Kategori: Arbetet

Publicerat den

”Är inte barndomen alltid ett förlorat paradis?”

Vi närmar oss mitten av maj och med våren ankomst och soliga dagar har det också fallit sig så att jag har två förord som behöver skrivas. Men ack vad ringrostig jag är! Läsa in sig på ett författarskap och ett verk, tänka tankar om dessa, formulera dem, få dem att haka i varandra till begripliga resonemang som stämmer både innehållsmässigt och grammatiskt och som dessutom kanske till och med är entusiasmerande och medryckande att läsa … hur gjorde man det nu igen?

Det här är den del av min verksamhet som alltid gått trögast – artiklar, essäer, förord, föredrag, allt där jag ska formulera mig om ett ämne. Det tar oerhört lång tid innan jag kommer igång och när jag väl gör det, innan jag kommer in i skrivandet, har jag till en början som ett ångestsus i öronen. Sen släpper det oftast, men om jag inte lyckas skriva hela texten i en sittning (vilket man sällan gör) så är det precis lika jobbigt nästa gång jag ska sätta mig med den igen.

Nå, båda dessa böcker hat ordet ”trädgård” i titeln, i övrigt är det två helt olika verk som skiljer sig till form och temperament. Det ena är en samling korta essäer, betraktelser över vitt skilda ting (bilkörning, fäktning, krysantemum och en liten hunds bortgång är bara några av ämnena) som fogats samman till en väldoftande bukett. Den andra är en mycket anglosaxisk och mycket melankolisk kortroman där trädgården snarare kan sägas symbolisera den oskuldsfulla barndomens förlorade Eden.

Är inte barndomen alltid ett förlorat paradis? Står det inte så hos Proust någonstans? Hellre den synen på de första levnadsåren än den som – om inte dominerar, så i alla fall existerar – idag i psykologins och Freuds efterföljd och tycks mena att den är ett slags sinnets Golgata-vandring där den unga individen åsamkas en rad trauman som han sedan – mer eller mindre medvetet – kommer ägna resten av sitt vuxna liva att bearbeta. Barndomen som en samling aldrig helt läkta sår?

På tal om barn och barndom har min väninna S startat en podd om just ”barn och oss som har dem” tillsammans med två andra mammor: Däggdjur. Det finns tre avsnitt ute (jag har inte lyssnat på det sista än) alla som har ett barn, eller som har en mamma, eller som lever med ett barn eller en mamma kommer ha behållning av podden, tror jag. Rappt och roligt tar de sig an olika aspekter av familjelivet anno 2026. Jag är naturligtvis jävig, men är 100% säker på att jag hade lyssnat även om jag inte känt dem personligen. (Man hittar podden på Spotify och där poddar vanligtvis finns.)

Målningen som illustrerar det här inlägget heter förresten ”Fragrance” och är gjord av den belgiske symbolisten Léon Frédéric.

Publicerat den

Detta har hänt

Tänk att det gått två år utan att jag skrivit ett endaste ord här. Vad sägs om ett snabbt ”detta har hänt”?

Jag fick min butik. Vi flyttade in hos Omnikvariatet i centrala Uppsala, målade, rev, byggde i omgångar och bokhandeln Chimära samlade såväl påfåglar som sparvar med ett intresse för udda och obskyr litteratur. För dekadens, symbolism, gotisk skräck, för det erotiska och det esoteriska. Jag byggde upp en värld av böcker och utvalda inredningsföremål från mina franska och svenska leverantörer, från loppisar i Belgien, Frankrike och Sverige. På tisdagarna hade jag ett ambitiöst program med inbjudna talare (mest författare, men också forskare och musiker). För första gången i mitt liv hade jag anställda och löneansvar. Det var en fantastisk tid, en fantastisk värld – det kostade mycket, i tid och energi, men det gav så mycket tillbaka. I tio månader hade Chimära öppet. Under den tiden blev det lite mindre Alastor och översättning, men lite lyckades jag ändå ägna mig även åt detta.

Chimäras fysiska bokhandel var som en dröm

Vad hände, undrar läsaren kanske nu? På nyårsafton, där 2024 ringdes ut och kvartsseklet 2025 ringdes in delade jag och maken på en flaska dyr champagne och blev oförsiktiga. Som katolik tror jag ju inte på detta med preventivmedel, och några veckor in på det nya året upptäckte vi att jag var gravid. Det var redan påfrestande för familjen att jag var i butiken så mycket, och med ytterligare ett tredje barn på väg tog vi beslutet att stänga ner helt. Då tänkte jag att vi nog skulle dra igång igen när min föräldraledighet var över – men halvvägs in i graviditeten upptäcktes att barnet jag väntade med all sannolikhet hade Downs syndrom.

