Författare: Hillevi

Publicerat den

Onsdag 17 januari

Jag har alltid älskat katter. Verkligen, verkligen älskat katter. Det är en kärlek så grundläggande att den liksom föregår mina första minnen av jagblivande. Den föregår min person och ego. När jag gick ut nian skrev vår klassföreståndare en liten rimmad vers till var och en i klassen. Om mig skrev hon: ”Hillevi sitter uppe hela natten, och skriver utav bara katten.” Redan då var dessa mitt livs två stora kärlekshistorier – katterna och skrivandet – redan så tydliga i konturerna att de var mina främsta attribut. Av alla katter föll jag tidigt för de vackra orientaliska raserna: den maskade siamesen och dess långhåriga släkting balinesen. Senare utvidgades min fäbless till att inbegripa också den helfärgade orientalen i såväl korthårig som långhårig skepnad. Man anade att det var särskilt heliga katter, deras exotiska snedställda och azurblå eller smaragdgröna ögon vittnade om en särskild intelligens, om hemliga mysterier som bara katter är invägda i och vars prästinnor de – siameshonorna – är.

Jag hade inte råd att prenumerera på tidningen Kattliv, men lät som barn ofta min veckopeng bekosta ett lösnummer. I något av dessa nummer läste jag om den produktive deckarförfattaren Jan Mårtenssons, hans huvudperson Johan Kristian Homan och dennes blåmaskade siames Cleo som på något sätt alltid lyckades hjälpa Homan att knäcka fallen han fann sig indragen i. Jag minns ingenting av själva intrigerna, ingenting av innehållet mer än att Homan tyckte om god mat och gärna åt på Operakällaren samt att det ibland bifogades recept i slutet av boken till någon av rätterna som inmundigats under historiens gång. Men det som verkligen gjort intryck på mig, det jag verkligen kommer ihåg från de där böckerna, det var hur Homan tog sin katt på axeln, låste dörren till sin lägenhet och promenerade bort till sin antikvitetshandel i Gamla stan. För mitt unga jag var just den bilden, katten – promenaden genom stan – den egna butiken, oerhört lockande. Sedan dess har drömmen om en butik, i mina tankar alltid en kombinerad bokhandel och inredningsbutik med litteratur och objekt efter min egen smak, återkommit.

Nu är drömmen halvt förverkligad, halvt född. Jag kallar den Chimära, för drömmar är vidunder och den här är så vidunderlig att den knappt känns verklig. Men den finns, och människor – främlingar – hittar till den, tycker om de saker och böcker jag hittat, valt ut, samlat ihop, de beställer dem. Det får tanken att svindla. Som jag önskar att den skulle växa, växa snabbt så att den blir stor och livskraftig. Så att jag kan bygga upp allt jag ser framför mig när jag tillåter mig att drömma om en lokal, samla alla de böcker som kunde rymmas däri. Läsningarna vi skulle ha där, de litterära aftnarna – varför skulle inte också den drömmen kunna bli sann? 2024 har precis börjat, och det är ett år av förväntan och svindel, ett år då kanske allt avgörs.

Publicerat den

Onsdag 10 januari

För ett år sedan satt jag i en trädgård, den var halvt vanvårdad och så mycket älskligare just därför. Smyckad av färgglatt kakel på bänkar, pelare och fontäner där stillastående vatten var grumligt och mörkt grönt av alger och smuts. Jag behövde inte ha kappan, att ta strumpbyxor hade varit ett misstag, jag svettades i mina skor och solen lyste på mitt ansikte.

I Uppsala har de senaste dagarnas lite mildare väder fått den gnistrande snön att falla från trädens grenar och det känns inte längre som att vandra genom ett Narnia när jag korsar skogen för att hämta eller lämna på förskolan. Ändå har jag samma tunna klänning som i Menton, för pälsen håller värmen effektivt. Förra året hann jag inte byta från kappan till den innan vi åkte söderut. Vinter innan, då var jag först gravid och sen nyförlöst – jag använde den knappt. Och året innan dess? Nej, jag använde inte pälsen mycket då heller. Det var en mildare vinter, och jag hade fortfarande en hel del mammakilon efter den första graviditeten. Nu har jag lyckats tappa några av de där kilona, jag kan ha pälsen utan problem. Men jag känner den tydligt över höfterna, höfter som är förändrade av två graviditeter. Det där lilla skavet, den där närvaron, det är medvetenhet om mina barns existens i varje steg.

I vanlig ordning har jag två böcker igång parallellt. En läser jag på papper: för den väljer jag kvalitetslitteratur som lämpar sig för läsning, och som klarar av att läsas sporadiskt. Det vill säga: när jag får en stund över, när barnen och arbetet ger mig en stunds ro. Den andra lyssnar jag på. Det vill säga: när jag förflyttar mig från en punkt till en annan (hämtar på förskola, går med paket till posten etc), när jag gör saker med händerna (diskar, städar etc) och där väljer jag något mer lättsamt som klarar min stundom splittrade uppmärksamhet. Jag lyssnar således mer än jag läser – det är av nödvändighet, en anpassning till livet sådant det ser ut just nu. Att välja en bok blir ingen stor investering, på några dagar eller någon vecka har jag lyssnat klart. Det har gett mig en ny, avslappnad relation till litteraturen som jag tror i grund och botten är av godo.

