En välbekant doft

Jag brukar inte handla i den butiken. Men när vi lämnade Sverige var min duscholja nästan slut, jag ville inte köpa en ny utan spara in på vikten i bagaget. Efter två veckor där jag lånat barnens duschgel var jag alltså i desperat behov av en ny olja.

Det var rea, så när vi på en av våra många promenader gick förbi l’Occitane gick vi in. Där fanns en (1) olja, jag tyckte mig läsa 5€ och tyckte det var ett nästan oförskämt bra pris. Först när vi kom hem och jag och maken talade om oljan förstod jag att den varit nedsatt med 5€, den hade kostat mig 20€ – ett pris jag aldrig hade betalat för en duscholja om jag förstått att det.

I början av veckan använde jag den för första gången. I samma stund som jag öppnade den lilla korken fylldes mina näsborrar, sedan hela det ångfyllda badrummet av en mig välbekant doft. Oljan luktade precis, verkligen precis, som den parfym med heliotrop i art nouveau-flakong som jag köpte i Paris för många år sedan och brukade parfymera mina bad i Lyon med. Alla tillfälligheter som fört denna alltför dyra olja i min väg, till mitt badrum, hade resulterat i att jag kunde marinera mig i denna doft, denna doft som dessutom är namnet på romanen jag skriver på just nu: Vit heliotrop. Jag väljer att tolka detta väldoftande sammanträffande som ett litet tecken från Försynen att jag gör rätt i att ägna mig åt den här texten under vår séjour i Menton.

Två veckor, att komma hem

Nu har två veckor i Menton redan förflutit. En vecka att göra sig hemmastadda i den nya lägenheten i huset där Robert Louis Stevenson – känd för att ha skrivit klassiker som Dr. Jekyll och Mr. Hyde) lustigt nog bott. (Det är f ö andra gången jag bor i en byggnad där Stevenson logerat, jag var som bekant stipendiat i Grez-sur-Loing i hotell Chevillon, som svensk fick jag bo i Strindberg-rummet, de skotska stipendiaterna bodde i Stevenson-rummet). Och en vecka där rutinerna för den nya tillvaron upprättats, det vill säga: jag har varje dag denna vecka gått iväg på förmiddagen och sedan skrivit koncentrerat på romanen ett par timmar. Jag är lite överraskad över hur lätt det gått, trots att det var så länge sedan jag ägnat mig åt skönlitterärt skrivande. Om jag kan förmå mig att slita mig från barnen lite längre – kanske är en förutsättning att jag kommer iväg tidigare? – tror jag att jag kommer förlänga mina pass något så att jag får mer skrivet per dag.


Något jag inte väntat mig var den fullkomliga återgång till tidigare läspreferenser som skulle drabba mig i samma stund som jag satte fötterna på fransk jord. Åren med barnen har jag lyssnat mycket på ljudböcker, och tvingats lyssna till den typ av litteratur som det inte gör något att man stundom bara lyssnar med ett halvt öra – ett barn kommer och kräver ens uppmärksamhet, man ligger på soffan och råkar somna ifrån en stund etc. Det vill säga handlingsdriven, lättsam underhållningslitteratur. Även om jag även i denna genre försökt hålla mig till böcker av en viss verkshöjd har jag också tänkt på det hela som ett lite experiment, ett sätt för mig att botanisera bland bästsäljarna och förstå lite mer av vad ”verklighetens folk” läser ute i stugorna. En del har varit dåligt, men mycket har varit underhållande. Nå, här i Menton är blotta tanken på att lyssna på en svensk deckare fullkomligt otänkbar, närmast motbjudande. Det skulle föra mig tillbaka till lägenheten i Uppsala och det svenska vintermörkret i ett nafs, en fullkomligt klaustrofobisk upplevelse. Jag är inte mindre trött, jag har inte mer så kallad ”egentid” utan barnen till att läsa – ändå är det som att den höga himlen här, de stora rummen med tre meter i takhöjd, tillåter min själ att andas, att svinga sig mot nya höjder och att läsa riktig litteratur igen. Jag längtar efter fysiska böcker – men fick av naturliga skäl inte med mig så många på flyget utan var tvungen att prioritera referensböcker till arbetet med romanen i det avseendet. Att lyssna på en ljudbok lockar inte det minsta, så jag har motvilligt fått nöja mig med att läsa i mobilen. Just nu? Balzac. De franska 1800-talets realister är alltid det jag återvänder till när jag behöver få komma ”hem” i litteraturen. Jag läste dem innan min kärlekshistoria med sekelskiftet började, de är grunden jag står på, de är trygghet och berättarglädje. De är en värld och ett språk som resonerar i mig, som stämmer mig till harmoni.

