Kategori: Dagbok

Publicerat den

NaNo och framtiden

Jepp, om bara någon timme börjar november månad. Jag börjar känna av det, det liksom kliar i skrivarfingrarna. Det kommer inte att bereda mig den totala tillfredställelsen då jag helt enkelt tänker strunta i NaNo’s första regel: du måste börja på något nytt. Men hey, ingen blir lidande mer än jag. Som jag ser det skulle det lika gärna kunna vara en uppföljare och det är ju tillåtet… Nåväl, eftersom jag är så ambitiös kommer jag alltså inte bara skriva en uppföljare utan även en kortroman/långnovell som går underarbetsnamnet Bichette. Jag är dock något irriterad då jag i förrgår kom på vad min manligen HP skulle heta och nu är namnet… borta. Jag har kommit på ett par nya, kanske detsamma en gång till, men jag lever i tron om att det fanns ett som passade perfekt, ja och nu kan jag inte hitta det längre. Tills vidare får han heta Gregoire.

Jag misstänker att Stasimon kommer förvandlas till en ren skrivdagbok den kommande månaden. Inte så konstigt, NaNo och skrivande kommer ockupera mitt medvetande natt och dag.

Imorgon blir det en ny frisyr och förmodligen även hårfärg. Jag har nästan bestämt mig, måste bara bestämma mig för huruvida jag vågar jobba i det jag tänkt mig. Men de kan väl ge mig sparken för en frisyr, eller?

Jag har nya betänkligheter rörande mitt yrkesval. Utöver mitt s k författarskap. Affe sa en rätt smart sak när vi sågs sist (shit det var alltför länge sedan jag träffade henne ju!). Det var efter ett vanligt ingen-tycker-om-det-jag-skriver- alltså-skriver-jag-dåligt- och-jag-vill-bara-dö -stasimon-inlägg som hon påpekade att jag kanske borde ha något utöver skrivandet där jag kan få bekräftelse. Och i det tror jag hon väldigt rätt. Jag skriver det jag gillar, det jag vill läsa själv – visst det kan behövas bearbetas and so on, men jag måste kunna skita i vad eventuella läsare kan tänkas tycka. Speciellt som jag har en fäbless för så kallad populärlitteratur och så kallad finkultur. Resultatet blir en slags mix som båda läger har svårt att ta till sig. Som den före detta vännen D. sa en gång: du kan skriva hur bra som helst, ditt problem är att du har dålig smak. Hursomhelst behöver jag den där bekräftelsen, känna att jag är bra på något, ha något att falla tillbaka om skrivandet skiter sig. Något som inte bara är för mig, utan för världen. Jag skulle kunna jobba på maxi och vara rätt nöjd med lönen, men ärligt talat: jag är helt enkelt för fåfäng. Istället för att kuva denna fåfänga och leva olycklig och i självförnekelse tänker jag omfamna den och jag tror att den kan fungera som drivkraft.

Efter mycket funderande har jag sålunda övergivit mina planer på både bibliotekarie och arkivarieyrket. De är ganska prestigefyllda, men studierna långa och tråkiga. Yrkena i sig verkar hyfsade men bara så till vida att de är tämligen icke-ansträngande och tillåter mig att skriva. Men i mitt arbete med Det tudelade trädet har jag insett vikten av research och även hur tidsödande. Tänk då om det fanns ett yrke som kunde tillåta mig att göra en del av den researchen, som stimulerade mig, men som inte låg alltför nära det egna skrivandet. Jag har alltså bestämt mig för att än en gång ändra kurs. Jag har sålunda skrivit in mig på Komvux och i vår kommer jag att läsa franska så att jag får högskolebehörighet. Därefter kommer jag att läsa franska och sedan gå vidare med forskarutbildningen. Det enda som oroar mig är att man bör ha kunskaper i tyska och latin, men det skall jag väl kunna klämma in någonstans.

Jag känner att det här är något jag vill göra och som jag skulle kunna göra. Jag tror att det skulle kunna vara bra för mitt skrivande och för mitt ego. Förhoppningsvis varar övertygelsen.

Till sist: grattis till Malm vars opposition gick bra idag.

Publicerat den

Val

Jag är ännu inte klar med kommentarerna kursen. Antar att jag får klart dem idag. Det är bara så förbannat tråkigt, känns som om det finns andra saker jag mycket hellre skulle pyssla med, mina egna skrivprojekt till exempel. Och snart är det första november och jag är inte alls förberedd. Löser sig antar jag.

Nästa år är det val i Belgien. Eftersom det är lag på att rösta och jag numera är över arton betyder det att jag måste rösta. Vilket i sin tur innebär att jag måste sätta mig in i den politiska situationen samt hitta ett parti som passar mig. Det blir nog inte helt lätt men kul.

