Eliot, Hedman och milkshake

Fortfarande sjuk, såklart. Mår dock bättre, men ännu inte bra. Mest av allt är jag trött och lite orkeslös. Men går jag bara och lägger mig relativt tidigt ikväll kan jag säkert plugga ordentligt imorgon. Något märkligt hände nämligen igår. Jag hade av en ännu okänd anledning fått för mig att vi skulle läsa T. S. Eliots The wasteland till idag. När jag idag kom till universitetet och började prata om The wasteland möttes jag bara av förvirring från mina kurskamrater. Vi skulle inte alls läsa dikten tills idag, eller ens på den här delkursen. Det konstiga är att jag kollade på läsanvisningarna flera gånger.

Hursomhelst läste jag i vilket fall Eliots dikt och någonstans mitt i den kände jag den där glädjen att tränga ner i en text och arbeta med den. Känslan höll i sig till Rilke som jag läste därefter. Upplevelsen var befriande och det kändes som om jag återfått lite av den glöd jag faktiskt hade för studier i ämnet litteraturvetenskap. Att det sedan sker precis innan tentan är ytterst lägligt.

Jag ser fram emot nästa delkurs, främst för at vi ska ha Dag Hedman igen. Om jag var en man och litteraturvetare skulle jag vilja vara Dag Hedman. Klä mig i kostym och lyssna på opera, typ. Det finns bara en annan (också han en av mina ikoner) som kan mäta sig med herr Hedmans stil och attityd: James Bond.

Det bästa med att vara sjuk är att man kan unna sig saker och känna att man trots allt är värd i alla fall den trösten. Idag gjorde jag milkshakes till mig och Malm (även om mina milkshakes är så trögflytande att det vore mer lämpligt att kalla dem för hemmagjord glass.) Det var vansinnigt gott och jag är glad att jag tycker det är för mycket besvär att diska mixern om och om igen, annars skulle vi föräta oss på milkshake.

Uppvaknande

Då och då händer något. Det kan vara till synes obetydligt, det kan vara nästan oöverskådligt. Dess betydelse uppenbaras först senare. Då ser vi vilka konsekvenser denna obetydliga eller omvälvande händelse fått i vårat liv. En sådan händelse manar alltid till handling. Nej, det är fel. Till handlingar. Utan att själv veta varför gör vi plötsligt saker. En slumrande ansvarskänsla vaknar till liv.

Yrvakna lutar vi pannan mot det frostkalla glaset och ser hur de illuminerade vagnarna fraktar sina passagerare över ån och bort mot stadens ljus. Rastlösheten. Tar upp en bok, läser ett par sidor. Men vi har inte längre lust till att läsa. Vi måste få något gjort. Tiden kommer att rinna ifrån oss. Skall vi hinna åstadkomma något måste vi ruska om oss, hålla kvar lusten till handling. Vi måste reda ut i vilken riktning vi egentligen vill och sedan kasta oss in på den stigen utan att se tillbaka.

Jag är där nu. Med pannan mot glaset. Vad jag egentligen vill börjar att klarna för mig. Ett är säkert, jag är trött på dvalan.

Glamour

Just nu pågår Nobelfesten. Kungligheter och glittrande smycken. Malm tycker att jag borde se till att få Nobelpriset i litteratur, med min belgiska nationalitet tillhör jag en nation som inte direkt varit bortskämd när det gäller Nobelpris (till skillnad från Sverige). Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag hyser vissa tvivel rörande min förmåga. Jag förnekar inte att jag förmodligen kommer bli en ganska hygglig författare. Men för att nå stjärnorna krävs mer än ett gott hantverk. Och jag vet inte om jag har det. Enligt Illustrerad Vetenskap har jag hög latent hämning – vilket skall göra mig okreativ. Trots att det är Illustrerad Vetenskap kan jag inte låta bli att finna det oroväckande. Någonstans misstänker jag alltid att jag är helt talangbefriad, detta bekräftar misstanken. Jag vet inte om jag kan nöja mig med att vara medioker i det jag tar mig för. På något sättet kanske jag kan ta upp kampen med min egen natur.

Att jag inte är speciellt säker i sociala sammanhang är ingen nyhet men i det området lyckas jag göra framsteg. Igår var jag och Malm på glamour-festen på Filosofen. Det var en högst intressant samling människor. Många olika och starka personligheter. Jag trivdes mycket bra och samtalade ganska bra för att vara jag. För mig blir det en etxra trygghet att vara uppklädd, det passar min person bra på något sätt. Jag gick dock inte i den gula klänningen, den var för uppklädd bestämde jag mig för. Med den skulle jag lätt glida in på Nobelfesten tan att behöva skämmas – och då vet man att man kommer att vara overdressed även på en glamourfest. Vi gick dock ganska tidigt, jag hade fått gå upp tidigt till föreläsningen klockan nio och hade en ganska ansträngande vecka bakom mig. Hade vi stannat längre vet jag att det hade fått konsekvenser för min i dessa dagar sköra hälsa. I vilket fall hade jag en trevlig fredagskväll, trevligare än jag haft på mycket länge.

