Månad: februari 2023

Publicerat den

Snäckan // Längta hem

Jag har alltid tänkt, en dag kommer jag att ha ett hem och det kommer vara fullt av vackra saker.

När jag stod på marknaden och såg på snäckorna kunde jag göra det alldeles lugnt, jag behöver inte köpa den här snäckan just nu, den kostar 500€, det kommer vara omöjligt att frakta hem den. Men en dag kommer jag ha ett hem, och det kommer finnas en snäcka och många andra förunderliga ting.

Man är bara en liten flicka som vill ha många fina saker. Man vill fylla sitt bokmärkesalbum med melankoliska änglar och kattungar med glitter på. Man vill ha en stor snäcka, ett uppläggningsfat, en första utgåva av en symbolistisk diktsamling, en bronsstaty av en ung kvinna som tar på sig ett halsband, ett krucifix av pärlemo.

Vissheten om att den dagen skall komma har gjort alla år med Ikea-möbler och loppisfynd och pocketböcker uthärdliga – alla åren i hem som bara var tillfälliga, ibland knappt mer än en uppackad resväska – men nu undrar jag om tiden inte rinner mig ur händerna? Jag är snart fyrtio, det finns inget hem att ställa snäckan i, det finns ingen snäcka. Det är så att man skulle kunna gråta.

Häromdagen, på väg hem från skrivpasset på biblioteket, fick jag syn på mig själv. Jag såg: elegant klädd, vuxen, på väg hem till sin lilla familj efter att ha skrivit på romanen, i en liten stad vid havet på kontinenten, ett hem med höga fönster i ett 1800-talshus, frihet. Det var livet jag drömt om för mig själv. Jag fylldes av en sällsam glädje, som om detta var en gåva till alla mina forna jag som längtat, som rusat, mot just denna punkt. Och samtidigt, samtidigt finns kvällar här i Menton när jag överväldigas av hemlängtan. Hem till sammanhangen, till vänner och till vardag med arbete och förskola. Idag-jaget är ett annat, det vill stå still, det vill känna tunna rötter leta sig ner i marken. Det vill besvärja sin inre oro och hemlöshet med noggrant utvalda föremål som är till dess glädje och behag.

Man förändras, och jag är trött på att leva mellan parenteser. Trött på att inte kunna börja bygga på riktigt eftersom det ändå bara är temporärt. Jag ligger i sängen och tittar på tapeter, men jag har inga väggar att sätta dem på. Jag föreställer mig bokhyllan som står mot tapeten i detta märkligt utdragna och diffusa rum; jag ordnar mina böcker, jag placerar snäckor och andra talismaner i mellanrummen. Jag vill hem, jag vill hem.

Dessa kvällars längtan är inte ”hem”, utan efter ”ett hem”.

Publicerat den

Vit heliotrop // Att försöka göra guld

Nu är det verkligen upploppet. Det återstår två korta kapitel och sen är boken… färdig? Ja, det är den ju såklart inte, när man satt den sista punkten väntar ju en tämligen lång redigeringsprocess. Men det är ändå något speciellt med att ha skrivit en början, en mitt och ett slut, att öppna upp processen och låta andra läsa.

Den här romanen, som jag hoppas ska bli den andra i min bibliografi, började jag skriva hösten 2013. Jag var nygift, bodde i Uppsala och kom en ganska bra bit på vägen. Sen kom jag av mig och tog inte upp romanen igen förrän hösten 2015 när jag tillbringade en månad på Mallorca med ett par vänner. Jag översatte Paulina 1880 på dagarna och på kvällarna/nätterna skrev jag på romanen. Efter dessa två intensiva skrivpass trodde jag mig ha skrivit ungefär 2/3, nu vet jag att det snarare var en fjärdedel 2013 och ytterligare en fjärdedel 2015 – texten blev längre än jag initialt tänkt mig. Vad jag skrivit dessa två första månader i Menton är med andra ord romanens andra hälft. Ett arbete som ändå gått förhållandevis lätt – men sen hade jag en ganska god synopsis klar, det handlade mest om att skriva ut det jag redan tänkt ut samt läsa in mig på diverse miljöer.