Boken jag läser just nu är Ett spöke i strupen av Doireann Ní Ghríofa. Jag är nästan halvvägs och tycker hittills mycket om den. Jag märker att jag försöker stjäla små lässtunder för att kunna läsa vidare, i den mån det är möjligt. Jag ska inte sticka under stol med att finns en stor portion igenkänning i min läsning. En skrivande kvinna mitt i småbarnsåren som också översätter, som blir närmast besatt av en dikt från 1700-talet och dess författarinna och försöker överbrygga sekelgapet? Byt 1700-tal mot sekelskifte och det låter kanske som någon ni känner? Men jag var oförberedd på bokens inledning som handlar om en graviditets problematiska slutskede, på skildringen från neonatalavdelningen. Just det, kom jag på mig själv med att tänka samtidigt som halsen blev torr och ögonen brände av tårar som aldrig gråtits ut helt färdigt. Just det, där har ju jag också varit. Jag har också suttit med främmande föräldrar i ett fikarum som tycks ligga bortom tid och rum, på en avdelning där nyfött liv och död möts. Jag har också till slut fått lämna sjukhuset med ett barn som lever och är friskt men med minnet av de där dagarna som en sjal av mörker över axlarna. När jag läste passagen i Ett spöke i strupen insåg jag att det faktiskt gått ganska länge sedan jag tänkte på de där dagarna. Jag fylldes av överväldigande förundran och tacksamhet, det fanns en tid när jag trodde att jag skulle tänka på det jämt och ständigt. Att jag, varje gång jag betraktade min son, skulle se skuggan av hans första dagar i livet. Det hade varit orättvist mot honom, vilken nåd den läkande glömskan är.

Vidare, och lite lättsammare: boken jag lyssnar på just nu är Gruppen av Sigge Eklund. Förutom att vara en insiktsfull skildring av det speciella rus en (kvinnlig?) plötslig viktnedgång kan innebära tänker jag att den är som en mer handlingsdriven Eden av Isabelle Ståhl (med mer Tom Ripley och mindre avförtrollning, typ)? Kanske kan framtida litteraturstudenters C-uppsatser reda ut och göra jämförelsen.

Publicerat den

Tisdag 9 januari

Kära dagbok,

Det har blivit ett nytt år. Det gamla med Menton, sommarens lättja och höstens arbete ligger pressat som en ömtålig torkad blomma mellan minnets bokpärmar. Jag älskar den här tiden på året: när allt är nysnö, ansats och jungfrulighet. 2023 var ett år av förverkligade drömmar: ett halvår vid Medelhavet, skrivande och sedan en liten butik med böcker och inredning. 2024 blir ett år av efterlängtat arbete. Barnen är lite större, jag har lite mer tid att tillbringa vid det här skrivbordet. Min kalender är full av planer: böcker att översätta, böcker att skriva, och jag känner mig uppfylld av en glupsk hunger att försjunka i dem alla. Det här året, det ska vara böcker, böcker, böcker.

Ändå, så svårt det är. Speciellt när det var ett tag sedan, speciellt när man inte har flytet eller vanan inne. Jag klottrar lite här, testar att tänka i skrivna ord och meningar. Försöker värma upp den där oanvända, stela muskeln. I ett annat fönster på datorns skrivbord väntar en halvskriven text, den jag egentligen borde skriva på. Tanken på den får mitt hjärta, men inte mina ord, att sjunga. För varje ny mening skyggar jag, ägnar tjugo minuter åt att fördjupa mig i texter om Albines självmord i Zolas roman Abbé Mourets felsteg – en passage som i bästa fall kommer behandlas i två eller tre meningar i min text som handlar om symbolism och blommor. Jag försöker påminna mig om att det alltid är såhär när jag börjar skriva, att det alltid börjar med vånda och proskratinering innan det plötsligt, som genom ett trollslag, bara rinner till. Så jag tillåter mig att ladda ner hela Zola-romanen och skumma alla rosenrelaterade stycken (och de är många), läsa ännu en analys, tillbaka till romanen (som länge varit en favorit) och nu har lusten väckts ”om jag skulle översätta…” Stirrar en stund på Alastors utgivningsplan, kontrollerar i Libris när den senast översattes till svenska, tar fram en favoritpassage lite på måfå, övertalar mig att jag kanske ska citera den i artikeln och börjar översätta men fastnar snart på en besvärlig meningsbyggnad och återvänder till min egen text. Skriver ”Naturalisten Émile Zola låter  i sin roman Abbé Mourets felsteg” och ”inflytelserik” – men där tar det stopp igen och min uppmärksamhet fladdrar på nytt iväg ”om jag skulle ta och skriva något på Stasimon?”, som vore det den naturligaste sak i världen, jag som inte skrivit där på mer än ett halvår.

Abbé Mourets felsteg är en riktig blomsterfest, ordet ros nämns till exempel nära 150 gånger. Romanen handlar om den unge prästen Serge Mouret som får sin första tjänst som kyrkoherde i en bortglömd liten by ute på landet. Bönderna (och deras frisinnade döttrar) är inte så andligt lagda, om man säger så, och den unge prästen förrättar mässor och predikar med hela sin glödande trosiver för en nästan tom kyrka. Församlingens ointresse bekymrar honom emellertid inte alltför mycket, det tillåter honom att att ägna sig åt egna andliga övningar och kontemplation som riktas i ett slags mystisk devotion till jungfru Maria. Även den här lidelsen beskrivs i blomstertermer, när Mouret sitter med sin rosenkrans beskrivs den som en blomstergirlang: som en girlang av vita rosor, med några av Bebådelsens liljor, Kalvariets blödande blommor, Marie krönings stjärnor.