Det är sällan man ställs inför en situation där man får tillfälle att verkligen leva som man lär, bevisa att man är beredd att bekräfta ståndpunkter och övertygelser med handling. I det här fallet: ta emot barnet med glädje och tillförsikt. Säga som Maria: må det ske med mig som Du har sagt.

Butiken stängdes första juni 2025. Vi hann precis forsla hem allt och städa innan vi åkte på en månadslång resa till södra Frankrike (min mans 40-årspresent till mig) som vi bokat innan vi visste att det skulle ligga en bebis i magen. Trots att vi åkte i mitten av juni för att slippa alltför höga temperaturer hamnade vi mitt i en värmebölja. Jag var hemskt gravid, kunde varken njuta av ost eller vin, men resan blev ändå ett magiskt familjeminne och det sista stora vi gjorde som en familj på fyra.

Tjock i Provence

Sensommaren präglades av allt tätare kontroller på sjukhuset och tre veckor innan beräknad födsel bestämde mina läkare att bebisen måste ut. Jag blev således igångsatt, det krävdes inga läkemedel, bara några hinnsvepningar och den 6 september föddes vår Beatrice. Hon hade mycket riktigt en extra kromosom och var helt perfekt.

Sedan dess har vi haft sju månader att lära känna varandra och det har varit en lätt och ljus tid. Hon är så full av nyfikenhet och vilja, vår lilla flicka. Så mycket av mina rädslor och fördomar har redan kommit på skam. Hon är så älskad av oss och sina syskon, till sådan glädje för alla de som träffat henne.

Förra helgen döptes hon i familj och vänners närvaro. Jag fällde några tårar under fader Jans predikan: barnen som döps idag (alltså vår Beatrice och en liten pojke som hette Gabriel) kommer aldrig att vara ensamma mer. Oavsett vilka svårigheter och utmaningar de möter kommer de att ha med sig Kristus. Efteråt var alla bjudna hem till oss och det var första gången jag såg min familj – den biologiska och den valda som är stockholmsvännerna – samlade i mitt Uppsalahem. Vår rymliga lägenhet fylldes av skratt och liv och kärlek. Nej, Beatrice kommer inte att gå ensam genom livet. Finns det en större nåd för en förälder till ett barn med särskilda behov?

Vägen framåt är ljusglittrande men okänd – hur mycket stöd kommer lilla B att behöva? Hur ska jag kombinera att vara trebarnsmor och se till att de alla tre får det de behöver av mig med ett kvalificerat litterärt arbete? En rastlöshet har vaknat i mig, den lilla familjevärlden är mig inte nog – jag behöver också språkvärlden. Uppmuntran att ge mig i kast med litteraturen lite mer intensivt kom också för någon månad sedan när jag tilldelades Svenska Akademiens översättarpris för 2026. I datorn ligger en rad halvfärdiga projekt, den kommande tiden kommer att handla om att slutföra dem och hitta nya att ersätta dem med.

Och jag tänker: det ska nog gå att hitta en balans mellan barn och böcker i den här tillvaron också.

Den här gjorde jag klart idag. På måndag går den till tryck!

Publicerat den

Le Gallienne och försoning i Menton

Igår blev jag klar med första utkastet till min översättning av Richard Le Galliennes kortroman: The Worshipper of the Image. Sista kapitlet översatte jag i olivlunden bland hundraåriga, knotiga träd. Regnet hängde i luften, och i molnskuggan vågade sig myggorna fram och svärmade kring mina bara ben. Jag hade gått ut tidigt, en timme tidigare än när jag går till biblioteket. Biblioteket är annars min bästa arbetsplats här i Menton. I början, innan jag upptäckt det, satt jag på café där jag snart blev ett slags stammis om man med stammis menar att man växlar ett par ord och inte behöver formulera sin beställning utan genast får en cappuccino framställd på ”sitt” bord. Men dels var kaffekoppen en liten men återkommande kostnad, dels hade jag inte ro att sitta timme efter timme utan att köpa något ytterligare. I bibliotekets kostnadsfria tystnad, i läsesalen med sitt höga tak, sina stora fönster och bokhyllor och montrar råder precis det lugn som tillåter mig att sjunka ner i textvärldarna. Nå, igår när jag precis satt punkt fylldes parken av skolbarn som skulle ha något slags friluftsdag och fyllde luften med skratt och sorl och den där speciella energin som små barn i grupp ger ifrån sig.

