21.11

Det blev inget café för mig idag. Snön fortsatte falla under kvällen, natten, morgonen – när vi vaknade imorse var världen inbäddad i allt det vita. För att ta sig till förskolan måste man gå igenom skogen, som naturligtvis inte plogats ännu. Eftersom jag inte är helt kry ännu erbjöd min man sig att gå i mitt ställe; själv sitter jag nu där jag suttit hela förmiddagen, i min säng med datorn på en kudde framför mig (ergonomiskt?) och en kopp te på nattduksbordet. Det är ju annars ett effektivt sätt att verkställa sina planer, att offentliggöra dem. Vilket också var vad jag gjorde med Alastors utgivningsplan i ett nyhetsbrev för någon vecka sedan. Utgivningsplanen är mer eller mindre synonym med vad jag har för avsikt att översätta för förlagets räkning den kommande tiden. I mig är översättaren alltid starkare än förläggaren, så några större hänsyn till marknad eller framtida försäljning tas icke – jag följer helt min egen smak.

Igår eftermiddag satt jag och maken emellertid och pratade lite om den stundande Frankrikevistelsen och hur vi ska lägga upp vårt halvår på Rivieran. En inte obetydlig komponent är hur jag ska arbeta och vad jag ska arbeta med när vi är därnere. Min plan har varit att ägna vistelsen åt skönlitterärt skrivande och utforskande av kustlinjen: det senare som ett slags planlöst samlande av stoff inför framtiden och allmänt livsnjuteri. När nu min planering, som inte tagit tillräcklig höjd för årets alla förkylningar, nu ligger i ruiner ställs jag inför problemet att Mallarmé-översättningen inte kommer bli klar innan vi far. Initialt, vilket också är vad jag skrev i nyhetsbrevet, tänkte jag pliktskyldigt ta den med mig och avsluta den innan jag helhjärtat kunde hugga i min nya roman. Förläggaren och översättaren i mig var överens. Men det finns tydligen en som är är starkare än dem båda: författaren.

”Det är min tur nu,” sade hon och förpassade de andra till ett mörkt hörn av mitt medvetande där deras protester knappt kan höras. ”Och förresten lämpar sig solen och havet,” fortsatte hon, ”vinet och brödet, tiden med barnen och de ljumma vindarna så mycket bättre för skrivandet. Att harva på med sin översättning, att driva sin intellektuella förmåga till det yttersta på det sättet, det går ypperligt att göra i Norden vid ett mörkt skrivbord eller på ett stilla café. Men ta din dator till stranden och den fina sanden kommer leta sig in i den och dina tankar, du kommer distraheras och din tanke vandra. Du kommer, för att tala med Mallarmé, att divagera. Hopplöst när du ska försöka förfärdiga en krävande översättning, men en styrka när du ska följa inspirationens ingivelser och hugskott.” Och så var det bestämt. Mallarmé stannar i Uppsala, stilla väntande. Till Frankrike tar jag med en halvskriven roman och kanske också en idé till en ny. Så får jag se vad jag kommer hem med. Som det känns nu, åh som det känns nu, mina vänner!, så blir jag klar med båda för jag är som en galopphäst som rycker i tyglarna och dansar på stället. Som väntar med otålighet och uppdämd kraft i spända muskler på att dörrarna ska öppnas och jag kan kasta mig ut i det kanske mödosamma men ock så lustfyllda loppet att skriva en bok.

Denna sista korta månad fram till jul som återstår innan vi åker känns det meningslöst att sätta sig med Mallarmé. Bara att tränga in i hans språk, att arbeta upp lite momentum, är så tidskrävande och svårt att det vore närmast bortkastat att göra nu. Knappt skulle jag kommit in i texten innan det var dags att lägga den åt sidan. Och Alastor skulle ändå inte ha någon vårutgivning nästa år. Så därför pausar jag åter Mallarmé, skjuter utgivningen på senhösten nästa år, och petar in ytterligare en ”mellanbok”. Den här gången är det en verklig kuriositet, det litterära värdet är nog minst sagt diskutabelt. Men där finns en dekadent särart som intresserar mig, och dessutom skiljer den sig från mycket av det vi gett ut på senare år vilket känns roligt. Richard Le Galliennes kortroman/långnovell/ mörka saga The Worshipper of the Image är därtill skriven på engelska, det känns bra att blanda upp allt det franskspråkiga lite. Så detta blir första gången jag korsar Engelska Kanalen för att vandra i Albions språkvärldar. Det ska bli spännande, och jag hoppas ha ett första utkast klart på ett par veckor. Le Gallienne levde därtill många år i Menton, staden vi hyrt lägenheten i, vilket jag väljer att se som ett tecken på att jag gör rätt.