Sinnesintrycken

Vinterfärgerna är vackra pasteller här. Rosa, blått – ibland sjuk av orange vid gryning och skymning. Det är en romantiskt ljus, mjölkigt och disigt, jag har svårt att få det att harmoniera med växtligheten här. Det drömska ljuset, det borde ligga över en sagoskog, över ängar eller nordligare hav. För mitt öga rimmar det illa med palmerna, med kaktusarna och de väldiga bladen. Växterna är för stora här, monstrositeter från en urtid med jätteödlor. Inbäddade i värme och sommarens gula ljus blir erbjuder deras proportioner en välbehövlig svalka, de passar i det varma och överhettade landskapet. Men fjorton grader, det är tidig svensk försommar. Dissonansen blir ett vagt obehag, en unheimlich effekt, de oproportionerliga växterna framträder sådana som det verkligen är.


Sedan är det havet som jag inte tycker luktar hav? Har det alltid varit så? Jag försöker tänka tillbaka till mina italienska resor. Kunde man inte känns den diskreta havsdoften krypa upp längs gränderna när man närmade sig vattnet? Är det ålder, en kvardröjande effekt av coronan i somras? All annan doft och smak finns kvar, men havet bjuder inte på en överväldigande lukt av hav. Kanske är mina doftminnen från andra, vildare, saltare?, hav. Den väldiga Atlanten, barndomens västkust. Kanske kommer lukten med värmen.

Menton

Så var vi äntligen här. Det är onsdag natt, vi landade söndag eftermiddag i Nice – de tre första dagarna av de totalt 160 som vi ska tillbringa här är avklarade. Min tanke efter den första av dem en fråga: hur ska jag få något skrivet här? Det är som att den milda vintersolen, alla mjuka pasteller som medelhavslandskapet är tecknade i räcker för att jag ska smälta bort och bara existera i ett ljuvligt och evigt nu. Varje ögonblick stiger mot mig och det är så skarpt och avgränsat att jag måste ta det i mina händer och studera det. Det finns ingen tid till reflektion, bara registrera allt som ett vidöppet öga som aldrig stängs.