(Längre paus för att googla bilder på Marie kröning, ett vanligt motiv i den religiösa konsten på medeltiden. Sedan bläddra i några böcker om Renée Vivien för min blomsterartikel och plötsligt var det dags att hämta barnen på förskolan. Pyssla och måla en teckning, hjälpa dottern att klä sig till prinsessa, laga mat, leka lite till i barnrummet, städa undan leksaker, ta på pyjamasar, läsa saga, borsta tänder, natta. Nu är klockan nästan nio och min tanke återvänder till den olycklige abbé Mouret och hans felsteg.)

I romanens andra del har prästen fått ett nervsammanbrott och undsluppit döden med en hårsmån. Hans onkel, läkaren Pascal, skickar den unge mannen till att vårdas av en ateist och dennes brorsdotter Albine som bor på ett nedgånget gods som kallas Le Paradou. Den sextonåriga Albine är ett naturbarn, en blomsterflicka som lever ostörd av världen på den vidsträckta egendomen och dess närmast paradisiska trädgård. Här kan Zola, naturalisten, frossa i blommor och växter. Mouret, som i den här delen av boken konsekvent kallas vid förnamnet Serge, har under sitt nervsammanbrott lägligt nog förlorat minnet. Allt han kommer ihåg är sitt namn. Borta seminariet, borta prästrocken, borta alla löften. Men i sina anteckningar kring romanen skriver Zola: ”Serge är av en kraftlös typ, han är förutbestämd prästämbetet, att bli eunuck, av sitt blod, sitt släkte och fostran.” Naturligtvis förälskar sig Albine och Serge i det vackra Paradou, bland blommorna.

När de till sist skrider från känsla till handling (vilket de gör ute i trädgården som blir närmast en tredje part i kärleksakten) blir de påkomna av en broder Archangias som påminner Mouret om hans löften. Förkrossad över sitt ”felsteg” återvänder Mouret till sin församling. Albine försöker övertala honom att överge den forna banan och leva med henne – han kan inte förmå sig till att göra det. Albine, som genom deras kärleksmöte gått från oskuldsfull flicka till kvinna, vädjar: Och vårt liv tillsammans då, vår lycka, våra barn? För henne är förlusten inte bara förlusten av en älskare, av ett oskyldigt svärmeri. När hon inser att han inte är densamme, att han inte kan ge sig till henne, är det hennes framtid som slocknar, hennes ofödda barn som dör. Till slut är det inte han som lämnar, utan hon som aktivt förvisar honom från deras lustgård: ”‘Gå din väg, gå din väg!’, och sedan gick hon långsamt tillbaka in i Paradou, utan att se sig om. Natten föll, trädgården var nu inget annat än en stor kista av skuggor.”

Precis som den var del av njutningens klimax är trädgården nu aktiv del av Albines självmord. Hon samlar så mycket blommor hon kan och fyller hela sitt sovrum med dem. Hon ordnar ett slags fridfull och vällustig död åt sig själv, la petite mort här intimt förknippad med och simultan med den stora och slutgiltiga. Albine ger sig till blommorna och de till henne, de bär henne som en symfoni, de retar hennes nerver, deras parfym fyller hennes lungor tills sinnesrörelsen och de kvävande vällukterna dödat henne. Den här passagen har jag översatt och bloggat förrut:

”Stilla nu, händerna knäppta över hjärtat, log hon alltjämt, hon lyssnade till vällukterna som viskade i hennes brusande huvud. De spelade för henne en besynnerlig musik av dofter som sakta vaggade henne tills sömns, mycket försiktigt. Först var det ett glatt preludium, barnsligt: hennes händer, som hade tvinnat den doftande grönskan, utdunstade de kramade gräsens fränhet, de återberättade hennes flickäventyr bland Paradous naturtillstånd. Sedan hördes en flöjt, små myskdoftande toner som föll ur violhögen på bordet, vid huvudgärden; och denna flöjt broderade ut sin melodi på den lugna andedräkten, taktfast ackompanjerade av konsolbordets liljor, sjöng hennes kärleks första tjusning, den första bekännelsen, den första kyssen i timmerskogen. Men hon kvävdes mer, lidelsen kom när plötsligt nejlikorna slog ut, med sin peppriga doft, vars bleckblås för ett ögonblick behärskade alla andra. Hon trodde sig klar för den sista dödskampen i bekymrens och vallmons sjukliga sats, som påminde henne om begärens plågor. Och, plötsligt, mildrades allt, hon andades lättare, hon gled in i en större behaglighet, vaggad av lövkojornas fallande skala, saktade ner, drunknade, till en heliotropernas älskliga psalm vars vaniljandedräkt annonserade det annalkande bröllopet. Underblommorna stack här och där in med en försynt drill. Sedan, en tystnad. Rosor gjorde, dröjande, sin entré. Från taket flöt en fjärran körs röster. Det var en stor en, som hon till en början lyssnade till med en lätt rysning. Kören växte i styrka, hon vibrerade snart av de enastående klanger som brast ut omkring henne. Bröllopet var kommet, rosornas fanfarer kungjorde den fruktansvärda stunden. Hon drog, med händerna hårdare och hårdare tryckta mot hjärtat, dånande, döende, efter andan. Hon öppnade munnen, sökte kyssen som skulle kväva henne, när hyacinterna och tuberoserna spred sina dunster, när de svepte in henne i en slutlig utandning, så djup att den överröstade rosornas kör. Albine dog i blommornas sista suck.”

