28.11

Så grå och trist november är. Jag går inte mina promenader, vill inte gå ut. En liten tröst är ändå att palettbladet som står i fönstret framför mig blommor. Långa, bräckliga stänglar med bleklila blommor höjer sig trotsigt mot skogens gråbruna fond. I uppror mot årstiden har jag beställt fyra nya klänningar, de ska, tänker jag, få utgöra basen för den garderob jag tar med mig till Frankrike. Utan att planera det har en liten kursändring gällande stil skett, det är lite mer romantiskt och bohemiskt, tycker jag. Kanske alldeles utmärkt för en liten författande mamma off season på Rivieran? Tänker att vinden ska fatta tag i kjolarnas tunna tyger, och att de generösa kjollängderna gör det enkelt att jaga fatt på barn, bära på dem, gå ner i sanden och leka med dem obehindrat. Att jag kan sitta på en servering med anteckningsblock eller dator och låta solljuset fångas i diskreta volanger och guldglittriga detaljer, att det kommer se bra och rätt ut. Att denna yttre inramning kommer harmoniera med romanen – romanerna? – som växer fram ord för ord.

21.11

Det blev inget café för mig idag. Snön fortsatte falla under kvällen, natten, morgonen – när vi vaknade imorse var världen inbäddad i allt det vita. För att ta sig till förskolan måste man gå igenom skogen, som naturligtvis inte plogats ännu. Eftersom jag inte är helt kry ännu erbjöd min man sig att gå i mitt ställe; själv sitter jag nu där jag suttit hela förmiddagen, i min säng med datorn på en kudde framför mig (ergonomiskt?) och en kopp te på nattduksbordet. Det är ju annars ett effektivt sätt att verkställa sina planer, att offentliggöra dem. Vilket också var vad jag gjorde med Alastors utgivningsplan i ett nyhetsbrev för någon vecka sedan. Utgivningsplanen är mer eller mindre synonym med vad jag har för avsikt att översätta för förlagets räkning den kommande tiden. I mig är översättaren alltid starkare än förläggaren, så några större hänsyn till marknad eller framtida försäljning tas icke – jag följer helt min egen smak.

Igår eftermiddag satt jag och maken emellertid och pratade lite om den stundande Frankrikevistelsen och hur vi ska lägga upp vårt halvår på Rivieran. En inte obetydlig komponent är hur jag ska arbeta och vad jag ska arbeta med när vi är därnere. Min plan har varit att ägna vistelsen åt skönlitterärt skrivande och utforskande av kustlinjen: det senare som ett slags planlöst samlande av stoff inför framtiden och allmänt livsnjuteri. När nu min planering, som inte tagit tillräcklig höjd för årets alla förkylningar, nu ligger i ruiner ställs jag inför problemet att Mallarmé-översättningen inte kommer bli klar innan vi far. Initialt, vilket också är vad jag skrev i nyhetsbrevet, tänkte jag pliktskyldigt ta den med mig och avsluta den innan jag helhjärtat kunde hugga i min nya roman. Förläggaren och översättaren i mig var överens. Men det finns tydligen en som är är starkare än dem båda: författaren.

”Det är min tur nu,” sade hon och förpassade de andra till ett mörkt hörn av mitt medvetande där deras protester knappt kan höras. ”Och förresten lämpar sig solen och havet,” fortsatte hon, ”vinet och brödet, tiden med barnen och de ljumma vindarna så mycket bättre för skrivandet. Att harva på med sin översättning, att driva sin intellektuella förmåga till det yttersta på det sättet, det går ypperligt att göra i Norden vid ett mörkt skrivbord eller på ett stilla café. Men ta din dator till stranden och den fina sanden kommer leta sig in i den och dina tankar, du kommer distraheras och din tanke vandra. Du kommer, för att tala med Mallarmé, att divagera. Hopplöst när du ska försöka förfärdiga en krävande översättning, men en styrka när du ska följa inspirationens ingivelser och hugskott.” Och så var det bestämt. Mallarmé stannar i Uppsala, stilla väntande. Till Frankrike tar jag med en halvskriven roman och kanske också en idé till en ny. Så får jag se vad jag kommer hem med. Som det känns nu, åh som det känns nu, mina vänner!, så blir jag klar med båda för jag är som en galopphäst som rycker i tyglarna och dansar på stället. Som väntar med otålighet och uppdämd kraft i spända muskler på att dörrarna ska öppnas och jag kan kasta mig ut i det kanske mödosamma men ock så lustfyllda loppet att skriva en bok.

Denna sista korta månad fram till jul som återstår innan vi åker känns det meningslöst att sätta sig med Mallarmé. Bara att tränga in i hans språk, att arbeta upp lite momentum, är så tidskrävande och svårt att det vore närmast bortkastat att göra nu. Knappt skulle jag kommit in i texten innan det var dags att lägga den åt sidan. Och Alastor skulle ändå inte ha någon vårutgivning nästa år. Så därför pausar jag åter Mallarmé, skjuter utgivningen på senhösten nästa år, och petar in ytterligare en ”mellanbok”. Den här gången är det en verklig kuriositet, det litterära värdet är nog minst sagt diskutabelt. Men där finns en dekadent särart som intresserar mig, och dessutom skiljer den sig från mycket av det vi gett ut på senare år vilket känns roligt. Richard Le Galliennes kortroman/långnovell/ mörka saga The Worshipper of the Image är därtill skriven på engelska, det känns bra att blanda upp allt det franskspråkiga lite. Så detta blir första gången jag korsar Engelska Kanalen för att vandra i Albions språkvärldar. Det ska bli spännande, och jag hoppas ha ett första utkast klart på ett par veckor. Le Gallienne levde därtill många år i Menton, staden vi hyrt lägenheten i, vilket jag väljer att se som ett tecken på att jag gör rätt.

