Om retrogardet, litterära kollektiv och Arefeh

Jag har samlat artiklar. Dels från fulltextdatabaser dels från tidskrifter på UB via kopieringsmaskinen. Det är roligt att forska. Det som ett slags textnät, de hänvisar och anspelar på varandra och som oinvigd följer man vissa trådar djupare ner i lagren av artiklar. För tillfället följer jag en debatt mellan Håkan Sandell och Anna Hallberg om metaforen. Retrogardist vs. språkmaterialist, typ. Varåt mina sympatier lutar behöver jag nog inte ens kommentera. Uppsatsen går med andra ord långsamt framåt. Det är såpass lite skrivet om retrogardismen att jag nästan är rädd för att jag missar något. Å andra sidan är det en speciell känsla att känna att man ändå gör något som inte gjorts förut. Jag är i vilket fall glad över att jag hittat något som ändå intresserar mig. Den här uppsatsen hade kunnat bli rätt plågsam annars.

Det nystande i både retrogarde och malmöliga och jag vet inte vad har fått mig att fundera lite. Över min situation så att säga. Jag känner inte att jag ingår i ett litterärt sammanhang som de herrar jag läser om. Jag vet inte om jag vill göra det ens, men om jag ville. Var hittar man ett sådant? Eller snarare, hur bildas ett sådant? Visst jag har ju Ninda, men det är betydligt friare än… jag vet inte riktigt vad jag skall kalla det. Jag tänker mig en grupp som ändå har någotsånär likartade tankar om litteraturen om författarens roll osv. Det är visserligen det som är skönt med ninda, att det inte finns något program. Men ibland kan jag sakna det. När jag gick på gymnasiet utarbetade jag och S. en slags konstsyn. Omogen och outvecklad, javisst. Men likväl, jag tror det kan vara givande att diskutera sådana saker. Och kanske gå ett steg längre och verkligen tro på det. Det vore något otidsenligt, i vår postmoderna värld är det väl snarare och totalt tvivel som gäller. Att tro blir lätt att göra sig löjlig. Men sedan tror jag att den moderna människan (den moderna intellektuella människan) är för rädd att göra sig löjlig. Tro är något man kan vila i och nu talar jag inte om religiös tro utan mitt resonemang handlar endast om att på fullt allvar tro på en poetik.

Det är därför jag måste beundra Arefeh som kan ha en makalös tro. Hon stannar inte heller vid idéer och vaga visioner. Tror hon på sitt projekt, så ser hon till att realisera det. Och när vi andra kommer med vag skepsis och tänker på alla omständigheter och att det, ja faktiskt, kan bli jobbigt, låter hon sig inte hejdas. Vi kanske skulle vara lite mindre tvivlande, lite mer entusiastiska. Visst, lite sund kritik och förnuft är givetvis nödvändigt, det förnekar jag inte. Men om man från början fegt bara satsar 75% är projektet dödfött. Det gäller att satsa allt och ge allt. Bara på det sättet har man en chans att åstakomma och lyckas med det som vi gör anspråk på (och det är ändå inte lite). Därför är Arefeh min förebild.

Dichter-Narzisse

Tänk att det finns en blomma som heter Narcissus Poeticus. Vad är oddsen…? Att det sedan är det latinska namnet för vår egen pingstlilja är en annan sak. Jag kan tillägga att jag visste ingenting om detta när jag valde Narcisse att bli mitt. Då associerade jag snarare till Narkissos-myten och narcissism (det senare som ett erkännande av min egen egocentrism snarare än sjukdomstillståndet.)


Vidare fortsätter jag förmodligen med det botaniska temat i årets b-uppsats. Jag har nästan bestämt mig för att skriva om Fungi (igen). Det kan väl inte bli något problem att jag redan skrivit om boken i ett annat ämne. Eller?

I helgen var det poesifestival här i Gamlestan. Jag och Malm var där med flera bekanta och vänner i lördags. Det var blandat visor och poesi, trevligt så där. Bland annat var Dan Viktor som jag tidigare träffat på ett skrivarläger för länge sedan och senare sett på Göteborgskalaset. Han var bland de bättre inslagen. Linnea fick agera förband åt Cirkus Miramar och chockade publiken genom att häfta fast en papperslapp i magen med en häftpistol. Jag hade velat gå i söndags också då Affe skulle läsa men vi hade helt enkelt inte några pengar kvar. Det var poesi eller mat, vi valde mat. Jag får trösta mig med att jag ändå sett och hört Affe läsa på Hängmattan tidigare.