Att resa med barn är också det något annat än de resor jag för några år sedan, i vad som nu känns som ett annat liv, företog till södra Europa – ensam eller tillsammans med en man. Då blev jag tydliggjord, jag kände mina konturerar. Det vill säga: vad som var jag och vad som var världen. Att ha barnen med är att ständigt hantera logistik och andras behov. Det finns alltid något att göra. Jag är exempelvis ganska flygrädd. Innan barnen stressade jag redan på väg till flygplatsen över alla moment, nervös över att inte hinna, att klara säkerhetskontrollen med värdighet… eftersom jag alltid var ute i mycket god tid hade jag sedan en evighet att sitta vid gaten och arbeta upp flygångesten och var sedan fullkomligt utlämnad åt den under själva flygresan. För andra kan det säkert vara annorlunda, men för mig är verkligen barnen välgörande i det att de nästan helt tillintetgjort detta slags ångest (även om jag numera oroar mig över dem och deras väl och ve fast på ett annat sätt). Det finns ingen tid att ägna sig åt abstraktioner såsom känslor, det gäller att se till att alla väskor, mössor och vantar är med. Någon är hungrig, en blöja behöver bytas, någon tröstas eller distraheras. under själva flighten är jag helt inriktad på deras känslor. Min sons illamående vid turbulensen när vi startade och sedan landade, hans hjärtskärande ”mamma, vill inte” och ”läskigt” när vi sjönk mot ett vinterblåsigt och regnigt Nice mellan tårarna och kräkningarna. Det finns alltid något att hantera med dem, ingen tid och plats för den egna upplevelsen. I den mån jag var rädd handlade det mest om att dölja det för barnen och inte överföra min ångest på dem utan försöka utstråla trygghet. Jag kan tänka mig att den här jagförlusten och att inte kunna ge sitt eget känsloliv utrymme av en del kan upplevas som obehaglig, men för mig är det verkligen bara en lättnad, nästan ett slags terapi. Vidare upplever jag den enhet jag och min man utgör tillsammans med barnen som ett slags skydd mot världen. Jag är ständigt upptagen med praktikaliteter, men samtidigt inte lika utsatt för världen – om ni förstår vad jag menar? Det är som att inget rör mig i ryggen, folk får tycka vad de tycker, världen är i någon mening placerad på avstånd. Motsäger detta det jag skrev inledningsvis? Kanske. När vi idag promenerade i centrala Menton och min son som satt i vagnen ropade åt oss att när vi stannade till för att betrakta något som fångat det vuxna intresset, ett monument, en arkitektonisk detalj, ett skyltfönster, tänkte jag på just det, att jag inte kan strosa runt och insupa platsen såsom förr. Min uppmärksamhet är alltid splittrad numera, ett öga är alltid fäst på barnen. Men det gör å andra sidan att jag upplever platsen genom dem, det vill säga: genom att se bilden av dem på platsen och deras interaktioner med den. Min sons förtjusning över att mata fiskmåsar på stranden eller samla stenar, min dotter som springer längs en öde bar med utsikt över Medelhavet. Hennes röda kind när hon sovit mot sin pappas bröst i selen under den Italienska solen, min sons händer som nogsamt håller sig fast i vagnen när vi går upp eller ner för en särskilt hög trottoarkant. En stund på balkongen, de vuxna med ett glas vin, barnet med juice och mangoklämmis, hans kommentarer om den förbipasserande trafiken och båtarna i hamnen. Alla dessa ögonblicksbilder, jag har händerna fulla av dem och jag försöker etsa dem alla djupt i mig för de tycks mig så ovärderliga, så oerhört dyrbara att tanken på att de bara ska försvinna och glömmas bort förefaller fruktansvärd.


Det ösregnade när vi steg av tåget från Nice. Vi var tvungna att korsa spåret, det fanns en tunnel, långa trappor först ner, sedan upp. En vagn, tre tunga väskor och en massa små, två barn, en i sele. Djupt andetag. Och sedan: en vänlig gränspolis som hjälpte oss med väskorna, the kindness of strangers. Fem minuters promenad till huset och ändå var vi helt genomblöta när vi kom fram till huset. Vår granne, monsieur C, öppnade åt oss. Klockan var fem och huset sådär mörkt och fuktigt som ett gammalt hus blir i oväder. En liten ljusrektangel från grannens öppna dörr (barnen trodde det var dit vi skulle och gick genast in i hans hall, vi fick ropa dem tillbaka till trappan) och sedan det elektriska ljuset i trapp hallen när han slog på strömbrytaren. Att klättra upp för de många trapporna till andra våningen med regnet som smattrade mot fönstren i det guldunkla, artificiella ljuset. Och så möta det som skulle bli vårt hem de kommande halvåret. Gamla, tunga möbler (många tämligen dammiga) i dunklet, en reflex i ett vitrinskåps glas eller garderobens spegeldörrar. Det var söndag, ni har väl köpt med er mat undrade monsieur C, för här är allt stängt. Till slut fick jag lov att komma ner till honom och låna pasta och fiskpinnar, ost och smör, skorpor och chokladkakor för att vi skulle få middag och inte behöva gå ut i regnet i jakt på en söndagsöppen restaurang borta vid hamnen. The kindness of strangers.

