Nej, idag går det inte bra heller. Kanske för att jag hoppades in i det sista att D. skulle dyka upp. Jag är dock snart klar med omorganiseringen av skrivbordet och jag tror att det kan hjälpa mig i arbetet. Varför kan inte csn-pengarna bara komma så att jag kan köpa min dator och sätta igång på riktigt.
Nåväl, morgonen tillbringades med te och några kulturtidskrifter jag har haft liggande ett bra tag nu. Jag hade redan tidigare ögnat igenom innehållsförteckningarna och visste sålunda vad som torde intressera mig mest. Dum som jag är började jag med artikeln som verkade bäst. Den var till och med över mina förväntningar. Den utmanade mitt intellekt och jag fick med jämna mellanrum ta en paus och gå igenom vad artikelförfattaren sagt. Att det sedan var en analys av en Hölderlindikt som jag förvisso inte läst gjorde inte saken sämre. Lite svårtillgänglig men väldigt tillfredställande. Ni hittar den i nr 27-28 av Aiolos – tidskrift för litteratur, teori och estetik. Det orena ödet – Friedrich Hölderlins hymn ‘Der Rhein‘ heter artikeln i fråga och är skriven av en viss Mattias Pirholt. Jag kan inte bedöma riktigheten i Pirholts analys då jag som sagt inte läst dikten ifråga och när det gäller Hölderlin-forskningen är jag inte speciellt beläst. Min svaghet för Hölderlin baseras alltså helt på läsningen av ett antal väl valda poem i översättning samt viss kännedom om biografiska fakta. Likväl köper jag Pirholts analys och förklaring av den problematiska sista strofen i dikten. Jag tänker inte referera artikeln ytterliga utan hänvisar den som är intresserad att läsa den i sin helhet. Och när man ändå har Aiolos framme kan man gott läsa den avslutande novellen av Jan Arnald. Det var ett tag sedan jag läste den men jag minns den som mycket obehaglig.
När jag ändå är igång kan jag likaväl beta av övriga tidskrifter som läst under sommaren, som en början på den av mig utlovade lilla listan på lästa böcker med tillhörande omdömen. I augusti kom det fjortonde numret av Aorta. Jag minns att jag tyckte om den när jag läste artiklarna i nummer 13 som kom ut någon gång i våras. I det här fallet hade jag dock precis införskaffat Aiolos innan Aorta och då kändes essäerna i den förstnämnda något ytliga. Jag har sedan även gått tillbaka till nr 13 och jämfört och tycker kvalitén var bättre i det första numret. Inte minst redaktören Forsbergs inledande skrift brister något i skärpa i det senaste numret. Jag blev även besviken på Håkan Sandells dikt då denne annars brukar vara ett säkert kort. Personligen finner jag även Schiller som tema långt mer intressant än det lite halvvaga temat mystik. Nåväl, jag har ännu inte läst alla artiklar och dömer inte alls ut Aorta. Egentligen får man väl bedöma essäerna var för sig, men jag presenterar här ett helhetsintryck.
Den tredje tidskriften jag läst är Plural. Den införskaffades av den anledningen att en vän till mig fårr dikter publicerade i den. I Plural hittar man inga tunga litteraturteoretiska essäer (absolut ingen Hölderlin) men var ändock ganska trevlig läsning. Jag uppehöll mig främst vid prosan och poesin som påminde om sådant man ser i ungdomsantologier. Men förutom min väns poesi var det inget som direkt berörde mig eller som jag ens lade på minnet.
Malm och jag har pratat lite om att det vore roligt att dra igång en alldeles egen liten tidskrift. Jag saknar de där riktigt utmanande essäerna som inte bara presenterar eller refererar en bok, en författare, ett fenomen, en tanke. Jag saknar den där syntesen mellan filosofi och litteratur. Ser vi på historien har de båda levt tätt omslingrade och i det nära förhållandet befruktat varandra. Jag saknar diskussion kring hur och varför litteratur skall skrivas och läsas.
Hillevi Norburg 