Jag hade en mardröm i natt. Det var längesedan jag blev så uppskakad av en dröm. Jag vaknade alldeles genomsvettig och med hjärtklappning. Det var en lång dröm och den följde sedvanlig drömlogik så jag tänker inte återberättade dens. Dels för att det skulle vara uttråkande, dels dör att drömmar är ytterst svåra att skriva ner så resultatet av sådana försök slutar oftast i att man inte alls skrivit ner drömmen utan något annat (som givetvis kan vara bra). Hursomhelst var drömmen inte skrämmande förrän precis i slutet. Det var inte när jag insåg att man lurat mig och att det så kallade skämtet var tänkt att sluta med min död utan när jag jagad av skurkarna insåg att jag kanske inte alls skulle klara mig. Dittills hade det följt en slags filmlogik (eller det var i vilket fall vad jag trodde) där svårigheterna ligger i sveken och bedrägeriet – men det är alldeles självklart att man i slutändan kommer klara sig. Det är intressant att drömmen kunde gå från spännande till skrämmande och att det ändrades på ett ögonblick. Allt för att ”reglerna” för drömmen ändrades. Eller snarare: man insåg att det inte fanns några regler.

Till sist kan jag meddela att jag funderar på att publicera min essä om litteraturens utveckling 1910-1950. Inte för att jag kommer fram till några väldigt nya eller radikala slutsatser, det är huvudsakligen en översikt snarare än en analys. Men det är ett rejält arbete som jag är ganska stolt över ändå.
Jag kommer väl att lägga upp bitar lite då och då.

Ch-ch-changes

Har jag verkligen inte skrivit sen innan Stockholmsresan? Jag har knappt suttit framför datorn, har varit för trött helt enkelt. Stockholm var fint, och soligt två av de fyra dagarna vi var där. Vi promenerade mycket, gick på Strindbergsmuseet, såg baletten Tristan på Operan och umgicks med vänner och Malms släkt. Det kändes konstigt att vi kanske kommer bo där i höst. Jag har efter två år i Göteborg precis börjat göra mig hemmastadd och det är ändå en stad jag varit i ganska mycket innan jag flyttade hit. Men det är väl nu man skall unna sig att flytta runt, innan man låses vid en plats med jobb och/eller barn. Det finns något lockande att börja från scratch på en helt ny plats, där man inte känner någon alls. Lockande men också skrämmande.

Men oddsen för att det är just Stockholm vi kommer att hamna i ökar sakta men säkert. Igår fick jag en kallelse till en av folkhögskolorna jag sökt till i just Stockholm. De kallar mig till intervju vilket betyder att jag gått vidare till ett slags andra urval. Så det blir att sätta sig på tåget (igen) och åka upp på torsdag. Jag hoppas att det blir värt det. Idag fick jag ett brev från en annan folkhögskola som kallar till introduktionsmöte där man dessutom skall skriva en slags uppgift. Det är senare i maj, precis innan vi ska lämna in vårt PM för uppsatsen. Senare och senare, det är väl om lite mer än två veckor…

På tal om uppsatsen vet jag fortfarande inte vad jag ska skriva om. Jag funderar på att göra det enkelt för mig och skriva om Fungi igen. Men ur ett mer litteraturvetenskapligt perspektiv. Jag skulle förmodligen göra en slags motivstudie: Svampen som symbol. Eller nåt.

Vidare är den identitets- och skrivarkris vilken man kunnat skönja vissa spår av på den här bloggen officiellt över. Författaren Göran Palm kom och hälsade på i litteraturvetarkursen och pratade om sitt författarskap osv. Han debuterade relativt sent (i trettioårsåldern!) och förklarade det med att han inte var redo innan det. Man måste först vara säker på sig själv och vad det är man vill säga. Låter vettigt tycker jag. Annars är risken säkerligen stor att man krossas eller förleds (formas) av skoningslösa kritiker och allmänna åsikter. Det påminde mig också om att jag om någon måste tro på min egen förmåga också, och någonstans började jag göra det igen. Jag kom också på att Horisonter är fantasy, och som fantasy är den riktigt bra. Jag hade glömt att se texten för vad den var. Såhär i efterhand är det svårt att förstå hur jag lyckades tänka annorlunda.

