Äntligen lite sol och värme! Visst känns det som att man tinar upp, att ljuset lyser in i själen och gör allt lite lättare? Den här långhelgen har varit ljuvlig: igår gjorde vi en utflykt med bilen ut till Örbyhus slott för att ha picknick i parken och passade också på att besöka Vendels kyrka – vars rika utsmyckning gjorde mig förtjust. Tänk att lilla Beatrice som är född i september aldrig fått uppleva detta tidigare: att kunna vara utomhus utan att klä sig i hundra lager bylsiga kläder och filtar, att känna gräset under de knubbiga benen, att ligga i vagnen och se upp på solens ljusspel i trädkronorna… Tänk allt nytt!
Men man märker att hennes utveckling går långsammare än andra barns – det är lätt att gå tillbaka och se på bilder och filmsnuttar från när syskonen var i samma ålder och skillnaden blir då markant. Vi känner några familjer med bebisar som är födda runt samma datum, de har i vissa avseenden kommit längre, och vänners yngre bebisar börjar komma ikapp. Men som hon kämpar, lilla B! Hennes vilja och envishet är enastående, redan såhär vid snart 8 månaders ålder.
8 månader! Med tre barn och ett arbete som inte kan vila under föräldraledigheten flyger tiden förbi och om jag får lov att vara helt egoistisk så gör det ingenting att mitt minsta barn är litet längre än andra barn. Det viktiga, säger vården, är att det finns framsteg – och det gör det verkligen. När man lägger henne på rygg vänder hon sig prompt till mage och sträcker på sina korta små armar för att kunna spana in omgivningen, låter man henne ligga på golvet snurrar hon runt som en liten klockvisare och drar då och då upp knäna under sig i en övning inför krypandet. Och varje litet sådant framsteg är en seger värd att firas, på ett sätt som man kanske inte gör annat än med sin förstfödda när allt är nytt och ovant.
Det är en ljuvlig tid, att ha ett litet barn är alltid ett slags vår där det nya livet spirar i familjen och hennes ungdom, hennes oskrivna blad, gör något med oss i hennes närhet. Vi smittas av hennes blick för vilken allt är nytt, vi påminns om att vi en gång inte ens kunde sitta, än mindre resa oss och gå – att det finns oförlöst potential och utveckling också i oss. Jag tycker att vi med detta tredje barn inte stressats av den nya vardagslogistiken eller att rivalitet om tid och uppmärksamhet uppstått – utan att vi som familj blivit mer kärleksfulla emot varandra. Är det hennes diagnos som tvingar oss att visa större omsorg och att det kommer att prägla även relationerna oss sinsemellan? Jag vet inte, det går ju inte att säga hur det varit om vår tredje dotter fötts med fyrtiosex kromosomer istället för fyrtiosju. Så jag nöjer mig med att glädjas åt det och åt den här tiden i familjen när våra tre barn fortfarande är små allihop.
I början av veckan skickade jag äntligen nästa Alastor-bok, alltså Pierre Louÿs Aphrodite, till tryck. Det har tagit längre tid än beräknat, men sådant måste livet få vara just nu (inte för att vi på Alastor Press gjort oss kända för att hålla våra tidsplaner). Det är alltid en speciell och vagt ångestfylld tomhetskänsla att skicka tryckfilerna. Tänk om man missat alltför många korrekturfel eller något annat blir tokigt? Nu går inte att backa mer.
Men mest ser jag ändå fram emot att få den färdiga boken i händerna. Detta som bara skulle bli ett litet sidoprojekt, en titel som släpptes direkt i Klassikerserien utan större ingrepp. Det slutade med att jag gick igenom, reviderade och utökade översättningen. Drygt elva procent längre blev den i min, ocensurerade version. Det påkostade omslaget i jugendstil kommer att göra den till en juvel bland böcker. Det är en påminnelse om att välja sina projekt noga, ingenting på Alastor görs sådär vid sidan om, med vänsterhanden – även om jag kanske försöker ibland. När jag väl börjat med något kan jag inte vila förrän det är perfekt; all tid som krävs, alla pengar som behövs, måste investeras i boken tills den blir så bra den bara kan bli.
Nu är det dags att kasta sig vidare till nästa bok, göra den färdig. Beta av titel efter titel av dem jag har liggande: varva rollen som översättare, förläggare, redaktör, författare. Sinnet – och hjärtat – vill ta sig an nya, hittills okända äventyr. Eller ja, knappt kända, jag har redan några nya idéer och uppdrag på gång.
Vår. Dörren står på glänt. Snart kommer sommaren och den ställs på vid gavel.