2.9

Jag lyckades med konststycket att skriva ett litet förord till den kommande Alastor-utgåvan av Ola Hanssons Tidens kvinnor idag. Det har tagit emot lite, och det smärtar mig verkligen att erkänna det för jag älskar tanken på Ola H! En svensk dekadent! En europé och kosmopolit! Som skriver om könets dunkla drifter och läser Nietzsche. Han borde vara en själsfrände. Och ändå… Det är något i temperamentet som gör att jag inte blir lika hänförd över hans prosa som över fransmännens? En doft av skånsk mylla som dröjer sig kvar? En avsaknad av sann urbanitet, av ett liv i skuggan av riktiga katedraler framlevt släktled efter släktled? Det där nordiska förhållandet till naturen som inte går att skaka av sig? Eller är det bara mina fördomar mot en stackars skånepåg? Jag vet inte, kanske igenkänner jag min egen svenska lilla provinssjäl i hans och ryggar tillbaka såsom man bara kan rygga tillbaka för sin egen spegelbild.

18.8

Böckerna, böckerna, böckerna. Och barnen. Det är vad mitt liv rymmer nu. Imorgon är den första arbetsveckan till ända och lite yrvaket konstaterar jag att jag arbetat varje dag? Ingen har varit sjuk, min självdisciplin god. Min dotter har fyllt nio månader – hon har funnits lika länge utanför magen som i, så svindlande – det känns lättare att vara ifrån henne ett par timmar. På förmiddagarna sitter jag på caféet och översätter, eftermiddagarna är jag med barnen och på kvällen skriver jag på den nya romanen. Det finns också en beställning på en essä, det finns ett förord som ska skrivas – de petar jag in när jag behöver en paus från det krävande arbetet med Mallarmé-översättningen. Det känns som att jag rör mig framåt på alla fronter, att jag tar stora kliv. Allt detta kreativa arbete kräver sin näring, alltså har jag tillåtit mig att beställa hem en hel drös med böcker (huvudsakligen referenslitteratur till essän och romanen). När tanken snuddar vid alla dessa volymer som befinner sig i olika stadier av postgång går som en rysning genom mig, en nästan fysisk njutning. Snart är de här, att bläddras i och sedan införlivas i mitt växande och noga utvalda referensbibliotek. Av de olika delar av det som skulle kunna benämnas ”mitt litterära projekt” (och som inbegriper min verksamhet som översättare, skribent, författare, förläggare och är vänt mot det sena 1800-talet och dekadensen, ja, ni förstår) är mitt bibliotek det kanske mest diskreta – men också det som bereder mig mest njutning eftersom det inte är förbundet med någon som helst ångest (annat än möjligtvis sorgen att inte ha plats för alla böcker i lägenheten utan tvingas förvara vissa av dem i förnedrande lådor i källaren).


På tal om böcker har Messalina fått en del recensioner under sommaren. Störst var kanske att möta sitt eget ansikte i Svenska Dagbladet under orden ”en övertygande debut”. (När den sedan publicerades på nätet hade rubriken emellertid ändrats, ack!) Vill ni höra lite vad recensenterna tyckt? Therese Eriksson recenserade i Svenskan och skrev bland annat att:

Trots det, och trots att det tidstypiska språkbruket i början irriterar mig med sin högtidlighet, finner jag mig förvånansvärt fort tillrätta i Hillevi Norburgs romanvärld. Det finns en säkerhet här, eller kanske ännu hellre en övertygelse, som måste sägas vara ovanlig i debutromaner; Norburg prövar sig inte fram, hon är trygg med den berättelse hon skriver.