Till sist var det det här med publicering. Det finns ett mycket gott skäl att vilja läsas, gärna av så många som möjligt. Detta hade jag redan tänkt ut för länge sedan, men glömt bort det och kom bara i håg att det var publicerad jag ville bli. Eftersom jag inte kom ihåg den egentliga orsaken och endast slutsatsen började jag ta mig för en mediakåt författarwannabe. Lyckligtvis har jag en något imbecill föreläsare och i min tysta argumentation och irritation snubblade jag över gamla övertygelser. Läraren sa något om att man i litteraturvetenskap inte skall tolka texterna. Alls. Det är givetvis omöjligt. Man skulle inte komma någon vart med litteratur om man inte tolkade. Låt oss dra till sin spets. Objektivt sett är böcker bara papper och bläckplumpar. Först i det mänskliga medvetandet omtolkas bläckstrecken till ord som betecknar något. Vidare kommer det aldrig finnas ett sätt att uppfatta en text för hur gärna vi än vill kommer vissa ord alltid betyda mer eller mindre olika saker för olika människor. I och med att vi gjort om texten från bläckplumpar till berättelse har vi tolkat. Jag skulle kunna utveckla resonemanget men jag tror ni förstår tanken vid det här laget. Tänk er då en text som ingen läser, den berättelsen finns inte eftersom den behöver ett mänskligt medvetande för att kunna existera (i mer eller mindre modifierad form). Är det då konstigt att man som författare skall läsas. Att man vill att det man skapat med mycken möda skall existera? Låt gå om det låter övermodigt, det ett högmod jag kan leva med.

Eliot, Hedman och milkshake

Fortfarande sjuk, såklart. Mår dock bättre, men ännu inte bra. Mest av allt är jag trött och lite orkeslös. Men går jag bara och lägger mig relativt tidigt ikväll kan jag säkert plugga ordentligt imorgon. Något märkligt hände nämligen igår. Jag hade av en ännu okänd anledning fått för mig att vi skulle läsa T. S. Eliots The wasteland till idag. När jag idag kom till universitetet och började prata om The wasteland möttes jag bara av förvirring från mina kurskamrater. Vi skulle inte alls läsa dikten tills idag, eller ens på den här delkursen. Det konstiga är att jag kollade på läsanvisningarna flera gånger.

Hursomhelst läste jag i vilket fall Eliots dikt och någonstans mitt i den kände jag den där glädjen att tränga ner i en text och arbeta med den. Känslan höll i sig till Rilke som jag läste därefter. Upplevelsen var befriande och det kändes som om jag återfått lite av den glöd jag faktiskt hade för studier i ämnet litteraturvetenskap. Att det sedan sker precis innan tentan är ytterst lägligt.

Jag ser fram emot nästa delkurs, främst för at vi ska ha Dag Hedman igen. Om jag var en man och litteraturvetare skulle jag vilja vara Dag Hedman. Klä mig i kostym och lyssna på opera, typ. Det finns bara en annan (också han en av mina ikoner) som kan mäta sig med herr Hedmans stil och attityd: James Bond.

Det bästa med att vara sjuk är att man kan unna sig saker och känna att man trots allt är värd i alla fall den trösten. Idag gjorde jag milkshakes till mig och Malm (även om mina milkshakes är så trögflytande att det vore mer lämpligt att kalla dem för hemmagjord glass.) Det var vansinnigt gott och jag är glad att jag tycker det är för mycket besvär att diska mixern om och om igen, annars skulle vi föräta oss på milkshake.

Hemtenta

Der är väl typiskt. Klockan två lägger jag mig i sängen med lite kurslitteratur för att börja med tentan. Tre timmar senare vaknar jag väl utvilad med sovande katter kring mig och vaga minnen av att ha drömt om gungstolar och Roger Pontares hårstylist som gav mig råd om min frisyr. Jag har med andra ord inte kommit längre med tentan alls. Jacques ska skriva om kvinnoporträtten i Jane Eyre, Madame Bovary och Brott och straff. Ett bra och tacksamt ämne och de mitt tycke bästa böckerna på kursen, men jag kan och vill inte skriva om samma sak. Jag funderar på något berättartekniskt, något motiv eller något om det filosofiska stoffet bakom. Ah, och det är den enkla frågan. Jag tänker mig att den skall vara klar imorgon kväll så gör jag lyrikfrågan söndag och måndag. Tisdag är buffertdag och så lämnar jag in på onsdag. Jag hoppas det går vägen, det är mycket tänka själv på den här tentan.

