Kategori: Om litteratur

Publicerat den

Stunden före, ”en passant” utanför

Härom kvällen såg jag och maken Netflix-filmen The pale blue eye som inspirerats av Edgar Allan Poes verk och biografi. Jag blev ganska förtjust, det 1800-tals mörka kvällsmiljöerna mot vit snö, vagt olycksbådande bildspråket etc kändes effektfullt och i linje med en Poesk estetik. På sätt och vis var kanske det som fick mig att verkligen uppskatta filmen hur den väckte ett minne av litteraturen som är dess förlaga. I perioder har jag läst mycket Poe (även lyssnat mycket på Lou Reeds konceptalbum där ett antal välrenommerade skådespelare läser dikter och noveller, tips!), och nu påmindes jag av hur mycket jag älskar den där säregna stämningen som råder i Poes verk. Jag ägnade mig vid filmens slut åt en del googlande och hamnade då i prosastycket ”Landor’s Cabin” vilket i princip bara är en enda lång och suggestiv miljöbeskrivning. Underbart!

Förutom min privata Poe-revival så tar jag med mig en särskild scen från filmen. Premissen för filmen är i korthet att en kadett på en militärskola hängt sig, kommissarien Landor kallas in för att utreda vad som hänt och tar då hjälp av Poe som också är kadett på skolan (vilket han som 22-åring också var i verkligheten, själva intrigen är emellertid fullkomligt påhittad). I scenen ifråga befinner vi oss hemma hos kadettskolans läkare. Hans familj spelar en central roll och känns i alla fall delvis modellerad efter huset Usher. Nå, läkaren och Christian Bales antihjälte Landor har lämnat sällskapet för ett enskilt samtal i vad jag tror mig minnas är läkarens arbetsrum. Utan att du som betraktare tänker på det har dottern i huset börjat spela på den stora flygeln ute i salongen. När dörren till arbetsrummet öppnas av sonen ökar musiken i styrka. Vi följer sedan Bale som säger att han ska ta lite luft innan han ansluter sig till de andra, han går genom passagen som går förbi salongen och kameran blir för ett par ögonblick hans ögon, vi ser dotterns rygg genom den öppna dörren, brodern och Poe som andäktigt lyssnar på pianospelet.

När jag såg den här scenen fick jag som en häftig och liksom drabbande estetisk upplevelse. Jag tänkte att det också i verkliga livet är något alldeles speciellt med ögonblicken när du bara är på väg in i festen eller spelet eller samvaron, vilket det än är. Jag tänkte på när jag arbetade på Drottningholms slottsteater och gick genom de öde rummen strax innan första akten skulle ta slut. Att stå bakom en stängd dörr och höra musiken som pågår innanför och sedan tystnaden när publiken gemensamt drar efter andan och sedan brister ut i applåder, redo att släppa ut dem till pausens förfriskningar och själv liksom sväljas av deras entusiastiska ström. Eller när man är på fest och går på toaletten, man hör festljuden genom dörren. Visst stannar man till med handen på dörrhandtaget, dröjer ett litet ögonblick i ”stunden före”? Man vet att man snart kommer vara tillbaka och del av festen, men när man står utanför och står i den betraktandes position kan man hänge sig åt obefläckad förväntan. Man öppnar dörren, ljuden ökar, man är i rörelse men fortfarande utanför, allting stegras.

Jag tyckte The pale blue eye fångade den där känslan väl och jag förundrades lite över att man inte stöter på den oftare i film och litteratur. Jag tänker att det är lite samma sak som i Eyes wide shut (fler ögon!) när Tom Cruise går genom salarna och kameran liksom sveper fram. Även om Cruise där rör sig i salarna är det i en position av betraktare och det är som att han betraktar det som sker som genom en dörröppning, dvs utan att själv delta. (Jag har inte sett filmen på länge, men det är i alla fall så jag minns det.) Eller entagningsfilmen Den ryska arken som jag var mycket förtjust i när den kom. Jag förstår ju att det är ett svårt grepp att använda konsekvent, ofta vill kreatören vara i skeendets mitt, där handlingen och kriserna utspelar sig. Vidare förutsätter en periferi ett centrum och ett verk blir som ett eget kraftfält, det som skildras i bild eller text får en egen densitet bara i kraft av att existera. Att låta det centrala vara helt frånvarande från verket är om inte omöjligt så svårt. Ändå skulle jag vilja skriva något som är precis sådär, som bara är ”stunden före” och där själva historien, vad skeendet egentligen betyder, förblir undflyende och ogreppbart. Inte för att det obegripligt eller flummigt, inte för att det inte finns, utan för att vi bara betraktar det från tröskeln en passant.

