Kategori: Arbetet

Publicerat den

I lock my door upon myself

Eftersom jag inte har tillräckligt att göra (obs ironi) har jag bestämt mig för att dra igång en Substack, där jag tänkte lägga upp lite av de texter om dekadens, symbolism och sekelskiftet i allmänhet som jag samlat på mig genom åren. Och jag tänkte göra det på engelska i hopp om att kanske nå en lite större läsekrets. För den som inte är bekant med det sedan tidigare är Substack en tjänst för att skapa ett nyhetsbrev, den som prenumererar får det rakt ner i mejlkorgen, men alla inlägg kan också läsas på hemsidan, lite som en blogg. Det finns dessutom möjlighet att lägga en del av innehållet bakom betalvägg, jag tänker mig att en tredjedel av inläggen på ”I lock my door upon myself” kommer vara gratis och resten blir exklusivt för betalande prenumeranter som också får tillgång till hela arkivet. Jag har redan förberett ett gäng texter, att arbeta med dem är ett roligt sätt att fortbilda sig och på nytt djupdyka i intressanta ämnen. En del av texterna bygger på gamla understreckare och blogginlägg, andra på uppsatser från in studietid och förord till Alastor-böcker – och en del kommer att vara helt nyskrivet, såklart. Den stora utmaningen är att skriva på engelska, men jag hoppas och tror att den ska hålla och vara good enough. Nå, jag hoppas att ni följer med mig på även detta äventyr – oavsett om det är som betalande eller icke-betalande prenumerant – ny text kommer varannan tisdag med start 14/3!

https://ilockmydooruponmyself.substack.com/

Publicerat den

Vit heliotrop // Att försöka göra guld

Nu är det verkligen upploppet. Det återstår två korta kapitel och sen är boken… färdig? Ja, det är den ju såklart inte, när man satt den sista punkten väntar ju en tämligen lång redigeringsprocess. Men det är ändå något speciellt med att ha skrivit en början, en mitt och ett slut, att öppna upp processen och låta andra läsa.

Den här romanen, som jag hoppas ska bli den andra i min bibliografi, började jag skriva hösten 2013. Jag var nygift, bodde i Uppsala och kom en ganska bra bit på vägen. Sen kom jag av mig och tog inte upp romanen igen förrän hösten 2015 när jag tillbringade en månad på Mallorca med ett par vänner. Jag översatte Paulina 1880 på dagarna och på kvällarna/nätterna skrev jag på romanen. Efter dessa två intensiva skrivpass trodde jag mig ha skrivit ungefär 2/3, nu vet jag att det snarare var en fjärdedel 2013 och ytterligare en fjärdedel 2015 – texten blev längre än jag initialt tänkt mig. Vad jag skrivit dessa två första månader i Menton är med andra ord romanens andra hälft. Ett arbete som ändå gått förhållandevis lätt – men sen hade jag en ganska god synopsis klar, det handlade mest om att skriva ut det jag redan tänkt ut samt läsa in mig på diverse miljöer.

Vit heliotrop handlar om en ung kvinna i 1890-talets Paris som överkommer sin psykiska ohälsa – hon lider av vad vi idag nog skulle kalla bipolär sjukdom eller manodepression – genom att bli ett erotiskt subjekt. I romanens första hälft ligger tyngdpunkten på depression och maniska skov, i den andra på det erotiska uppvaknandet. Intrigen har under skrivandet gång skiftat ganska mycket, det är inte så konstigt för den är för mig av underordnad betydelse. När jag började skriva den här texten var det som ett slags gåva till mig själv. Jag hade precis skrivit klart en annan Paris-roman som jag försökt anpassa efter samtidens normer. Den utspelade sig i nutid och handlade om en lite vilsen kvinna som kommer till Paris och blir tillsammans med en fotograf. Genom en rad korta kapitel, nästan mini-noveller, fick man följa deras kärlekshistoria i uppbruten kronologi. Den blev sedermera gruvligt refuserad och då tänkte jag väl att jag kanske aldrig skulle komma att passera nålsögat och bli publicerad författare. Lusten, behovet, att skriva brann fortfarande i mig – så jag bestämde mig för att skriva för min egen skull. Den enda principen som skulle vägleda mig i den nya texten var att nedlägga i den ALLT jag tycker om. Jag skulle frossa i 1800-talet, fylla sida upp och sida ner med interiörerna, med figurerna, med kläderna, med litteraturen, med städerna som jag älskar. Jag skulle inte hålla tillbaka språket det minsta. Resultatet blev en stil som är lite pratigare och liksom lättsammare än min debut Messalina – och samtidigt än mer ornamenterad, men (tänker jag mig) med en glimt i ögat. Jag tänker att den som hade lite svårt för Messalina kommer att ha lättare att ta till sig Vit heliotrop, och samtidigt att den som älskade Messalina också kommer att älska Vit heliotrop!

