Två veckor, att komma hem

Nu har två veckor i Menton redan förflutit. En vecka att göra sig hemmastadda i den nya lägenheten i huset där Robert Louis Stevenson – känd för att ha skrivit klassiker som Dr. Jekyll och Mr. Hyde) lustigt nog bott. (Det är f ö andra gången jag bor i en byggnad där Stevenson logerat, jag var som bekant stipendiat i Grez-sur-Loing i hotell Chevillon, som svensk fick jag bo i Strindberg-rummet, de skotska stipendiaterna bodde i Stevenson-rummet). Och en vecka där rutinerna för den nya tillvaron upprättats, det vill säga: jag har varje dag denna vecka gått iväg på förmiddagen och sedan skrivit koncentrerat på romanen ett par timmar. Jag är lite överraskad över hur lätt det gått, trots att det var så länge sedan jag ägnat mig åt skönlitterärt skrivande. Om jag kan förmå mig att slita mig från barnen lite längre – kanske är en förutsättning att jag kommer iväg tidigare? – tror jag att jag kommer förlänga mina pass något så att jag får mer skrivet per dag.


Något jag inte väntat mig var den fullkomliga återgång till tidigare läspreferenser som skulle drabba mig i samma stund som jag satte fötterna på fransk jord. Åren med barnen har jag lyssnat mycket på ljudböcker, och tvingats lyssna till den typ av litteratur som det inte gör något att man stundom bara lyssnar med ett halvt öra – ett barn kommer och kräver ens uppmärksamhet, man ligger på soffan och råkar somna ifrån en stund etc. Det vill säga handlingsdriven, lättsam underhållningslitteratur. Även om jag även i denna genre försökt hålla mig till böcker av en viss verkshöjd har jag också tänkt på det hela som ett lite experiment, ett sätt för mig att botanisera bland bästsäljarna och förstå lite mer av vad ”verklighetens folk” läser ute i stugorna. En del har varit dåligt, men mycket har varit underhållande. Nå, här i Menton är blotta tanken på att lyssna på en svensk deckare fullkomligt otänkbar, närmast motbjudande. Det skulle föra mig tillbaka till lägenheten i Uppsala och det svenska vintermörkret i ett nafs, en fullkomligt klaustrofobisk upplevelse. Jag är inte mindre trött, jag har inte mer så kallad ”egentid” utan barnen till att läsa – ändå är det som att den höga himlen här, de stora rummen med tre meter i takhöjd, tillåter min själ att andas, att svinga sig mot nya höjder och att läsa riktig litteratur igen. Jag längtar efter fysiska böcker – men fick av naturliga skäl inte med mig så många på flyget utan var tvungen att prioritera referensböcker till arbetet med romanen i det avseendet. Att lyssna på en ljudbok lockar inte det minsta, så jag har motvilligt fått nöja mig med att läsa i mobilen. Just nu? Balzac. De franska 1800-talets realister är alltid det jag återvänder till när jag behöver få komma ”hem” i litteraturen. Jag läste dem innan min kärlekshistoria med sekelskiftet började, de är grunden jag står på, de är trygghet och berättarglädje. De är en värld och ett språk som resonerar i mig, som stämmer mig till harmoni.