Förresten har jag blivit sugen på att skriva en James Bond-roman. Min playlist är i princip bara bond-soundtrack nu. Man kan göra det, och sedan gäller det bara att få tillstånd av Ian Fleming Publications Ltd. På tal om romaner. Nej, Horisonter är inte klar än. Det är det där sista kapitlet som ligger och skräpar. Jag hoppas kunna avsluta den när b-kursen börjar. Allt handlar om prioriteringar, det är dags att börja prioritera skrivandet. Därför har jag planer på att läsa en skrivarkurs nästa år.

Äntligen hemma!

Vilken dag! Klockan är 16.00, jag har precis kommit hem och jag är utmattad. Detta är det första som inläggets titel syftar på, men låt oss börja från början. Det börjar igår då jag i sedvanlig ordning inte kom i säng förrän vid ett-tiden. Efter det följde sedvanliga samtal med Malm om allt möjligt och klockan var nog snarare två när vi väl bestämde oss för att det kanske vore bra att sova lite.

Kvart i åtta ringer min väckarklocka, vilket är en kvart för sent då jag börjar klockan nio. Stressad morgon, ej helt torkat hår och sedan sitter jag på spårvagnen och försöker att inte somna. Tre timmars ganska intensiv föreläsning/lektion. Det var dock väldigtskönt att vara helt ikapp med läsningen. Jag säger fortfarande inte något i helgrupp, är inte bekväm med att framföra mina tankar inför en så stor grupp. Jag kan dock inte låta bli att irriteras över att de som väl svarar ibland säger fel eller inte riktigt förstått frågorna och att föreläsaren ibland inte är tillräckligt tydlig med hur det egentligen förhåller sig. En annan nackdel är att visa av mina funderingar förblir oprövade och det skapar viss osäkerhet. Nåväl, det finna andra sätt att verifiera dem än genom att fråga rakt ut i klassen.

Efter detta gick jag ner till Valand och träffade där Malm varvid vi gick ner till Femman och köpte en klänning till mig. Den där klänningen är ett kapitel för sig. Det började med att jag för någon månad sedan hade lite tid över och gick lite i affärer. Där hittade jag en perfekt nyårsklänning för bara 300 kronor! Vi hade inte råd för sådan lyx då och klänningen förpassades från mitt medvetande… tills det började talas om glamour-festen på Filosofen. Jag hade fortfarande inte råd men klänningen hade varit perfekt. Lyckligtvis dök min mor upp som en räddande ängel och sade att hon gärna ville ge mig den i present. Jag gick sålunda och tittade efter klänningen häromdagen och upptäckte då att de inför de uppkommande helgerna passat på att höja priset, till 500 kronor. Besviken gick jag hem utan ens pröva klänningen. Men till min stora lycka sade mamma då jag pratade med henne senare samma dag att hon visst ville ge mig klänningen ändå och att 500 inte är mycket för en vacker klänning. Jag höll givetvis med. Idag skulle alltså den berömda klänningen inhandlas.

När jag och Malm kom till affären var det första som slog oss att klänningen inte längre fanns i den färg jag tänkt mig (gul) utan bara i rosa och mintgrönt. Den gröna hade jag inget till övers för. Återstod den rosa som var söt den med. Den fick det bli. Fanns den i min storlek? Nej. Något uppgiven valde jag att prova en annan gul och en kort brun klänningen. Den bruna kunde min byst inte riktigt fylla ut. Men den gula, den gula satt perfekt. Den var visserligen lite dyrare, men vad gjorde väl det när den i övrigt var fulländad. Vi köpte den och gick och fikade. Malm var lite frånvarande då han skulle skriva en tenta senare på eftermiddagen. Vi skiljdes åt, han för att gå till nämnda tenta och jag för att åka hem och vila.