Publicerat den

Örbyhus: fortsättningen

Igår åkte jag och Malm upp fulla av förväntan för att inspektera det vi var övertygade om skulle bli vår framtida bostad. Resan gick bra och på eftermiddagen steg vi av tåget i Örbyhus. Vi hade tänkt oss ett ställe som Ljungskile fast mindre. Det var det inte. Det var smutsigt, nedgånget, trasigt, isolerat. Det fanns en ICA, en möbelbutik och två pizzerior. När vi skulle hem upptäckte vi att det inte fanns någon bankomat. Pengar skulle tas ut i kassan i ICA-butiken. Okej, stå i kön och vänta och sedan funkar inte Malms kort. Pengar visste vi att det fanns på det, hade tagit ett kontoutdrag inne i Uppsala innan vi åkte till Örbyhus. Vi samlade ihop lite mynt ur våra fickor och min väska. Det räckte inte. Skulle vi alltså bli fast i Örbyhus? In på ICA igen och ta ut den 50-lapp jag hade kvar (mitt kort fungerade minsann!). Då fattas det nio kronor. Vi bestämmer oss för att chansa. På tåget har vi en helt obegriplig tur för tågkonduktören ber inte om att få se våra biljetter. Tillbaka i Uppsala hittar vi en bankomat och tar ut Malms pengar, fyrtio minuter senare är vi tillbaka i Stockholm och civilisationen. Lägenheten var det i och för sig inget fel på, inte jättefräsch men helt okej. Örbyhus däremot, det står vi nog gladeligen över.

Konsekvensen blir att Göteborg får stå ut med oss en termin till. Visst är det frustrerande att aldrig komma iväg, men när jag steg av tåget från Stockholm på centralen idag kände jag hur bra jag trivs här i min lilla stad. För att fira att jag kommer bli kvar här lägger jag upp två nya länkar. På restprodukt hittar man en av Ninda skrivargrupps medlemmar, en riktig fullblodspoet. Fröken Anna jobbade jag med i somras, ett besök på hennes blogg rekommenderas. om inte annat kan man få läsa om de senaste klänningsinköpen.

Publicerat den

Morgontrött


MORGONTRÖTT

Han stannar till i det lilla caféets dörröppning som för att låta ögonen vänja sig vid halvdunkelt som råder därinne. Det klara morgonljuset har inte hunnit lysa upp de av cigarettrök gulnade väggarna. Han behöver den knappt märkbara pausen av andra skäl än pupillers justering. Måste låta lite av känslorna inom honom svalna, måste andas ut lite av allt det där som trycker inuti honom. Man vill ju inte att någon ska märka. Man vill inte darra på rösten ens en aning när man beställer in kaffe. Det är helt naturligt, inget ovanligt alls att dricka morgonkaffe klockan sex på morgonen. Är det inte?

Det är en lättnad att se andra kunder i caféet. Han torkar svetten från pannan med handryggen och tar några steg in i caféet. Han bestämmer sig för ett bord vid en av långväggarna och slår sig ner på den med sittdynor utrustade bänken. Först när han satt sig inser han att det sitter en kvinna vid bordet intill. Ett misstag, han borde valt ett bord som garanterat avskildhet. Hur kunde han missa henne?

En kypare kommer fram, antecknar sömnigt hans beställning på kaffe och en kanelbulle. När kyparen försvunnit söker han efter något att fästa blicken vid. En fast punkt för han känner att den målmedvetna vandringen längs gatorna dövat känslorna inom honom. Kvar finns ingen av den befriande vrede han kände när han smällde igen dörren efter sig. Rätt framför ögonen på henne. Så att hon skulle fatta. Fatta att nu fan är det allvar. Men nu… Han sluter ögonen och vilar sina händer på det slitna cafébordet. Träet känns strävt under handflatorna. Han kan inte sluta undra varför hon inte hejdade honom.

– Morgontrött?

Det är kvinnan vid bordet bredvid som pratar med honom. Hon är äldre än han, kanske i trettioårsåldern. Någon slags affärskvinna i en mörkgrå dräkt. Hennes hår är blont. Som Annelis fast lite mörkare.

– Ja… Nä. Jag bara…

Han hittar inget sätt att avsluta meningen. Han är rätt trött. Det är klart, han har inte sovit inatt. Det kunde ha blivit som vilken annan kväll som helst. De hade ätit, någon pastasallad med lax som blivit över från gårdagen. Anneli hade varit glad. De hade snackat om att åka en sista-minuten resa någonstans. Vartsomhelst egentlige, bara det var varmt. Han minns att han hade tänkt att när hon var på så bra humör, då blev det säkert sex sen. Bara tanken hade gjort honom lite upphetsad och han hade erbjudit sig att ta disken. Så hon fortsatte vara glad. Allt hade varit bra, riktigt jävla bra. Tills Anneli gick för att hämta tvätten.

