Menton

Så var vi äntligen här. Det är onsdag natt, vi landade söndag eftermiddag i Nice – de tre första dagarna av de totalt 160 som vi ska tillbringa här är avklarade. Min tanke efter den första av dem en fråga: hur ska jag få något skrivet här? Det är som att den milda vintersolen, alla mjuka pasteller som medelhavslandskapet är tecknade i räcker för att jag ska smälta bort och bara existera i ett ljuvligt och evigt nu. Varje ögonblick stiger mot mig och det är så skarpt och avgränsat att jag måste ta det i mina händer och studera det. Det finns ingen tid till reflektion, bara registrera allt som ett vidöppet öga som aldrig stängs.


Att resa med barn är också det något annat än de resor jag för några år sedan, i vad som nu känns som ett annat liv, företog till södra Europa – ensam eller tillsammans med en man. Då blev jag tydliggjord, jag kände mina konturerar. Det vill säga: vad som var jag och vad som var världen. Att ha barnen med är att ständigt hantera logistik och andras behov. Det finns alltid något att göra. Jag är exempelvis ganska flygrädd. Innan barnen stressade jag redan på väg till flygplatsen över alla moment, nervös över att inte hinna, att klara säkerhetskontrollen med värdighet… eftersom jag alltid var ute i mycket god tid hade jag sedan en evighet att sitta vid gaten och arbeta upp flygångesten och var sedan fullkomligt utlämnad åt den under själva flygresan. För andra kan det säkert vara annorlunda, men för mig är verkligen barnen välgörande i det att de nästan helt tillintetgjort detta slags ångest (även om jag numera oroar mig över dem och deras väl och ve fast på ett annat sätt). Det finns ingen tid att ägna sig åt abstraktioner såsom känslor, det gäller att se till att alla väskor, mössor och vantar är med. Någon är hungrig, en blöja behöver bytas, någon tröstas eller distraheras. under själva flighten är jag helt inriktad på deras känslor. Min sons illamående vid turbulensen när vi startade och sedan landade, hans hjärtskärande ”mamma, vill inte” och ”läskigt” när vi sjönk mot ett vinterblåsigt och regnigt Nice mellan tårarna och kräkningarna. Det finns alltid något att hantera med dem, ingen tid och plats för den egna upplevelsen. I den mån jag var rädd handlade det mest om att dölja det för barnen och inte överföra min ångest på dem utan försöka utstråla trygghet. Jag kan tänka mig att den här jagförlusten och att inte kunna ge sitt eget känsloliv utrymme av en del kan upplevas som obehaglig, men för mig är det verkligen bara en lättnad, nästan ett slags terapi. Vidare upplever jag den enhet jag och min man utgör tillsammans med barnen som ett slags skydd mot världen. Jag är ständigt upptagen med praktikaliteter, men samtidigt inte lika utsatt för världen – om ni förstår vad jag menar? Det är som att inget rör mig i ryggen, folk får tycka vad de tycker, världen är i någon mening placerad på avstånd. Motsäger detta det jag skrev inledningsvis? Kanske. När vi idag promenerade i centrala Menton och min son som satt i vagnen ropade åt oss att när vi stannade till för att betrakta något som fångat det vuxna intresset, ett monument, en arkitektonisk detalj, ett skyltfönster, tänkte jag på just det, att jag inte kan strosa runt och insupa platsen såsom förr. Min uppmärksamhet är alltid splittrad numera, ett öga är alltid fäst på barnen. Men det gör å andra sidan att jag upplever platsen genom dem, det vill säga: genom att se bilden av dem på platsen och deras interaktioner med den. Min sons förtjusning över att mata fiskmåsar på stranden eller samla stenar, min dotter som springer längs en öde bar med utsikt över Medelhavet. Hennes röda kind när hon sovit mot sin pappas bröst i selen under den Italienska solen, min sons händer som nogsamt håller sig fast i vagnen när vi går upp eller ner för en särskilt hög trottoarkant. En stund på balkongen, de vuxna med ett glas vin, barnet med juice och mangoklämmis, hans kommentarer om den förbipasserande trafiken och båtarna i hamnen. Alla dessa ögonblicksbilder, jag har händerna fulla av dem och jag försöker etsa dem alla djupt i mig för de tycks mig så ovärderliga, så oerhört dyrbara att tanken på att de bara ska försvinna och glömmas bort förefaller fruktansvärd.