Vit heliotrop handlar om en ung kvinna i 1890-talets Paris som överkommer sin psykiska ohälsa – hon lider av vad vi idag nog skulle kalla bipolär sjukdom eller manodepression – genom att bli ett erotiskt subjekt. I romanens första hälft ligger tyngdpunkten på depression och maniska skov, i den andra på det erotiska uppvaknandet. Intrigen har under skrivandet gång skiftat ganska mycket, det är inte så konstigt för den är för mig av underordnad betydelse. När jag började skriva den här texten var det som ett slags gåva till mig själv. Jag hade precis skrivit klart en annan Paris-roman som jag försökt anpassa efter samtidens normer. Den utspelade sig i nutid och handlade om en lite vilsen kvinna som kommer till Paris och blir tillsammans med en fotograf. Genom en rad korta kapitel, nästan mini-noveller, fick man följa deras kärlekshistoria i uppbruten kronologi. Den blev sedermera gruvligt refuserad och då tänkte jag väl att jag kanske aldrig skulle komma att passera nålsögat och bli publicerad författare. Lusten, behovet, att skriva brann fortfarande i mig – så jag bestämde mig för att skriva för min egen skull. Den enda principen som skulle vägleda mig i den nya texten var att nedlägga i den ALLT jag tycker om. Jag skulle frossa i 1800-talet, fylla sida upp och sida ner med interiörerna, med figurerna, med kläderna, med litteraturen, med städerna som jag älskar. Jag skulle inte hålla tillbaka språket det minsta. Resultatet blev en stil som är lite pratigare och liksom lättsammare än min debut Messalina – och samtidigt än mer ornamenterad, men (tänker jag mig) med en glimt i ögat. Jag tänker att den som hade lite svårt för Messalina kommer att ha lättare att ta till sig Vit heliotrop, och samtidigt att den som älskade Messalina också kommer att älska Vit heliotrop!

Den senaste tiden har jag lyssnat på Strindbergs Inferno som jag inte hade läst tidigare. Vilket geni han är ändå, Strindberg! och vilket asshole! Nå, jag tänkte ändå på hur ofta namnkunniga författare eller vetenskapsmän liksom snöar in på ett stickspår som de – kortvarigt eller permanent – betraktar som sitt huvudsakliga bidrag till mänskligheten när det egentligen tar tid i anspråk från det verkligt betydelsefulla. Strindberg som tar sig för att göra guld, Newtons ockultism, etcetera etcetera. Ibland undrar jag om romanskrivandet är min alkemi, dvs jag behandlar det som mitt stora kall här i livet, men egentligen är insats som förmedlare av dekadensklassiker till svenska språket mer betydelsefullt. Nå, jag kan inte riktigt bestämma mig för om nyckeln till ett fruktsamt arbete och någon form av själslig balans är att inte ta sig på för stort allvar, eller motsatsen: just att ta sig på alldeles för stort allvar? Vit heliotrop: bagatell eller magnum opus? Je ne sais pas. Ädelmetall eller kattguld. Åh, bara det glittrar, spelar det då någon roll?

Publicerat den

Vackert väder och Mardrömmar

Vädret har slagit om. Det är som svensk försommar, solen lyser och lyser, milda vindar. Jag önskar jag kunde kasta mig ut i det vackra vädret, men har smittats av min dotters förkylning. Det är andra dagen jag stannat hemma, men idag gick det i alla fall att skriva lite på förmiddagen. Nu sover min dotter och min man har gått till stranden med vår son för att jag ska få vila lite. Alltså ligger jag på soffan, solen faller in genom de höga fönstren, i min nya sidenpyjamas som jag fick i Alla hjärtans dag-present och ströläser lite. Tillvaron är inte allt för tung trots nästäppa och hosta.

