Mustig köttgryta

Irritation. Jag skriver så oeffektivt att jag skulle vilja skära av mig halsen. Eller nåt. Jag sitter hur länga som helst framför datorn men inta fan får jag något vettigt skrivet. Så slutar det med att jag skriver ett tre sidor långt brev till D. istället. Det är skönt att kunna skriva till honom igen. Jag har lite dåligt samvete för någonstans känns det lite som om jag utnyttjar honom. Välter alla mina funderingar och teorier på honom. Han har blivit lite kristen säger han. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut, hur jag hade varit, om jag inte träffat Malm. Då hade nog D. varit den som mest influerat mitt tänkande. Ja, jag älskar att leka kontrafaktiskt. Hursomhelst är jag glad att D. är tillbaka i mitt liv. Trots han nyfunna fromhet är han en intressant karaktär som jag verkligen fattat tycke för. Och med tanke på hur sällan jag faktiskt intresserar mig för människor utanför min egen person bör jag vårda dem jag faktiskt har.

Den jag tycker allra bäst om just nu är Olivier. (Även om han nu inte ligger utanför min person egentligen.) Han är så plågad och skör. Och så är det så förbannat synd om honom. Jag skulle vilja skriva mer om honom men han får inte riktig plats i historien. Men han är utan tvekan den intressantaste karaktären. Lucille är jag lite missnöjd med. Hon känns lite menlös helt enkelt. Dessutom är hon vid första anblick för hygglig. Om man tänker efter så är hon inte det, jag insåg det när jag skrev om våldtäkten idag. Det var förresten en jobbig scen att skriva – romanens andra. Men Lucille tuffar nog till sig lite i andra delen.

Och jag har skrivit in Affes mustiga köttgryta i romanen. Jag gjorde utan att tänka, det var först efteråt som jag insåg det och beslöt att låta det vara kvar. Jag undrar vad som mer kommer att hamna i texten.

August och känslor

Det blev inget litet Augustpris för mig i år heller. Nå det var inget jag ens vågat hoppas på. Jag hade kunnat ha nytta av att göra mig ett namn och det hade varit en bra merit för Litterär gestaltning. Jag skall senare trösta mig med en bit sockerkaka, mer tröst än så behöver jag inte.

Något romanskrivande blev det inte dag. Istället hade jag en mer än två timmar lång diskussion med Malm om känslor. Det är ett ämne som intresserar oss båda. Jag märker dock att han har mer kunskap om den fysiska processen. Jag ämnar redan imorgon gå igenom matrialet från känslokursen jag hoppade av. Jag förväntar mig mest av Silvan Tomkins, men vi får väl se vad det ger. Det är bara utdrag så jag antar att jag kan använda det som en introduktion och sedan fortsätta med fullständiga verk av dem som jag finner vettiga.

Diskussionen började med att jag hävdade att människans känsloliv är det mest storslagna av allt. Malm kontrade med att förnuftet är vida överlägset. Känslolivet är inget unikt för människan, vi har det gemensamt med djuren. Efter lite dividerande fram och tillbaka (okej, ganska hetsigt dividerande som det alltid är med mig) Kom vi fram till att någon klar gräns mellan känsloliv och förnuft är meningslöst att tala om, att människans känsloliv är vida mer utvecklat än de flesta andra arters och att det i att något är storslaget inte implicerar att man tycker det är väldigt bra. Han fortsatte dock på sin linje att det inte är mer storslaget än något annat i naturen, till exempel bläckfiskars förmåga att spruta bläck. Men sedan tror jag att jag lider av ett större patos för mänskligheten än vad Malm gör. Det märktes i den fortsatta diskussionen då vi kom att tala om artificiella medvetanden skapade av människor. I den delen av diskussionen nådde vi inte riktigt konsensus. Kanske just för att jag inte kommer förbi mitt höga värderande av människan.

Att vi ens diskuterade detta berodda på att D. svarat på mitt brev och skrev å ena sidan att han värdesätter känslor men i hans diskussion efter det fanns inget spår av det. Jag upplever att han är kvar i sin förnuftsövertro. Jag tror att jag skall författa en lite skrift om detta, om förnuft, känslor och hur vi skall förhålla oss till dem. Men inte ikväll då jag behöver ett skärpt intellekt. Inte en hjärna som redan börjat gå i viloläge.