Kaffet kommer in tillsammans med en till synes nybakad kanelbulle. Han fäster blicken på kaffets mörka yta men rör varken det eller bullen. Han skulle inte kunna svälja nu. Någonstans i magtrakten har det utvecklats ett slags tomrum som suger i sig allt, allt som finns inom honom. Han har bara tomheten kvar. Bara tomhet. Tills… Rätt som det är byter hålet från insug till utblås och alla de där känslorna attackerar honom på nytt.

Han flämtar.

– Man vänjer sig, säger kvinnan i dräkten bredvid honom.

Han vänder blicken mot henne men kan inte riktigt fokusera.

– Vid de tidiga morgnarna alltså, förtydligar hon.

Stöter hon på honom? Är det vad hon sitter och gör? Kvinnor är helt otroliga. Vad är klockan? Knappt tjugo över sex ser han efter att ha kastat ett öga på klockan som finns över cafédisken. Vad tror hon? Att han ska följa med henne hem?

– Jaha, ja. Men det här är nog mer en engångsföreteelse, säger han.

– Ja, själv börjar man jobba sju. Då orkar man inte riktigt hålla på och göra frukost.

Hon ler.

– Nä, man gör ju inte det.

Vad hon håller på. Envisas. Kvinnor… Som Anneli igår, eller ja, inatt. När de äntligen blivit sams och låg i sängen. Hon hade börjat lipa och han hade bett om förlåtelse. Allt var bra igen och han tänkte att det kanske skulle bli sex ändå. Försoningssex ska ju vara bra sex. Han visste inte, de hade aldrig haft sex efter något gräl. Hans tidigare flickvänner hade han aldrig bråkat med på det här sättet. Så han visste inte. Men så måste hon, Anneli alltså, börja igen. Slänga ur sig en kommentar sådär. Hon var ju tvungen att få sista ordet. Flera gånger om. Och han kan ju inte gärna låta det passera. Då har hon ju inte fattat. Allt han sagt, allt han förklarat. Att det inte är så jävla lätt att veta vad som absolut inte får tvättas i 40 grader. Dumheter egentligen, inget att bli upprörd över. Fast vid det laget hade grälet dessutom handlat om helt andra saker. Ja, hon var ju tvungen att dra upp all skit hon kunde komma på. Och han hade försvarat vissa saker och andra saker hade han erkänt. Han trodde att de nått något slags samförstånd. Men så säger hon en dum jävla sak som visar att de är kvar på ruta ett. Klart att han inte kunde låta det passera.

Kvinnan bredvid honom har flyttat sig lite närmare.

– Ska du inte dricka det där kaffet? Det blir kallt om du väntar, vet du.

Hon ler igen. Flörtigt liksom.


Och han vet inte. Han vet verkligen inte.

Publicerat den

Mera gnäll

Den här helgen är det kattutställning (många kategori IV-katter om man skall tro Siames- och Orientalgruppens hemsida) OCH poesifestival i Stockholm. Nämnde jag att Håkan Sandell, föremålet för min första litteraturvetenskapliga uppsats och uppriktiga beundran skall läsa? Och detta måste säklart ske den helg jag jobbar på både lördag och söndag så det finns ingen möjlighet att åka upp. Speciellt inte som jag sjukskrev mig så sent som förra veckan.
Publicerat den

Me and Maggie

Jag är uttråkad. Min nya dator fungerar fint (som f ö heter Maggie), problemet är snarare att jag inte har något att göra med den. Jag behöver något projekt utöver skrivandet. Nu sitter jag mest och kollar min mail någon gång varje timme för att kunna konstatera att jag inte fått någon. Eller så chattar jag över msn med Malm (ja, vi sitter i samma rum) eftersom de som är roliga på min msn antingen är offline eller upptagna med något. Jättekul. Så visst, jag känner mig kanske lite ensam också, mitt umgänge just nu består uteslutande av Malm, katterna och Maggie. David har blockat mig på msn och skicka ett litet mail (yes! mail) om att han tycker att vår bekantskap är ”jobbig och meningslös”, så honom kan jag inte heller prata med mer. Jag har surfat runt på mer eller mindre litterära bloggar och communityn i jakt på nya bekantskaper dock utan framgång.

Jag kan även meddela att det i dagsläget ser ut som om vi kommer bli kvar i Göteborg en termin till för att därefter flytta till en stockholmsförort lämplig att pendla från till Uppsala för den som så önskar.

Publicerat den

Lägenhetserbjudande

Jag har varit sjuk. Riktigt dålig faktiskt. För första gången sedan innan sommaren. Energin räckte ungefär till att hasa runt i lägenheten med glasartad blick och en kopp te i handen. Inte helt lyckat, då jag har haft min första textvecka. Det vill säga att jag närläser mina medkursares texter och kommenterar em grundligt. Har gjort tre, fyra kvar. Imorgon ska jag dock upp till Uddevalla och hjälpa far att flytta. Hoppas att kommentarerna blir klara innan dess. Och på söndag är det fika hos gymnasievännerna.