Det ösregnade när vi steg av tåget från Nice. Vi var tvungna att korsa spåret, det fanns en tunnel, långa trappor först ner, sedan upp. En vagn, tre tunga väskor och en massa små, två barn, en i sele. Djupt andetag. Och sedan: en vänlig gränspolis som hjälpte oss med väskorna, the kindness of strangers. Fem minuters promenad till huset och ändå var vi helt genomblöta när vi kom fram till huset. Vår granne, monsieur C, öppnade åt oss. Klockan var fem och huset sådär mörkt och fuktigt som ett gammalt hus blir i oväder. En liten ljusrektangel från grannens öppna dörr (barnen trodde det var dit vi skulle och gick genast in i hans hall, vi fick ropa dem tillbaka till trappan) och sedan det elektriska ljuset i trapp hallen när han slog på strömbrytaren. Att klättra upp för de många trapporna till andra våningen med regnet som smattrade mot fönstren i det guldunkla, artificiella ljuset. Och så möta det som skulle bli vårt hem de kommande halvåret. Gamla, tunga möbler (många tämligen dammiga) i dunklet, en reflex i ett vitrinskåps glas eller garderobens spegeldörrar. Det var söndag, ni har väl köpt med er mat undrade monsieur C, för här är allt stängt. Till slut fick jag lov att komma ner till honom och låna pasta och fiskpinnar, ost och smör, skorpor och chokladkakor för att vi skulle få middag och inte behöva gå ut i regnet i jakt på en söndagsöppen restaurang borta vid hamnen. The kindness of strangers.

Så grydde vår första dag och regnet hade slutat att falla. Vi såg solen tvekande stiga i horisonten och glittra i Medelhavets azur. Vi gick längs havet, vi gick till stranden och allt var vackert. Vi fick först ta av oss kapporna och sedan tröjan. Vi var tvungna att stanna upp och se på varandras solbelysta ansikten och häpet utbrista: det är januari. Vi handlade, vi åt på ett créperie. Vi städade lägenheten, vi promenerade till Italien och så fort man kommit över gränsen fanns plataner och kanske ett lite, lite annorlunda ljus. Vi såg havet brytas mot klippor och vi fick undvika vågorna på strandpromenaden. Vi åt nybakad baguette och croissanter från bageriet till frukost och vi gick fel när vi skulle till en trädgård ägnad ”stora författare”. Vi gick upp för en massa trappsteg i en liten passage och hamnade en bit upp i bergen med en fantastisk utsikt över dalgången och Garavanbukten. Vi gick ner och hittade trädgården, den kunde bara besökas med guidad tur men grindarna stod öppna så vi gick in och utforskade den trots att delar kändes fallfärdiga och den var övervuxen som en ruin från la Belle Époque.


Nästa vecka ska jag börja skriva. Jag trodde att det skulle bli som i Uppsala, att det bästa vore att gå iväg till ett café på förmiddagen. Kanske är det också så jag kommer att göra. Kanske blir det som nu, ett par timmar på kvällen/natten när familjen sover och allt är stilla. Jag är lite nervös, det var länge sedan jag ägnade mig åt koncentrerat skrivande, minns jag hur man gör, hur man hittar på och hittar språket?