I Tidningen Vi och på sin blogg var också Björn Kohlström positiv: ”Om intrigen är fluffig som en sufflé är konversationerna pärlande som champagne. Diskussionerna om konst, estetik, filosofi och litteratur är initierade och njutbara.” Kulturdelens recensent Isak Adolfsson var mer svårflörtad men landade ändå i att: ”Det finns en oerhörd kärlek för litteraturen i romanen. Den följer också alla regler, samtidigt som den tänjer på dem. För en läsare med rätt böcker i bokhyllan är Messalina en bok som behöver läsas.” Och BTJ:s lektör Kristofer Flensmarck tyckte det var: ”ett både suggestivt och underhållande triangeldrama
författat med en prunkande lyriskt romantisk sensuellt skön prosa”
Thomas Nydahl skrev en fin text om sin läsning som gladde mig eftersom den lyfte fram stämningen över intrigen:

”Kan en roman vara mer än sin berättelse? Det kan den, och jag tänker då främst på den ton den anslår och därmed den stämning den förmedlar. I Hillevi Norburgs debutroman Messalina förhåller det sig så. Konsekvent, från början till slut bär Messalina på en sådan stämning. Den övertygar och leder därför läsaren in i en miljö och tid där ingenting kunde sägas på annat sätt än det görs. Det är ett smått åldrat och mycket vackert språk, präglat av tiden och de speciella uttryck som präglar miljön; det får mig att lita på att jag befinner mig någonstans kring de sista åren av 1800-talet och jag vet att det är äkta överklass som befolkar såväl rum som salar.”

Jag hoppas boken lever vidare under hösten. Det är en märklig och underbar sak att se den fladdra förbi i flödet som en påminnelse om att den finns! Inte bara som fysiskt objekt i verkligheten, utan att den reproducerar sig i läsarnas medvetanden, blir något annat än vad den ursprungligen var i min egen tanke. Det mest storartade att få ta del av läsarkommentarer, i flödet eller i privata mejl. Mina läsare, mina happy few, ingenting gör mig gladare än att höra av er.


Igår gick vi ner till källaren (den förhatliga!) och hämtade en låda med mina Alastor-saker. Det vill säga: skyltar, kortläsare, bokstöd. På söndag står jag på Stockholms bokbord på Drottninggatan med väl valda delar av Alastors utgivning (och några exemplar av min egen roman). Det var märkligt att packa upp lådan för att uppdatera mjukvaran i kortläsaren: som att väcka liv i en annan tid, ett annat liv. Barn och pandemi kom emellan, det fanns en tid när jag vant packade upp och sedan ner ett bokbord, när det liksom var mitt liv. Nu: försöka hitta en ny balans. Ge sig till både familjen och litteraturen utan att rivas isär och itu.

Som jag skrev i en anteckning på bloggen vid tiden kring Messalinas utgivning: det var först när jag skrev för skrivandets skull och inte för att finna ”min plats i världen” som allt föll på plats med skrivandet och krampen lossade. Men även om jag gett upp det som mål och mening så hade jag kanske ändå en förväntan om att debuten skulle göra allt annorlunda. Det har varit omtumlande eftersom … eftersom det inte blev det? Jag är precis där jag vill vara, jag arbetar – häpnadsväckande nog – med precis den sorts litteratur jag vill arbeta med – ändå, inser jag nu vid snart trettiosju års ålder, att jag och min position i världen, är desamma trots detta, trots min publicerade bok! Jag för mig inte på ett annat sätt, bär fortfarande på samma osäkerheter och laster. Världen möter mig på samma sätt, jag är den jag är. Missförstå mig rätt, det finns naturligtvis en utveckling, min person är inte helt statisk. Men den totala förvandlingen, den fula ankungen som blir svan, uteblev. Kanske var hon en klumpig albatross från början till slut. Kanske är det gott så.