Den senaste tiden har jag lyssnat på Strindbergs Inferno som jag inte hade läst tidigare. Vilket geni han är ändå, Strindberg! och vilket asshole! Nå, jag tänkte ändå på hur ofta namnkunniga författare eller vetenskapsmän liksom snöar in på ett stickspår som de – kortvarigt eller permanent – betraktar som sitt huvudsakliga bidrag till mänskligheten när det egentligen tar tid i anspråk från det verkligt betydelsefulla. Strindberg som tar sig för att göra guld, Newtons ockultism, etcetera etcetera. Ibland undrar jag om romanskrivandet är min alkemi, dvs jag behandlar det som mitt stora kall här i livet, men egentligen är insats som förmedlare av dekadensklassiker till svenska språket mer betydelsefullt. Nå, jag kan inte riktigt bestämma mig för om nyckeln till ett fruktsamt arbete och någon form av själslig balans är att inte ta sig på för stort allvar, eller motsatsen: just att ta sig på alldeles för stort allvar? Vit heliotrop: bagatell eller magnum opus? Je ne sais pas. Ädelmetall eller kattguld. Åh, bara det glittrar, spelar det då någon roll?

Publicerat den

Vackert väder och Mardrömmar

Vädret har slagit om. Det är som svensk försommar, solen lyser och lyser, milda vindar. Jag önskar jag kunde kasta mig ut i det vackra vädret, men har smittats av min dotters förkylning. Det är andra dagen jag stannat hemma, men idag gick det i alla fall att skriva lite på förmiddagen. Nu sover min dotter och min man har gått till stranden med vår son för att jag ska få vila lite. Alltså ligger jag på soffan, solen faller in genom de höga fönstren, i min nya sidenpyjamas som jag fick i Alla hjärtans dag-present och ströläser lite. Tillvaron är inte allt för tung trots nästäppa och hosta.

Hemma i Sverige har samlingen med skräcknoveller av Guy de Maupassant som jag översatt för Hastur förlag kommit från tryckeriet och redan skickats ut till prenumeranter. Maupassant var ett av de första författarskapen jag upptäckte i det lilla antikvariatet vid floden i Uddevalla där jag gick gymnasiet. Hans noveller var enkla att ta till sig, men bjöd på en psykologisk skärpa och en pessimistisk livssyn som genast förförde mitt tonårssinne. Att översätta dem i vuxen ålder var att erövra ett språk jag känt sedan ungdomen; det gick helt sömlöst, jag översatte i en rasande takt. Hastur Förlag lät mig mycket generöst fritt välja bland Maupassants skräcknoveller och välja ut mina favoriter – allt från regelrätt gotisk kyrkogårdsromantik till mer psykologiserade vansinnesskildringar (det är de senare som är läskiga på riktigt). Min absoluta favorit är såklart en av de mer erotiskt laddade novellerna om en vacker hårfläta som blir en herres fetisch … Utöver översättning, noter och små kommentarer fick jag dessutom fria händer att skriva förord: det blev vansinnigt långt, ett slags liten novell i sig som berättar Maupassants märkliga och tragiska levnadsöde. Det var roligt att få göra en så generös utgåva, full av extramaterial och små påskägg, att inte behöva hålla tillbaka alls. Jag hoppas att den här utgivningen får fler Maupassant att hitta till några nya läsare, och gamla läsare att hitta till hans fantastik. Alla mina böcker och översättningar är passionsprojekt, men det här ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Bäst gör man i att beställa den direkt från förlaget här.