Idag kommer min nya dator. Jag hoppas att det inte blir något strul. Det brukar det ju annars bli med datorer. Jag hoppas att datorn kommer underlätta, tror det faktiskt. Precis som det är jobbigt att dela en skrivbok är det besvärligt att dela dator.

Igår fick jag och Malm vårt första lägenhetserbjudande i Uppsala-trakterna. Om vi får den, vilket väl inte är helt omöjligt, flyttar vi in den första december. Det är knappt två månader dit! Inför detta har jag väldigt blandade känslor. Å ena sidan, visst kul med ny miljö, kul att börja om från scratch, ska man flytta runt så ska man ju göra det nu: innan man får jobb… barn… rullator. Men, å andra sidan. Här vid västerhavet finns min familj, barndomsvänner, gymnasievänner, nindavänner och universitetsvänner. Vänner överhuvudtaget. Jag är i universums mest kontaktsökande människa och det känns som om tillvaron i Hallstavik kan bli rätt ensam, speciellt som jag går en distanskurs. Nåväl, lite isolation är kanske det jag kan behöva så jag blir klar med Det tudelade trädet. Och Horisonter. Plus att tåget är inte så dyrt, och det finns alltid mail och telefon. Jag har fått intrycket av att Uppsala har en ganska aktiv ”kattvärld”, så jag kanske kan komma igång med utställandet, få Sirrus färgbestämd och sålunda godkänd för avel, så kanske jag blir farmor i en inte alltför avlägsen framtid.

När det gäller Tudelade trädet kan jag berätta att jag mest har fått väldigt positiv kritik. Så jag är glad. Eldprovet blir väl Ninda-mötet på måndag.

Publicerat den

Intet nytt

Idag beställdes datorn, vilket betyder att den kommer om 7 till 10 dagar. Jag som vill ha den nu. Det känna som om arbetet kommer komma igång på riktigt först då. Jag har dock textinlämning på söndag och har ännu inte fått ihop något sammanhängande textstycke. Det börjar bli lite stressande. Men ibland är lite press vad jag behöver för att komma igång. Annars: det verkar ljusna på bostadsfronten. Hoppas verkligen på en tvåa på 59 kvadrat utanför Uppsala. Får se hur det blir med det. Äsch, för trött, för rastlös (ja, jag drack en cappucino idag; alldeles för snabbt skall tilläggas; blev snurrig) för att kunna producera något vettigt. Återkommer när jag sansat mig.
Publicerat den

Formproblem

Jag är supertrött. Vet nog inte riktigt varför. Kan ha att göra med att jag jobbade i helgen och sov (alltför) lite. Dessutom var jag och Malm uppe igår och valvakade. Det utmynnade dock i viss glädje då borgarna vann. Men jag tänker inte fortsätta med några utgjutelser rörande valet då det säkerligen redans skrivits ett antal blogginlägg om den saken.

Nej, varför inte fördjupa sig i det bara jag kan skriva om. Exempelvis kan jag avslöja att jag imorgon köper en dator så slipper Malm och jag dela. En bärbar och tjusig liten sak som förhoppningsvis underlätta den för mig tunga skrivarprocessen. Jag har i alla fall fått ihop ett första stycke. Det skrevs ner i min kalender på Maxi under lunchen. Dessvärre blev det inte alls lika bra som när jag tänkte ut det bland kaffe och kattmat. Jag hade hittat tonen, rösten, men tappat den igen. Mycket irriterande. Dessutom har jag nog inte riktigt bestämt mig för berättandets utformning. Jag har inte ens bestämt en avgörande sak som imperfekt eller presens! Dessutom kan jag inte riktigt bestämma mig för hur subjektiv berättandet ska vara, inte heller hur ‘litterärt’ det skall vara. Det vill säga om den homodiegetiske berättare berättar i en slags implicit dagbok/brev/bekännelse (vilket förutsätter imperfekt?) och hur långt man skall gå med ett sådant stilgrepp. Hur skall man då se på berättarens position? Är han åldrig och ser tillbaka på episoden, berättar om det för någon annan (lyssnare/läsare) eller berättas det precis efter att de skett eller rent av när det sker och berättat i presens? Allt det där påverkar givetvis tonen, rösten, och jag trodde att jag hittat något som fungerade men när jag väl satte mig och skrev blev det inte riktigt som jag tänkt mig plus att jag av någon anledning började i 3:e person (kanske för att jag ursprungligen tänkte ha det så). Nåväl, det löser sig nog, förhoppningsvis redan imorgon.