Jag packade ihop datorn och gick upp till Boulevard de Garavan med utsikt över hela bukten och staden som klättrar ner mot den längs kullarna som en romersk amfiteater. Jag fylldes av något slags ömhet för den här platsen, jag tänkte: älskade lilla stad. Annars har jag och Menton inte varit en stor, himlastormande kärleksaffär. Det har varit en underbar tid, och jag är tacksam för den. Nu går den mot sitt slut, en månad återstår innan vi flyger hem till den svenska sommaren. Vi har sett så mycket skönhet, vi har haft glädjen att ta emot många av våra nära och kära och se platsen genom deras ögon. Våra ögon som blivit stumma för de dramatiska klipporna man möts av i samma stund man stiger av tåget, det blå havet utanför våra fönster, vår trädgård som nu doftar av rosor och jasmin – har genom deras hänförda blickar blivit seende igen. Jag borde skrivit om allt, om alltihop, men ja, det blev inte så. Det har inte funnits utrymme att ta alla intryck och bearbeta dem till text, hela tiden har det lagts till nya tills jag blev som ett översvämmat och mättat kärl: jag samlar stoffet och hoppas att det skall kunna ges form i framtiden. Menton, kanske kommer jag sakna dig när vi farit, kanske kommer minnet av dig vara det ljuvaste. Men jag tänker på om när jag först kom till Lyon och det genast och omedelbart kändes som min plats. Fourvière-basilikan på sin höjd på än gång katedral och Camelot, Tête d’Or-parken där jag promenerade i timmatal bland rosorna och svanarna och lejonen. Lyon, min förlorade lustgård som var hetta och fläckiga kattdjur, som var två olikfärgade floder och svala gränder. Antikvariatet där jag alltid hittade böcker som saknats i min bokhylla vare sig jag visste det eller ej, här går jag i bokhandlar och marknader och hittar ingenting. Varje kväll efter att jag borstat tänderna och sminkat av mig möter jag spegelbildens blick och kan inte låta bli att tänka: jag vill hem.

Snart förlorad för mig är det lättare att försonas med Menton, älskade lilla stad. För att högtidlighålla den fullbordade översättningen ville jag gå till Le Galliennes grav uppe på Trabuquet-kyrkogården. På nätet hade jag hittat numret till den grav där han skulle ligga och under de allt mer regntunga molnen klättrade jag hela vägen upp på höjden. När jag väl kommit upp var det emellertid sol. Ett märkligt, overkligt solljus som lyste upp molnen underifrån. Det var varmt och kvavt, jag blev tvungen att ta av koftan och lägga den i väskan. Så började jag söka efter graven. Det fanns en karta vid ingången, men väl inne fanns mycket få orienteringspunkter, lite på måfå gick jag längs raderna. Till slut kom jag fram till platsen där Le Gallienne måste ha legat men… själv var han inte där. Graven var tom. Eller i alla fall borta. Ingen sten, ingenting, bara jord där gräs börjat växa. Jag hade varit förberedd på detta, på nätet hade det stått att gravplatsen bara var bokad till 2023. Precis som med familjen Waterfield i Clos du Peyronnet hade jag kommit precis för sent. På något sätt kändes det ändå kongenialt att Le Gallienne var borta; boken jag precis översatt handlar mycket om döden, om konstens lockelse och livets förgänglighet. Konstnärens odödlighet, vilken chimär den tycktes vara inför den tomma graven efter en bortglömd författare. På den hade stått: ”A man died. An old man died. An old man died in Menton.”

Besynnerligt berörd gick jag ner från kyrkogården. När jag nått boulevarden kom regnet, till en början försiktigt, sedan allt häftigare. Luften fylldes av en grönfrisk doft av jord och väta. Jag tog på mig koftan igen och började gå hemåt. Egentligen hade jag tänkt gå ner genom Gamla Stan och ta strandpromenaden, men istället tog jag samma väg som jag kommit. I olivlunden höll fröknarna på att samla ihop barnen. När jag kom ner till Avenue Porte de France där vårt hus ligger hade regnet redan börjat mattas av. Jag gick över vägen och såg ut över havet, bort mot lilla stenstranden där vi badade för bara någon dag sedan och lät blicken svepa vidare bort mot den italienska gränsen. Och för ett ögonblick längtade jag inte alls bort, alldeles tillfreds och hemma i ögonblicket.