Publicerat den

Eh bien, no Bains

Det är måndag, inatt blåste det storm. Jag trodde först det var något slags gatsoparmaskin som lät utanför, men det bara fortsatte och fortsatte. Jag kunde inte sova, så till slut steg jag upp och gick ut i vardagsrummet. Vårt sovrum ligger mot norr, mot bergen – från vardagsrummets höga fönsterdörrar såg jag ut mot strandpromenaden, hamnen och bortom det ett upprört och månbelyst hav. Vinden rev i palmer och flaggor, man såg nästan inga bilar – jag gissar att vägen vid havet mot Italien var avstängd för när det blåser hårt sköljer vågorna över vägbanan. Jag väckte min man som fick hjälpa mig att stänga luckorna, annars brukar vi låta dem stå öppna mot balkongen. Sedan gick vi och lade oss, jag kunde fortfarande inte sova och efter en stund gick jag och lade mig hos barnen, min dotter har en period då hon sover lätt och oroligt och gärna vill ha en vuxen intill sig. Så där låg jag, mellan mina två sovande barn, och ett väldigt lugn kom över mig. Trots vinden som ven utanför, trots grannens hysteriska vindspel som klingade (och jag har sätt tillräckligt många skräckfilmer för att finna det ljudet minst sagt oroväckande), kände jag frid. Det tog fortfarande ett tag, men till slut somnade jag.

Vi vaknade ganska sent, halv åtta. Det är man inte bortskämt med, så jag kom inte iväg så tidigt som jag kanske skulle önskat. Biblioteket där jag brukar sitta och skriva är stängt på måndagar, så jag sitter på ett av strandcaféerna och dricker en deliciös cappuccino. Genom den öppna dörren hör man havet som kastar sig mot stranden, det är inte längre storm men det blåser friskt.

Imorgon skulle jag egentligen ha åkt på en kort resa, det skulle varit första gången jag var borta från barnen två nätter, ja, inte ens en har jag varit borta på dessa tre år som de funnits i mitt liv. (Om man inte räknar de två dygn jag var borta från vår son när jag låg på BB i samband med vår dotters födelse.) Men mitt TGV blev inställt eftersom det är generalstrejk – i stället för att boka om bokade jag av. Kanske åker jag senare, kanske lägger jag pengarna på något annat. När jag bokade hade det känts angeläget, ja rent av nödvändigt att åka tillbaka till Aix-les-Bains som jag bara besökt som hastigast en eftermiddag när jag bodde i Lyon. Det var också där och då jag bestämde mig för att en episod i romanen jag då påbörjat skulle utspela sig där. Sen hände mycket, romanen lades på is, och nu när jag tagit upp den igen och skrivit mig fram till resan till Aix är minnet av detta ”Alpernas Riviera” avlägset och vagt. Det mesta kan man läsa sig till, jag har utmärkta reseskildringar och illustrerade böcker över Aix-les-Bains under la Belle Époque, men det finns något som man bara kan nå fram till genom att besöka en ort. En platsens topografi, hur dess beståndsdelar hänger ihop. Och vidare: dess atmosfär. Ja, jag kan läsa om solen som går ner bakom bergstoppen ”Dent-du-Chat”, Kattens tand, men ser jag det själv finns det något bortom orden – bilden, känslan, luften – som jag på egen hand kan försöka transponera till litteratur. För mig föreligger emellertid ytterligare en svårighet, eftersom min roman utspelar sig på 1890-talet kommer jag ju inte att uppleva platsen som jag vill skildra. Likt en arkeolog kommer jag tvingas avtäcka mer än ett sekels utveckling och förändring, försöka hitta spår och lämningar från den tid som jag önskar beskriva.

Att jag avbokade resan var dels för att biljetterna stuckit iväg i pris, att jag redan börjat vackla under separationsångesten att lämna barnen och kanske främst för att jag insåg att det är fel årstid. Mina romanfigurer kommer vara där under högsommaren, kanske vore det klokare att vänta lite och åka när våren hunnit lite längre däruppe i bergen. Åh, men lite sörjer jag min resa ändå. Att återse mitt Lyon, jag hade planerat in några timmar där både på vägen dit och tillbaka – att återerövra ensamheten och ensamresandet… Att ta in på ett hotell med utsikt över alptoppar, att röra mig i min fiktions miljöer och äta middag i kasinots restaurang… Och kanske främst, att lägga ned investeringen i tid, pengar och familjeuppoffring i romanprojektet som för att säga att det är på riktigt och att jag tar det på djupt allvar. Om jag inte gör det, varför skulle någon annan?