Väl hemma igen tar jag fram klänningen för att hänga in den i garderoben. Det är går inte. Ena axelbandet saknas. Det är sådana där avtagbara axelband som ganska lätt åker av. Jag såg framför mig hur kassörskan ganska våldsamt hade vikt ihop klänningen, då måste axelbandet ha åkt av. På med ytterkläderna, köpa nytt busskort och sedan sitter jag på spårvagnen och försöker att inte somna. Tillbaka i affären ligger axelbandet mycket riktigt på golvet bakom kassan. När jag ändå är inne i stan bestämmer jag mig för att köpa en sjal till klänningen. Jag hittar en fin mörkblå på Indiska som matchar mina handskar. Utan att egentligen planera det har jag nu min riddares färger, gult och blått. Jag köper och också ett par söta underkläder till fredagen. Därefter åker jag äntligen hem. Malm pratade om att gå på bio men jag vet uppriktigt sagt inte om jag orkar. Risken finns att jag kommer att somna i biosalongens mörker.

Så, faktum är att jag inte bara är hemma rent fysiskt utan i litteraturen jag studerar nu. Jag slukar dessa känsliga romantiker, poeter och filosofer, med stor aptit. Jag vilar i mitt 1800-tal och lustigt nog har jag genom litteraturvetenskapen fått en betydligt större förståelse för romantiken än vad jag fick då jag läste idéhistoria. Att vi läser få verk och att lektionerna går åt att analysera dessa finner jag rofyllt. Vid sidan av har jag också känt ett behov av att läsa vad andra litteraturforskare skrivit. Denna längtan resulterade i att jag lånade en bok av den ryske formalisten Michail Bachtin. Jag märker att jag håller med honom om en hel del och att hans sätt att se på litteratur inte är så långt ifrån mitt. Jag återkommer nog om detta när jag läst mer i boken.

Det bästa med december är clementiner och julmust.

Racine och jag

På två dagar har jag läst ikapp ganska duktigt till tentan imorgon. Jag har lagt tyngden på sekundärlitteraturen och poetiktexterna. Det viktigaste måste ändå vara att kunna det stora dragen och sedan kunna exemplifiera med några författare. Alla tidsperioder har dessutom en eller flera författare som jag gillade sen innan eller börjat gilla (utom möjligen den italienska renässansen, vi har inte läst Machiavelli). Dessutom har jag stor nytta av min idé- och lärdomshistoria. Det som egentligen ställer till problem är Sverige. Lyckligtvis är svenskar rätt dåliga på att skriva. Kan jag Stiernhielm, Kellgren och Bellman borde jag klara mig. Konstigt nog är jag inte speciellt nervös, detta är märkligt då man beaktar i vilket tillstånd jag befann mig innan förra tentan och då hade jag läst mer. Kanske är det för att den här delkursen har tassat in på tider som alltid intresserat mig. Eller så är jag helt fel ute och kommer att ångra att jag inte hetsläste ännu mer.

Igår läste jag dock om Racine i Litteraturens historia i världen och blev sugen på att läsa det drama vi skulle ha läst av honom: Andromake. Vilket jag också gjorde. Det var en märklig upplevelse då jag inte alls varit förberedd på att bli särskilt berörd. Jag har tidigare varit ganska okänslig för dramatik, men sedan jag började läsa litteraturvetenskap är detta andra gången ett drama verkligen berör mig. Att det skulle vara en naturalist och en franskklassicist hade jag aldrig kunnat ana.

I Andromake händer ingenting, i alla fall inte på scen. All dramatik sker inom personerna och utanför scenen. Det får mig att inse en brist i mitt eget skrivande. Mina karaktärer är alldeles för ärliga, mot sig själva och varandra. Racines drama blir så laddat just för att de stackars karaktärerna för sig själva och andra bakom ljuset (vilket får mig att tänka på Ibsen och hans problematik livslögn/sanningskrav). Det som tilltalar mig är också det olösliga problemet i Andromake, det finns inte ens hopp om en lösning. Orestes älskar Hermione som älskar Pyrrhus som älskar Andromake som i sin tur älskar Hector som är död. Det är en ekvation som inte går att lösa, de är fast i sina passioner. Här har kärleken blivit till en slags besatthet, det finns inget friskt i den. Deras förnuft säger dem att de borde besinna sig, men det är också allt förnuftet förmår – reflektera, i bästa fall. Då är stoltheten intressantare då den har en dubbel funktion. Å ena sidan är den en starkare kraft än förnuftet då det gäller att distansera sig från den älskade. Men den fungerar också som incitament att vinna den älskade då det endast är genom att förenas med den älskade de kan berättiga all förödmjukelse de utsatt sig själva för.