Publicerat den

I lock my door upon myself

Eftersom jag inte har tillräckligt att göra (obs ironi) har jag bestämt mig för att dra igång en Substack, där jag tänkte lägga upp lite av de texter om dekadens, symbolism och sekelskiftet i allmänhet som jag samlat på mig genom åren. Och jag tänkte göra det på engelska i hopp om att kanske nå en lite större läsekrets. För den som inte är bekant med det sedan tidigare är Substack en tjänst för att skapa ett nyhetsbrev, den som prenumererar får det rakt ner i mejlkorgen, men alla inlägg kan också läsas på hemsidan, lite som en blogg. Det finns dessutom möjlighet att lägga en del av innehållet bakom betalvägg, jag tänker mig att en tredjedel av inläggen på ”I lock my door upon myself” kommer vara gratis och resten blir exklusivt för betalande prenumeranter som också får tillgång till hela arkivet. Jag har redan förberett ett gäng texter, att arbeta med dem är ett roligt sätt att fortbilda sig och på nytt djupdyka i intressanta ämnen. En del av texterna bygger på gamla understreckare och blogginlägg, andra på uppsatser från in studietid och förord till Alastor-böcker – och en del kommer att vara helt nyskrivet, såklart. Den stora utmaningen är att skriva på engelska, men jag hoppas och tror att den ska hålla och vara good enough. Nå, jag hoppas att ni följer med mig på även detta äventyr – oavsett om det är som betalande eller icke-betalande prenumerant – ny text kommer varannan tisdag med start 14/3!

https://ilockmydooruponmyself.substack.com/

Publicerat den

Vit heliotrop // Att försöka göra guld

Nu är det verkligen upploppet. Det återstår två korta kapitel och sen är boken… färdig? Ja, det är den ju såklart inte, när man satt den sista punkten väntar ju en tämligen lång redigeringsprocess. Men det är ändå något speciellt med att ha skrivit en början, en mitt och ett slut, att öppna upp processen och låta andra läsa.

Den här romanen, som jag hoppas ska bli den andra i min bibliografi, började jag skriva hösten 2013. Jag var nygift, bodde i Uppsala och kom en ganska bra bit på vägen. Sen kom jag av mig och tog inte upp romanen igen förrän hösten 2015 när jag tillbringade en månad på Mallorca med ett par vänner. Jag översatte Paulina 1880 på dagarna och på kvällarna/nätterna skrev jag på romanen. Efter dessa två intensiva skrivpass trodde jag mig ha skrivit ungefär 2/3, nu vet jag att det snarare var en fjärdedel 2013 och ytterligare en fjärdedel 2015 – texten blev längre än jag initialt tänkt mig. Vad jag skrivit dessa två första månader i Menton är med andra ord romanens andra hälft. Ett arbete som ändå gått förhållandevis lätt – men sen hade jag en ganska god synopsis klar, det handlade mest om att skriva ut det jag redan tänkt ut samt läsa in mig på diverse miljöer.

Vit heliotrop handlar om en ung kvinna i 1890-talets Paris som överkommer sin psykiska ohälsa – hon lider av vad vi idag nog skulle kalla bipolär sjukdom eller manodepression – genom att bli ett erotiskt subjekt. I romanens första hälft ligger tyngdpunkten på depression och maniska skov, i den andra på det erotiska uppvaknandet. Intrigen har under skrivandet gång skiftat ganska mycket, det är inte så konstigt för den är för mig av underordnad betydelse. När jag började skriva den här texten var det som ett slags gåva till mig själv. Jag hade precis skrivit klart en annan Paris-roman som jag försökt anpassa efter samtidens normer. Den utspelade sig i nutid och handlade om en lite vilsen kvinna som kommer till Paris och blir tillsammans med en fotograf. Genom en rad korta kapitel, nästan mini-noveller, fick man följa deras kärlekshistoria i uppbruten kronologi. Den blev sedermera gruvligt refuserad och då tänkte jag väl att jag kanske aldrig skulle komma att passera nålsögat och bli publicerad författare. Lusten, behovet, att skriva brann fortfarande i mig – så jag bestämde mig för att skriva för min egen skull. Den enda principen som skulle vägleda mig i den nya texten var att nedlägga i den ALLT jag tycker om. Jag skulle frossa i 1800-talet, fylla sida upp och sida ner med interiörerna, med figurerna, med kläderna, med litteraturen, med städerna som jag älskar. Jag skulle inte hålla tillbaka språket det minsta. Resultatet blev en stil som är lite pratigare och liksom lättsammare än min debut Messalina – och samtidigt än mer ornamenterad, men (tänker jag mig) med en glimt i ögat. Jag tänker att den som hade lite svårt för Messalina kommer att ha lättare att ta till sig Vit heliotrop, och samtidigt att den som älskade Messalina också kommer att älska Vit heliotrop!