Idag har jag tillbringat större dagen med att sova, vilket jag behövde. Det betyder att jag får lägga ner mycket tid och energi på att läsa imorgon. Men det rör sig om två romaner jag kanske skulle valt självt att läsa.

Idag har jag och Malm varit tillsammans i ett år och fyra månader.

Snö

Idag kom den första snön. När jag vid sextiden gick hem från universitetet var det folktomt och snön dämpade alla ljud. Man ville nästan inte prata och störa tystnaden. Det var snudd på högtidligt. Sista föreläsningen idag. Nu skall jag bara plugga som en galning. Imorgon får jag nog åka in till biblioteket och läsa i referensexemplaren av de böcker jag inte har.

Ikväll tog Malm och jag det lugnt, det vill säga åt chips och spelade Syberia. Ett alldeles utmärkt sätt att tillbringa kvällen på om jag får säga det själv. Imorgon blir det skrivarcirkel, det var länge sedan sist. Har inte läst texterna så noga men jag är säker på att de kommer att vara förstående.

Jag missade att det var söndag igår. Här är alltså förra veckans länktips.

Poetry Grand Slam

Jag var inte med själv men Malm var det och hans dikter fick ett gott emottagande. Kvalitén var dock överraskande hög på även de andra tävlande men han tog sig så lång som till semi(?)-final. Jag var mycket stolt över hans prestation. Och hans texter var grymma. Jag hoppas att det ger honom en liten kick att börja skriva poesi igen. Grädden på moset var att Johannes Anyuru var konferencier, och en mycket bättre sådan än han som brukar vara där.

Jag ska försöka skriva 2000 ord ikväll, trots en annalkande huvudvärk. Funderar på att skriva några rader till D. eller Bylöv, men vet inte om jag orkar. Nej, det är inte riktigt sant. Brev orkar jag alltid med. Men jag vill inte skriva till Bylöv förrän jag är klar med NaNo. Det skulle vara så skönt att skicka ett mail och säga: Hej, det var ett tag sedan. Du, jag har skrivit en roman sen vi hördes sist. Lust att läsa? Till D. vet jag inte riktigt vad jag skall skriva. Han verkar ha bestämt sig för att han inte tycker om min person, att det jag säger är oangeläget och att vår bekantskap är någon form av slöseri med tid. Han verkar inte alls vilja tala om skrivandet och dess svårigheter. Och vad gör man när någon bestämt sig på det sättet? När viljan inte finns där. Hur kan man känna annat än uppgivenhet? Jag saknar han som var min vän, men finns han verkligen kvar?

Det är söndag och här är veckans länktips:

http://www.metica.se/interviews/interviews_result.php?i_id=0096

Mustig köttgryta

Irritation. Jag skriver så oeffektivt att jag skulle vilja skära av mig halsen. Eller nåt. Jag sitter hur länga som helst framför datorn men inta fan får jag något vettigt skrivet. Så slutar det med att jag skriver ett tre sidor långt brev till D. istället. Det är skönt att kunna skriva till honom igen. Jag har lite dåligt samvete för någonstans känns det lite som om jag utnyttjar honom. Välter alla mina funderingar och teorier på honom. Han har blivit lite kristen säger han. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut, hur jag hade varit, om jag inte träffat Malm. Då hade nog D. varit den som mest influerat mitt tänkande. Ja, jag älskar att leka kontrafaktiskt. Hursomhelst är jag glad att D. är tillbaka i mitt liv. Trots han nyfunna fromhet är han en intressant karaktär som jag verkligen fattat tycke för. Och med tanke på hur sällan jag faktiskt intresserar mig för människor utanför min egen person bör jag vårda dem jag faktiskt har.

Den jag tycker allra bäst om just nu är Olivier. (Även om han nu inte ligger utanför min person egentligen.) Han är så plågad och skör. Och så är det så förbannat synd om honom. Jag skulle vilja skriva mer om honom men han får inte riktig plats i historien. Men han är utan tvekan den intressantaste karaktären. Lucille är jag lite missnöjd med. Hon känns lite menlös helt enkelt. Dessutom är hon vid första anblick för hygglig. Om man tänker efter så är hon inte det, jag insåg det när jag skrev om våldtäkten idag. Det var förresten en jobbig scen att skriva – romanens andra. Men Lucille tuffar nog till sig lite i andra delen.

Och jag har skrivit in Affes mustiga köttgryta i romanen. Jag gjorde utan att tänka, det var först efteråt som jag insåg det och beslöt att låta det vara kvar. Jag undrar vad som mer kommer att hamna i texten.