Månad: maj 2026

Publicerat den

”Är inte barndomen alltid ett förlorat paradis?”

Vi närmar oss mitten av maj och med våren ankomst och soliga dagar har det också fallit sig så att jag har två förord som behöver skrivas. Men ack vad ringrostig jag är! Läsa in sig på ett författarskap och ett verk, tänka tankar om dessa, formulera dem, få dem att haka i varandra till begripliga resonemang som stämmer både innehållsmässigt och grammatiskt och som dessutom kanske till och med är entusiasmerande och medryckande att läsa … hur gjorde man det nu igen?

Det här är den del av min verksamhet som alltid gått trögast – artiklar, essäer, förord, föredrag, allt där jag ska formulera mig om ett ämne. Det tar oerhört lång tid innan jag kommer igång och när jag väl gör det, innan jag kommer in i skrivandet, har jag till en början som ett ångestsus i öronen. Sen släpper det oftast, men om jag inte lyckas skriva hela texten i en sittning (vilket man sällan gör) så är det precis lika jobbigt nästa gång jag ska sätta mig med den igen.

Nå, båda dessa böcker hat ordet ”trädgård” i titeln, i övrigt är det två helt olika verk som skiljer sig till form och temperament. Det ena är en samling korta essäer, betraktelser över vitt skilda ting (bilkörning, fäktning, krysantemum och en liten hunds bortgång är bara några av ämnena) som fogats samman till en väldoftande bukett. Den andra är en mycket anglosaxisk och mycket melankolisk kortroman där trädgården snarare kan sägas symbolisera den oskuldsfulla barndomens förlorade Eden.

Är inte barndomen alltid ett förlorat paradis? Står det inte så hos Proust någonstans? Hellre den synen på de första levnadsåren än den som – om inte dominerar, så i alla fall existerar – idag i psykologins och Freuds efterföljd och tycks mena att den är ett slags sinnets Golgata-vandring där den unga individen åsamkas en rad trauman som han sedan – mer eller mindre medvetet – kommer ägna resten av sitt vuxna liva att bearbeta. Barndomen som en samling aldrig helt läkta sår?

På tal om barn och barndom har min väninna S startat en podd om just ”barn och oss som har dem” tillsammans med två andra mammor: Däggdjur. Det finns tre avsnitt ute (jag har inte lyssnat på det sista än) alla som har ett barn, eller som har en mamma, eller som lever med ett barn eller en mamma kommer ha behållning av podden, tror jag. Rappt och roligt tar de sig an olika aspekter av familjelivet anno 2026. Jag är naturligtvis jävig, men är 100% säker på att jag hade lyssnat även om jag inte känt dem personligen. (Man hittar podden på Spotify och där poddar vanligtvis finns.)

Målningen som illustrerar det här inlägget heter förresten ”Fragrance” och är gjord av den belgiske symbolisten Léon Frédéric.

Publicerat den

En underbar helg

Äntligen lite sol och värme! Visst känns det som att man tinar upp, att ljuset lyser in i själen och gör allt lite lättare? Den här långhelgen har varit ljuvlig: igår gjorde vi en utflykt med bilen ut till Örbyhus slott för att ha picknick i parken och passade också på att besöka Vendels kyrka – vars rika utsmyckning gjorde mig förtjust. Tänk att lilla Beatrice som är född i september aldrig fått uppleva detta tidigare: att kunna vara utomhus utan att klä sig i hundra lager bylsiga kläder och filtar, att känna gräset under de knubbiga benen, att ligga i vagnen och se upp på solens ljusspel i trädkronorna… Tänk allt nytt!

Beatrice i slottsparken betraktar en brödsmula

Men man märker att hennes utveckling går långsammare än andra barns – det är lätt att gå tillbaka och se på bilder och filmsnuttar från när syskonen var i samma ålder och skillnaden blir då markant. Vi känner några familjer med bebisar som är födda runt samma datum, de har i vissa avseenden kommit längre, och vänners yngre bebisar börjar komma ikapp. Men som hon kämpar, lilla B! Hennes vilja och envishet är enastående, redan såhär vid snart 8 månaders ålder.

8 månader! Med tre barn och ett arbete som inte kan vila under föräldraledigheten flyger tiden förbi och om jag får lov att vara helt egoistisk så gör det ingenting att mitt minsta barn är litet längre än andra barn. Det viktiga, säger vården, är att det finns framsteg – och det gör det verkligen. När man lägger henne på rygg vänder hon sig prompt till mage och sträcker på sina korta små armar för att kunna spana in omgivningen, låter man henne ligga på golvet snurrar hon runt som en liten klockvisare och drar då och då upp knäna under sig i en övning inför krypandet. Och varje litet sådant framsteg är en seger värd att firas, på ett sätt som man kanske inte gör annat än med sin förstfödda när allt är nytt och ovant.

Det är en ljuvlig tid, att ha ett litet barn är alltid ett slags vår där det nya livet spirar i familjen och hennes ungdom, hennes oskrivna blad, gör något med oss i hennes närhet. Vi smittas av hennes blick för vilken allt är nytt, vi påminns om att vi en gång inte ens kunde sitta, än mindre resa oss och gå – att det finns oförlöst potential och utveckling också i oss. Jag tycker att vi med detta tredje barn inte stressats av den nya vardagslogistiken eller att rivalitet om tid och uppmärksamhet uppstått – utan att vi som familj blivit mer kärleksfulla emot varandra. Är det hennes diagnos som tvingar oss att visa större omsorg och att det kommer att prägla även relationerna oss sinsemellan? Jag vet inte, det går ju inte att säga hur det varit om vår tredje dotter fötts med fyrtiosex kromosomer istället för fyrtiosju. Så jag nöjer mig med att glädjas åt det och åt den här tiden i familjen när våra tre barn fortfarande är små allihop.

I början av veckan skickade jag äntligen nästa Alastor-bok, alltså Pierre Louÿs Aphrodite, till tryck. Det har tagit längre tid än beräknat, men sådant måste livet få vara just nu (inte för att vi på Alastor Press gjort oss kända för att hålla våra tidsplaner). Det är alltid en speciell och vagt ångestfylld tomhetskänsla att skicka tryckfilerna. Tänk om man missat alltför många korrekturfel eller något annat blir tokigt? Nu går inte att backa mer.

Men mest ser jag ändå fram emot att få den färdiga boken i händerna. Detta som bara skulle bli ett litet sidoprojekt, en titel som släpptes direkt i Klassikerserien utan större ingrepp. Det slutade med att jag gick igenom, reviderade och utökade översättningen. Drygt elva procent längre blev den i min, ocensurerade version. Det påkostade omslaget i jugendstil kommer att göra den till en juvel bland böcker. Det är en påminnelse om att välja sina projekt noga, ingenting på Alastor görs sådär vid sidan om, med vänsterhanden – även om jag kanske försöker ibland. När jag väl börjat med något kan jag inte vila förrän det är perfekt; all tid som krävs, alla pengar som behövs, måste investeras i boken tills den blir så bra den bara kan bli.

Nu är det dags att kasta sig vidare till nästa bok, göra den färdig. Beta av titel efter titel av dem jag har liggande: varva rollen som översättare, förläggare, redaktör, författare. Sinnet – och hjärtat – vill ta sig an nya, hittills okända äventyr. Eller ja, knappt kända, jag har redan några nya idéer och uppdrag på gång.

Vår. Dörren står på glänt. Snart kommer sommaren och den ställs på vid gavel.

Vid mitt skrivbord