Den här passagen har etsat sig i mitt minne, jag återvänder regelbundet till blomstercrescendot där skönhet och sorg, vällust och död vävs ihop så effektfullt. Det var oundvikligt att jag inte skulle ägna ett par timmar åt den när jag fått anledning att ägna mig åt fin de siècle och blommor.

Som en sista parentes, som fotnot, kan nämnas den lustiga liten tillfällighet att den fastighet i Menton som i verkligheten heter le Clos du Peyronnet och som var en av anledningarna att vi hamnade i Menton (det har jag skrivit om här) i romanen jag upptäckte den i går under namnet Lou Paradou.

Publicerat den

Le Gallienne och försoning i Menton

Igår blev jag klar med första utkastet till min översättning av Richard Le Galliennes kortroman: The Worshipper of the Image. Sista kapitlet översatte jag i olivlunden bland hundraåriga, knotiga träd. Regnet hängde i luften, och i molnskuggan vågade sig myggorna fram och svärmade kring mina bara ben. Jag hade gått ut tidigt, en timme tidigare än när jag går till biblioteket. Biblioteket är annars min bästa arbetsplats här i Menton. I början, innan jag upptäckt det, satt jag på café där jag snart blev ett slags stammis om man med stammis menar att man växlar ett par ord och inte behöver formulera sin beställning utan genast får en cappuccino framställd på ”sitt” bord. Men dels var kaffekoppen en liten men återkommande kostnad, dels hade jag inte ro att sitta timme efter timme utan att köpa något ytterligare. I bibliotekets kostnadsfria tystnad, i läsesalen med sitt höga tak, sina stora fönster och bokhyllor och montrar råder precis det lugn som tillåter mig att sjunka ner i textvärldarna. Nå, igår när jag precis satt punkt fylldes parken av skolbarn som skulle ha något slags friluftsdag och fyllde luften med skratt och sorl och den där speciella energin som små barn i grupp ger ifrån sig.

Jag packade ihop datorn och gick upp till Boulevard de Garavan med utsikt över hela bukten och staden som klättrar ner mot den längs kullarna som en romersk amfiteater. Jag fylldes av något slags ömhet för den här platsen, jag tänkte: älskade lilla stad. Annars har jag och Menton inte varit en stor, himlastormande kärleksaffär. Det har varit en underbar tid, och jag är tacksam för den. Nu går den mot sitt slut, en månad återstår innan vi flyger hem till den svenska sommaren. Vi har sett så mycket skönhet, vi har haft glädjen att ta emot många av våra nära och kära och se platsen genom deras ögon. Våra ögon som blivit stumma för de dramatiska klipporna man möts av i samma stund man stiger av tåget, det blå havet utanför våra fönster, vår trädgård som nu doftar av rosor och jasmin – har genom deras hänförda blickar blivit seende igen. Jag borde skrivit om allt, om alltihop, men ja, det blev inte så. Det har inte funnits utrymme att ta alla intryck och bearbeta dem till text, hela tiden har det lagts till nya tills jag blev som ett översvämmat och mättat kärl: jag samlar stoffet och hoppas att det skall kunna ges form i framtiden. Menton, kanske kommer jag sakna dig när vi farit, kanske kommer minnet av dig vara det ljuvaste. Men jag tänker på om när jag först kom till Lyon och det genast och omedelbart kändes som min plats. Fourvière-basilikan på sin höjd på än gång katedral och Camelot, Tête d’Or-parken där jag promenerade i timmatal bland rosorna och svanarna och lejonen. Lyon, min förlorade lustgård som var hetta och fläckiga kattdjur, som var två olikfärgade floder och svala gränder. Antikvariatet där jag alltid hittade böcker som saknats i min bokhylla vare sig jag visste det eller ej, här går jag i bokhandlar och marknader och hittar ingenting. Varje kväll efter att jag borstat tänderna och sminkat av mig möter jag spegelbildens blick och kan inte låta bli att tänka: jag vill hem.

Snart förlorad för mig är det lättare att försonas med Menton, älskade lilla stad. För att högtidlighålla den fullbordade översättningen ville jag gå till Le Galliennes grav uppe på Trabuquet-kyrkogården. På nätet hade jag hittat numret till den grav där han skulle ligga och under de allt mer regntunga molnen klättrade jag hela vägen upp på höjden. När jag väl kommit upp var det emellertid sol. Ett märkligt, overkligt solljus som lyste upp molnen underifrån. Det var varmt och kvavt, jag blev tvungen att ta av koftan och lägga den i väskan. Så började jag söka efter graven. Det fanns en karta vid ingången, men väl inne fanns mycket få orienteringspunkter, lite på måfå gick jag längs raderna. Till slut kom jag fram till platsen där Le Gallienne måste ha legat men… själv var han inte där. Graven var tom. Eller i alla fall borta. Ingen sten, ingenting, bara jord där gräs börjat växa. Jag hade varit förberedd på detta, på nätet hade det stått att gravplatsen bara var bokad till 2023. Precis som med familjen Waterfield i Clos du Peyronnet hade jag kommit precis för sent. På något sätt kändes det ändå kongenialt att Le Gallienne var borta; boken jag precis översatt handlar mycket om döden, om konstens lockelse och livets förgänglighet. Konstnärens odödlighet, vilken chimär den tycktes vara inför den tomma graven efter en bortglömd författare. På den hade stått: ”A man died. An old man died. An old man died in Menton.”

