Onsdag 17 januari

Jag har alltid älskat katter. Verkligen, verkligen älskat katter. Det är en kärlek så grundläggande att den liksom föregår mina första minnen av jagblivande. Den föregår min person och ego. När jag gick ut nian skrev vår klassföreståndare en liten rimmad vers till var och en i klassen. Om mig skrev hon: ”Hillevi sitter uppe hela natten, och skriver utav bara katten.” Redan då var dessa mitt livs två stora kärlekshistorier – katterna och skrivandet – redan så tydliga i konturerna att de var mina främsta attribut. Av alla katter föll jag tidigt för de vackra orientaliska raserna: den maskade siamesen och dess långhåriga släkting balinesen. Senare utvidgades min fäbless till att inbegripa också den helfärgade orientalen i såväl korthårig som långhårig skepnad. Man anade att det var särskilt heliga katter, deras exotiska snedställda och azurblå eller smaragdgröna ögon vittnade om en särskild intelligens, om hemliga mysterier som bara katter är invägda i och vars prästinnor de – siameshonorna – är.


Jag hade inte råd att prenumerera på tidningen Kattliv, men lät som barn ofta min veckopeng bekosta ett lösnummer. I något av dessa nummer läste jag om den produktive deckarförfattaren Jan Mårtenssons, hans huvudperson Johan Kristian Homan och dennes blåmaskade siames Cleo som på något sätt alltid lyckades hjälpa Homan att knäcka fallen han fann sig indragen i. Jag minns ingenting av själva intrigerna, ingenting av innehållet mer än att Homan tyckte om god mat och gärna åt på Operakällaren samt att det ibland bifogades recept i slutet av boken till någon av rätterna som inmundigats under historiens gång. Men det som verkligen gjort intryck på mig, det jag verkligen kommer ihåg från de där böckerna, det var hur Homan tog sin katt på axeln, låste dörren till sin lägenhet och promenerade bort till sin antikvitetshandel i Gamla stan. För mitt unga jag var just den bilden, katten – promenaden genom stan – den egna butiken, oerhört lockande. Sedan dess har drömmen om en butik, i mina tankar alltid en kombinerad bokhandel och inredningsbutik med litteratur och objekt efter min egen smak, återkommit.


Nu är drömmen halvt förverkligad, halvt född. Jag kallar den Chimära, för drömmar är vidunder och den här är så vidunderlig att den knappt känns verklig. Men den finns, och människor – främlingar – hittar till den, tycker om de saker och böcker jag hittat, valt ut, samlat ihop, de beställer dem. Det får tanken att svindla. Som jag önskar att den skulle växa, växa snabbt så att den blir stor och livskraftig. Så att jag kan bygga upp allt jag ser framför mig när jag tillåter mig att drömma om en lokal, samla alla de böcker som kunde rymmas däri. Läsningarna vi skulle ha där, de litterära aftnarna – varför skulle inte också den drömmen kunna bli sann? 2024 har precis börjat, och det är ett år av förväntan och svindel, ett år då kanske allt avgörs.

Ett svar till “”

Lämna en kommentar