Den senaste tiden har jag lyssnat på Strindbergs Inferno som jag inte hade läst tidigare. Vilket geni han är ändå, Strindberg! och vilket asshole! Nå, jag tänkte ändå på hur ofta namnkunniga författare eller vetenskapsmän liksom snöar in på ett stickspår som de – kortvarigt eller permanent – betraktar som sitt huvudsakliga bidrag till mänskligheten när det egentligen tar tid i anspråk från det verkligt betydelsefulla. Strindberg som tar sig för att göra guld, Newtons ockultism, etcetera etcetera. Ibland undrar jag om romanskrivandet är min alkemi, dvs jag behandlar det som mitt stora kall här i livet, men egentligen är insats som förmedlare av dekadensklassiker till svenska språket mer betydelsefullt. Nå, jag kan inte riktigt bestämma mig för om nyckeln till ett fruktsamt arbete och någon form av själslig balans är att inte ta sig på för stort allvar, eller motsatsen: just att ta sig på alldeles för stort allvar? Vit heliotrop: bagatell eller magnum opus? Je ne sais pas. Ädelmetall eller kattguld. Åh, bara det glittrar, spelar det då någon roll?

Publicerat den

Vackert väder och Mardrömmar

Vädret har slagit om. Det är som svensk försommar, solen lyser och lyser, milda vindar. Jag önskar jag kunde kasta mig ut i det vackra vädret, men har smittats av min dotters förkylning. Det är andra dagen jag stannat hemma, men idag gick det i alla fall att skriva lite på förmiddagen. Nu sover min dotter och min man har gått till stranden med vår son för att jag ska få vila lite. Alltså ligger jag på soffan, solen faller in genom de höga fönstren, i min nya sidenpyjamas som jag fick i Alla hjärtans dag-present och ströläser lite. Tillvaron är inte allt för tung trots nästäppa och hosta.

Hemma i Sverige har samlingen med skräcknoveller av Guy de Maupassant som jag översatt för Hastur förlag kommit från tryckeriet och redan skickats ut till prenumeranter. Maupassant var ett av de första författarskapen jag upptäckte i det lilla antikvariatet vid floden i Uddevalla där jag gick gymnasiet. Hans noveller var enkla att ta till sig, men bjöd på en psykologisk skärpa och en pessimistisk livssyn som genast förförde mitt tonårssinne. Att översätta dem i vuxen ålder var att erövra ett språk jag känt sedan ungdomen; det gick helt sömlöst, jag översatte i en rasande takt. Hastur Förlag lät mig mycket generöst fritt välja bland Maupassants skräcknoveller och välja ut mina favoriter – allt från regelrätt gotisk kyrkogårdsromantik till mer psykologiserade vansinnesskildringar (det är de senare som är läskiga på riktigt). Min absoluta favorit är såklart en av de mer erotiskt laddade novellerna om en vacker hårfläta som blir en herres fetisch … Utöver översättning, noter och små kommentarer fick jag dessutom fria händer att skriva förord: det blev vansinnigt långt, ett slags liten novell i sig som berättar Maupassants märkliga och tragiska levnadsöde. Det var roligt att få göra en så generös utgåva, full av extramaterial och små påskägg, att inte behöva hålla tillbaka alls. Jag hoppas att den här utgivningen får fler Maupassant att hitta till några nya läsare, och gamla läsare att hitta till hans fantastik. Alla mina böcker och översättningar är passionsprojekt, men det här ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Bäst gör man i att beställa den direkt från förlaget här.

