Om retrogardet, litterära kollektiv och Arefeh

Jag har samlat artiklar. Dels från fulltextdatabaser dels från tidskrifter på UB via kopieringsmaskinen. Det är roligt att forska. Det som ett slags textnät, de hänvisar och anspelar på varandra och som oinvigd följer man vissa trådar djupare ner i lagren av artiklar. För tillfället följer jag en debatt mellan Håkan Sandell och Anna Hallberg om metaforen. Retrogardist vs. språkmaterialist, typ. Varåt mina sympatier lutar behöver jag nog inte ens kommentera. Uppsatsen går med andra ord långsamt framåt. Det är såpass lite skrivet om retrogardismen att jag nästan är rädd för att jag missar något. Å andra sidan är det en speciell känsla att känna att man ändå gör något som inte gjorts förut. Jag är i vilket fall glad över att jag hittat något som ändå intresserar mig. Den här uppsatsen hade kunnat bli rätt plågsam annars.

Det nystande i både retrogarde och malmöliga och jag vet inte vad har fått mig att fundera lite. Över min situation så att säga. Jag känner inte att jag ingår i ett litterärt sammanhang som de herrar jag läser om. Jag vet inte om jag vill göra det ens, men om jag ville. Var hittar man ett sådant? Eller snarare, hur bildas ett sådant? Visst jag har ju Ninda, men det är betydligt friare än… jag vet inte riktigt vad jag skall kalla det. Jag tänker mig en grupp som ändå har någotsånär likartade tankar om litteraturen om författarens roll osv. Det är visserligen det som är skönt med ninda, att det inte finns något program. Men ibland kan jag sakna det. När jag gick på gymnasiet utarbetade jag och S. en slags konstsyn. Omogen och outvecklad, javisst. Men likväl, jag tror det kan vara givande att diskutera sådana saker. Och kanske gå ett steg längre och verkligen tro på det. Det vore något otidsenligt, i vår postmoderna värld är det väl snarare och totalt tvivel som gäller. Att tro blir lätt att göra sig löjlig. Men sedan tror jag att den moderna människan (den moderna intellektuella människan) är för rädd att göra sig löjlig. Tro är något man kan vila i och nu talar jag inte om religiös tro utan mitt resonemang handlar endast om att på fullt allvar tro på en poetik.

Det är därför jag måste beundra Arefeh som kan ha en makalös tro. Hon stannar inte heller vid idéer och vaga visioner. Tror hon på sitt projekt, så ser hon till att realisera det. Och när vi andra kommer med vag skepsis och tänker på alla omständigheter och att det, ja faktiskt, kan bli jobbigt, låter hon sig inte hejdas. Vi kanske skulle vara lite mindre tvivlande, lite mer entusiastiska. Visst, lite sund kritik och förnuft är givetvis nödvändigt, det förnekar jag inte. Men om man från början fegt bara satsar 75% är projektet dödfött. Det gäller att satsa allt och ge allt. Bara på det sättet har man en chans att åstakomma och lyckas med det som vi gör anspråk på (och det är ändå inte lite). Därför är Arefeh min förebild.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s