Förkylningen går inte över, eller så är det nya infektioner som följer på varandra. Det är så tröstlöst. Barnen och jag hostar och hostar och hostar. Sådana är småbarnsåren, säger min man som vet. Nu tror jag ändå vi börjar bli bättre, det är inte lika många gånger vi vaknar av hostan på natten. Det är som ett gift som sakta, sakta går ur kroppen. Sjukdomen klamrar sig fast i bröstet, vi hostar upp den, spottar, bekämpar den med ljummet honungsvatten, sväljer. Imorgon, tänker jag, skall jag vara frisk nog att öppna Maupassant-dokumentet, fortsätta putsa texten. Imorgon, skall jag ägna boksläppet nästa vecka en tanke. Imorgon, skall jag vara stark nog att läsa saga och natta min son när kvällen kommer.
8.5
Min son är förkyld. Han har somnat i mitt knä och hans nästäppta små andetag får honom att låta som en katt som spinner. Så byter han ställning, harklar sig och luftvägarna blir fria. Nu låter det bara av andetag och från den öppna balkongdörren av svensk försommar. De där stilla ljuden en söndag i maj: en dörr som slår igen, en bil som kör förbi, en humla, ett barns lätta steg över gruset.
De senaste dagarna har värmen kommit och med den drömmar om hus och kaffe på en solvarm altan. Om rymd, snett kvällsljus som faller över stora golvytor och väggar som rymmer många bokhyllor. Om ett tvättrum med bänkar där man kan stå och vika rena kläder; i drömmarna luktar allt av nytvättade lakan och saft i syrenbersån. Är det skitdrömmar, som Nina Björk sa? Är det drömmen om medelklass: om villan och Volvon och vovven? (Även om min man nog hellre skulle köra Tesla och jag är kattmänniska.)
Så räknar vi på det i tanken, igen. Och kanske, kanske skulle det gå. Om något år, om ett par. Men det finns så många okända variabler, tanken piskar mig tillbaka till vår hyrestrea i Uppsala. Här sover ett barn, eftermiddagsljuset faller över vardagsrummets blå medaljongtapet och hemmabarens gyllne trä och svarta läderpaneler.
Hägringen, huset – kanske skulle de kräva ett annat liv av mig. Ett med anställning och fast lön. Kanske rentav sena hämtningar på förskolan? Detta mitt enda lilla liv… ställd inför valet blir jag kvar hos böckerna och barnen. Välja är alltid också att välja bort. Trädet på innergården står i blom, jag kan dricka kaffe på balkongen.
20.01
Så svårt det är att skjuta undan sömnbristen, att stänga dörren om sig när det äldre barnet står utanför och ropar ”mamma, mamma”, lämna över det lilla att vaggas i pappans armar. Förra gången gav mig mig helt och fullt till moderskapet, det fanns inget annat. Jag vaktade svartsjukt alla stunder med barnet, ville samla dem alla. Det är annorlunda nu, andra förutsättningar. Två barn som delar på uppmärksamheten, en föräldraledig man. Och så något som drar, som börjat dra i mig under mitt föräldralediga år. Jag tänker inte längre på mitt barn, mitt barn, mitt barn; jag tänker på texter, det bubblar i mig av ord och längtan att brottas med språket. Igår på promenad i blåst och över de retirerande isgatorna insåg jag att jag inte längre bär med mig en anteckningsbok och penna, så som jag alltid gjorde förr. Fick nöja mig med mobilen, men att anteckna så har aldrig fungerat lika bra för mig.
På eftermiddagen sover barnen, jag kan stjäla en timme framför datorn. Men så snabbt den rinner ifrån mig, så trögt tankarna går i trötthetshjärnan. Ändå, ett benådat tillstånd. För nu, i detta, har jag känslan av att ha fått allt. Att det är möjligt, att man inte måste välja utan kan få både arbete och familjeliv.
Jag tänker återigen att man för ett riktigt litet barn är mer funktion än person. Man är mat och famn, trygghet och värme. Men redan det något större barnet, tvååringen, söker mer, söker en individ. Alltså kan jag nu inte upplösas som en brustablett i moderskapet, jag behöver mina konturer.
01.01
Det är årets första dag och som vanligt är mina nyårslöften att gå ner typ 20 kg i vikt och börja blogga oftare (dagligen?). Vi får se vilket jag lyckas bäst med.
Mot slutet av graviditeten var en av sakerna jag verkligen såg fram emot efter nedkomst att få tillbaka min kropp: att kunna sitta bekvämt vid ett skrivbord eller gå mer än tio steg utan att bli andfått och få lite ont. Jag hade precis börjat återfå full bekvämlighet när jag för någon vecka sedan måste ha vridit till knäet för nu har jag o n t. Två av mina favoritsysselsättningar – stå och gå – är därmed kraftigt försvårade. Återstår att sträcka ut sig på en soffa och hoppas att den jullovsledige tvååringen ska acceptera den ömma moderns inaktivitet.
För detta nådens år 2022 har jag stora planer. Min man kommer att vara föräldraledig hela året så det är MITT år. Glöm det där att man skulle behöva ett eget rum, det man behöver är någon som sköter hem och hus och barn. Detta har historiskt sett kallats ”författarfru” och det är alltså vad Försynen försett mig med den närmaste tiden. Vinter och vår tänker jag ägna åt tre M: Maupassant, Mallarmé och Messalina. Det första är en samling skräcknoveller som jag översätter åt eminenta Hastur förlag, det andra min lilla folie de grandeur som jag gör för Alastor och som jag påbörjade i början av 2021 men inte hann klart, och det tredje är redigeringen av min debutroman (!!!) Messalina som kommer på bokförlaget Augusti i början av sommaren.
Utöver detta digra arbetsschema tänker jag att 2022 ska bli mitt sociala år. De senaste två åren har småbarnstillvaro och världsomspännande pandemi tillsammans med en flytt till en för mig nygammal stad har knappast varit speciellt välgörande för mitt sociala liv. Och pandemin har också gjort det plågsamt tydligt att meddelanden eller FaceTime inte alls kan ersätta verkligen möten. Tänk att det inte alls var länge sedan man tog för givet att kunna ta en kopp kaffe eller ett glas vin med en väninna? Nå, detta år vill jag bara återknyta kontakter och träffa mina vänner och familj. Och: jag vill foga samman mina världar lite, låta mina barn träffa de vuxna som betyder mycket för mig. Jag vet att jag är lyckligt lottad, att de finns de som bär sin ensamhet ensamma och inte med sin lilla familj som jag – men det är ändå en sorg att inte kunna dela sitt barn, visa upp såväl det som ens egen glädje över det, med sina nära.
Hillevi Norburg 