Som avslutning några länkar som blickar bakåt mot det jag redan skrivit och översatt: jag blev mycket glad och hedrad att utnämnas till årets debut av Thomas Nydahl. Glad blev jag också för en intressant och initierad läsning av Messalina på den franskspråkiga bloggen Suédois d’estonie et d’ailleurs. Vidare fick min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett en fin recension av den förnämliga litteraturbloggen Bernur.

Falling down

Nej, den här dagen blev ju inte alls som jag hade tänkt mig. Min make hade tagit ledigt denna sista dag innan förskolan. Planen var enkel: äta lunch på stan en famille, gå en promenad och låta barnet sova i vagnen för att sedan besöka en ny lekpark jag upptäckt. Därefter en lite dåsig eftermiddag och kväll hemma med de sista förberedelserna (namnmärkning, packning av gosedjur och filt m.m.) inför förskolestarten. Vi var på punkt nummer två, promenerade (inte alltför snabbt på grund av min diskreta foglossning) längs Fyrisån och barnet hade precis somnat i vagnen när jag snubblade till och föll handlöst. Handlöst för att jag hade händerna i fickorna. Alltså kunde jag inte ta emot mig ordentligt, vred mig lite i fallet så att jag hamnade på ena armen, skrapade upp mina knän – men magen fick sig ändå en, som jag upplevde det, ordentlig törn. Det gick så snabbt alltihop: balansförlusten, fallet, min man som försökte fånga mig, i allt fanns ett ögonblick där jag trodde att jag skulle klara att skydda magen och det ofödda barnet – men sedan gjorde tyngdlagen sitt och den åkte i backen.

Min man hjälpte mig upp på fötter, borstade av mina grusiga och blodiga knän, jag var lite chockad, det var armen som gjorde mest akut ont. När vi började gå igen kröp oron in och trängde undan ömmande skrubbsår och chock: tänk om något hänt mitt barn? Vi satte oss på ett kafé, jag var lite darrig. Där googlade jag och läste att en häftig stöt mot magen (kunde fallet räknas som en sådan?) efter vecka 23 skulle läkarundersökas – så jag ringde förlossningen på Akademiska och istället för att gå hem med man och barn tog jag bussen till sjukhuset.

Jag fick ett rum och man gjorde ett ultraljud. Där rörde sig min lilla dotter obrydd av dramatiken hennes ömma moder upplevt. Inga skador på moderkakan, gott om fostervatten, egentligen ingen anledning till oro – men för säkerhets skull hölls jag kvar i fyra timmar för observation. Ingen smärta uppstod i buken, inga blödningar, inget läckande fostervatten – de fyra timmarna förflöt ljuvligt händelselösa: jag låg på en brits i ett nedsläckt rum och läste en bok på mobilen. Sedan: ett nytt ultraljud och allt såg fortfarande bra ut, jag fick gå hem. Nej, det kommer ingen hemsk peripeti här, jag gick hem, ingen smärta, bara barnets små sparkar som vittnar om hennes livskraft. Allt gick bra.

Jag bad inte till Gud när det hände, jag talade inte till Honom när jag tog bussen mot sjukhuset. Jag var: alldeles tom. I mig fanns bara ett slags målmedveten handlingskraft, en underliggande oro som trängde ut allt och gav mig ett slags tunnelseende där allt såg var nästa handling: googla, ringa sjukhuset, ta bussen, gå till förlossningen. Det var, om än på ett annat plan av allvar, lite som när jag stiger in i kyrkan inför högmässan. Varje gång tänker jag: den här gången ska jag inte glömma, jag ska i vördnad vända mig framåt, böja mig, göra korstecknet, också inträdandet skall vara en del av andakten. Ändå är mina goda föresatser alltsomoftast alldeles bortblåsta när jag väl kommer in, jag blir fokuserad på att finna en sittplats till mig och familjen, att hålla ordning på barn och barnvagn. Medveten om mig och mina handlingar, reducerad till dem. På sjukhuset var det först när ultraljudsmanicken fördes till min mage och barnet framträdde, levande med bultande hjärta, och något slags spänning släppte som jag sjönk ner på knä i bänkraden, tackade Gud av hela mitt hjärta. Var Han med mig hela vägen, också när jag var tom och stum? Kanske är jag ännu alltför ny och ofärdig som kristen, att det är därför mina läppar inte genast mumlade i bön, som hade det suttit i ryggmärgen, när jag reste mig ur fallet och oron inträdde. Kanske kan det komma en tid när det är min första tanke när jag vaknar och när jag går och lägger mig, när det sker något gott och när det sker något ont, när reflexen är att lägga alltihop i Guds händer.