Besynnerligt berörd gick jag ner från kyrkogården. När jag nått boulevarden kom regnet, till en början försiktigt, sedan allt häftigare. Luften fylldes av en grönfrisk doft av jord och väta. Jag tog på mig koftan igen och började gå hemåt. Egentligen hade jag tänkt gå ner genom Gamla Stan och ta strandpromenaden, men istället tog jag samma väg som jag kommit. I olivlunden höll fröknarna på att samla ihop barnen. När jag kom ner till Avenue Porte de France där vårt hus ligger hade regnet redan börjat mattas av. Jag gick över vägen och såg ut över havet, bort mot lilla stenstranden där vi badade för bara någon dag sedan och lät blicken svepa vidare bort mot den italienska gränsen. Och för ett ögonblick längtade jag inte alls bort, alldeles tillfreds och hemma i ögonblicket.

Publicerat den

I lock my door upon myself

Eftersom jag inte har tillräckligt att göra (obs ironi) har jag bestämt mig för att dra igång en Substack, där jag tänkte lägga upp lite av de texter om dekadens, symbolism och sekelskiftet i allmänhet som jag samlat på mig genom åren. Och jag tänkte göra det på engelska i hopp om att kanske nå en lite större läsekrets. För den som inte är bekant med det sedan tidigare är Substack en tjänst för att skapa ett nyhetsbrev, den som prenumererar får det rakt ner i mejlkorgen, men alla inlägg kan också läsas på hemsidan, lite som en blogg. Det finns dessutom möjlighet att lägga en del av innehållet bakom betalvägg, jag tänker mig att en tredjedel av inläggen på ”I lock my door upon myself” kommer vara gratis och resten blir exklusivt för betalande prenumeranter som också får tillgång till hela arkivet. Jag har redan förberett ett gäng texter, att arbeta med dem är ett roligt sätt att fortbilda sig och på nytt djupdyka i intressanta ämnen. En del av texterna bygger på gamla understreckare och blogginlägg, andra på uppsatser från in studietid och förord till Alastor-böcker – och en del kommer att vara helt nyskrivet, såklart. Den stora utmaningen är att skriva på engelska, men jag hoppas och tror att den ska hålla och vara good enough. Nå, jag hoppas att ni följer med mig på även detta äventyr – oavsett om det är som betalande eller icke-betalande prenumerant – ny text kommer varannan tisdag med start 14/3!

https://ilockmydooruponmyself.substack.com/

Publicerat den

Historien om Menton

Våren 2016 gjorde jag och två vänner en resa till Paris. Vi gick på museer, åt gott och gick naturligtvis också till bokhandeln Shakespeare & Co. Jag hade väl inte tänkt köpa något, utan spara mina pengar och bagagekilon åt franska böcker. Shakespeare & Co säljer huvudsakligen förlagsnya böcker på engelska, men insprängda mellan dessa finns här och var några antikvariska. En rygg fångade mitt intresse när jag gick ännu en planlös runda i väntan på att vännerna skulle bli klara, efternamnet Waugh var bekant (författaren Evelyn Waugh skrev som bekant den underbara romanen Brideshead revisited/ En förlorad värld som också blivit tv-serie) men förnamnet Alec var nytt. Det visade sig att han var den mer kände Evelyns storebror och även han romanförfattare. Det har var emellertid ingen roman utan en reseskildring med den idag lite politiskt inkorrekta titeln The Coloured Contries.

Jag ville genast ha den, och en bidragande orsak, ja, kanske rentav den främsta orsaken, var ett stort exlibris klistrat på insidan av pärmen. Det föreställde en klippa, kanske vid ett hav, med en lång, slingrande väg som ledde upp till ett slott. (Jag har inte med mig boken hit till Menton, så jag kan inte kontrollera bilden, men såhär minns jag den.) Det är en dramatisk bild, en illustration ur en gotisk skräckroman. Jag blev genast nyfiken på Barbara Waterfield, hur hade den engelska eller amerikanska hamnat i Frankrike, vem var hon, vad var hennes historia? Ett ex libris vittnar om ett litteraturintresse, en boksamling, varför hade den skingrats och Alec Waughs reseskildring hamnat i Paris?

Väl hemma i Stockholm lämnade detta ex libris ingen ro, jag ville veta mer. Efter lite efterforskningar på internet hade jag snart hittat en Barbara Waterfield, hon var gift med en Derrick Waterfield och intressant nog hade hon bott i Frankrike, dock inte i Paris. 1903 köpte paret Waterfield fastighet på ett halvt hektar i kvarteret Garavan här i Menton. Kring den vackra Belle Époque-villen från 1896 började de anlägga en exotisk trädgård: Jardin du Clos du Peyronnet. Men jag kunde fortfarande inte vara säker på att det verkligen var ”min” Barbara. Menton är ändå en bit från Paris.

Det visade sig att Barbara och Derricks barnbarn, Giles Waterfield, skrivit en roman om deras liv. Boken, The long afternoon, börjar med att de kommer till Rivieran och det vackra huset. Jag beställde boken på Amazon och slukade den. Och mycket riktigt, i romanen beskrivs faktiskt Barbara Waterfields ex libris. Mysteriet var löst! Men vilket livsöde. Låt mig citera en bit ur Giles Waterfields dödsruna i The Guardian (han gick tyvärr bort i november 2016, bara 67 år gammal):

”He had a subtle understanding of character, shown most movingly in The Long Afternoon (2000), which fictionalises the tragedy of his grandparents. They belonged to the British community in Menton on the Cote d’Azur at the beginning of the 20th century, where they created a beautiful garden, the Clos du Peyronnet, which still belongs to Giles’s brother, William. The rich grandmother was “delicate”, and gradually stopped her talented husband working or doing anything at all. Years passed in a more and more pointless and cocooned existence, until the outbreak of the second world war. They moved west to Pau, but had lost any capacity to face the challenges of the outside world, and after dinner one evening they killed themselves.”