20.11

Första snön föll idag. Den låg kvar på marken, men för lite för att det skulle bli det där sagolandskapet man längtar efter. Av tidningsrubrikerna och sociala medier att döma föll mer i Stockholm. Vi höll oss ändå hemma, vi tycks inte kunna frigöra oss från den förkylning som härjat i våra stackars kroppar de senaste veckorna. Imorgon tänker jag i alla fall lämna hemmet och släpa mig till ett café för att komma igång med översättningsarbetet igen.

Senare i veckan måste jag ändå arbeta hemifrån, när det är dags att föra in det sista korrändringarna i min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett. När jag väl bestämt mig att pausa Mallarmé och lägga all tid på Viviens prosadikter gick det snabbt. Mina väninnor, bokformgivarna B och M, har gjort omslaget och hjälpt mig hitta ett typsnitt med 1800-talskaraktär till inlagan som jag satt luftigt och med snirkliga små vinjetter vid varje prosadikt. Det är en så svindlande njutningsfylld känsla när en bok är på väg att bli klar, uppblandad med lite skräckslagen ångest. Tänk om något blir fel, om jag missat en graverande korrekturfel eller att översättning helt enkelt inte håller. Men numera är njutningen större än ångesten: snart finns boken i världen och den kommer, till innehåll såväl som form, att vara ett stycke skönhet.

Igår kväll beställde jag två böcker från mitt favoritförlag i Frankrike, Editions le Chat Rouge, och jag liksom drabbades av min kärlek till litteratur och vackra böcker. Det är så storartat med böcker! De kan vara ett konstföremål i rummet, samtidigt som de möblerar om och tar sin boning i ditt huvud. Editions le Chat Rouge har en typisk stil på sina omslag, och ibland excentriska format. Det var av dem jag lät mig inspireras till det högsmala formatet vi använde för min översättning av Paulina 1880. I övrigt ger de huvudsakligen ut franska dekadenter och symbolister från förra sekelskiftet, inte helt olikt Alastor till sin profil med andra ord – och helt i min smak. De har även en rad olika tematiskt ordnade antologier – katter, dandys, bibliofiler m. m. – med utdrag ur sekelskifteslitteraturen. Kanske också det skulle kunna vara något att låta sig inspireras av?

Hösten

Hösten, så snabbt den runnit iväg för mig. Ändå har vi inte varit sjuka som när sonen först började på förskolan, även om vi inte varit helt förskonade. Jag ler lite när jag tänker på att jag i början av detta år utnämnde det till mitt sociala år, att det skulle vara som en återgång till livet sådant det såg ut innan pandemi och flytten från Stockholm. Minst hälften av alla de relativt få sociala samkväm som planerats har fått ställas in för att någon part, eller någons barn, varit förkylt. Och till detta: ett ganska ambitiöst arbetsschema, som jag ständigt halkat efter i på grund av förkylningarna. En vecka som går bort där, en vecka som går bort här – och plötsligt ligger man en hel månad efter. Så kanske ska jag förlika mig att tyngdpunkten nu och de kommande åren måste ligga på arbete och familjeliv.

Det är en nog så svår balansgång att hantera. Flera gånger har jag gjort reflektionen att mitt livs lyckligaste tid nog är nu, eller till och med strax bakom mig. Då, när jag var helt mammaledig och all min uppmärksamhet var riktad mot detta enda: barnen. Barnvagnspromenaderna i Uppsala och omgivningarna, stillsamma aftnar med min man efter måltider som jag lagt tid på att planera och laga; dagarna glödde av en lycka som inte var storslagen eller dramatisk, den var så stillsam och enkel att den aldrig falnade. Den finns fortfarande där, som ett grundackord i tillvaron. Jag kan ibland känna strupen snöras ihop av tacksamhet och glädje över att detta är mitt, att barnen finns. Men redan nu, sedan några månader tillbaka, finns också en liten dissonans. Något som drar och rycker i mig, som får mig att vända blicken från de lekande barnen, som gör mig döv när de kommer med sina ljusa röster och ber om min uppmärksamhet. Då har jag vänt mig inåt, för där har ambitionen vaknat. Den sjunger sin sirensång, i tanken rör sig formuleringar och ord. Jag är där, hos mina barn, och jag är inte där, för jag är hos dem: hos orden.

I år var den stora Bokmässan i Göteborg tillbaka. Innan dess hade jag dessutom avverkat några bokbord, ett framträdande på Stadsbiblioteket i Stockholm. Till Göteborg hade jag emellertid med familjen, och det var med viss nervositet jag styrde stegen mot mässhallarna. Hur förenar jag yrkesroll och moderskap? Det är en sak i vardagen, att stjäla tid till att skriva och översätta, en annan sak att liksom möta världen i båda dessa roller. Som mamma blir jag ett som ett djur, jag vill bära mina små tillbaka till skogen i vars bryn vi bor, gömma undan dem för världen. För att den är hotfull, visst, men kanske främst för att relationen till barnen kändes som en privatsak, något jag ville separera från förläggaren och författaren.

Nå, det gick lättare än vad jag trott. Jag tog med min lille son till seminariedeltagarnas lounge och vi åt kanelbullar och fnittrade, han gjorde succé hos personalen som alltid. Jag gled ut ur en roll och sömlöst in i den andra. Relationen till barnen fullkomligt bepansrad och ointaglig, även på ett mässgolv fullt av främlingar. Men nästa år får de nog ändå stanna hemma i Uppsala med sin pappa. Men det känns som en evighet tills dess, nästan som ett annat liv. Innan dess, om precis två månader idag, flyttar vi ett halvår till södra Frankrike. Det tornar upp sig framför oss, det bländar mig som ett starkt ljus och jag kan inte se bortom det.