Härom kvällen såg jag och maken Netflix-filmen The pale blue eye som inspirerats av Edgar Allan Poes verk och biografi. Jag blev ganska förtjust, det 1800-tals mörka kvällsmiljöerna mot vit snö, vagt olycksbådande bildspråket etc kändes effektfullt och i linje med en Poesk estetik. På sätt och vis var kanske det som fick mig att verkligen uppskatta filmen hur den väckte ett minne av litteraturen som är dess förlaga. I perioder har jag läst mycket Poe (även lyssnat mycket på Lou Reeds konceptalbum där ett antal välrenommerade skådespelare läser dikter och noveller, tips!), och nu påmindes jag av hur mycket jag älskar den där säregna stämningen som råder i Poes verk. Jag ägnade mig vid filmens slut åt en del googlande och hamnade då i prosastycket ”Landor’s Cabin” vilket i princip bara är en enda lång och suggestiv miljöbeskrivning. Underbart!
Förutom min privata Poe-revival så tar jag med mig en särskild scen från filmen. Premissen för filmen är i korthet att en kadett på en militärskola hängt sig, kommissarien Landor kallas in för att utreda vad som hänt och tar då hjälp av Poe som också är kadett på skolan (vilket han som 22-åring också var i verkligheten, själva intrigen är emellertid fullkomligt påhittad). I scenen ifråga befinner vi oss hemma hos kadettskolans läkare. Hans familj spelar en central roll och känns i alla fall delvis modellerad efter huset Usher. Nå, läkaren och Christian Bales antihjälte Landor har lämnat sällskapet för ett enskilt samtal i vad jag tror mig minnas är läkarens arbetsrum. Utan att du som betraktare tänker på det har dottern i huset börjat spela på den stora flygeln ute i salongen. När dörren till arbetsrummet öppnas av sonen ökar musiken i styrka. Vi följer sedan Bale som säger att han ska ta lite luft innan han ansluter sig till de andra, han går genom passagen som går förbi salongen och kameran blir för ett par ögonblick hans ögon, vi ser dotterns rygg genom den öppna dörren, brodern och Poe som andäktigt lyssnar på pianospelet.
När jag såg den här scenen fick jag som en häftig och liksom drabbande estetisk upplevelse. Jag tänkte att det också i verkliga livet är något alldeles speciellt med ögonblicken när du bara är på väg in i festen eller spelet eller samvaron, vilket det än är. Jag tänkte på när jag arbetade på Drottningholms slottsteater och gick genom de öde rummen strax innan första akten skulle ta slut. Att stå bakom en stängd dörr och höra musiken som pågår innanför och sedan tystnaden när publiken gemensamt drar efter andan och sedan brister ut i applåder, redo att släppa ut dem till pausens förfriskningar och själv liksom sväljas av deras entusiastiska ström. Eller när man är på fest och går på toaletten, man hör festljuden genom dörren. Visst stannar man till med handen på dörrhandtaget, dröjer ett litet ögonblick i ”stunden före”? Man vet att man snart kommer vara tillbaka och del av festen, men när man står utanför och står i den betraktandes position kan man hänge sig åt obefläckad förväntan. Man öppnar dörren, ljuden ökar, man är i rörelse men fortfarande utanför, allting stegras.
Jag tyckte The pale blue eye fångade den där känslan väl och jag förundrades lite över att man inte stöter på den oftare i film och litteratur. Jag tänker att det är lite samma sak som i Eyes wide shut (fler ögon!) när Tom Cruise går genom salarna och kameran liksom sveper fram. Även om Cruise där rör sig i salarna är det i en position av betraktare och det är som att han betraktar det som sker som genom en dörröppning, dvs utan att själv delta. (Jag har inte sett filmen på länge, men det är i alla fall så jag minns det.) Eller entagningsfilmen Den ryska arken som jag var mycket förtjust i när den kom. Jag förstår ju att det är ett svårt grepp att använda konsekvent, ofta vill kreatören vara i skeendets mitt, där handlingen och kriserna utspelar sig. Vidare förutsätter en periferi ett centrum och ett verk blir som ett eget kraftfält, det som skildras i bild eller text får en egen densitet bara i kraft av att existera. Att låta det centrala vara helt frånvarande från verket är om inte omöjligt så svårt. Ändå skulle jag vilja skriva något som är precis sådär, som bara är ”stunden före” och där själva historien, vad skeendet egentligen betyder, förblir undflyende och ogreppbart. Inte för att det obegripligt eller flummigt, inte för att det inte finns, utan för att vi bara betraktar det från tröskeln en passant.
Hillevi Norburg 