Menton

Så var vi äntligen här. Det är onsdag natt, vi landade söndag eftermiddag i Nice – de tre första dagarna av de totalt 160 som vi ska tillbringa här är avklarade. Min tanke efter den första av dem en fråga: hur ska jag få något skrivet här? Det är som att den milda vintersolen, alla mjuka pasteller som medelhavslandskapet är tecknade i räcker för att jag ska smälta bort och bara existera i ett ljuvligt och evigt nu. Varje ögonblick stiger mot mig och det är så skarpt och avgränsat att jag måste ta det i mina händer och studera det. Det finns ingen tid till reflektion, bara registrera allt som ett vidöppet öga som aldrig stängs.


Att resa med barn är också det något annat än de resor jag för några år sedan, i vad som nu känns som ett annat liv, företog till södra Europa – ensam eller tillsammans med en man. Då blev jag tydliggjord, jag kände mina konturerar. Det vill säga: vad som var jag och vad som var världen. Att ha barnen med är att ständigt hantera logistik och andras behov. Det finns alltid något att göra. Jag är exempelvis ganska flygrädd. Innan barnen stressade jag redan på väg till flygplatsen över alla moment, nervös över att inte hinna, att klara säkerhetskontrollen med värdighet… eftersom jag alltid var ute i mycket god tid hade jag sedan en evighet att sitta vid gaten och arbeta upp flygångesten och var sedan fullkomligt utlämnad åt den under själva flygresan. För andra kan det säkert vara annorlunda, men för mig är verkligen barnen välgörande i det att de nästan helt tillintetgjort detta slags ångest (även om jag numera oroar mig över dem och deras väl och ve fast på ett annat sätt). Det finns ingen tid att ägna sig åt abstraktioner såsom känslor, det gäller att se till att alla väskor, mössor och vantar är med. Någon är hungrig, en blöja behöver bytas, någon tröstas eller distraheras. under själva flighten är jag helt inriktad på deras känslor. Min sons illamående vid turbulensen när vi startade och sedan landade, hans hjärtskärande ”mamma, vill inte” och ”läskigt” när vi sjönk mot ett vinterblåsigt och regnigt Nice mellan tårarna och kräkningarna. Det finns alltid något att hantera med dem, ingen tid och plats för den egna upplevelsen. I den mån jag var rädd handlade det mest om att dölja det för barnen och inte överföra min ångest på dem utan försöka utstråla trygghet. Jag kan tänka mig att den här jagförlusten och att inte kunna ge sitt eget känsloliv utrymme av en del kan upplevas som obehaglig, men för mig är det verkligen bara en lättnad, nästan ett slags terapi. Vidare upplever jag den enhet jag och min man utgör tillsammans med barnen som ett slags skydd mot världen. Jag är ständigt upptagen med praktikaliteter, men samtidigt inte lika utsatt för världen – om ni förstår vad jag menar? Det är som att inget rör mig i ryggen, folk får tycka vad de tycker, världen är i någon mening placerad på avstånd. Motsäger detta det jag skrev inledningsvis? Kanske. När vi idag promenerade i centrala Menton och min son som satt i vagnen ropade åt oss att när vi stannade till för att betrakta något som fångat det vuxna intresset, ett monument, en arkitektonisk detalj, ett skyltfönster, tänkte jag på just det, att jag inte kan strosa runt och insupa platsen såsom förr. Min uppmärksamhet är alltid splittrad numera, ett öga är alltid fäst på barnen. Men det gör å andra sidan att jag upplever platsen genom dem, det vill säga: genom att se bilden av dem på platsen och deras interaktioner med den. Min sons förtjusning över att mata fiskmåsar på stranden eller samla stenar, min dotter som springer längs en öde bar med utsikt över Medelhavet. Hennes röda kind när hon sovit mot sin pappas bröst i selen under den Italienska solen, min sons händer som nogsamt håller sig fast i vagnen när vi går upp eller ner för en särskilt hög trottoarkant. En stund på balkongen, de vuxna med ett glas vin, barnet med juice och mangoklämmis, hans kommentarer om den förbipasserande trafiken och båtarna i hamnen. Alla dessa ögonblicksbilder, jag har händerna fulla av dem och jag försöker etsa dem alla djupt i mig för de tycks mig så ovärderliga, så oerhört dyrbara att tanken på att de bara ska försvinna och glömmas bort förefaller fruktansvärd.