Söndag 6/11

Nå, så jag fick inte skrivet 5000 ord. det blev bara 3000 men det är inte fy skam det heller. Jag ligger i fas med planeringen och det är det som räknas (och att jag ligger några hundra ord före D.) Jag tror jag tar ett ryck imorgon, jag vill i alla fall komma en bra bit på avsnittet om handelstaden. Sedan är jag ju nästan vid berättelsens vändpunkt.

Nu skall jag gå och lägga mig. Att jag inte läst ens hälften av det jag borde läsa tills imorgon tänker jag inte bry mig om.

Jag höll nästan på att glömma. Veckans länktips är:

http://www.geocities.com/zentrys/kattungar.html

med den underbara Uggelguggel!

Oro

Det blev ingen kattutställning eller utflykt in till stan. Det förbannade NaNo-projektet håller på att ta över mig helt och hållet. Allt annat börjar kännas så oviktigt. Studierna, vännerna till och med att adoptera en ny kattunge. Vi har för övrigt hittat en som är helt perfekt. Uggelguggel heter han och säljs på halvfoder. Han är utan tvekan det mest bedårande jag sett på länge. Dessvärre är han leveransklar i slutet av november och då kan jag och Malm inte resa till Stockholm på nyår. Dessutom har vi ju egentligen inte råd. Detta skulle i vanliga fall ha gjort mig förtvivlad och kluven. Som det är nu tänker jag mest på de femtusen ord jag kommer att skriva i natt.

Jag har också under de här få dar som jag skrivit intensiv med siktet inställt på att få klart romanen, börjat inse att jag verkligen gillar det här. Jag skulle gärna leva mitt liv så här. Gå upp vid elva, göra lite hushållarbete, läsa i några böcker kanske ge sig på de franska verben och sedan framåt kvällen sätta sig vid datorn och skriva tills klockan blir två tre. Jag börjar faktiskt också bli lite trött på studerandet, jag älskar kunskaperna (annars skulle jag inte studera) men tycker inte att jag lär mig något på universitetet. Det är lögn, givetvis lär jag mig mycket. Men jag skulle lika väl kunnat ha gått igenom världshistorien själv, något långsammare men mer grundligt. Det jag saknar i undervisningen är teorin – men det kommer väl när man kommer upp på B-nivå.

Sedan har jag lite ångest över framtiden. Jag har snart läst ett och ett halvt år på universitet och det första året har jag ingen nytta av i någon yrkesutbildning om jag inte skall söka doktorandtjänst som idéhistoriker. Läraryrket lockar fortfarande men jag undrar hur mycket tid jag kommer att ha till skrivandet. Det känns som ett yrke som är svårt att skaka av sig vid arbetsdagens slut.
Nåväl till hösten tar Litterär gestaltning in igen. Jag tänker vara optimistisk och söka. Funderar på att söka till Biskops-Arnö också – bara för att se om jag kommer in. Jag tror inte det och det skulle vara förödande för mina planer. CSN räcker inte hur länge som helst. Kanske borde jag tänka om rörande framtida försörjning helt och hållet och bli företagsekonom eller nåt. Jag gissar att det löser sig. Förr eller senare.

Nattvaka

Klockan är tjugo i tre och jag har suttit uppe och skrivit. Jag är ganska nöjd, har kommit över tiotusenords-strecket i två skrivsessioner. Det är utmattande men kul. Det ger ju verkligen resultat. Jag har nu dryga 15 sidor text. Och då har jag skrivit upptakten, det är nu allt börjar på riktigt. Jag kan dock säga att jag är riktigt trött nu och hoppas verkligen att katterna låter mig sova imorgon. Jag kanske hoppar kattutställningen imorgon. jag vet att jag kommer att ångra mig, men det är lockande att sitta hemma och skriva. Femtusen ord hoppas jag i alla fall få ihop. Då kan jag ta det lite lugnare i veckan och skriva mina två tusen ord om dagen.

För övrigt köpte vi idag den efterlängtade soffan, den är mycket liten men duger i vår lägenhet. Tack till pappa och Timothy för att de hjälpe oss att köpa den, bära upp den och montera ihop den. Dessutom är det en bäddsoffa så nu kan folk sova över. På tal om att sova är det nog vad jag behöver göra just nu. God natt!