Just, jag tänkte passa på att tipsa om mina och Alastors kommande evenemang:

21/8 Världens längsta bokbord i Stockholm, Drottninggatan kl 11-18

14/9 Samtal om Messalina och dekadenslitteratur på Stadsbiblioteket i Stockholm

22-25/9 Bokmässan i Göteborg (jag står hela mässan i Alastor-montern och medverkar på två seminarier: ”Proust före Proust” fredag kl 14.15 med Emi-Simone Zawall och ”Stéphane Mallarmé – den moderna poesins portalgestalt” lördag kl 16 med Axel Englund och Horace Engdahl)

6.7

Jag har gått till caféet igen, det har redan hunnit gå flera timmar. Jag har skrivit som i trans, det blev tvunget med en liten paus och hämta andan nu. Det här är egentligen den bästa fasen, när man samlat all kunskap, läst in sig, låtit det mala runt lite i tankarna: och så ska det bara UT. Men det är också det läskigaste, när texten ska anta sin definitiva form, den som alltid kommer vara sämre än idén om texten.

Det är alltså Maupassant-förordet jag hänger mig åt. Jag hade initialt tänkt att det skulle landa på 2500 ord, i skrivande stund har jag redan nästan 7000. Ibland räcker det med att ge läsaren några nycklar, några ingångar till texten. Kanske lite litteraturhistoriskt ramverk, kanske lite biografisk bakgrund. Ofta måste man begränsa sig, en bok får inte bli för framtung. Skriver man för tidningar och tidskrifter måste man ta hänsyn till önskat antal tecken, och de är alltid färre än man egentligen skulle önska.

Så när jag började skriva det här förordet för den här boken som är mer ett passionsprojekt för mig och Ola på Hastur förlag än ett brödjobb för mig, så bestämde jag mig för att jag skulle tillåta mig att skriva långt, skriva så långt som jag önskar, denna enda gång. Jag visste också genast att jag inte ville bjuda på alltför mycket analys av själva novellerna, inte heller presentera för mycket litteraturhistoria. Jag kände att det som behövdes var… kött. Att Maupassant var kött. Jag vill ge läsaren en gedigen biografisk förståelse för mannen ur vars kött och sinne dessa noveller sprungit, jag vill att läsaren själv ska kunna se samspelet mellan liv och verk. Att han eller hon ska spegla novellernas mörker, deras vanvett och mardrömmar, i mannens som skrivit dem. Jag ville också ta med läsaren till Guys barndom, till landskapen som går igen i hans skrivande.

Vad är det jag känner inför Guy de Maupassant? Fascination inför detta livsöde, i många avseenden så tragiskt, och inför denna begåvning, så bländande och klar? Har mitt eget moderskap förstört mig, för nog är det också ömhet jag känner? Den där lille pojken som springer på Étretats stränder, den där trettioåringen som härjad av syfilis försöker skära av sig halsen med ett rakblad och allt som kom däremellan, jag ömmar för dem? Kanske är det också författarvampyrismen, lockelsen i en bra historia och frestelsen att få berätta den från början till slut?

10.6

För en vecka sedan vaknade jag i ett hotellrum på Söder, det var dagen efter att min bok släppts. Det hade varit en sådan där kväll som ristas in i hjärtat – där allting möttes. Bland gästerna fanns alla mina tider och världar representerade, vissa hade jag inte sett på många år. Mitt nu fanns också där, mina barn under Kristinehovs glittrande kristallkronor. Det yttre och det inre möttes, när jag läste ur min bok ställdes dörren till min hjärna på vid gavel.

Genast när jag vaknade bland de hotellvita lakanen, fortfarande med smaken av champagne på tungan och sovande barn på alla sidor, drabbades jag av längtan att göra det igen. Att skriva, att bli klar och fira, att läsas – en nåd att stilla bedja om.

Min son har feber igen, min mamma har varit på besök. Vardagen, verkligheten, suger och sliter i mig. Ingenting annat är viktigt när barnets termometer visar 40 grader. Men så fort febern börjar sjunka känner jag att jag balanserar vid det vita arket som öppnar sig som en avgrund inför mig. Det svindlar, det lockar, det där ögonblicket när man låter det vita, det rena, fläckas av bläck. När man låter något ta form och skepnad. Självtvivlet tuggar på inälvorna, det är ett odjur som aldrig släpper sitt grepp. Men är det inte svagare nu: det där greppet? För nu har jag fått smaka på ruset, det som kommer av att se sina ord, sin röst inbunden till en bok och skicka ut den i världen. Och det kan jag inte vara utan mer.

