Sinnesintrycken

Vinterfärgerna är vackra pasteller här. Rosa, blått – ibland sjuk av orange vid gryning och skymning. Det är en romantiskt ljus, mjölkigt och disigt, jag har svårt att få det att harmoniera med växtligheten här. Det drömska ljuset, det borde ligga över en sagoskog, över ängar eller nordligare hav. För mitt öga rimmar det illa med palmerna, med kaktusarna och de väldiga bladen. Växterna är för stora här, monstrositeter från en urtid med jätteödlor. Inbäddade i värme och sommarens gula ljus blir erbjuder deras proportioner en välbehövlig svalka, de passar i det varma och överhettade landskapet. Men fjorton grader, det är tidig svensk försommar. Dissonansen blir ett vagt obehag, en unheimlich effekt, de oproportionerliga växterna framträder sådana som det verkligen är.

Sedan är det havet som jag inte tycker luktar hav? Har det alltid varit så? Jag försöker tänka tillbaka till mina italienska resor. Kunde man inte känns den diskreta havsdoften krypa upp längs gränderna när man närmade sig vattnet? Är det ålder, en kvardröjande effekt av coronan i somras? All annan doft och smak finns kvar, men havet bjuder inte på en överväldigande lukt av hav. Kanske är mina doftminnen från andra, vildare, saltare?, hav. Den väldiga Atlanten, barndomens västkust. Kanske kommer lukten med värmen.