktorandtjänst som idéhistoriker. Läraryrket lockar fortfarande men jag undrar hur mycket tid jag kommer att ha till skrivandet. Det känns som ett yrke som är svårt att skaka av sig vid arbetsdagens slut.
Nåväl till hösten tar Litterär gestaltning in igen. Jag tänker vara optimistisk och söka. Funderar på att söka till Biskops-Arnö också – bara för att se om jag kommer in. Jag tror inte det och det skulle vara förödande för mina planer. CSN räcker inte hur länge som helst. Kanske borde jag tänka om rörande framtida försörjning helt och hållet och bli företagsekonom eller nåt. Jag gissar att det löser sig. Förr eller senare.

Nattvaka

Klockan är tjugo i tre och jag har suttit uppe och skrivit. Jag är ganska nöjd, har kommit över tiotusenords-strecket i två skrivsessioner. Det är utmattande men kul. Det ger ju verkligen resultat. Jag har nu dryga 15 sidor text. Och då har jag skrivit upptakten, det är nu allt börjar på riktigt. Jag kan dock säga att jag är riktigt trött nu och hoppas verkligen att katterna låter mig sova imorgon. Jag kanske hoppar kattutställningen imorgon. jag vet att jag kommer att ångra mig, men det är lockande att sitta hemma och skriva. Femtusen ord hoppas jag i alla fall få ihop. Då kan jag ta det lite lugnare i veckan och skriva mina två tusen ord om dagen.

För övrigt köpte vi idag den efterlängtade soffan, den är mycket liten men duger i vår lägenhet. Tack till pappa och Timothy för att de hjälpe oss att köpa den, bära upp den och montera ihop den. Dessutom är det en bäddsoffa så nu kan folk sova över. På tal om att sova är det nog vad jag behöver göra just nu. God natt!

Datorhaveri

Datorn kraschade. Vi köpte en ny och lämnade in den gamla på lagning. Den nya fungerar nu, den gamla är ohjälpligt förlorad. Och med den en mängd foton, texter och min musik. Men jag överlever.

Det är den andra november och jag har inte riktigt börjat med NaNo-romanen än. Jag har precis insett att den kommer bli riktigt dålig. Jag är glad att jag bytte projekt. De högkvalitativa idéerna skall inte slösas på sådan skräplitteratur. Nåväl, om inte annat skall jag bevisa för mig själv att jag kan knåpa ihop en längre sammanhängande text. Det får bli mitt huvudsakliga mål och projekt. Jag tror jag börjar med detsamma faktiskt.