Detta har hänt

Tänk att det gått två år utan att jag skrivit ett endaste ord här. Vad sägs om ett snabbt ”detta har hänt”?

Jag fick min butik. Vi flyttade in hos Omnikvariatet i centrala Uppsala, målade, rev, byggde i omgångar och bokhandeln Chimära samlade såväl påfåglar som sparvar med ett intresse för udda och obskyr litteratur. För dekadens, symbolism, gotisk skräck, för det erotiska och det esoteriska. Jag byggde upp en värld av böcker och utvalda inredningsföremål från mina franska och svenska leverantörer, från loppisar i Belgien, Frankrike och Sverige. På tisdagarna hade jag ett ambitiöst program med inbjudna talare (mest författare, men också forskare och musiker). För första gången i mitt liv hade jag anställda och löneansvar. Det var en fantastisk tid, en fantastisk värld – det kostade mycket, i tid och energi, men det gav så mycket tillbaka. I tio månader hade Chimära öppet. Under den tiden blev det lite mindre Alastor och översättning, men lite lyckades jag ändå ägna mig även åt detta.

Vad hände, undrar läsaren kanske nu? På nyårsafton, där 2024 ringdes ut och kvartsseklet 2025 ringdes in delade jag och maken på en flaska dyr champagne och blev oförsiktiga. Som katolik tror jag ju inte på detta med preventivmedel, och några veckor in på det nya året upptäckte vi att jag var gravid. Det var redan påfrestande för familjen att jag var i butiken så mycket, och med ytterligare ett tredje barn på väg tog vi beslutet att stänga ner helt. Då tänkte jag att vi nog skulle dra igång igen när min föräldraledighet var över – men halvvägs in i graviditeten upptäcktes att barnet jag väntade med all sannolikhet hade Downs syndrom.

Det är sällan man ställs inför en situation där man får tillfälle att verkligen leva som man lär, bevisa att man är beredd att bekräfta ståndpunkter och övertygelser med handling. I det här fallet: ta emot barnet med glädje och tillförsikt. Säga som Maria: må det ske med mig som Du har sagt.

Butiken stängdes första juni 2025. Vi hann precis forsla hem allt och städa innan vi åkte på en månadslång resa till södra Frankrike (min mans 40-årspresent till mig) som vi bokat innan vi visste att det skulle ligga en bebis i magen. Trots att vi åkte i mitten av juni för att slippa alltför höga temperaturer hamnade vi mitt i en värmebölja. Jag var hemskt gravid, kunde varken njuta av ost eller vin, men resan blev ändå ett magiskt familjeminne och det sista stora vi gjorde som en familj på fyra.

Sensommaren präglades av allt tätare kontroller på sjukhuset och tre veckor innan beräknad födsel bestämde mina läkare att bebisen måste ut. Jag blev således igångsatt, det krävdes inga läkemedel, bara några hinnsvepningar och den 6 september föddes vår Beatrice. Hon hade mycket riktigt en extra kromosom och var helt perfekt.

Sedan dess har vi haft sju månader att lära känna varandra och det har varit en lätt och ljus tid. Hon är så full av nyfikenhet och vilja, vår lilla flicka. Så mycket av mina rädslor och fördomar har redan kommit på skam. Hon är så älskad av oss och sina syskon, till sådan glädje för alla de som träffat henne.

Förra helgen döptes hon i familj och vänners närvaro. Jag fällde några tårar under fader Jans predikan: barnen som döps idag (alltså vår Beatrice och en liten pojke som hette Gabriel) kommer aldrig att vara ensamma mer. Oavsett vilka svårigheter och utmaningar de möter kommer de att ha med sig Kristus. Efteråt var alla bjudna hem till oss och det var första gången jag såg min familj – den biologiska och den valda som är stockholmsvännerna – samlade i mitt Uppsalahem. Vår rymliga lägenhet fylldes av skratt och liv och kärlek. Nej, Beatrice kommer inte att gå ensam genom livet. Finns det en större nåd för en förälder till ett barn med särskilda behov?

Vägen framåt är ljusglittrande men okänd – hur mycket stöd kommer lilla B att behöva? Hur ska jag kombinera att vara trebarnsmor och se till att de alla tre får det de behöver av mig med ett kvalificerat litterärt arbete? En rastlöshet har vaknat i mig, den lilla familjevärlden är mig inte nog – jag behöver också språkvärlden. Uppmuntran att ge mig i kast med litteraturen lite mer intensivt kom också för någon månad sedan när jag tilldelades Svenska Akademiens översättarpris för 2026. I datorn ligger en rad halvfärdiga projekt, den kommande tiden kommer att handla om att slutföra dem och hitta nya att ersätta dem med.

Och jag tänker: det ska nog gå att hitta en balans mellan barn och böcker i den här tillvaron också.