Publicerat den av Hillevi

Scribo ergo sum?

Ikväll lyssnar jag på musik och gör ingenting särskilt. har ett brev som jag skriver på lite sporadiskt. Men jag vill att det skall bli bra, så jag hastar inte. Det är onödigt att stressa, jag gör det för mycket. Imorgon ska jag fika med vänner. Det var längesedan jag var så social. Har dragit mig tillbaka från umgänge i största allmänhet (Malm och familj undantagen) ett tag nu. Behövde kanske samla ihop mig något. Jag är rastlös utan synbar anledning. Kanske har jag stått för länge samma plats och börjat sjunka. Igår såg jag på Parkinsons på tvåan. Kvällens gäst var Madonna. Bland annat berättade hon om hur hon lämnat allt och åkt till New York för att bli dansare. Jag tror inte jag behöver lämna allt bakom mig. Bara prioritera annorlunda och bestämma mig för vad jag egentligen vill. Det har jag sagt ett tag nu. Och likt förbannat händer inget. Vad har jag gjort den här terminen. Pluggat? Nej. Skrivit? Nej. Något annat som kan ha tagit upp all min tid som att festat hejdlöst eller liknande? Nej. Jag försöker minnas och allt som framträder för mig är en grå massa av dagar och några få enskilda händelser som avtecknar sig mot denna gråhet. Så får det inte vara! Fortsätter det så kommer livet rinna ifrån mig. Jag kommer stå vid målsnöret och förklara att jag inte alls hört startskottet, visste inte att loppet redan var igång. Start- och mållinje kommer vara ett och detsamma.

På senare tid har jag börjat hysa allvarliga tvivel rörande mitt val av karriär. Karriär är fel ord, givetvis. Alla människor behöver något att hänga upp sitt liv på, något som ger det mening och struktur. En sorts klädhängare, förlåt, livshängare. För mig är det skrivandet som ger mig mening. Det handlar alltså mer om en professionskris, det handlar om en identitetskris. Vi har börjat läsa 60-tals författare nu. Deras prosa är svår och avancerat. Intellektuell, smart. Jag jämför mina egna försök med deras, och jämförelsen är inte alls till min fördel. Mitt skrivande känns enkelt, på ett negativt sätt. Simpelt. Ja, rent ut sagt dåligt. Jag behöver ju inte bli författare. Man vad ska jag göra annars? Vad vill jag göra annars?

Svar: ingenting

Utan klädhängare blir jag bara ett formlöst tygtraseplagg. Jag vill inte vara tygtraseplagg. Jag vill vara rött Valentino-plagg. Problemet, för att driva den här liknelsen till sin spets, är min misstanke om att jag med hängare ändå bara kommer vara HM-plagg.

Sedan är det det där med förväntningarna. Alla tror att jag är Valentino. Det är ju trevligt, men finns det något värre än att försöka leva upp till förväntningar. Man börjar fundera på vad andra väntar sig, hur man skall tillfredställa dem. Är det inte därför det är så svårt att få klart Horisonter? Och så funderar jag vidare: om mina välvilliga vänners omdömen är så avgörande – hur skulle jag då överleva en sekund som publicerad författare. Jag har alltid utgått från att kritiker skulle gilla mina texter. Lyckas man bli publicerad måste man ju vara bra liksom. Man behöver bara läsa någon kultursida för att inse att så inte är fallet. Jag vet inte om jag skulle kunna ta det. Och sen funderade jag vidare, mycket på grund ett stycke ur en novell av Bodil Malmsten. Det handlar om Sveriges bästa författare som jobbar på något statligt verk. Han är så bra att han inte behöver publiceringens bekräftelse. Är det så, är jag bara en det tjugoförsta århundradets kändiskåta dussinmänniska som vill vika ut mitt inre i romaner på Bokias hyllor?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Gravatar
WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s