Det är detta jag tycker är så starkt och det är något liknande jag vill göra i Det tudelade trädet, nästa romanprojekt. ”Något liknande”, det är snarare helt och hållet samma sak jag vill göra. Jag tycker om att tänka på mina texter som undersökningar, och i detta fall är det just kärleken som skall vivisekteras. När går kärlek över i besatthet och varför? Stolthetens roll i detta kan också vara värd att utreda. Racine tycks mig vara en värdig läromästare i detta företag.

Den blinda sanningen – om seendets roll i Vildanden

Låt oss börja med rötterna, influenserna. Ibsen har tagit intryck av det klassiska dramat Konung Oidipus, skrivet av Sofokles. Även där spelar blindheten och seendet en stor roll. I Konung Oidipus är det den blinde som skådar sanningen. Den blinde siaren Teresias är den ende som vet hela sanningen. Och när Oidipus själv får sambanden klara för sig sticker han ut sina ögon. Att se får en dubbel innebörd. Å ena sidan den faktiska, fysiska synen. Å andra sidan ser man sanningen.
Synen i Ibsens pjäs spelar en central roll. Inte minst för att han låter synen, den svaga synen, bli en länk, en ledtråd till släktskapet, mellan Hedvig och grosshandlare Werle.

Hjalmar är till en början blind för sanningen, hans blindhet sträcker sig även till hans självbild (rörande sin egen person klarnar det aldrig för Hjalmar under dramat).
Gregers ser sambanden, klart och tydligt. Men han förmår bara en slags värdering av dem: de är fel och Hjalmar och Gina lever en livslögn. Han är blind för allt annat än hans ”absoluta sanningskrav”. Han är oförmögen att tänka praktiskt, pragmatiskt, detta gestaltas kanske i hans försök att tända en brasa och det slutar med översvämning. Gregers livshållning överensstämmer inte med den verklighet han lever i. En annan nyckel till detta får vi hans bakgrund, han har tillbringat åtskilliga år utanför samhället, ensamhet. Väl tillbaka ser han inte Hjalmar för den Hjalmar är ut som den idoliserad, romantiserade bilden av Hjalmar som hängt med från studieåren. Gregers ställer orimliga krav på Hjalmar, orimliga då Hjalmar bara är en människa. Gregers är också oförmögen att se vilka konsekvenser hans handlingar får. Gång på gång sätter han igång kedjor av händelser, när de inte utfaller som han trott står han naivt rådvill. Här finns dubbelheten, Gregers både ser (sambanden) och inte ser (konsekvenserna).

Gina vet sanningen men väljer, likt Iokaste i Konung Oidipus, att blunda för den. Grosshandlare Werle har fysiskt sämst syn av dem alla, han är nästan blind, men den som känner sanning bäst. Han vet allt om affären med Hjalmars far, Hedvig osv. Hedvig själv till sist kommer att få allt sämre syn. Hon får heller inte sambanden klara för sig. Han anar och spekulerar men sanningen är dold för henne.

Häri kan utläsas en hel del. Det faktum att Hedvig inte ännu ser dåligt och föräldrarnas omsorg om ögonen. (Hjalmar som sedan ändå låter henne arbeta i det skumma ljuset.) Skall det läsas som att det är hennes oskuldsfullhet som skall skyddas? Hon skall skyddas från sanningen? Hedvig dör innan hon förstår sitt rätta ursprung, men framför allt dör hon innan världen hunnit fördärva henne. Av alla i pjäsen framstår hon som den enda sympatiska, helt godhjärtade. Hon har ännu inte omfamnat Gina och Hjalmars livslögn. Men vi vet att precis som tiden kommer att göra henne svagsynt och till slut blind kommer världen att fördärva henne och lögner. När Hjalmar förskjuter henne är det enda hon har barnets förklaring och hon följer ett barnets logik.

Kanske skall man läsa det som så att tragedin inte ligger i att Hedvig dör, utan i att hon måste dö.