Hemma i Sverige har samlingen med skräcknoveller av Guy de Maupassant som jag översatt för Hastur förlag kommit från tryckeriet och redan skickats ut till prenumeranter. Maupassant var ett av de första författarskapen jag upptäckte i det lilla antikvariatet vid floden i Uddevalla där jag gick gymnasiet. Hans noveller var enkla att ta till sig, men bjöd på en psykologisk skärpa och en pessimistisk livssyn som genast förförde mitt tonårssinne. Att översätta dem i vuxen ålder var att erövra ett språk jag känt sedan ungdomen; det gick helt sömlöst, jag översatte i en rasande takt. Hastur Förlag lät mig mycket generöst fritt välja bland Maupassants skräcknoveller och välja ut mina favoriter – allt från regelrätt gotisk kyrkogårdsromantik till mer psykologiserade vansinnesskildringar (det är de senare som är läskiga på riktigt). Min absoluta favorit är såklart en av de mer erotiskt laddade novellerna om en vacker hårfläta som blir en herres fetisch … Utöver översättning, noter och små kommentarer fick jag dessutom fria händer att skriva förord: det blev vansinnigt långt, ett slags liten novell i sig som berättar Maupassants märkliga och tragiska levnadsöde. Det var roligt att få göra en så generös utgåva, full av extramaterial och små påskägg, att inte behöva hålla tillbaka alls. Jag hoppas att den här utgivningen får fler Maupassant att hitta till några nya läsare, och gamla läsare att hitta till hans fantastik. Alla mina böcker och översättningar är passionsprojekt, men det här ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Bäst gör man i att beställa den direkt från förlaget här.

Publicerat den

Utflykterna

Det är sent på söndagskvällen, och egentligen borde jag gå och lägga mig. Men jag sov lite i eftermiddags – efter att jag och min son varit i kyrkan och vi sedan ätit lunch hemma – och finns det något värre än att lägga sig och sedan inte somna utan bara ligga och vrida och vända sig tills sömnen till slut äntligen inträder?

Det är söndag, och fem veckor sedan vi anlände. Tiden flyger verkligen, den här vistelsen kommer vara över på ett ögonblick. Den här veckan har vi inte heller gjort någon utflykt, det var ju den där inställda resan till Aix-les-Bains, det förhållandevis kalla (runt tio grader) och blåsiga vädret samt att make och dotter blivit förkylda nu i helgen. Annars har vi som målsättning att göra en hel- eller i alla fall halvdagstur i veckan så att vi också upplever mer än vardagen i Menton.

Förra lördagen åkte vi till Èze. Jag är glad att vi gjorde det nu, och inte väntade längre in på säsongen. Den lilla medeltidsbyn ligger högt upp i bergen, och är själv vindlande gränder, trappor, smala stenbelagda gator. Högt upp, i slottsruinerna, ligger en fullkomligt makalös tropisk trädgård full av kaktusar. (Vi hade, kanske lite strängt, varnat vår son för att kaktusarna sticks och att man inte skall röra vid dem, vilket inpräntat en måhända något överdriven respekt för dessa växter. Till en början var han orolig för att kaktusarna skulle ”ta honom”, men accepterade när jag förklarade att det inte alls var någon fara att gå nära dem, de kan inte röra sig , älskling, det är bara vi som inte ska ta på dem för då kan man sticka sig.) Redan nu, i den absoluta lågsäsongen, var det inte helt lätt att mötas på de smala stigarna och i trapporna – speciellt inte med två små barn. I långa stunder var vi dessutom helt ensamma och kunde ta in landskapet obehindrat. Nackdelen var att inga restauranger öppnat ännu. Men det var lika mysigt, om inte mysigare, att köpa picknick i snabbköpet och sätta sig på en låg mur med jordgubbar, croissanter, tabouleh, oliver, ost och lite vin. Nästa vecka tänker jag att vi ska åka till Sanremo om hälsa och väder tillåter.

Kanske får man räkna veckans utflykt som besöket på citronfestivalens första dag? Vi gick i och för sig inte ens bort till själva festivalområdet, utan titta på marknaderna som passat på att slå upp sina stånd i samband med den. Roligast var antikmarknaden som väckte ett svårt habegär i mig. Mest intresserad blev jag av ett par antika fjärilar i glaskupor att hänga på väggen. De såg bleka och sköra ut av ålder, konstföremål precis på gränsen mellan äckel och skönhet. Till slut blev det enda vi köpte en snäcka som vår son valde ut. När man sätter den mot örat hör man havet, jag sade att snäckan bott i havet och bär minnet av det inom sig, så att vi kan höra det nu. Stor fascination, det magiska bruset, ett sätt att också när allt detta är över bära med sig minnet av Menton och höra vågornas brus på en tråkig Upplandsslätt.