Mina stackars knän

Ett nytt år

Så gryr det nya året, ett efterlängtat 2021 efter prövningarnas 2020. Ett hopp och en förväntan om att livet skall kunna återgå till det normala under månaderna som kommer. Corona, tänker ni, och visst har pandemin påverkat och ingripit också i min tillvaro. Men på det privata planet har den stora omvälvningen varit barnet: med föräldraskapet skrevs tillvaron om i grunden. Det har gått elva månader sedan min son* föddes och jag haft hans omvårdnad till huvudsakliga sysselsättning. Så ska det också fortgå större delen av det kommande året, men i och med att han växer och blir mer självständig finns utrymme för en värld större än barnet. Så betrakta detta som ett slags nyårslöften.

Det viktigaste, det jag saknat mest, är att arbeta med text. Jag har läst och lyssnat på en hel del böcker det gångna året, men tänkt och skrivit desto mindre. Så högst upp på min önskelista till tomten stod i år: arbetsdisciplin. Det luststyrda, lättjefulla arbetssätt jag tidigare begagnade mig av, där en arbetsdag med lätthet kunde avverkas iförd sidenkimono och utsträckt i soffan, har tyvärr blivit omöjligt. Min paradgren: den ljuvliga prokrastineringen måste även den förpassas till det förflutna och bli ett glimrande minne blott av dåsiga förmiddagar, långa vinluncher och händelselösa aftnar. De droppar av tid, huvudsakligen om kvällen då barnet kan överlåtas i dess faders ömma vård, måste jag nu tillbringa här, vid skrivbordet i arbetsrummet. För lyckas jag bara genomföra planen jag lagt ut för mig själv har vi ett mycket spännande 2021 att se fram emot – inom ramen för Alastor och annorstädes.

Vidare vore det önskvärt att tukta kroppen ner till vikten från innan graviditeten. Vid det här laget har jag lärt mig att bantning är effektivare än träning i det avseendet, men jag tänkte ändå återuppta den blygsamma löpning jag ägnade mig åt i Lyon. Att motionera på det viset har för mig självmotsägelsens pikanta tjusning eftersom jag inbillar mig att den sundhet detta signalerar står i direkt opposition till det jag upplever är själva min essens. Jag menar då inte i ett trött ”i världens ögon”, detta postmoderna synsätt där man liksom materialiseras först i andras uppfattning om en (jmfr bara med ”den manliga blicken” etcetera och blablabla), utan alltså på ett strikt essentialistiskt, närmast metafysiskt, plan.

Ah, och så har jag alltså lyckats skriva några ord? Så uppiggande och kanske en hoppfull indikation om att det inte är helt omöjligt att piska upp lite arbetsnit i detta trötta mammasinne!


(*Att skriva orden ”min son”, det känns fortfarande ovant och liksom svindlande. Likaså när jag dagarna före jul slog in klappar och kunde skriva ”från mamma Hillevi”. Mamma Hillevi! När man i vardagen går in i rutinerna och upprepar handlingarna som nu sitter i ryggmärgen (dagarna uppdelade i ett ändlöst mata, byta blöja, trösta, leka, natta, repetera, repetera) är det som att man lite glömmer vad innebörden av dessa sammantagna handlingar innebär: att han är min son och jag är hans mamma. Det är som det största mysterium.)