Den blinda sanningen – om seendets roll i Vildanden

Låt oss börja med rötterna, influenserna. Ibsen har tagit intryck av det klassiska dramat Konung Oidipus, skrivet av Sofokles. Även där spelar blindheten och seendet en stor roll. I Konung Oidipus är det den blinde som skådar sanningen. Den blinde siaren Teresias är den ende som vet hela sanningen. Och när Oidipus själv får sambanden klara för sig sticker han ut sina ögon. Att se får en dubbel innebörd. Å ena sidan den faktiska, fysiska synen. Å andra sidan ser man sanningen.
Synen i Ibsens pjäs spelar en central roll. Inte minst för att han låter synen, den svaga synen, bli en länk, en ledtråd till släktskapet, mellan Hedvig och grosshandlare Werle.

Hjalmar är till en början blind för sanningen, hans blindhet sträcker sig även till hans självbild (rörande sin egen person klarnar det aldrig för Hjalmar under dramat).
Gregers ser sambanden, klart och tydligt. Men han förmår bara en slags värdering av dem: de är fel och Hjalmar och Gina lever en livslögn. Han är blind för allt annat än hans ”absoluta sanningskrav”. Han är oförmögen att tänka praktiskt, pragmatiskt, detta gestaltas kanske i hans försök att tända en brasa och det slutar med översvämning. Gregers livshållning överensstämmer inte med den verklighet han lever i. En annan nyckel till detta får vi hans bakgrund, han har tillbringat åtskilliga år utanför samhället, ensamhet. Väl tillbaka ser han inte Hjalmar för den Hjalmar är ut som den idoliserad, romantiserade bilden av Hjalmar som hängt med från studieåren. Gregers ställer orimliga krav på Hjalmar, orimliga då Hjalmar bara är en människa. Gregers är också oförmögen att se vilka konsekvenser hans handlingar får. Gång på gång sätter han igång kedjor av händelser, när de inte utfaller som han trott står han naivt rådvill. Här finns dubbelheten, Gregers både ser (sambanden) och inte ser (konsekvenserna).

Gina vet sanningen men väljer, likt Iokaste i Konung Oidipus, att blunda för den. Grosshandlare Werle har fysiskt sämst syn av dem alla, han är nästan blind, men den som känner sanning bäst. Han vet allt om affären med Hjalmars far, Hedvig osv. Hedvig själv till sist kommer att få allt sämre syn. Hon får heller inte sambanden klara för sig. Han anar och spekulerar men sanningen är dold för henne.

Häri kan utläsas en hel del. Det faktum att Hedvig inte ännu ser dåligt och föräldrarnas omsorg om ögonen. (Hjalmar som sedan ändå låter henne arbeta i det skumma ljuset.) Skall det läsas som att det är hennes oskuldsfullhet som skall skyddas? Hon skall skyddas från sanningen? Hedvig dör innan hon förstår sitt rätta ursprung, men framför allt dör hon innan världen hunnit fördärva henne. Av alla i pjäsen framstår hon som den enda sympatiska, helt godhjärtade. Hon har ännu inte omfamnat Gina och Hjalmars livslögn. Men vi vet att precis som tiden kommer att göra henne svagsynt och till slut blind kommer världen att fördärva henne och lögner. När Hjalmar förskjuter henne är det enda hon har barnets förklaring och hon följer ett barnets logik.

Kanske skall man läsa det som så att tragedin inte ligger i att Hedvig dör, utan i att hon måste dö.

NaNo meltdown

Arrgh! Jag har suttit framför datorn i hela två timmar och lyckats skriva drygt 2000 ord. Det är ju bra tänker ni, det var det hon planerar att skriva om dagen. Ja, och det är ju bra att jag lyckas med den planeringen. Problemet är bara att det idag är den tredje november och jag borde ha börjat den första november. Vilket betyder att jag ligger 4000 ord back. Varför, oh, varför fick jag den fåniga idé att skriva 50 000 ord på en månad. Det är vansinnigt. Speciellt som jag inte kan släppa på kvalitetskravet (nåja inte helt i alla fall). Till saken hör också att det är så förbannat tråkigt att skriva början på en berättelse. Ingenting händer, allt bara presenteras. Jag hoppas det bli bättre när Bernhardt gör entré. Då blir det lite mer dramatik i alla fall. Jag vill helst skriva Lucilles… speciella scen. Ehm… glöm det okej?