Så grydde vår första dag och regnet hade slutat att falla. Vi såg solen tvekande stiga i horisonten och glittra i Medelhavets azur. Vi gick längs havet, vi gick till stranden och allt var vackert. Vi fick först ta av oss kapporna och sedan tröjan. Vi var tvungna att stanna upp och se på varandras solbelysta ansikten och häpet utbrista: det är januari. Vi handlade, vi åt på ett créperie. Vi städade lägenheten, vi promenerade till Italien och så fort man kommit över gränsen fanns plataner och kanske ett lite, lite annorlunda ljus. Vi såg havet brytas mot klippor och vi fick undvika vågorna på strandpromenaden. Vi åt nybakad baguette och croissanter från bageriet till frukost och vi gick fel när vi skulle till en trädgård ägnad ”stora författare”. Vi gick upp för en massa trappsteg i en liten passage och hamnade en bit upp i bergen med en fantastisk utsikt över dalgången och Garavanbukten. Vi gick ner och hittade trädgården, den kunde bara besökas med guidad tur men grindarna stod öppna så vi gick in och utforskade den trots att delar kändes fallfärdiga och den var övervuxen som en ruin från la Belle Époque.


Nästa vecka ska jag börja skriva. Jag trodde att det skulle bli som i Uppsala, att det bästa vore att gå iväg till ett café på förmiddagen. Kanske är det också så jag kommer att göra. Kanske blir det som nu, ett par timmar på kvällen/natten när familjen sover och allt är stilla. Jag är lite nervös, det var länge sedan jag ägnade mig åt koncentrerat skrivande, minns jag hur man gör, hur man hittar på och hittar språket?


Som avslutning några länkar som blickar bakåt mot det jag redan skrivit och översatt: jag blev mycket glad och hedrad att utnämnas till årets debut av Thomas Nydahl. Glad blev jag också för en intressant och initierad läsning av Messalina på den franskspråkiga bloggen Suédois d’estonie et d’ailleurs. Vidare fick min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett en fin recension av den förnämliga litteraturbloggen Bernur.

28.11

Så grå och trist november är. Jag går inte mina promenader, vill inte gå ut. En liten tröst är ändå att palettbladet som står i fönstret framför mig blommor. Långa, bräckliga stänglar med bleklila blommor höjer sig trotsigt mot skogens gråbruna fond. I uppror mot årstiden har jag beställt fyra nya klänningar, de ska, tänker jag, få utgöra basen för den garderob jag tar med mig till Frankrike. Utan att planera det har en liten kursändring gällande stil skett, det är lite mer romantiskt och bohemiskt, tycker jag. Kanske alldeles utmärkt för en liten författande mamma off season på Rivieran? Tänker att vinden ska fatta tag i kjolarnas tunna tyger, och att de generösa kjollängderna gör det enkelt att jaga fatt på barn, bära på dem, gå ner i sanden och leka med dem obehindrat. Att jag kan sitta på en servering med anteckningsblock eller dator och låta solljuset fångas i diskreta volanger och guldglittriga detaljer, att det kommer se bra och rätt ut. Att denna yttre inramning kommer harmoniera med romanen – romanerna? – som växer fram ord för ord.

Dagdrömmar

Regnet kom, efter det: värmen igen. Jag har en fläkt, men den rör mest runt det varma. Lindarna nedåt gatan blommor, det enda som letar sig in genom de öppna fönstren är deras söta doft och ingen svalka, ingen svalka alls. Maken är bortrest, i tre dagar har jag legat utsträckt och dagdrömt. Trots att jag har tusen saker att göra: en bok att korra, ett förlag att sköta, en tvätt att tvätta har jag ansvarslöst förlorat mig i mig själv. Som ett slags förlängning av skrivandet som ju också är att vara en suverän i sin egen värld – men fullkomligt meningslöst och själviskt för att det inte utmynnar i något, ingen produkt, inget resultat; bara en stunds ljuvlig förströelse för mig. Värmen, värmen, värmen och jag har ingen lust till mat, bara vatten och en munfull frukt när kvällen kommer och hettan blir något mindre påträngande. Så trots att jag knappt rört mig, bara svettats i den mörklagda kammaren, känns det ändå som att jag förlorat något kilo (jag äger ingen våg så kan inte kontrollera) och jag känner mig precis smal och snygg som man alltid gör efter en tredagarsfasta. Tre dagar i ett tillstånd som inte riktigt är sömn, men inte heller vaka där dröm och dagdröm avlöst varandra alltmedan ljuset utanför skiftat från gult till vitt, rosa och slutligen mörkblått och svart.