Publicerat den

Franska vardagar och en födelsedag

Kära dagbok, tiden går så snabbt. Nu har vi varit här i nästan fyra veckor, varav tre så kallade ”vardagsveckor” när jag skrivit ett par timmar varje dag. Den här veckan har jag varvat att sitta caféet i hamnen precis på andra sidan vägen och på biblioteket, den i särklass bästa arbetsplatsen hittills. Förutom den sympatiska miljön med fulla bokhyllor och högt till tak finns eluttag till datorn på alla bord, det är lugnt och tyst och det finns plats att bre ut sig med sina böcker och anteckningsblock. Dessutom får man en härlig morgonpromenad när man går dit. (Enda nackdelen är öppettiderna som hade kunnat vara mer generösa.) Igår när jag gick förbi gågatan var den sedvanliga loppmarknaden som står alla fredagar och söndagar på plats. Porslin, smycken, böcker, möbler, tavlor… om jag hade haft möjligheten hade jag fyllt en skåpbil med vackra saker och tagit med hem till Sverige när detta halvår kommit till ända.

Igår var vädret synnerligen vackert, jag åt lunch på strandpromenaden och mötte sedan upp familjen där. Vi promenerade sedan bort till Roquebrune-Cap-Martin – där vi ursprungligen hade hyrt boende, men så kom pandemin i vägen och sedan vår dotter, och allt sköts upp. Det är en vacker promenad att göra längs vattnet, och på vägen kan man studera de väldiga palatshotellen från början av nittonhundratalet och mellan dem pittoreska villor och (semester)lägenhetskomplex. Det var stillsammare borta i Roquebrune, man försökte göra sig en uppfattning om hur tillvaron hade artat sig där. Vi hade inte saknat den ganska tunga trafiken som går förbi vårt hus, men i övrigt föredrar vi nog ändå vårt gula hus med gröna luckor vid Garavanbukten. Efter denna tid har det blivit ett ”hemma”, så fort vi rundar udden vid Menton eller stiger av vid tågstationen två minuter bort känner vi att det här är våra kvarter och man slappnar av lite grann i den välbekanta omgivningen.

I tisdags fyllde min son tre år. Det är också tid som passerat alltför snabbt och samtidigt var så fullt av ett överflöd av, hur ska man säga, utveckling? Förutom att vi gjort mycket roligt och delat en stillsam men ganska underbar vardag har vi alla vuxit in i våra roller och utvecklats med dem, vi vuxna som föräldrar och vår son som en människa. Nu är han en liten person med ett eget, avancerat inre liv fullt av funderingar, reflektioner och känslor. Han kan säga ”mamma, jag älskar dig” och ha förväntningar på en dag, i synnerhet en födelsedag. Vi gjorde allt han tycker om: öppnade paket, åkte karusell, gick till stranden med den nya grävskopan, gick till bageriet och köpte en tårta. Mormor hade skickat en peng, den fick han välja ut en leksak för i leksaksbutiken (han valde en buss). Till lunch gick vi till ett av de gamla sekelskifteshotellen, som tyvärr inte behållit något av sin forna charm. Även matsalen var sönderrenoverad, men försökte ändå ge något slags känsla av Belle Époque. Det blev en fin dag på alla sätt.

Dagen efter kom bilder upp bland mina Facebook-minnen från tre år sedan, när vi kommit hem med Theodor. Det är fortfarande lite svårt att se dem, att se oss lyckliga och ovetande om att vi bara några dagar kommer vara tillbaka med sjukhuset med gulsoten och blodbytet och allt. Men det är som ett gammalt blåmärke, något som ömmar lite när man rör vid det men inte annars. Jag är ändå glad att det läkts så väl av tidens gång. Och mest av allt är jag glad över min son och min dotter och inte minst dessa franska dagar som jag får tillbringa med dem.