Publicerat den

Eh bien, no Bains

Det är måndag, inatt blåste det storm. Jag trodde först det var något slags gatsoparmaskin som lät utanför, men det bara fortsatte och fortsatte. Jag kunde inte sova, så till slut steg jag upp och gick ut i vardagsrummet. Vårt sovrum ligger mot norr, mot bergen – från vardagsrummets höga fönsterdörrar såg jag ut mot strandpromenaden, hamnen och bortom det ett upprört och månbelyst hav. Vinden rev i palmer och flaggor, man såg nästan inga bilar – jag gissar att vägen vid havet mot Italien var avstängd för när det blåser hårt sköljer vågorna över vägbanan. Jag väckte min man som fick hjälpa mig att stänga luckorna, annars brukar vi låta dem stå öppna mot balkongen. Sedan gick vi och lade oss, jag kunde fortfarande inte sova och efter en stund gick jag och lade mig hos barnen, min dotter har en period då hon sover lätt och oroligt och gärna vill ha en vuxen intill sig. Så där låg jag, mellan mina två sovande barn, och ett väldigt lugn kom över mig. Trots vinden som ven utanför, trots grannens hysteriska vindspel som klingade (och jag har sätt tillräckligt många skräckfilmer för att finna det ljudet minst sagt oroväckande), kände jag frid. Det tog fortfarande ett tag, men till slut somnade jag.

Vi vaknade ganska sent, halv åtta. Det är man inte bortskämt med, så jag kom inte iväg så tidigt som jag kanske skulle önskat. Biblioteket där jag brukar sitta och skriva är stängt på måndagar, så jag sitter på ett av strandcaféerna och dricker en deliciös cappuccino. Genom den öppna dörren hör man havet som kastar sig mot stranden, det är inte längre storm men det blåser friskt.

Imorgon skulle jag egentligen ha åkt på en kort resa, det skulle varit första gången jag var borta från barnen två nätter, ja, inte ens en har jag varit borta på dessa tre år som de funnits i mitt liv. (Om man inte räknar de två dygn jag var borta från vår son när jag låg på BB i samband med vår dotters födelse.) Men mitt TGV blev inställt eftersom det är generalstrejk – i stället för att boka om bokade jag av. Kanske åker jag senare, kanske lägger jag pengarna på något annat. När jag bokade hade det känts angeläget, ja rent av nödvändigt att åka tillbaka till Aix-les-Bains som jag bara besökt som hastigast en eftermiddag när jag bodde i Lyon. Det var också där och då jag bestämde mig för att en episod i romanen jag då påbörjat skulle utspela sig där. Sen hände mycket, romanen lades på is, och nu när jag tagit upp den igen och skrivit mig fram till resan till Aix är minnet av detta ”Alpernas Riviera” avlägset och vagt. Det mesta kan man läsa sig till, jag har utmärkta reseskildringar och illustrerade böcker över Aix-les-Bains under la Belle Époque, men det finns något som man bara kan nå fram till genom att besöka en ort. En platsens topografi, hur dess beståndsdelar hänger ihop. Och vidare: dess atmosfär. Ja, jag kan läsa om solen som går ner bakom bergstoppen ”Dent-du-Chat”, Kattens tand, men ser jag det själv finns det något bortom orden – bilden, känslan, luften – som jag på egen hand kan försöka transponera till litteratur. För mig föreligger emellertid ytterligare en svårighet, eftersom min roman utspelar sig på 1890-talet kommer jag ju inte att uppleva platsen som jag vill skildra. Likt en arkeolog kommer jag tvingas avtäcka mer än ett sekels utveckling och förändring, försöka hitta spår och lämningar från den tid som jag önskar beskriva.

Att jag avbokade resan var dels för att biljetterna stuckit iväg i pris, att jag redan börjat vackla under separationsångesten att lämna barnen och kanske främst för att jag insåg att det är fel årstid. Mina romanfigurer kommer vara där under högsommaren, kanske vore det klokare att vänta lite och åka när våren hunnit lite längre däruppe i bergen. Åh, men lite sörjer jag min resa ändå. Att återse mitt Lyon, jag hade planerat in några timmar där både på vägen dit och tillbaka – att återerövra ensamheten och ensamresandet… Att ta in på ett hotell med utsikt över alptoppar, att röra mig i min fiktions miljöer och äta middag i kasinots restaurang… Och kanske främst, att lägga ned investeringen i tid, pengar och familjeuppoffring i romanprojektet som för att säga att det är på riktigt och att jag tar det på djupt allvar. Om jag inte gör det, varför skulle någon annan?

Publicerat den

Franska vardagar och en födelsedag

Kära dagbok, tiden går så snabbt. Nu har vi varit här i nästan fyra veckor, varav tre så kallade ”vardagsveckor” när jag skrivit ett par timmar varje dag. Den här veckan har jag varvat att sitta caféet i hamnen precis på andra sidan vägen och på biblioteket, den i särklass bästa arbetsplatsen hittills. Förutom den sympatiska miljön med fulla bokhyllor och högt till tak finns eluttag till datorn på alla bord, det är lugnt och tyst och det finns plats att bre ut sig med sina böcker och anteckningsblock. Dessutom får man en härlig morgonpromenad när man går dit. (Enda nackdelen är öppettiderna som hade kunnat vara mer generösa.) Igår när jag gick förbi gågatan var den sedvanliga loppmarknaden som står alla fredagar och söndagar på plats. Porslin, smycken, böcker, möbler, tavlor… om jag hade haft möjligheten hade jag fyllt en skåpbil med vackra saker och tagit med hem till Sverige när detta halvår kommit till ända.