”Man måste ha modet att vittna om det”

Den 16 januari 2018, det är en evighet och ett liv bort, och också då jag senast skrev något på denna blogg. Då när jag var uppbruten i sår och smärta, när Stockholm var alldeles djupfryst och jag gick och gick längs öde, snötunga gator. Till kyrkan och tillbaka, runt Långholmen, till Skanstull, över Västerbron. Jag lärde mig staden med kroppens tunga minnen och fötternas eviga trampande. Det var min ensammaste tid – och jag var på en gång mitt starkaste och mitt sköraste jag. Hela tiden tänkte jag: ”ibland behöver Gud kanske en yxa för att hugga upp en djupfryst själ”.

Under hela 2018 skrev jag tre inlägg på Stasimon, det första är det senast publicerade här nedan. I det andra (opublicerade) den 19 mars försöker jag sätta ord på den märkliga sak det innebär att gå från tvivlande till troende. Det finns en frihet i att inte ha något kvar att förlora och jag skrev sant och öppet om det innersta; om det skamligaste och om det vackraste i mig. Jag tänker att det är så man måste närma sig tron, att det är så jag måste tala om Gud för att undvika löje eller dogmatism. Där var jag i det mörkaste, och ändå så genomlyst redan då. Min synd, den yxa som högg upp det bottenfrusna så att ljuset kunde börja sippra in. Den 2 maj skrev jag igen (återigen utan att publicera) i något slags kulmen på den sömnlöshet som präglat hela våren. Jag kunde vakna vid fyra-tiden på morgonen och gå upp då, katterna föll in i samma rytm. Det var som att vi följde solen, ju kortare nätterna blev, desto mindre sov vi. Det är ett kort, osammanhängande text – en liten eruption av sömnlöshetens vanmakt. Sedan kom sommaren och jag sveptes med.

Landet brann, men i mig sjöng det. Ett samtal som tagit sin början mitt i stormen … Då när jag var i fritt fall och sträckte mig efter allt som kunde tänkas ge mig något slags fotfäste. Då när jag var på väg ner för slänten mot avgrunden och jag rev mina fingrar blodiga mot granitklippan i jakt på någon liten tuva att fatta tag i. Ett samtal som var ingenting, en liten och oviktig pusselbit i min resa mot tron, trodde jag då, liksom djupnade, fick vingar, blev en sång. Inga basuner och inga trumpeter, och ändå föll mina murar. Ett samtal på sociala medier, så småningom ett möte över lunch, ett glas vin efter jobbet – utan att jag förstod hur eller varför blev de det viktigast i mitt liv. Sverige stod i brand, glödkolröda trädstammar och brinnande djur i eldstormen, apokalyps, men min panna var sval och luften lätt att andas. Det var juli, det var augusti – en förälskelse som slog ut som stora, prunkande rosor i mig. Till kyrkan och tillbaka, runt Långholmen, till Odenplan, över Västerbron – bredvid mina klapprande klackar det mjukare ljudet av ett par herrskor

Den 4 december skrev jag ett slags (opublicerat) bokslut över året som gått. Inget om det nya, förunderliga. Snarare hade jag fortfarande ett starkt behov av att försöka förstå och acceptera skilsmässan; en sårskorpa man inte kan låta bli att pilla på. Kanske lägger jag upp de där tre inläggen som något slags vittnesbörd om det som varit.

För vem skriver ens blogg längre? Formen känns pinsamt obsolet. Och ändå… Jag har försökt att skriva dagbok, men det ger mig bara klaustrofobi. Ensam med det vita arket, som inför en spegel. Twitter fungerar dåligt, eftersom jag alltid blir lite besvärad när någon svarar mig. Jag kan gå i en dag eller två och försöka formulera ett bra svar, sedan skära ner det till tillåtet antal tecken (alla nyanser, bildspråk och formuleringsglädje: borta!) bara för att inse att samtalet sedan länge dragit vidare. Den slaktade mini-essän ett sorgligt skelett i min telefons anteckningar.