Publicerat den

21.11

Det blev inget café för mig idag. Snön fortsatte falla under kvällen, natten, morgonen – när vi vaknade imorse var världen inbäddad i allt det vita. För att ta sig till förskolan måste man gå igenom skogen, som naturligtvis inte plogats ännu. Eftersom jag inte är helt kry ännu erbjöd min man sig att gå i mitt ställe; själv sitter jag nu där jag suttit hela förmiddagen, i min säng med datorn på en kudde framför mig (ergonomiskt?) och en kopp te på nattduksbordet. Det är ju annars ett effektivt sätt att verkställa sina planer, att offentliggöra dem. Vilket också var vad jag gjorde med Alastors utgivningsplan i ett nyhetsbrev för någon vecka sedan. Utgivningsplanen är mer eller mindre synonym med vad jag har för avsikt att översätta för förlagets räkning den kommande tiden. I mig är översättaren alltid starkare än förläggaren, så några större hänsyn till marknad eller framtida försäljning tas icke – jag följer helt min egen smak.

Igår eftermiddag satt jag och maken emellertid och pratade lite om den stundande Frankrikevistelsen och hur vi ska lägga upp vårt halvår på Rivieran. En inte obetydlig komponent är hur jag ska arbeta och vad jag ska arbeta med när vi är därnere. Min plan har varit att ägna vistelsen åt skönlitterärt skrivande och utforskande av kustlinjen: det senare som ett slags planlöst samlande av stoff inför framtiden och allmänt livsnjuteri. När nu min planering, som inte tagit tillräcklig höjd för årets alla förkylningar, nu ligger i ruiner ställs jag inför problemet att Mallarmé-översättningen inte kommer bli klar innan vi far. Initialt, vilket också är vad jag skrev i nyhetsbrevet, tänkte jag pliktskyldigt ta den med mig och avsluta den innan jag helhjärtat kunde hugga i min nya roman. Förläggaren och översättaren i mig var överens. Men det finns tydligen en som är är starkare än dem båda: författaren.

”Det är min tur nu,” sade hon och förpassade de andra till ett mörkt hörn av mitt medvetande där deras protester knappt kan höras. ”Och förresten lämpar sig solen och havet,” fortsatte hon, ”vinet och brödet, tiden med barnen och de ljumma vindarna så mycket bättre för skrivandet. Att harva på med sin översättning, att driva sin intellektuella förmåga till det yttersta på det sättet, det går ypperligt att göra i Norden vid ett mörkt skrivbord eller på ett stilla café. Men ta din dator till stranden och den fina sanden kommer leta sig in i den och dina tankar, du kommer distraheras och din tanke vandra. Du kommer, för att tala med Mallarmé, att divagera. Hopplöst när du ska försöka förfärdiga en krävande översättning, men en styrka när du ska följa inspirationens ingivelser och hugskott.” Och så var det bestämt. Mallarmé stannar i Uppsala, stilla väntande. Till Frankrike tar jag med en halvskriven roman och kanske också en idé till en ny. Så får jag se vad jag kommer hem med. Som det känns nu, åh som det känns nu, mina vänner!, så blir jag klar med båda för jag är som en galopphäst som rycker i tyglarna och dansar på stället. Som väntar med otålighet och uppdämd kraft i spända muskler på att dörrarna ska öppnas och jag kan kasta mig ut i det kanske mödosamma men ock så lustfyllda loppet att skriva en bok.

Denna sista korta månad fram till jul som återstår innan vi åker känns det meningslöst att sätta sig med Mallarmé. Bara att tränga in i hans språk, att arbeta upp lite momentum, är så tidskrävande och svårt att det vore närmast bortkastat att göra nu. Knappt skulle jag kommit in i texten innan det var dags att lägga den åt sidan. Och Alastor skulle ändå inte ha någon vårutgivning nästa år. Så därför pausar jag åter Mallarmé, skjuter utgivningen på senhösten nästa år, och petar in ytterligare en ”mellanbok”. Den här gången är det en verklig kuriositet, det litterära värdet är nog minst sagt diskutabelt. Men där finns en dekadent särart som intresserar mig, och dessutom skiljer den sig från mycket av det vi gett ut på senare år vilket känns roligt. Richard Le Galliennes kortroman/långnovell/ mörka saga The Worshipper of the Image är därtill skriven på engelska, det känns bra att blanda upp allt det franskspråkiga lite. Så detta blir första gången jag korsar Engelska Kanalen för att vandra i Albions språkvärldar. Det ska bli spännande, och jag hoppas ha ett första utkast klart på ett par veckor. Le Gallienne levde därtill många år i Menton, staden vi hyrt lägenheten i, vilket jag väljer att se som ett tecken på att jag gör rätt.