Igår var vädret synnerligen vackert, jag åt lunch på strandpromenaden och mötte sedan upp familjen där. Vi promenerade sedan bort till Roquebrune-Cap-Martin – där vi ursprungligen hade hyrt boende, men så kom pandemin i vägen och sedan vår dotter, och allt sköts upp. Det är en vacker promenad att göra längs vattnet, och på vägen kan man studera de väldiga palatshotellen från början av nittonhundratalet och mellan dem pittoreska villor och (semester)lägenhetskomplex. Det var stillsammare borta i Roquebrune, man försökte göra sig en uppfattning om hur tillvaron hade artat sig där. Vi hade inte saknat den ganska tunga trafiken som går förbi vårt hus, men i övrigt föredrar vi nog ändå vårt gula hus med gröna luckor vid Garavanbukten. Efter denna tid har det blivit ett ”hemma”, så fort vi rundar udden vid Menton eller stiger av vid tågstationen två minuter bort känner vi att det här är våra kvarter och man slappnar av lite grann i den välbekanta omgivningen.

I tisdags fyllde min son tre år. Det är också tid som passerat alltför snabbt och samtidigt var så fullt av ett överflöd av, hur ska man säga, utveckling? Förutom att vi gjort mycket roligt och delat en stillsam men ganska underbar vardag har vi alla vuxit in i våra roller och utvecklats med dem, vi vuxna som föräldrar och vår son som en människa. Nu är han en liten person med ett eget, avancerat inre liv fullt av funderingar, reflektioner och känslor. Han kan säga ”mamma, jag älskar dig” och ha förväntningar på en dag, i synnerhet en födelsedag. Vi gjorde allt han tycker om: öppnade paket, åkte karusell, gick till stranden med den nya grävskopan, gick till bageriet och köpte en tårta. Mormor hade skickat en peng, den fick han välja ut en leksak för i leksaksbutiken (han valde en buss). Till lunch gick vi till ett av de gamla sekelskifteshotellen, som tyvärr inte behållit något av sin forna charm. Även matsalen var sönderrenoverad, men försökte ändå ge något slags känsla av Belle Époque. Det blev en fin dag på alla sätt.

Dagen efter kom bilder upp bland mina Facebook-minnen från tre år sedan, när vi kommit hem med Theodor. Det är fortfarande lite svårt att se dem, att se oss lyckliga och ovetande om att vi bara några dagar kommer vara tillbaka med sjukhuset med gulsoten och blodbytet och allt. Men det är som ett gammalt blåmärke, något som ömmar lite när man rör vid det men inte annars. Jag är ändå glad att det läkts så väl av tidens gång. Och mest av allt är jag glad över min son och min dotter och inte minst dessa franska dagar som jag får tillbringa med dem.

Publicerat den

21.11

Det blev inget café för mig idag. Snön fortsatte falla under kvällen, natten, morgonen – när vi vaknade imorse var världen inbäddad i allt det vita. För att ta sig till förskolan måste man gå igenom skogen, som naturligtvis inte plogats ännu. Eftersom jag inte är helt kry ännu erbjöd min man sig att gå i mitt ställe; själv sitter jag nu där jag suttit hela förmiddagen, i min säng med datorn på en kudde framför mig (ergonomiskt?) och en kopp te på nattduksbordet. Det är ju annars ett effektivt sätt att verkställa sina planer, att offentliggöra dem. Vilket också var vad jag gjorde med Alastors utgivningsplan i ett nyhetsbrev för någon vecka sedan. Utgivningsplanen är mer eller mindre synonym med vad jag har för avsikt att översätta för förlagets räkning den kommande tiden. I mig är översättaren alltid starkare än förläggaren, så några större hänsyn till marknad eller framtida försäljning tas icke – jag följer helt min egen smak.