Mest har jag tänkt på Menton. För ett tag sedan upptäckte jag att man kan få ett franskt slott till priset av en trea i Stockholms innerstad. Sedan denna upptäckt har jag samlat ett par sajter som jag tvångsmässigt kollar av kanske inte dagligen men i vart fall ett par gånger i veckan. Den sida jag tycker bäst om listar inte bara slott utan även större villor, gårdar, privatpalats etc. Nå, i värmen längtar jag till havet – fast sedan längtar jag ju alltid till havet. Jag växte upp med dess saltstänk i ögonen. När vindarna kom rullande över viken väjde jag inte utan stod med blicken vidöppen riktad mot allt det bohusländskt gråa – himmel, hav, klippor, också tallarna och granarna var en grå nyans av grönt – och kände min själ kasta sig ut mot horisonten som inte ens den var öppen, stängd som den var av den olyckligt placerade ön Orust. Bort härifrån, bort från allt. Jag stod där och brann av längtan och hoppades att min längtan var stark nog att bära mig bort till andra stränder. Jag drömde om städer och vin på serveringar med vänner, jag drömde om litteraturen och ett hem att kalla mitt eget. Jag drömde om andra länder, om dyra skor och mest drömde jag om Frankrike.

Nu, några och trettio, ligger jag i ett dunkelt rum i Lyons diplomatkvarter i en lägenhet med inga andra krav på mig än att göra det jag har lust till. Allt som finns är anteckningsböcker att fylla. Mina ögon är slutna nu, men drömmarna större än någonsin. Jag förmår aldrig stanna upp, målet är alltid lika långt bort hur jag än rör mig framåt, hur jag än klättrar på samhällets stegar och socioekonomiska kurvor – jag är Akilles och jag lyckas aldrig jaga fatt på den där förbannade sköldpaddan. Småflicksdrömmar; glittret från en ryggsköld inlagd med ädelstenar? Klassresenärens (om det nu är det jag är) förbannelse: att aldrig vara säker, att alltid vilja ha mer? Eller: vad världen lärt mig, den beredd att bända sig för min vilja.

Så, jag drömmer om Menton.

Menton, Mentone – på franska sidan gränsen, precis där Côte d’Azur blir italiensk Riviera. Ett litet fiskeläger som smyckats med stora villor från la Belle Époque fångat mellan Alpernas sydligaste utlöpare och Medelhavet. Som samhället där jag en gång växte upp kanske, mellan hav och fjäll. Men vackrare, ljusare – målat i pastell och solsken. En hetta man flyr i havets azurit eller en pool blå som lapis lazuli. Jag drömmer om en villa ritad av Charles Garnier, samme arkitekt som också ligger bakom Parisoperan och Monacos stora kasino. Flärdfulla sekelskiftes-drömmar i sten när de är som allra mest luxuösa. I min villa från 1892 slår jag alla fönstren på vid gavel, jag går upp till terrassen högst upp och blandar en Gin & Tonic, sätter mig på stenräcket och ser ut över Garavanbukten långt där nere; i fjärran Cap Martin och Italien. Är jag tillfreds där, är jag stillad? Min själ kastar sig ut över vidden och rider på vindarna som i dessa trakter getts namn, den milda zephyren och den italienska siroccon som ibland letar sig hela vägen upp till Menton med sin afrikanska ökensand. I de varma kastbyarna tumlar själen och leker med skränande sjöfåglar. Så sjunker solen, hastigt som den alltid gör vid Medelhavet, och det blir en sammetssvart natt doftande av jasmin och pinjeträd. Uttröttad, utrasad kommer själen hem, kurar ihop sig som ett litet djur under mitt hjärta och med en förnöjd liten suck sluter den ögonen.

 

(Bilder från http://www.bellesdemeures.com)