En annan tanke detta förflutna år har varit att inte skriva om jag inte får betalt för det. Sedan jag också tagit steget och äntligen sagt upp mig från brödjobbandet på museer för att helhjärtat kasta mig ut i tillvaron som frilans och egenföretagare blir tid och inspiration hårdvaluta. Och ändå… skrivande föder skrivande. Den här bloggen har hållit igång mitt språk och mitt tänkande. Resonemang som senare kommit att bli en artikel eller ett förord började som en formulering här i mitt virtuella anteckningsblock där jag kan låta tanken löpa fritt. Här prövas idéerna, lekfullt och prestigelöst. Kanske, har jag tänkt, finns det en fara med att skriva så öppet och utlämnande, så ofärdigt och ibland privat, när min stjärna sakta stiger på litteratursveriges bleka himmel? Men det har aldrig varit mig betjänt att låta rädsla och försiktighet styra, av princip vill jag vara generös. Generös och öppen med såväl mig själv som med mitt tänkande. Ängslighet är inte bara tråkigt utan dessutom inte speciellt klädsamt.

Vidare, när jag skriver detta har jag fastnat i en artikel om Etty Hillesum som jag hade för avsikt att skriva klart idag. Det går, i vanlig ordning, trögt trots att jag gjort det mesta av arbetet. Det vill säga: jag vet ungefär vad jag vill skriva, jag har staplat upp det, återstår att ge det form. Ack, detta kritiska skede medför, varje gång, något slags förlamning. Det är nu det måste ske något jag egentligen inte kan styra, något som bara händer, tanken blir klar och jag lyckas sy samman texten. Inför denna ansats bävar jag ständigt, tanken skyggar undan trots att jag kör ridsporrarna i dess flanker och manar på mot hindret. Trots att jag alltid far felfritt över de där bommarna uppstår samma problem gång på gång och för varje text.

I just detta fall har jag dessutom känslan av att ha hamnat lite snett i min ansats. Jag vill inte att det ska bli ännu en konventionell text om Etty Hillesum som alla andra texter om Etty Hillesum. Lite biografisk bakgrund, något om den fascinerande kärlekshistorien med mentorn Spier, hennes osannolikt hastiga andliga resa, avsluta biografin med koncentrationsläger och död, säga ett par ord om kvinnligt dagboksskrivande, vittneslitteratur, Anne Frank, nazismens fasor etc. etc. Det skulle naturligtvis vara en alldeles utmärkt och informativ text skriven med viss spänst (skriver jag spänstigt? jag tror att jag skulle göra det här: det skulle vara som att dricka ett glas uppbygglig mjölk med en bismak av något mörkare, kanske anis) men det skulle vara en förment trygg text. (Om du, kära läsare, läser dessa ord först när artikeln ifråga publicerats och du märker att jag i sista stund föll till föga och skrev en trygg text får jag be om din förlåtelse. Men du måste förstå, artiklarna är mitt levebröd, hur utmanande kan jag vara? Och: ibland måste man kanske få lov att inte välja den svåraste vägen – ge sig själv a break, inte gå på det som bränner och svider? Nåväl, välkomne för denna brasklappsbonanza!) Det är den svåra vägen för att det är att röra sig bort från det verifierbara och faktatorra mot den egna analysen och kanske än djupare: den egna känslan.