Igår eftermiddag satt jag och maken emellertid och pratade lite om den stundande Frankrikevistelsen och hur vi ska lägga upp vårt halvår på Rivieran. En inte obetydlig komponent är hur jag ska arbeta och vad jag ska arbeta med när vi är därnere. Min plan har varit att ägna vistelsen åt skönlitterärt skrivande och utforskande av kustlinjen: det senare som ett slags planlöst samlande av stoff inför framtiden och allmänt livsnjuteri. När nu min planering, som inte tagit tillräcklig höjd för årets alla förkylningar, nu ligger i ruiner ställs jag inför problemet att Mallarmé-översättningen inte kommer bli klar innan vi far. Initialt, vilket också är vad jag skrev i nyhetsbrevet, tänkte jag pliktskyldigt ta den med mig och avsluta den innan jag helhjärtat kunde hugga i min nya roman. Förläggaren och översättaren i mig var överens. Men det finns tydligen en som är är starkare än dem båda: författaren.

”Det är min tur nu,” sade hon och förpassade de andra till ett mörkt hörn av mitt medvetande där deras protester knappt kan höras. ”Och förresten lämpar sig solen och havet,” fortsatte hon, ”vinet och brödet, tiden med barnen och de ljumma vindarna så mycket bättre för skrivandet. Att harva på med sin översättning, att driva sin intellektuella förmåga till det yttersta på det sättet, det går ypperligt att göra i Norden vid ett mörkt skrivbord eller på ett stilla café. Men ta din dator till stranden och den fina sanden kommer leta sig in i den och dina tankar, du kommer distraheras och din tanke vandra. Du kommer, för att tala med Mallarmé, att divagera. Hopplöst när du ska försöka förfärdiga en krävande översättning, men en styrka när du ska följa inspirationens ingivelser och hugskott.” Och så var det bestämt. Mallarmé stannar i Uppsala, stilla väntande. Till Frankrike tar jag med en halvskriven roman och kanske också en idé till en ny. Så får jag se vad jag kommer hem med. Som det känns nu, åh som det känns nu, mina vänner!, så blir jag klar med båda för jag är som en galopphäst som rycker i tyglarna och dansar på stället. Som väntar med otålighet och uppdämd kraft i spända muskler på att dörrarna ska öppnas och jag kan kasta mig ut i det kanske mödosamma men ock så lustfyllda loppet att skriva en bok.

Denna sista korta månad fram till jul som återstår innan vi åker känns det meningslöst att sätta sig med Mallarmé. Bara att tränga in i hans språk, att arbeta upp lite momentum, är så tidskrävande och svårt att det vore närmast bortkastat att göra nu. Knappt skulle jag kommit in i texten innan det var dags att lägga den åt sidan. Och Alastor skulle ändå inte ha någon vårutgivning nästa år. Så därför pausar jag åter Mallarmé, skjuter utgivningen på senhösten nästa år, och petar in ytterligare en ”mellanbok”. Den här gången är det en verklig kuriositet, det litterära värdet är nog minst sagt diskutabelt. Men där finns en dekadent särart som intresserar mig, och dessutom skiljer den sig från mycket av det vi gett ut på senare år vilket känns roligt. Richard Le Galliennes kortroman/långnovell/ mörka saga The Worshipper of the Image är därtill skriven på engelska, det känns bra att blanda upp allt det franskspråkiga lite. Så detta blir första gången jag korsar Engelska Kanalen för att vandra i Albions språkvärldar. Det ska bli spännande, och jag hoppas ha ett första utkast klart på ett par veckor. Le Gallienne levde därtill många år i Menton, staden vi hyrt lägenheten i, vilket jag väljer att se som ett tecken på att jag gör rätt.

Publicerat den

2.9

Jag lyckades med konststycket att skriva ett litet förord till den kommande Alastor-utgåvan av Ola Hanssons Tidens kvinnor idag. Det har tagit emot lite, och det smärtar mig verkligen att erkänna det för jag älskar tanken på Ola H! En svensk dekadent! En europé och kosmopolit! Som skriver om könets dunkla drifter och läser Nietzsche. Han borde vara en själsfrände. Och ändå… Det är något i temperamentet som gör att jag inte blir lika hänförd över hans prosa som över fransmännens? En doft av skånsk mylla som dröjer sig kvar? En avsaknad av sann urbanitet, av ett liv i skuggan av riktiga katedraler framlevt släktled efter släktled? Det där nordiska förhållandet till naturen som inte går att skaka av sig? Eller är det bara mina fördomar mot en stackars skånepåg? Jag vet inte, kanske igenkänner jag min egen svenska lilla provinssjäl i hans och ryggar tillbaka såsom man bara kan rygga tillbaka för sin egen spegelbild.