Så jag går till mitt café. Jag redigerar min Maupassant-översättning tills jag inte orkar mer och behöver göra något annat. Stänger av alla tankar, trycker ”Nytt dokument” och möts av det vita, den blinkande markören. Jag står på bergstoppen, jag står högst upp i hopptornet. Det finns bara en sak att göra. Jag kastar mig ut och skriver de första raderna:

Hösten 1890 var vi åter i Paris: pappa, mamma och jag. Om någon av oss trott att det skulle inneburit den förändring vi längtade efter, ja, då skulle vi ha blivit besvikna. Staden var densamma och vad värre var: det var vi också.

Så är den nya romanen igång.


Och här är en liten film med den första:

Messalina

Det är en vecka tills jag debuterar som romanförfattare. (Kom och fira med mig! Alltid när festligheter hägrar blir jag orolig att ingen – likt på min födelsedagsmiddag när jag fyllde 23 – kommer att dyka upp. Och den här releasefesten… jag skulle önska att den blev dekadent och dionysisk. Är du osäker, känner att festen är för de närmast sörjande? Tänk om och kom!) Nå, debuten alltså. Den har krupit allt närmare, från underskrivet avtal till debutantporträtt i Svensk Bokhandel, till slutkorr och tryck. Det är overkligt, det är alltför-verkligt.

Som barn drömde jag om att bli författare, att berätta historier och leva i min egen tankevärld tycktes mig den högsta lycka. Det fanns något annat som lockade också, i rollen, i identiteten. Ett slags frikort där ens excentricitet och tillkortakommanden som människa liksom avskrevs. Att jag var blyg och socialt obekväm, att jag kunde vara självupptagen, fåfäng och lättjefull – alltsammans skulle ursäktas av detta enda faktum: jag var en människa som försörjde mig på att skriva böcker. Författarskimret skulle lägga sig som ett förlåtande hölje över alla skavanker, jag skulle inträda i en exklusiv värld där helt andra regler gällde. Att försöka skriva när ens hela existens och lycka hängde på det var naturligtvis fullkomligt omöjligt. När jag inte plågades av skrivkramp skrev jag, inte för mig, utan för världen. För den där guldbiljetten till den alternativa verkligheten.

Så växte jag upp, jag blev något slags vuxen. Mina byrålådor fylldes med ofärdiga texter. Istället gick jag – av en slump – in i litteraturens tjänst på ett annat sätt: jag blev översättare. Nej, rättelse: jag började översätta. Då, i början för ungefär tio år sedan, tänkte jag aldrig på mig som ”översättare”. Jag hade ingen utbildning, inga språkstudier, inget självförtroende. Ändå översatte jag – som en handling, inte en identitet – och i grunden låg min kärlek till det sena artonhundratalet och författarskapen där. Det var klippan jag stod på, den fasta mark jag hade under fötterna.

Så började jag skriva, inte för att bli författare, utan för att skriva. Återigen hämtade jag stöd och näring i sekelskiftet. Jag skrev det jag tyckte om, därför skrev jag också uppriktigt och sant. Resultatet: ett slags blandning av min själ och sekelskiftet. Jag skrev mig ut ur världen och tillbaka till 1800-talet, men jag tog också frikostigt av det som är jag. I mitt debutantporträtt skriver jag:

”Jag skrev med min egen röst, men frammanade en värld besläktad med de som varit mitt arbete och tillflyktsort. Ur mina egna ord sprang barndomens flandriska landskap upp, men förlagt till sekelskiftet. Jag lånade ambra, mysk och bensoe av Baudelaire och smetade dekadensens tunga rökelseångor på sidorna: ur dem steg en lukt av våld och illa undertryckt begär. Att skriva var något jag alltid gjort, men det var först nu texten klingade sann. I grund och botten är jag realist, min roman ett slags karta över min själsvärlds inre topografi. Det är så det måste vara, för böcker kan inte vara goda eller onda, men de kan vara falska eller sanna.”