Jag vill skriva om Etty Hillesums dagböcker och brev liksom inifrån. Stiga in i hennes kammare, sätta mig vid hennes skrivbord och bläddra i hennes Rilke och ryska romaner och Bibel. Jag vill gå ut i hennes lilla badrum och böja knä på mattan där, överlåta min själ i ett enkelt och innerligt samtal med Gud. Promenera kvarteren, bron över kanalen, bort till Spier och ligga vid hans fötter när han smeker mig över håret och lär mig att uttala Guds namn och be, låta honom föreläsa om sina patienter och människans psyke och när natten fallit dela hans säng och ligga med honom. Jag vill gå längs Amsterdams sommarheta gator och få blåsor under fötterna, för nu får judar inte åka spårvagn mer. Då vill jag stanna till inför en blommande jasmin, eller köpa rosor och apelsiner, och tänka att livet trots allt är skönt och meningsfullt. Och jag kommer bli ivägskickad till uppsamlingsläger, en sista anhalt innan godstågen tar mig österut till Auschwitz där jag kommer leva i sju veckor och försöka vara ”ett plåster på många sår”, sedan mördas. I allt detta kommer jag ändå behålla min människovärdighet, inte passivt och motståndslöst, utan för att för den som vilar i Guds famn välver sig en vidsträckt himmel vare sig hon sitter vid sitt skrivbord och ser ut på en blommande jasmin eller ligger i sin sorgliga ursäkt till säng i koncentrationslägrets barack och lyssnar till spädbarnens gråt.

Det är en nästan omöjlig tanke, en outhärdlig verklighet att ta in. Och ändå, tänker jag, är det så denna text måste skrivas för att göra Etty rättvisa. Inifrån. Jag fick hennes dagböcker av min präst efter ett av våra samtal när vi talat om ondskans problem. Etty Hillesum visar mig ett sätt att se ondskan rätt i ansiktet utan att gå under; i fasa men med viljekraft och utan att förlora tron eller resignera ser hon på sina lägervakters ansikten och slås av vissheten att även de skapats till Guds avbild. Det är oerhört. Till syvende och sist får begreppet ”vittneslitteratur” en annan innebörd hos Etty Hillesum – ett vittne ja, men i första hand inte till fasorna och ondskan utan till att Hans värld är skön och meningsfull. Det är om det hon talar när hon skriver att ”man måste ha modet att vittna om det”.

Se, där har jag kanske såväl ingången till min artikel som ett credo för denna bloggs vidare öden och äventyr.

Et in arcadia ego

Kära dagbok,

Häromkvällen var jag på ett mingel där en stor del av mitt stockholmsumgänge fanns representerade. Nära vänner, bekanta, nya bekanta. Det var en ljuvligt mild kväll, man kunde stå barbent på serveringen som låg i en trappa. Det är något så förtjusande urbant med serveringar i trappor, något tilltalande med perspektivet. Teaterkulissens grepp förhöjer verkligheten och man känner, mer än någonsin, påtagligt att det är en stad man är i. Nå, så där stod jag alltså och drack champagne medan månen steg, en antydd septemberkyla i luften, och drabbades av själva stunden. Det var en sommarens sista skälvande suck, och för mig var det också en sista kvällen med gänget. Det var som att det satt ett plåster direkt på mitt hjärta och någon kom och ryckte bort det med en häftig, hänsynslös, rörelse. Hur länge dröjer det till jag står igen, ett glas i handen, och minglar med en vag känsla av att jo, nog tillhör jag ändå något slags sammanhang? När kommer jag att se dessa människor igen? Och när vi ses, vilka kommer vi att vara då? Stockholm andades ljumt mot min hud, och avskedets vemod kom över mig. Jag såg till, mer medvetet än vanligtvis, att försöka byta i alla fall några ord med var och en, hemliga avsked för mig enkom. Eyes, look your last. Arms, take your last embrace. Något sådant. Jag kommer sakna er så.

— Et l’orgueil, ce trésor de toute gueuserie, Qui nous rend triomphants et semblables aux Dieux!

Klockan är strax innan midnatt och jag ligger med fönstret öppet mot Långholmsgatan i det rum som förutom mitt sovrum även är mitt vardags- och arbetsrum (den är liten, min lägenhet). Jag kan bli lite förundrat över trafiken som susar förbi därute, jag menar, det är måndag natt, vem är det som är ute och åker? Riktigt stilla är det bara tidiga söndagsmorgnar, annars alltid detta brus (så är det när man bor mellan broar, antar jag) som jag fått svårt att vara utan.