Publicerat den

2.9

Jag lyckades med konststycket att skriva ett litet förord till den kommande Alastor-utgåvan av Ola Hanssons Tidens kvinnor idag. Det har tagit emot lite, och det smärtar mig verkligen att erkänna det för jag älskar tanken på Ola H! En svensk dekadent! En europé och kosmopolit! Som skriver om könets dunkla drifter och läser Nietzsche. Han borde vara en själsfrände. Och ändå… Det är något i temperamentet som gör att jag inte blir lika hänförd över hans prosa som över fransmännens? En doft av skånsk mylla som dröjer sig kvar? En avsaknad av sann urbanitet, av ett liv i skuggan av riktiga katedraler framlevt släktled efter släktled? Det där nordiska förhållandet till naturen som inte går att skaka av sig? Eller är det bara mina fördomar mot en stackars skånepåg? Jag vet inte, kanske igenkänner jag min egen svenska lilla provinssjäl i hans och ryggar tillbaka såsom man bara kan rygga tillbaka för sin egen spegelbild.

Publicerat den

18.8

Böckerna, böckerna, böckerna. Och barnen. Det är vad mitt liv rymmer nu. Imorgon är den första arbetsveckan till ända och lite yrvaket konstaterar jag att jag arbetat varje dag? Ingen har varit sjuk, min självdisciplin god. Min dotter har fyllt nio månader – hon har funnits lika länge utanför magen som i, så svindlande – det känns lättare att vara ifrån henne ett par timmar. På förmiddagarna sitter jag på caféet och översätter, eftermiddagarna är jag med barnen och på kvällen skriver jag på den nya romanen. Det finns också en beställning på en essä, det finns ett förord som ska skrivas – de petar jag in när jag behöver en paus från det krävande arbetet med Mallarmé-översättningen. Det känns som att jag rör mig framåt på alla fronter, att jag tar stora kliv. Allt detta kreativa arbete kräver sin näring, alltså har jag tillåtit mig att beställa hem en hel drös med böcker (huvudsakligen referenslitteratur till essän och romanen). När tanken snuddar vid alla dessa volymer som befinner sig i olika stadier av postgång går som en rysning genom mig, en nästan fysisk njutning. Snart är de här, att bläddras i och sedan införlivas i mitt växande och noga utvalda referensbibliotek. Av de olika delar av det som skulle kunna benämnas ”mitt litterära projekt” (och som inbegriper min verksamhet som översättare, skribent, författare, förläggare och är vänt mot det sena 1800-talet och dekadensen, ja, ni förstår) är mitt bibliotek det kanske mest diskreta – men också det som bereder mig mest njutning eftersom det inte är förbundet med någon som helst ångest (annat än möjligtvis sorgen att inte ha plats för alla böcker i lägenheten utan tvingas förvara vissa av dem i förnedrande lådor i källaren).

På tal om böcker har Messalina fått en del recensioner under sommaren. Störst var kanske att möta sitt eget ansikte i Svenska Dagbladet under orden ”en övertygande debut”. (När den sedan publicerades på nätet hade rubriken emellertid ändrats, ack!) Vill ni höra lite vad recensenterna tyckt? Therese Eriksson recenserade i Svenskan och skrev bland annat att:

”Trots det, och trots att det tidstypiska språkbruket i början irriterar mig med sin högtidlighet, finner jag mig förvånansvärt fort tillrätta i Hillevi Norburgs romanvärld. Det finns en säkerhet här, eller kanske ännu hellre en övertygelse, som måste sägas vara ovanlig i debutromaner; Norburg prövar sig inte fram, hon är trygg med den berättelse hon skriver.”