Sedan jag läst boken, och kommit familjen nära genom att ha en av Barbaras böcker i min ägo, som ett slags talisman, utvecklade jag en besatthet av Menton. Huset – och trädgården – hade förblivit i familjen Waterfields ägo. Barbaras och Derrick hade två söner varav den ene, Humphrey, tog över Clos du Peyronnet och återställde huset och trädgården som varit i dåligt skick när han kunde återvända 1946. Han var konstnär utbildad vid Ruskin School i Oxford och i England känd för sitt landskapsmåleri. Huset och trädgården förvaltades sedan av Giles bror William, trädgårdsmästare, botanist och drömmare.

Tyvärr gick William Waterfield bort den 21 januari 2021, så länge han levde gick det att besöka trädgården genom att boka en privat visning. Det hade varit roligt att få träffa en av ur familjen Waterfield och berätta om boken som kom i min väg av en slump, men som jag genast misstänkte bar på en historia. Hur denna historias miljö, Menton, etsades in i mig och blev en del av min personliga – vad ska man kalla det – mytologi? En av dessa glittrande platser som man ännu inte besökt men som man har en levande relation till, som man drömmer om, som utverkar en obeskrivlig lockelse.

När vi bestämde oss för att tillbringa en del av föräldraledigheten utomlands, vid ett hav i värmen, fanns det därför inget annat alternativ än Menton. Det fanns rationella skäl också: att jag kan språket och kulturen, att mitt arbete (såväl skrivande som översättning) gagnas av att befinna sig i en fransk språkmiljö, att man ändå har nära till det älskade Italien – men det egentliga, det sanna, är alltså detta. Jag mindes inte exakt var Clos du Peyronnet låg när vi sökte boende, och det var av en slump som vi hamnade i det här huset med gröna fönsterluckor. När vi sökte lägenhet eller hus på Airbnb och Blocket hade vi kontakt med flera olika hyresvärdar, min make blandade ihop dem och skickade ett meddelande med förslag på hyra till vår hyresvärdinna i tron att det var en av de andra, förslaget var betydligt lägre än den angivna hyran och vi hade kanske inte varit fullt så skamlösa om vi vetat. Jag var dessutom tveksam till lägenheten utifrån bilderna, i vårt sökande hade jag redan ratat den men min make ändå återinfört den som en möjlighet. Hyresvärdinnan godtog budet och så blev det, genom tillfälligheternas spel, den här lägenheten som blev vår tillflyktsort under Menton-vistelsen.

Inför resan hit läste min make också The long afternoon, och han blev lika engagerad som jag att få se Clos du Peyronnet i verkligheten. Vi har letat efter det ett par gånger redan, men på internet anges flera olika adresser. Vi har gått upp och ner för en aveny, gissat, pekat, funderat – men ingenting kändes rätt. Igår hittade vi det till slut, och det ligger på fem minuters promenad från vår lägenhet.

Grindarna stod öppna, så trots att det är en privat egendom gick vi in. Vi kunde inte gå runt i trädgården, såklart, men fick se själva huset. Det var en lite högtidlig stund. Jag kände mig starkt berörd av att vara på plats. Huset var precis som jag föreställt mig. Jag stod på grusgången framför det och såg upp på fönstrens bågvalv, den säregna runda balkongen där Barbara Waterfield brukade stå och hälsa på ankommande gäster. Så var jag här till slut, äntligen. Vägen på mitt exlibris hade vindlande och krokig tagit mig till en plats där ett hus väntat på mig längst ut, i Frankrikes periferi, på gränsen mellan två länder, mellan hav och berg, mellan dikt och verklighet.

Publicerat den

Snäckan // Längta hem

Jag har alltid tänkt, en dag kommer jag att ha ett hem och det kommer vara fullt av vackra saker.

När jag stod på marknaden och såg på snäckorna kunde jag göra det alldeles lugnt, jag behöver inte köpa den här snäckan just nu, den kostar 500€, det kommer vara omöjligt att frakta hem den. Men en dag kommer jag ha ett hem, och det kommer finnas en snäcka och många andra förunderliga ting.

Man är bara en liten flicka som vill ha många fina saker. Man vill fylla sitt bokmärkesalbum med melankoliska änglar och kattungar med glitter på. Man vill ha en stor snäcka, ett uppläggningsfat, en första utgåva av en symbolistisk diktsamling, en bronsstaty av en ung kvinna som tar på sig ett halsband, ett krucifix av pärlemo.

Vissheten om att den dagen skall komma har gjort alla år med Ikea-möbler och loppisfynd och pocketböcker uthärdliga – alla åren i hem som bara var tillfälliga, ibland knappt mer än en uppackad resväska – men nu undrar jag om tiden inte rinner mig ur händerna? Jag är snart fyrtio, det finns inget hem att ställa snäckan i, det finns ingen snäcka. Det är så att man skulle kunna gråta.