Jag trodde att jag skulle skriva mig in i gemenskap. Att jag genom denna handling skulle bli en person som fanns i världen. Då, när jag var i den tidiga tjugoårsåldern tyckte jag det var fullkomligt meningslöst att debutera efter 26. Hade man inte gjort det vid det laget hade livet tagit andra vägar och det var bara att acceptera. Men idag, vid 36 års ålder, när boken äntligen är klar och på tröskeln till att skickas ut i världen, undrar jag om det inte blev bättre såhär. Jag har hittat mina gemenskaper, byggt vänskaper som inte står och faller med en diffus författarpersonas dragningskraft, jag har redan tillträde till delar av den där litteraturvärlden i kraft av mina översättningar och kulturartiklar. Jag kommer bli ledsen om boken får dåliga recensioner, jag kommer bli ledsen om den inte uppmärksammas alls – men jag kommer inte bli suicidal.

Skillnaden, tror jag, är att jag som ung vuxen tänkte mig att jag genom att få läsare också skulle skaffa mig en vänkrets. Nu är det snarare så att boken redan på förhand har en läsekrets genom mina vänner och bekanta. Det känns på något sätt sundare.


Åh, men som jag hoppas att ni ska läsa min lilla bok! Den handlar, skulle jag säga, om begär och ensamhet. Såhär skriver förlaget:

Adelsmannen David de Lesrat reser i det sena 1800-talet från Paris till sommarvistelse hos sin borgerlige vän Camille och hans familj i ­Belgien. Snart utvecklar sig ett mörkt triangel­drama med Camilles syster Mathilde, både irriterande, rödhårig och outgrundligt tilldragande, och den förhatlige poeten Laléande som alltid verkar ligga steget före David.

Under tiden faller de Lesrat allt djupare ner i sina egna tankars narcissistiska domän, en avgrund ur vilket det är oklart om han skall lyckas rädda sig. Skall hans aristokratiska disposition verkligen låta sig tyglas av en borgarfrökens famn?

Dekadensromanen Messalina är Hillevi Norburgs skön­litterära debut. Inspirationen hämtas ur den franska dekadansens och symbolismens estetiska rörelser.

05.01

Idag skickade jag ut ett nytt nyhetsbrev för Alastor. Det kan läsas här. Förutom lite olika tips med sekelskifteskoppling, två nya titlar i klassikerserien (varav den ena är min översättning av Monsieur Venus) innehåller det också ett utdrag ur en av novellerna i den samling opublicerade novellfragment av Marcel Proust som jag var i färd med att förfärdiga när Lydia bestämde sig för att komma ut.

Idag blev jag för övrigt klar med översättningen av den Figaro-artikel av Proust som kommer ingå i gåvoskriften till Alastors prenumeranter. Återstår nu att finjustera inlagor och föra in det sista korret och sedan är det… klart att skicka till tryck? Overklighetskänslan som alltid infinner sig i det här skedet. Man har levt med en text i månader, ibland år och plötsligt är det dags att släppa taget, vinka av den när den seglar ut i världen för att mötas av tystnad eller granskande omdömen – lika ångestfyllt vilket som.

Anteckning 12 januari

Allteftersom jag arbetar vidare med min Mallarmé samlas volymerna på mitt skrivbord, på fönsterbrädan. Små torn av böcker börjar så sakteliga att resas.

För var och en av de prosadikterna som inleder mitt urval behöver jag först förstå. Och för att förstå behöver jag sekundärlitteraturen. Så blir jag en liten Alice som faller ner i kaninhålet och in i det det poetiska universum som är Mallarmés. Poeten och hans verk är de lysande stjärnorna och runt dem rör sig en galax med himlakroppar – forskare och författare som antagit utmaningen: att tolka Mallarmé!

Det är en litteraturvetenskaplig metod, måhända, men jag är ändå ingen litteraturvetare utan amatör – i ordets allra bästa betydelse. På mig finns inga krav om vetenskaplig pregnans, jag rör mig i materialet och följer alla hugskott och infall, styrs bara av lusten. Glupskt slukar jag alla nycklar som öppnar dikterna för mig, följer de osynliga trådar som förbinder dem med Mallarmés övriga verk.

Den här kunskapen, all den här entusiasmen – vad ska jag göra av den? Åh, det lockar mig att plöja ner den i översättningen. Låta varje prosastycke åtföljas av en liten mini-essä som förhoppningsvis kan ge läsaren några av de infallsvinklar som jag samlat på mig, utan att för den skull göra anspråk på att vara fullödig eller presentera det senaste forskningen har att säga. Men… det blir mer än de kommentarer vi brukar låta åtfölja våra utgåvor. Tyngdpunkten i verket förskjuts, ska en översättare verkligen ta sådan plats att boken, ja, kanske inte kantrar, men där prosadikter och småessär balanserar mot varandra. Blir det inte en för konstig bok?

Är det inte en frestelse med just Mallarmé? Det finns en cerebral, metapoetisk dimension som lockar läsaren (för att inte säga översättaren!) att ägna sig åt exegetik. Och ändå… Översättningarna skulle ju stå i centrum. (Eventuellt med de franska originalet parallellt för den språkkunnige). Och min röst, en högmodig liten brinnande meteorit i den där galaxen. En bit rymdskrot som kanske, i bästa fall, kunde hjälpa en vilsen läsare att läsa i de mallarméska stjärnorna?

Anteckning 11 januari

Idag kom böckerna jag beställt för arbetet med Mallarmé-översättningen. Ofta finns något matnyttigt att hämta i andra översättningars förord och när man själv förfärdigat ett råmanus kan en annan översättares val ge perspektiv. Alltså fanns i bokpaketet några olika översättningar till engelska språket. Det… och ett felköp. Jag var ute efter Mallarmé’s poems in prose, men lyckades visst även klicka hem Mallarmé: a poem in prose. På baksidan läser jag:

”There is a meeting point of mind, language and Nature which here translates into connective power, structure and perception. It is all deceptively clear: in this endeavor to catch primal innocence Stephen Ratcliffe finds himself in a room full of objects and words, and a window which fuses with roses, people and memories, all contributing to a kind of (Mallarméan) desperation which – as if they were a bunch of shadows – propels poetic lines onto the pages.”

Jag har inte fördjupat mig i texten än, men tänker att den i någon mening kan sorteras som fan fiction? Tanken på att till och med Mallarmé har sina fan boys gör mig i vilket fall riktigt upprymd.

I lock my door upon myself

Sömn brukar inte vara ett problem för mig, men den här veckan har varit riktigt illa. Att arbeta ett pass om kvällarna efter att vi lagt barnet fungerade två och en halv dag – men när jag jobbar sådär precis innan sänggåendet är det som att jag inte kan få stopp på hjärnan som spinner vidare alldeles på egen hand. Ett översättningsproblem, ett mejl jag måste skriva, en faktura som ska betalas, en bra idé för Alastor… runt, runt runt går det. Och sen vaknar barnet som håller på att få en tand, och fortsätter sedan att vakna en gång i timmen tills klockan är halv sex-sex och vi går upp. Onsdag orkade jag inte sitta hela passet, torsdag låg jag utspilld i soffan, besegrad och nedstämt och idag drack jag två glas champagne till maten och insåg att det därmed inte skulle bli något gjort ikväll heller. Kort sagt: det är inte lätt att ta hand om en aktiv ettåring på dagarna, försöka klämma in en halvtid kvalificerad översättning på kvällarna och någonstans däremellan sköta ett hushåll och driva ett förlag också.

Att jag haft svår att komma till ro om kvällarna (trots hudrutin och bön) är att Alastors nästa bok, biografin om Luisa Casati, förväntas komma från tryckeriet nästa vecka. Det är inte jag själv som översatt, men utgivningen är min idé och som jag har arbetat med den här boken! När det gäller dess utformning har jag inte sparat på kostnaderna, utan gjort den så vacker jag kunde tillåta mig utan att ruinera förlaget och mig själv. Nå, man har sett skisser och provtryck, men det är ändå ingenting mot den färdiga, tryckta boken. Nervositet och förväntan. Förhoppningsvis kan jag vid den här tiden nästa vecka andas ut lite och koncentrera mig på boksläppets praktikaliteter som att packa utskicken till prenumeranterna och skicka iväg rec ex. Så kan jag snart få ta av mig förläggarhatten som sitter så illa och återvända till mitt översättarbord, till Mallarmé och sökandet efter de rätta orden: låsa dörren om mig.

(Som målningen av Khnopff: stiga in i det symbolistiska landskapet, stänga sig för världen.)