Jag gick upp rätt sent idag. Klockan var väl kvart över nio. Malm hade föreläsning redan klockan tio så jag följde honom ut men istället för att gå till spårvagnen vek jag av och köpte kattsand på Konsum. På vägen hem smet jag in på bageriet och försedde mig med två croissanter som jag tänker inmundiga så fort mitt te är klart. Jag har lyckats hinna med att diska upp disken och ställa in det nya porslinet som far gett oss. En bra morgon helt enkelt, jag hoppas det fortsätter lika bra, det vill säga när jag sätter mig ner med romanprojektet. Idag tänker jag skriva klart min synopsis samt påbörja en lista över saker jag behöver kolla upp. Så det blir väl en liten stund med franska wikipedia och sedan med böckerna jag lånade på UB förra veckan.
I natt drömde jag att jag besökte Gerard de Nerval när han satt på sinnesjukhus. Vi beklagade oss först över att de andra patienterna återigen förstört hans staty av Aurelia. Sedan visade han mig målningarna han gjort på det lilla rummets väggar och som föreställde hans tid i den så kallade andevärlden. Med andra ord jag befann mig i Nervals bok Aurelia som jag läser nu. Jag minns att jag beklagade att jag inte kunde uppleva och se det han sett. Han svarade att han hellre varit frisk, det rör sig om ett sjukdomstillstånd trots att han såg allt klarare och aldrig sett allt tydligare. Ändå hade han om han fått välja hellre varit ‘frisk’, som oss andra. Någonstans där vaknade jag helt genomsvettig.
Aurelia är en obehaglig bok, å andra sidan är den komisk, det Nerval beskriver är helt vansinniga saker egentligen (exempelvis skapades världen av ett slags urväsen med hjälp av talismaner.) För den som kan sin idéhistoria är det en guldgruva. Nerval är väl påläst och mycket av det tidiga 1800-talets idéer och föreställningar skymtas mer eller mindre tydligt i hans prosa. Det är mycket Rousseau och ‘orientaliskt’ tänkande. Men kan man lite om Nervals liv vet man att det inte handlar om fantasifull fiktion utan hans egen begynnande sinnessjukdom som skulle resultera i självmord efter en tid på sinnessjukhus. Aurelia skrevs mellan två vistelser på sådana sjukhus. Mellan de märkliga resonemangen och beskrivningarna av besöken i andevärlden döljer sig en tragedi. Det är svårt att läsa den utan att bli berörd. Det är sådär sällsamt att man ibland vill skratta högt och i samma ögonblick minns att det kanske inte är lika roligt att leva det och skrattet fastnar någonstans i halsen.
Hillevi Norburg 