Det ösregnade när vi steg av tåget från Nice. Vi var tvungna att korsa spåret, det fanns en tunnel, långa trappor först ner, sedan upp. En vagn, tre tunga väskor och en massa små, två barn, en i sele. Djupt andetag. Och sedan: en vänlig gränspolis som hjälpte oss med väskorna, the kindness of strangers. Fem minuters promenad till huset och ändå var vi helt genomblöta när vi kom fram till huset. Vår granne, monsieur C, öppnade åt oss. Klockan var fem och huset sådär mörkt och fuktigt som ett gammalt hus blir i oväder. En liten ljusrektangel från grannens öppna dörr (barnen trodde det var dit vi skulle och gick genast in i hans hall, vi fick ropa dem tillbaka till trappan) och sedan det elektriska ljuset i trapp hallen när han slog på strömbrytaren. Att klättra upp för de många trapporna till andra våningen med regnet som smattrade mot fönstren i det guldunkla, artificiella ljuset. Och så möta det som skulle bli vårt hem de kommande halvåret. Gamla, tunga möbler (många tämligen dammiga) i dunklet, en reflex i ett vitrinskåps glas eller garderobens spegeldörrar. Det var söndag, ni har väl köpt med er mat undrade monsieur C, för här är allt stängt. Till slut fick jag lov att komma ner till honom och låna pasta och fiskpinnar, ost och smör, skorpor och chokladkakor för att vi skulle få middag och inte behöva gå ut i regnet i jakt på en söndagsöppen restaurang borta vid hamnen. The kindness of strangers.

Så grydde vår första dag och regnet hade slutat att falla. Vi såg solen tvekande stiga i horisonten och glittra i Medelhavets azur. Vi gick längs havet, vi gick till stranden och allt var vackert. Vi fick först ta av oss kapporna och sedan tröjan. Vi var tvungna att stanna upp och se på varandras solbelysta ansikten och häpet utbrista: det är januari. Vi handlade, vi åt på ett créperie. Vi städade lägenheten, vi promenerade till Italien och så fort man kommit över gränsen fanns plataner och kanske ett lite, lite annorlunda ljus. Vi såg havet brytas mot klippor och vi fick undvika vågorna på strandpromenaden. Vi åt nybakad baguette och croissanter från bageriet till frukost och vi gick fel när vi skulle till en trädgård ägnad ”stora författare”. Vi gick upp för en massa trappsteg i en liten passage och hamnade en bit upp i bergen med en fantastisk utsikt över dalgången och Garavanbukten. Vi gick ner och hittade trädgården, den kunde bara besökas med guidad tur men grindarna stod öppna så vi gick in och utforskade den trots att delar kändes fallfärdiga och den var övervuxen som en ruin från la Belle Époque.


Nästa vecka ska jag börja skriva. Jag trodde att det skulle bli som i Uppsala, att det bästa vore att gå iväg till ett café på förmiddagen. Kanske är det också så jag kommer att göra. Kanske blir det som nu, ett par timmar på kvällen/natten när familjen sover och allt är stilla. Jag är lite nervös, det var länge sedan jag ägnade mig åt koncentrerat skrivande, minns jag hur man gör, hur man hittar på och hittar språket?


Som avslutning några länkar som blickar bakåt mot det jag redan skrivit och översatt: jag blev mycket glad och hedrad att utnämnas till årets debut av Thomas Nydahl. Glad blev jag också för en intressant och initierad läsning av Messalina på den franskspråkiga bloggen Suédois d’estonie et d’ailleurs. Vidare fick min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett en fin recension av den förnämliga litteraturbloggen Bernur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s