Publicerat den

Eh bien, no Bains

Det är måndag, inatt blåste det storm. Jag trodde först det var något slags gatsoparmaskin som lät utanför, men det bara fortsatte och fortsatte. Jag kunde inte sova, så till slut steg jag upp och gick ut i vardagsrummet. Vårt sovrum ligger mot norr, mot bergen – från vardagsrummets höga fönsterdörrar såg jag ut mot strandpromenaden, hamnen och bortom det ett upprört och månbelyst hav. Vinden rev i palmer och flaggor, man såg nästan inga bilar – jag gissar att vägen vid havet mot Italien var avstängd för när det blåser hårt sköljer vågorna över vägbanan. Jag väckte min man som fick hjälpa mig att stänga luckorna, annars brukar vi låta dem stå öppna mot balkongen. Sedan gick vi och lade oss, jag kunde fortfarande inte sova och efter en stund gick jag och lade mig hos barnen, min dotter har en period då hon sover lätt och oroligt och gärna vill ha en vuxen intill sig. Så där låg jag, mellan mina två sovande barn, och ett väldigt lugn kom över mig. Trots vinden som ven utanför, trots grannens hysteriska vindspel som klingade (och jag har sätt tillräckligt många skräckfilmer för att finna det ljudet minst sagt oroväckande), kände jag frid. Det tog fortfarande ett tag, men till slut somnade jag.

Vi vaknade ganska sent, halv åtta. Det är man inte bortskämt med, så jag kom inte iväg så tidigt som jag kanske skulle önskat. Biblioteket där jag brukar sitta och skriva är stängt på måndagar, så jag sitter på ett av strandcaféerna och dricker en deliciös cappuccino. Genom den öppna dörren hör man havet som kastar sig mot stranden, det är inte längre storm men det blåser friskt.

Imorgon skulle jag egentligen ha åkt på en kort resa, det skulle varit första gången jag var borta från barnen två nätter, ja, inte ens en har jag varit borta på dessa tre år som de funnits i mitt liv. (Om man inte räknar de två dygn jag var borta från vår son när jag låg på BB i samband med vår dotters födelse.) Men mitt TGV blev inställt eftersom det är generalstrejk – i stället för att boka om bokade jag av. Kanske åker jag senare, kanske lägger jag pengarna på något annat. När jag bokade hade det känts angeläget, ja rent av nödvändigt att åka tillbaka till Aix-les-Bains som jag bara besökt som hastigast en eftermiddag när jag bodde i Lyon. Det var också där och då jag bestämde mig för att en episod i romanen jag då påbörjat skulle utspela sig där. Sen hände mycket, romanen lades på is, och nu när jag tagit upp den igen och skrivit mig fram till resan till Aix är minnet av detta ”Alpernas Riviera” avlägset och vagt. Det mesta kan man läsa sig till, jag har utmärkta reseskildringar och illustrerade böcker över Aix-les-Bains under la Belle Époque, men det finns något som man bara kan nå fram till genom att besöka en ort. En platsens topografi, hur dess beståndsdelar hänger ihop. Och vidare: dess atmosfär. Ja, jag kan läsa om solen som går ner bakom bergstoppen ”Dent-du-Chat”, Kattens tand, men ser jag det själv finns det något bortom orden – bilden, känslan, luften – som jag på egen hand kan försöka transponera till litteratur. För mig föreligger emellertid ytterligare en svårighet, eftersom min roman utspelar sig på 1890-talet kommer jag ju inte att uppleva platsen som jag vill skildra. Likt en arkeolog kommer jag tvingas avtäcka mer än ett sekels utveckling och förändring, försöka hitta spår och lämningar från den tid som jag önskar beskriva.

Att jag avbokade resan var dels för att biljetterna stuckit iväg i pris, att jag redan börjat vackla under separationsångesten att lämna barnen och kanske främst för att jag insåg att det är fel årstid. Mina romanfigurer kommer vara där under högsommaren, kanske vore det klokare att vänta lite och åka när våren hunnit lite längre däruppe i bergen. Åh, men lite sörjer jag min resa ändå. Att återse mitt Lyon, jag hade planerat in några timmar där både på vägen dit och tillbaka – att återerövra ensamheten och ensamresandet… Att ta in på ett hotell med utsikt över alptoppar, att röra mig i min fiktions miljöer och äta middag i kasinots restaurang… Och kanske främst, att lägga ned investeringen i tid, pengar och familjeuppoffring i romanprojektet som för att säga att det är på riktigt och att jag tar det på djupt allvar. Om jag inte gör det, varför skulle någon annan?