Häromdagen, på väg hem från skrivpasset på biblioteket, fick jag syn på mig själv. Jag såg: elegant klädd, vuxen, på väg hem till sin lilla familj efter att ha skrivit på romanen, i en liten stad vid havet på kontinenten, ett hem med höga fönster i ett 1800-talshus, frihet. Det var livet jag drömt om för mig själv. Jag fylldes av en sällsam glädje, som om detta var en gåva till alla mina forna jag som längtat, som rusat, mot just denna punkt. Och samtidigt, samtidigt finns kvällar här i Menton när jag överväldigas av hemlängtan. Hem till sammanhangen, till vänner och till vardag med arbete och förskola. Idag-jaget är ett annat, det vill stå still, det vill känna tunna rötter leta sig ner i marken. Det vill besvärja sin inre oro och hemlöshet med noggrant utvalda föremål som är till dess glädje och behag.

Man förändras, och jag är trött på att leva mellan parenteser. Trött på att inte kunna börja bygga på riktigt eftersom det ändå bara är temporärt. Jag ligger i sängen och tittar på tapeter, men jag har inga väggar att sätta dem på. Jag föreställer mig bokhyllan som står mot tapeten i detta märkligt utdragna och diffusa rum; jag ordnar mina böcker, jag placerar snäckor och andra talismaner i mellanrummen. Jag vill hem, jag vill hem.

Dessa kvällars längtan är inte ”hem”, utan efter ”ett hem”.

Publicerat den

Vit heliotrop // Att försöka göra guld

Nu är det verkligen upploppet. Det återstår två korta kapitel och sen är boken… färdig? Ja, det är den ju såklart inte, när man satt den sista punkten väntar ju en tämligen lång redigeringsprocess. Men det är ändå något speciellt med att ha skrivit en början, en mitt och ett slut, att öppna upp processen och låta andra läsa.

Den här romanen, som jag hoppas ska bli den andra i min bibliografi, började jag skriva hösten 2013. Jag var nygift, bodde i Uppsala och kom en ganska bra bit på vägen. Sen kom jag av mig och tog inte upp romanen igen förrän hösten 2015 när jag tillbringade en månad på Mallorca med ett par vänner. Jag översatte Paulina 1880 på dagarna och på kvällarna/nätterna skrev jag på romanen. Efter dessa två intensiva skrivpass trodde jag mig ha skrivit ungefär 2/3, nu vet jag att det snarare var en fjärdedel 2013 och ytterligare en fjärdedel 2015 – texten blev längre än jag initialt tänkt mig. Vad jag skrivit dessa två första månader i Menton är med andra ord romanens andra hälft. Ett arbete som ändå gått förhållandevis lätt – men sen hade jag en ganska god synopsis klar, det handlade mest om att skriva ut det jag redan tänkt ut samt läsa in mig på diverse miljöer.

Vit heliotrop handlar om en ung kvinna i 1890-talets Paris som överkommer sin psykiska ohälsa – hon lider av vad vi idag nog skulle kalla bipolär sjukdom eller manodepression – genom att bli ett erotiskt subjekt. I romanens första hälft ligger tyngdpunkten på depression och maniska skov, i den andra på det erotiska uppvaknandet. Intrigen har under skrivandet gång skiftat ganska mycket, det är inte så konstigt för den är för mig av underordnad betydelse. När jag började skriva den här texten var det som ett slags gåva till mig själv. Jag hade precis skrivit klart en annan Paris-roman som jag försökt anpassa efter samtidens normer. Den utspelade sig i nutid och handlade om en lite vilsen kvinna som kommer till Paris och blir tillsammans med en fotograf. Genom en rad korta kapitel, nästan mini-noveller, fick man följa deras kärlekshistoria i uppbruten kronologi. Den blev sedermera gruvligt refuserad och då tänkte jag väl att jag kanske aldrig skulle komma att passera nålsögat och bli publicerad författare. Lusten, behovet, att skriva brann fortfarande i mig – så jag bestämde mig för att skriva för min egen skull. Den enda principen som skulle vägleda mig i den nya texten var att nedlägga i den ALLT jag tycker om. Jag skulle frossa i 1800-talet, fylla sida upp och sida ner med interiörerna, med figurerna, med kläderna, med litteraturen, med städerna som jag älskar. Jag skulle inte hålla tillbaka språket det minsta. Resultatet blev en stil som är lite pratigare och liksom lättsammare än min debut Messalina – och samtidigt än mer ornamenterad, men (tänker jag mig) med en glimt i ögat. Jag tänker att den som hade lite svårt för Messalina kommer att ha lättare att ta till sig Vit heliotrop, och samtidigt att den som älskade Messalina också kommer att älska Vit heliotrop!

Den senaste tiden har jag lyssnat på Strindbergs Inferno som jag inte hade läst tidigare. Vilket geni han är ändå, Strindberg! och vilket asshole! Nå, jag tänkte ändå på hur ofta namnkunniga författare eller vetenskapsmän liksom snöar in på ett stickspår som de – kortvarigt eller permanent – betraktar som sitt huvudsakliga bidrag till mänskligheten när det egentligen tar tid i anspråk från det verkligt betydelsefulla. Strindberg som tar sig för att göra guld, Newtons ockultism, etcetera etcetera. Ibland undrar jag om romanskrivandet är min alkemi, dvs jag behandlar det som mitt stora kall här i livet, men egentligen är insats som förmedlare av dekadensklassiker till svenska språket mer betydelsefullt. Nå, jag kan inte riktigt bestämma mig för om nyckeln till ett fruktsamt arbete och någon form av själslig balans är att inte ta sig på för stort allvar, eller motsatsen: just att ta sig på alldeles för stort allvar? Vit heliotrop: bagatell eller magnum opus? Je ne sais pas. Ädelmetall eller kattguld. Åh, bara det glittrar, spelar det då någon roll?