I Tidningen Vi och på sin blogg var också Björn Kohlström positiv: ”Om intrigen är fluffig som en sufflé är konversationerna pärlande som champagne. Diskussionerna om konst, estetik, filosofi och litteratur är initierade och njutbara.” Kulturdelens recensent Isak Adolfsson var mer svårflörtad men landade ändå i att: ”Det finns en oerhörd kärlek för litteraturen i romanen. Den följer också alla regler, samtidigt som den tänjer på dem. För en läsare med rätt böcker i bokhyllan är Messalina en bok som behöver läsas.” Och BTJ:s lektör Kristofer Flensmarck tyckte det var: ”ett både suggestivt och underhållande triangeldrama
författat med en prunkande lyriskt romantisk sensuellt skön prosa” Thomas Nydahl skrev en fin text om sin läsning som gladde mig eftersom den lyfte fram stämningen över intrigen:

”Kan en roman vara mer än sin berättelse? Det kan den, och jag tänker då främst på den ton den anslår och därmed den stämning den förmedlar. I Hillevi Norburgs debutroman Messalina förhåller det sig så. Konsekvent, från början till slut bär Messalina på en sådan stämning. Den övertygar och leder därför läsaren in i en miljö och tid där ingenting kunde sägas på annat sätt än det görs. Det är ett smått åldrat och mycket vackert språk, präglat av tiden och de speciella uttryck som präglar miljön; det får mig att lita på att jag befinner mig någonstans kring de sista åren av 1800-talet och jag vet att det är äkta överklass som befolkar såväl rum som salar.”

Jag hoppas boken lever vidare under hösten. Det är en märklig och underbar sak att se den fladdra förbi i flödet som en påminnelse om att den finns! Inte bara som fysiskt objekt i verkligheten, utan att den reproducerar sig i läsarnas medvetanden, blir något annat än vad den ursprungligen var i min egen tanke. Det mest storartade att få ta del av läsarkommentarer, i flödet eller i privata mejl. Mina läsare, mina happy few, ingenting gör mig gladare än att höra av er.

Igår gick vi ner till källaren (den förhatliga!) och hämtade en låda med mina Alastor-saker. Det vill säga: skyltar, kortläsare, bokstöd. På söndag står jag på Stockholms bokbord på Drottninggatan med väl valda delar av Alastors utgivning (och några exemplar av min egen roman). Det var märkligt att packa upp lådan för att uppdatera mjukvaran i kortläsaren: som att väcka liv i en annan tid, ett annat liv. Barn och pandemi kom emellan, det fanns en tid när jag vant packade upp och sedan ner ett bokbord, när det liksom var mitt liv. Nu: försöka hitta en ny balans. Ge sig till både familjen och litteraturen utan att rivas isär och itu.

Som jag skrev i en anteckning på bloggen vid tiden kring Messalinas utgivning: det var först när jag skrev för skrivandets skull och inte för att finna ”min plats i världen” som allt föll på plats med skrivandet och krampen lossade. Men även om jag gett upp det som mål och mening så hade jag kanske ändå en förväntan om att debuten skulle göra allt annorlunda. Det har varit omtumlande eftersom … eftersom det inte blev det? Jag är precis där jag vill vara, jag arbetar – häpnadsväckande nog – med precis den sorts litteratur jag vill arbeta med – ändå, inser jag nu vid snart trettiosju års ålder, att jag och min position i världen, är desamma trots detta, trots min publicerade bok! Jag för mig inte på ett annat sätt, bär fortfarande på samma osäkerheter och laster. Världen möter mig på samma sätt, jag är den jag är. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis en utveckling, min person är inte helt statisk. Men den totala förvandlingen, den fula ankungen som blir svan, uteblev. Kanske var hon en klumpig albatross från början till slut. Kanske är det gott så.

Just, jag tänkte passa på att tipsa om mina och Alastors kommande evenemang:

21/8 Världens längsta bokbord i Stockholm, Drottninggatan kl 11-18

14/9 Samtal om Messalina och dekadenslitteratur på Stadsbiblioteket i Stockholm

22-25/9 Bokmässan i Göteborg (jag står hela mässan i Alastor-montern och medverkar på två seminarier: ”Proust före Proust” fredag kl 14.15 med Emi-Simone Zawall och ”Stéphane Mallarmé – den moderna poesins portalgestalt” lördag kl 16 med Axel Englund och Horace Engdahl)

Publicerat den

6.7

Jag har gått till caféet igen, det har redan hunnit gå flera timmar. Jag har skrivit som i trans, det blev tvunget med en liten paus och hämta andan nu. Det här är egentligen den bästa fasen, när man samlat all kunskap, läst in sig, låtit det mala runt lite i tankarna: och så ska det bara UT. Men det är också det läskigaste, när texten ska anta sin definitiva form, den som alltid kommer vara sämre än idén om texten.