Publicerat den

Franska vardagar och en födelsedag

Kära dagbok, tiden går så snabbt. Nu har vi varit här i nästan fyra veckor, varav tre så kallade ”vardagsveckor” när jag skrivit ett par timmar varje dag. Den här veckan har jag varvat att sitta caféet i hamnen precis på andra sidan vägen och på biblioteket, den i särklass bästa arbetsplatsen hittills. Förutom den sympatiska miljön med fulla bokhyllor och högt till tak finns eluttag till datorn på alla bord, det är lugnt och tyst och det finns plats att bre ut sig med sina böcker och anteckningsblock. Dessutom får man en härlig morgonpromenad när man går dit. (Enda nackdelen är öppettiderna som hade kunnat vara mer generösa.) Igår när jag gick förbi gågatan var den sedvanliga loppmarknaden som står alla fredagar och söndagar på plats. Porslin, smycken, böcker, möbler, tavlor… om jag hade haft möjligheten hade jag fyllt en skåpbil med vackra saker och tagit med hem till Sverige när detta halvår kommit till ända.

Igår var vädret synnerligen vackert, jag åt lunch på strandpromenaden och mötte sedan upp familjen där. Vi promenerade sedan bort till Roquebrune-Cap-Martin – där vi ursprungligen hade hyrt boende, men så kom pandemin i vägen och sedan vår dotter, och allt sköts upp. Det är en vacker promenad att göra längs vattnet, och på vägen kan man studera de väldiga palatshotellen från början av nittonhundratalet och mellan dem pittoreska villor och (semester)lägenhetskomplex. Det var stillsammare borta i Roquebrune, man försökte göra sig en uppfattning om hur tillvaron hade artat sig där. Vi hade inte saknat den ganska tunga trafiken som går förbi vårt hus, men i övrigt föredrar vi nog ändå vårt gula hus med gröna luckor vid Garavanbukten. Efter denna tid har det blivit ett ”hemma”, så fort vi rundar udden vid Menton eller stiger av vid tågstationen två minuter bort känner vi att det här är våra kvarter och man slappnar av lite grann i den välbekanta omgivningen.

I tisdags fyllde min son tre år. Det är också tid som passerat alltför snabbt och samtidigt var så fullt av ett överflöd av, hur ska man säga, utveckling? Förutom att vi gjort mycket roligt och delat en stillsam men ganska underbar vardag har vi alla vuxit in i våra roller och utvecklats med dem, vi vuxna som föräldrar och vår son som en människa. Nu är han en liten person med ett eget, avancerat inre liv fullt av funderingar, reflektioner och känslor. Han kan säga ”mamma, jag älskar dig” och ha förväntningar på en dag, i synnerhet en födelsedag. Vi gjorde allt han tycker om: öppnade paket, åkte karusell, gick till stranden med den nya grävskopan, gick till bageriet och köpte en tårta. Mormor hade skickat en peng, den fick han välja ut en leksak för i leksaksbutiken (han valde en buss). Till lunch gick vi till ett av de gamla sekelskifteshotellen, som tyvärr inte behållit något av sin forna charm. Även matsalen var sönderrenoverad, men försökte ändå ge något slags känsla av Belle Époque. Det blev en fin dag på alla sätt.

Dagen efter kom bilder upp bland mina Facebook-minnen från tre år sedan, när vi kommit hem med Theodor. Det är fortfarande lite svårt att se dem, att se oss lyckliga och ovetande om att vi bara några dagar kommer vara tillbaka med sjukhuset med gulsoten och blodbytet och allt. Men det är som ett gammalt blåmärke, något som ömmar lite när man rör vid det men inte annars. Jag är ändå glad att det läkts så väl av tidens gång. Och mest av allt är jag glad över min son och min dotter och inte minst dessa franska dagar som jag får tillbringa med dem.