Jag lyssnar på musik, är behagligt berusad efter kvällens avslutningsmiddag med sommarens arbetsplats. Lite lagom omtöcknad så att alkoholen liksom fungerar som en välvillig stötdämpare mot den alltid alltför kantiga och skarpa verkligheten. När jag i våras sade upp mig från Drottningholm 7 års trygghet för en obestämd framtid sade jag mig att jag ett 1. ägna mig åt storartad litteratur och 2. jobba på min alkoholism – såsom man gör när man är mellan förvärvsarbeten, och det var nästan helt uppriktigt menat. Jag var dessutom i färd med att översätta Vivien då, att förneka sig – vägra kroppen näring och släcka sitt sinne i spritångor, det var min utopi. Nå, nu verkar det inte ligga för mig – jag lyckades inte hålla fast vid arbetslösheten eller anorexin, inte göra alkoholen till en vana.

Men vad ska man göra? Man får helt enkelt inse sina begränsningar… Och tröttheten när man arbetar väldigt, väldigt mycket – den är inte helt olik salongsberusningen? Och ändå tror jag att allt kommer att falla på plats, till slut och på målsnöret. Bokmässan står inför dörren och vi kommer naturligtvis vara på plats alla fyra dagar – kom och hälsa på mig i monter B04:49 om ni skulle ha vägarna förbi Göteborg nästa vecka. Jag kommer också delta i ett panelsamtal på torsdagen, samma kväll är det även absintmingel… Ah, bokmässan. Även jag reagerade på den där annonsen i DN. Det är bara fullbordan av den rörelse som påbörjats för länge sedan där vi gått från verket till personen. Och om det personer vi ska ägna oss åt, varför inte rationalisera och strunta i de förhållandevis inte så publikfriande författarna till förmån för dem som har till enda merit att odla sin personkult, dvs kändisar. Min man frågade om det inte finns författare som skriver, ska vi säga inte-särskilt-sublim?, litteratur men som är bra på att marknadsföra en persona, annonsansikten. Naturligtvis gör det ju det, men en Guillou eller Läckberg är inte publikfriande nog, inte tillräckligt fräscht. Och här en liten utvikning om kulturvärldens dåliga självförtroende: naturligtvis kan vi inte locka folk till bokmässan med… BÖCKER! Kidsen lyssnar ju bara på poddar, eller kollar på vloggar – bara genom att lura in dem med en, eh, annons i DN (?) kan vi få dem hookade på litteratur. Har ni varit på bokmässan någon gång? Det är smockfullt med folk, jag LOVAR. (De flesta är dock vad man brukar kalla kulturtanter, och efter ett antal år i kulturvärlden har jag förstått att det är något JÄVLIGT FEL med kulturtanter eftersom alla alltid vill få in andra målgrupper än just den.) Det måste vara så att folk faktiskt lockas av en mässa full av böcker och seminarier om litteratur, kändisspottingen kan vara kul, men jag törs säga att den är sekundär? Varför är man så snabb att ängsligt underkänna såväl det man försöker sälja in som sin primära målgrupp? Och nej, jag håller inte med Karin Olssons text i Expressen – för vaddå ”förlagen”? Annonsen är bokmässans, och den svenska förlagsfloran är förlösande diversifierad, men man måste kanske se längre än till de stora drakarna – men läser man kultursidorna eller följer kulturprogram i tv och radio framträder inte den bilden, eller hur…?

Är jag bitter? Kanske det. Men betänk hur omöjligt det vore med en bokmässeaffisch som frontar med BAUDELAIRE. Det är ju fullkomligt otänkbart, det vore rentav missledande marknadsföring – för Baudelaire är ju inte där, även om hans BÖCKER är. Och det, kan jag tycka, är en lite sorglig tanke.