Om Lucifer och döden

I en skrivbok jag fått av Malm står att läsa: Till min älskling, våren 2005 då fick Lucifer. Det kommer att fortsätta stå så tills boken förmultnat eller bränts, en påminnelse över allt som förlorats och hur enkelt man förlorar. Lucifer, min älsklingskatt. Han kommer att förbli kattungen som aldrig fick växa upp. För mig en symbol för själva förlusten.
Ibland inbillar jag mig att jag älskade honom för högt. Man får inte vara så lycklig – det skapar obalans i världen. Rubbar harmonin. Därför byttes lyckan till den största sorgen. Ett sådant resonemang är givetvis nonsens. Men ibland är det så skönt att ha ett svar på frågan : varför? Att för ett ögonblick avsäga sig ansvaret. Att liksom klappa sig själv på axeln och säga: det är okej. Det var inte ditt fel.

Givetvis är det mitt fel.

Det var mitt ansvar – sexmånaderskattungar dör inte bara sådär. Det är också mitt fel att jag inte bad, inte tänkte på att be veterinären vänta en halvtimme så att vi kunde ta nattvagnen, en taxi eller vadsomhelst så att han fått somna in i min famn. Då hade jag fått se honom en sista gång, hålla honom en sista gång. Det har gått tre månader. Såren har inte läkts, jag river på sårskorpor som inte finns.

Lucifer är livets bräcklighet. Han är allt det vi längtar efter, villkorslös kärlek och tillgivenhet. Men har ni någonsin hört om en sådan kärlek som varar?

Häromdagen vaknade jag med honom i mina tankar. Jag tog fram bilderna på honom och undersökte min egen smärta. Skuldkänslorna som vägrar lämna mig ifred.
På spårvagnen till universitetet åkte jag senare samma dag förbi kyrkogården. Tänk på döden, står det över grindarna. Och då tänkte jag på döden. Jag tänkte att tanten bredvid mig skall dö och att barnet i barnvagnen framme vid föraren också skall dö. Jag tänkte på att de som står mig nära skall dö, min bror, min mor, min far., vännerna, Malm. Jag tänkte på de som redan dött. På de vars blod spillts över ängar, trampad jord eller sand. (Då undrade jag om det finns en plats där ingens blod någonsin spillts. Finns det en sådan plats? Jag skulle vilja finna den.) Jag tänkte på min farmor som dör ensam (dör man någonsin annat än ensam?) Jag tänkte på S:s bror och på en begravning jag en gång varit på. Jag tänkte på samhällsläraren som fick cancer över sommaren och dog.
Och till sist tänkte jag på min egen död. Den skrämde mig inte så mycket. De som skrämmer mig mest är att förlora de jag håller av. Jag kanske inte fruktar döden så mycket som jag borde men den fyller mig med ödmjukhet inför livet. Och den får gärna vänta ett tag. Ett bra tag.

Datorhaveri

Datorn kraschade. Vi köpte en ny och lämnade in den gamla på lagning. Den nya fungerar nu, den gamla är ohjälpligt förlorad. Och med den en mängd foton, texter och min musik. Men jag överlever.

Det är den andra november och jag har inte riktigt börjat med NaNo-romanen än. Jag har precis insett att den kommer bli riktigt dålig. Jag är glad att jag bytte projekt. De högkvalitativa idéerna skall inte slösas på sådan skräplitteratur. Nåväl, om inte annat skall jag bevisa för mig själv att jag kan knåpa ihop en längre sammanhängande text. Det får bli mitt huvudsakliga mål och projekt. Jag tror jag börjar med detsamma faktiskt.

Exposition

Jag måste få struktur på tillvaron. Organisera tankarna och analysera känslorna. Sedan jag förlorade min förtrogne och möjligheten att skriva dagliga brev har jag börjat känna av en viss själslig förslappning. Jag påbörjade en dagbok, utan framgång. Jag har inte tiden att i timmar söka en ny brevvän. Och ska jag vara helt ärlig har jag inte lust heller.

Så, ett jag räcker inte. Ett du står inte att finna. Återstår då att rikta sig till en anonym och formlös massa av läsare. Obefintlig, det är jag övertygad om. Men likväl räcker vetskapen om att någon skulle kunna läsa dessa ord för att jag skall skriva ner dem.

Så berättigar jag denna mitt sinnes oas.