Det är alltså Maupassant-förordet jag hänger mig åt. Jag hade initialt tänkt att det skulle landa på 2500 ord, i skrivande stund har jag redan nästan 7000. Ibland räcker det med att ge läsaren några nycklar, några ingångar till texten. Kanske lite litteraturhistoriskt ramverk, kanske lite biografisk bakgrund. Ofta måste man begränsa sig, en bok får inte bli för framtung. Skriver man för tidningar och tidskrifter måste man ta hänsyn till önskat antal tecken, och de är alltid färre än man egentligen skulle önska.

Så när jag började skriva det här förordet för den här boken som är mer ett passionsprojekt för mig och Ola på Hastur förlag än ett brödjobb för mig, så bestämde jag mig för att jag skulle tillåta mig att skriva långt, skriva så långt som jag önskar, denna enda gång. Jag visste också genast att jag inte ville bjuda på alltför mycket analys av själva novellerna, inte heller presentera för mycket litteraturhistoria. Jag kände att det som behövdes var… kött. Att Maupassant var kött. Jag vill ge läsaren en gedigen biografisk förståelse för mannen ur vars kött och sinne dessa noveller sprungit, jag vill att läsaren själv ska kunna se samspelet mellan liv och verk. Att han eller hon ska spegla novellernas mörker, deras vanvett och mardrömmar, i mannens som skrivit dem. Jag ville också ta med läsaren till Guys barndom, till landskapen som går igen i hans skrivande.

Vad är det jag känner inför Guy de Maupassant? Fascination inför detta livsöde, i många avseenden så tragiskt, och inför denna begåvning, så bländande och klar? Har mitt eget moderskap förstört mig, för nog är det också ömhet jag känner? Den där lille pojken som springer på Étretats stränder, den där trettioåringen som härjad av syfilis försöker skära av sig halsen med ett rakblad och allt som kom däremellan, jag ömmar för dem? Kanske är det också författarvampyrismen, lockelsen i en bra historia och frestelsen att få berätta den från början till slut?

Publicerat den

10.6

För en vecka sedan vaknade jag i ett hotellrum på Söder, det var dagen efter att min bok släppts. Det hade varit en sådan där kväll som ristas in i hjärtat – där allting möttes. Bland gästerna fanns alla mina tider och världar representerade, vissa hade jag inte sett på många år. Mitt nu fanns också där, mina barn under Kristinehovs glittrande kristallkronor. Det yttre och det inre möttes, när jag läste ur min bok ställdes dörren till min hjärna på vid gavel.

Genast när jag vaknade bland de hotellvita lakanen, fortfarande med smaken av champagne på tungan och sovande barn på alla sidor, drabbades jag av längtan att göra det igen. Att skriva, att bli klar och fira, att läsas – en nåd att stilla bedja om.

Min son har feber igen, min mamma har varit på besök. Vardagen, verkligheten, suger och sliter i mig. Ingenting annat är viktigt när barnets termometer visar 40 grader. Men så fort febern börjar sjunka känner jag att jag balanserar vid det vita arket som öppnar sig som en avgrund inför mig. Det svindlar, det lockar, det där ögonblicket när man låter det vita, det rena, fläckas av bläck. När man låter något ta form och skepnad. Självtvivlet tuggar på inälvorna, det är ett odjur som aldrig släpper sitt grepp. Men är det inte svagare nu: det där greppet? För nu har jag fått smaka på ruset, det som kommer av att se sina ord, sin röst inbunden till en bok och skicka ut den i världen. Och det kan jag inte vara utan mer.

Så jag går till mitt café. Jag redigerar min Maupassant-översättning tills jag inte orkar mer och behöver göra något annat. Stänger av alla tankar, trycker ”Nytt dokument” och möts av det vita, den blinkande markören. Jag står på bergstoppen, jag står högst upp i hopptornet. Det finns bara en sak att göra. Jag kastar mig ut och skriver de första raderna:

Hösten 1890 var vi åter i Paris: pappa, mamma och jag. Om någon av oss trott att det skulle inneburit den förändring vi längtade efter, ja, då skulle vi ha blivit besvikna. Staden var densamma och vad värre var: det var vi också.

Så är den nya romanen igång.

Och här är en liten film med den första: