En underbar helg

Äntligen lite sol och värme! Visst känns det som att man tinar upp, att ljuset lyser in i själen och gör allt lite lättare? Den här långhelgen har varit ljuvlig: igår gjorde vi en utflykt med bilen ut till Örbyhus slott för att ha picknick i parken och passade också på att besöka Vendels kyrka – vars rika utsmyckning gjorde mig förtjust. Tänk att lilla Beatrice som är född i september aldrig fått uppleva detta tidigare: att kunna vara utomhus utan att klä sig i hundra lager bylsiga kläder och filtar, att känna gräset under de knubbiga benen, att ligga i vagnen och se upp på solens ljusspel i trädkronorna… Tänk allt nytt!

Beatrice i slottsparken betraktar en brödsmula

Men man märker att hennes utveckling går långsammare än andra barns – det är lätt att gå tillbaka och se på bilder och filmsnuttar från när syskonen var i samma ålder och skillnaden blir då markant. Vi känner några familjer med bebisar som är födda runt samma datum, de har i vissa avseenden kommit längre, och vänners yngre bebisar börjar komma ikapp. Men som hon kämpar, lilla B! Hennes vilja och envishet är enastående, redan såhär vid snart 8 månaders ålder.

8 månader! Med tre barn och ett arbete som inte kan vila under föräldraledigheten flyger tiden förbi och om jag får lov att vara helt egoistisk så gör det ingenting att mitt minsta barn är litet längre än andra barn. Det viktiga, säger vården, är att det finns framsteg – och det gör det verkligen. När man lägger henne på rygg vänder hon sig prompt till mage och sträcker på sina korta små armar för att kunna spana in omgivningen, låter man henne ligga på golvet snurrar hon runt som en liten klockvisare och drar då och då upp knäna under sig i en övning inför krypandet. Och varje litet sådant framsteg är en seger värd att firas, på ett sätt som man kanske inte gör annat än med sin förstfödda när allt är nytt och ovant.

Det är en ljuvlig tid, att ha ett litet barn är alltid ett slags vår där det nya livet spirar i familjen och hennes ungdom, hennes oskrivna blad, gör något med oss i hennes närhet. Vi smittas av hennes blick för vilken allt är nytt, vi påminns om att vi en gång inte ens kunde sitta, än mindre resa oss och gå – att det finns oförlöst potential och utveckling också i oss. Jag tycker att vi med detta tredje barn inte stressats av den nya vardagslogistiken eller att rivalitet om tid och uppmärksamhet uppstått – utan att vi som familj blivit mer kärleksfulla emot varandra. Är det hennes diagnos som tvingar oss att visa större omsorg och att det kommer att prägla även relationerna oss sinsemellan? Jag vet inte, det går ju inte att säga hur det varit om vår tredje dotter fötts med fyrtiosex kromosomer istället för fyrtiosju. Så jag nöjer mig med att glädjas åt det och åt den här tiden i familjen när våra tre barn fortfarande är små allihop.


I början av veckan skickade jag äntligen nästa Alastor-bok, alltså Pierre Louÿs Aphrodite, till tryck. Det har tagit längre tid än beräknat, men sådant måste livet få vara just nu (inte för att vi på Alastor Press gjort oss kända för att hålla våra tidsplaner). Det är alltid en speciell och vagt ångestfylld tomhetskänsla att skicka tryckfilerna. Tänk om man missat alltför många korrekturfel eller något annat blir tokigt? Nu går inte att backa mer.

Men mest ser jag ändå fram emot att få den färdiga boken i händerna. Detta som bara skulle bli ett litet sidoprojekt, en titel som släpptes direkt i Klassikerserien utan större ingrepp. Det slutade med att jag gick igenom, reviderade och utökade översättningen. Drygt elva procent längre blev den i min, ocensurerade version. Det påkostade omslaget i jugendstil kommer att göra den till en juvel bland böcker. Det är en påminnelse om att välja sina projekt noga, ingenting på Alastor görs sådär vid sidan om, med vänsterhanden – även om jag kanske försöker ibland. När jag väl börjat med något kan jag inte vila förrän det är perfekt; all tid som krävs, alla pengar som behövs, måste investeras i boken tills den blir så bra den bara kan bli.

Nu är det dags att kasta sig vidare till nästa bok, göra den färdig. Beta av titel efter titel av dem jag har liggande: varva rollen som översättare, förläggare, redaktör, författare. Sinnet – och hjärtat – vill ta sig an nya, hittills okända äventyr. Eller ja, knappt kända, jag har redan några nya idéer och uppdrag på gång.


Vår. Dörren står på glänt. Snart kommer sommaren och den ställs på vid gavel.

Vid mitt skrivbord

Detta har hänt

Tänk att det gått två år utan att jag skrivit ett endaste ord här. Vad sägs om ett snabbt ”detta har hänt”?

Jag fick min butik. Vi flyttade in hos Omnikvariatet i centrala Uppsala, målade, rev, byggde i omgångar och bokhandeln Chimära samlade såväl påfåglar som sparvar med ett intresse för udda och obskyr litteratur. För dekadens, symbolism, gotisk skräck, för det erotiska och det esoteriska. Jag byggde upp en värld av böcker och utvalda inredningsföremål från mina franska och svenska leverantörer, från loppisar i Belgien, Frankrike och Sverige. På tisdagarna hade jag ett ambitiöst program med inbjudna talare (mest författare, men också forskare och musiker). För första gången i mitt liv hade jag anställda och löneansvar. Det var en fantastisk tid, en fantastisk värld – det kostade mycket, i tid och energi, men det gav så mycket tillbaka. I tio månader hade Chimära öppet. Under den tiden blev det lite mindre Alastor och översättning, men lite lyckades jag ändå ägna mig även åt detta.

Chimäras fysiska bokhandel var som en dröm

Vad hände, undrar läsaren kanske nu? På nyårsafton, där 2024 ringdes ut och kvartsseklet 2025 ringdes in delade jag och maken på en flaska dyr champagne och blev oförsiktiga. Som katolik tror jag ju inte på detta med preventivmedel, och några veckor in på det nya året upptäckte vi att jag var gravid. Det var redan påfrestande för familjen att jag var i butiken så mycket, och med ytterligare ett tredje barn på väg tog vi beslutet att stänga ner helt. Då tänkte jag att vi nog skulle dra igång igen när min föräldraledighet var över – men halvvägs in i graviditeten upptäcktes att barnet jag väntade med all sannolikhet hade Downs syndrom.

Det är sällan man ställs inför en situation där man får tillfälle att verkligen leva som man lär, bevisa att man är beredd att bekräfta ståndpunkter och övertygelser med handling. I det här fallet: ta emot barnet med glädje och tillförsikt. Säga som Maria: må det ske med mig som Du har sagt.

Butiken stängdes första juni 2025. Vi hann precis forsla hem allt och städa innan vi åkte på en månadslång resa till södra Frankrike (min mans 40-årspresent till mig) som vi bokat innan vi visste att det skulle ligga en bebis i magen. Trots att vi åkte i mitten av juni för att slippa alltför höga temperaturer hamnade vi mitt i en värmebölja. Jag var hemskt gravid, kunde varken njuta av ost eller vin, men resan blev ändå ett magiskt familjeminne och det sista stora vi gjorde som en familj på fyra.

Tjock i Provence

Sensommaren präglades av allt tätare kontroller på sjukhuset och tre veckor innan beräknad födsel bestämde mina läkare att bebisen måste ut. Jag blev således igångsatt, det krävdes inga läkemedel, bara några hinnsvepningar och den 6 september föddes vår Beatrice. Hon hade mycket riktigt en extra kromosom och var helt perfekt.

Sedan dess har vi haft sju månader att lära känna varandra och det har varit en lätt och ljus tid. Hon är så full av nyfikenhet och vilja, vår lilla flicka. Så mycket av mina rädslor och fördomar har redan kommit på skam. Hon är så älskad av oss och sina syskon, till sådan glädje för alla de som träffat henne.

Förra helgen döptes hon i familj och vänners närvaro. Jag fällde några tårar under fader Jans predikan: barnen som döps idag (alltså vår Beatrice och en liten pojke som hette Gabriel) kommer aldrig att vara ensamma mer. Oavsett vilka svårigheter och utmaningar de möter kommer de att ha med sig Kristus. Efteråt var alla bjudna hem till oss och det var första gången jag såg min familj – den biologiska och den valda som är stockholmsvännerna – samlade i mitt Uppsalahem. Vår rymliga lägenhet fylldes av skratt och liv och kärlek. Nej, Beatrice kommer inte att gå ensam genom livet. Finns det en större nåd för en förälder till ett barn med särskilda behov?

Vägen framåt är ljusglittrande men okänd – hur mycket stöd kommer lilla B att behöva? Hur ska jag kombinera att vara trebarnsmor och se till att de alla tre får det de behöver av mig med ett kvalificerat litterärt arbete? En rastlöshet har vaknat i mig, den lilla familjevärlden är mig inte nog – jag behöver också språkvärlden. Uppmuntran att ge mig i kast med litteraturen lite mer intensivt kom också för någon månad sedan när jag tilldelades Svenska Akademiens översättarpris för 2026. I datorn ligger en rad halvfärdiga projekt, den kommande tiden kommer att handla om att slutföra dem och hitta nya att ersätta dem med.

Och jag tänker: det ska nog gå att hitta en balans mellan barn och böcker i den här tillvaron också.

Den här gjorde jag klart idag. På måndag går den till tryck!