Publicerat den

Vackert väder och Mardrömmar

Vädret har slagit om. Det är som svensk försommar, solen lyser och lyser, milda vindar. Jag önskar jag kunde kasta mig ut i det vackra vädret, men har smittats av min dotters förkylning. Det är andra dagen jag stannat hemma, men idag gick det i alla fall att skriva lite på förmiddagen. Nu sover min dotter och min man har gått till stranden med vår son för att jag ska få vila lite. Alltså ligger jag på soffan, solen faller in genom de höga fönstren, i min nya sidenpyjamas som jag fick i Alla hjärtans dag-present och ströläser lite. Tillvaron är inte allt för tung trots nästäppa och hosta.

Hemma i Sverige har samlingen med skräcknoveller av Guy de Maupassant som jag översatt för Hastur förlag kommit från tryckeriet och redan skickats ut till prenumeranter. Maupassant var ett av de första författarskapen jag upptäckte i det lilla antikvariatet vid floden i Uddevalla där jag gick gymnasiet. Hans noveller var enkla att ta till sig, men bjöd på en psykologisk skärpa och en pessimistisk livssyn som genast förförde mitt tonårssinne. Att översätta dem i vuxen ålder var att erövra ett språk jag känt sedan ungdomen; det gick helt sömlöst, jag översatte i en rasande takt. Hastur Förlag lät mig mycket generöst fritt välja bland Maupassants skräcknoveller och välja ut mina favoriter – allt från regelrätt gotisk kyrkogårdsromantik till mer psykologiserade vansinnesskildringar (det är de senare som är läskiga på riktigt). Min absoluta favorit är såklart en av de mer erotiskt laddade novellerna om en vacker hårfläta som blir en herres fetisch … Utöver översättning, noter och små kommentarer fick jag dessutom fria händer att skriva förord: det blev vansinnigt långt, ett slags liten novell i sig som berättar Maupassants märkliga och tragiska levnadsöde. Det var roligt att få göra en så generös utgåva, full av extramaterial och små påskägg, att inte behöva hålla tillbaka alls. Jag hoppas att den här utgivningen får fler Maupassant att hitta till några nya läsare, och gamla läsare att hitta till hans fantastik. Alla mina böcker och översättningar är passionsprojekt, men det här ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Bäst gör man i att beställa den direkt från förlaget här.

Publicerat den

Utflykterna

Det är sent på söndagskvällen, och egentligen borde jag gå och lägga mig. Men jag sov lite i eftermiddags – efter att jag och min son varit i kyrkan och vi sedan ätit lunch hemma – och finns det något värre än att lägga sig och sedan inte somna utan bara ligga och vrida och vända sig tills sömnen till slut äntligen inträder?

Det är söndag, och fem veckor sedan vi anlände. Tiden flyger verkligen, den här vistelsen kommer vara över på ett ögonblick. Den här veckan har vi inte heller gjort någon utflykt, det var ju den där inställda resan till Aix-les-Bains, det förhållandevis kalla (runt tio grader) och blåsiga vädret samt att make och dotter blivit förkylda nu i helgen. Annars har vi som målsättning att göra en hel- eller i alla fall halvdagstur i veckan så att vi också upplever mer än vardagen i Menton.

Förra lördagen åkte vi till Èze. Jag är glad att vi gjorde det nu, och inte väntade längre in på säsongen. Den lilla medeltidsbyn ligger högt upp i bergen, och är själv vindlande gränder, trappor, smala stenbelagda gator. Högt upp, i slottsruinerna, ligger en fullkomligt makalös tropisk trädgård full av kaktusar. (Vi hade, kanske lite strängt, varnat vår son för att kaktusarna sticks och att man inte skall röra vid dem, vilket inpräntat en måhända något överdriven respekt för dessa växter. Till en början var han orolig för att kaktusarna skulle ”ta honom”, men accepterade när jag förklarade att det inte alls var någon fara att gå nära dem, de kan inte röra sig , älskling, det är bara vi som inte ska ta på dem för då kan man sticka sig.) Redan nu, i den absoluta lågsäsongen, var det inte helt lätt att mötas på de smala stigarna och i trapporna – speciellt inte med två små barn. I långa stunder var vi dessutom helt ensamma och kunde ta in landskapet obehindrat. Nackdelen var att inga restauranger öppnat ännu. Men det var lika mysigt, om inte mysigare, att köpa picknick i snabbköpet och sätta sig på en låg mur med jordgubbar, croissanter, tabouleh, oliver, ost och lite vin. Nästa vecka tänker jag att vi ska åka till Sanremo om hälsa och väder tillåter.

Kanske får man räkna veckans utflykt som besöket på citronfestivalens första dag? Vi gick i och för sig inte ens bort till själva festivalområdet, utan titta på marknaderna som passat på att slå upp sina stånd i samband med den. Roligast var antikmarknaden som väckte ett svårt habegär i mig. Mest intresserad blev jag av ett par antika fjärilar i glaskupor att hänga på väggen. De såg bleka och sköra ut av ålder, konstföremål precis på gränsen mellan äckel och skönhet. Till slut blev det enda vi köpte en snäcka som vår son valde ut. När man sätter den mot örat hör man havet, jag sade att snäckan bott i havet och bär minnet av det inom sig, så att vi kan höra det nu. Stor fascination, det magiska bruset, ett sätt att också när allt detta är över bära med sig minnet av Menton och höra vågornas brus på en tråkig Upplandsslätt.