Publicerat den

25.8

Jag läser min väninna Thereses nya roman Andromeda och vill skriva ner ett par intryck innan jag glömmer bort dem i arbetsstress och småbarnsvab (ja, min son har haft feber igen). Den förra romanen rörde sig i den akademiska världen, då handlade det om sekelskifteskonst: i den här befinner vi oss i förlagsvärlden. Ni har läst baksidestexten och förhandsinformationen? En ung kvinna kommer till ett stort förlag som praktikant och blir kvar. Över åren utvecklas relationen med den litteräre chefen Gunnar, under deras gemensamma arbete med den prestigefyllda serien Andromeda, till något som de båda har svårt att definiera. Det hela är skrivet med lätt hand, men precist. Flyktigheten skildras utan att den stelnar, utan att den blir statisk.

Visst är det av någon anledning alltid tilltalande med böcker som utspelar sig i böckernas värld? Det är som att författaren bjuder in läsaren bakom kulisserna, säger: du som läser detta, jag förstår att såväl boken som objekt, dess tillblivelse och villkor, som själva litteraturen och olika estetiska övertygelser, intresserar dig. Det uppstår ett slags gemenskap i det delade intresset. Och vidare, för mig personligen är beröringspunkterna naturligtvis många: det är min värld och min stad det utspelar sig i, ibland även tankar jag tänkt och värderingar jag har. I den där skärningspunkten mellan att göra tjänst vid litteraturens altare och försöka kränga böcker utspelar sig min dagliga tillvaro.

Men det är varken det eller dess andra förtjänster: betraktelserna om litteratur (och litteraturvärlden!) som jag mer än en gång nickat instämmande åt, den fina stockholmsskildringen som får mig att vilja flytta tillbaka (att flytta ”hem”?), dess eleganta berättarstruktur (där vi på ett övertygande sätt bjuds på samma skeende ur två olika perspektiv vilket gör att en tredje berättelse framträder, den läsaren har tillgång till), som berör mig mest: utan att den på ett så stillsamt och storartat sätt förmedlar den hela värld en människa och hennes liv utgör. Och vidare: hur omöjligt det är att förmedla denna värld till en annan människa innan den en dag bara är borta och hur sorgligt det är. Alltså: storheten i ett människoliv, flyktigheten i detsamma.

Litet tillägg: nu har jag läst ut boken och ja, jag grät. (Det bästa omdömet man kan ge en bok?) Jag tänker att en del av mottagandet av den här romanen kommer handla om ”Kulturmannens upprättelse” och de estetiska värderingar som de båda huvudpersonerna delar. Den handlar naturligtvis om det, vilket är sympatiskt, och den, hur ska man säga, driver sin tes stillsamt och övertygande utan att bli programmatiskt. Men det jag tar med mig, det som gör att den här läsningen liksom står ut från mycket annat jag läser, är mer svårgripbart. Att romanen avtäckte något som är sant om alla mänskliga relationer (se ovan) och att man som läsare samtidigt kom att engagera sig i just dessa romankaraktärers relation och öden. Hur ska jag formulera det: man drabbas av sorg både partikulärt (man ömmar för romankaraktären) men också allmängiltigt (man sörjer det allmänmänskliga villkoret.) Jag tror att det är det som utmärker stor konst.

Publicerat den

Underkastelse och kallelse

[D]e som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär”. (Gal 5:24)

På omslaget vilar Maria Magdalena ömt sin kind mot den döde Kristus fötter, dem hon enligt traditionen smorde med nardus, vätte med sina tårar och torkade med sitt hår. Hon är den ångerfyllda synderskan, den prostituerade som helt levt i köttet och som inte bara omvänder sig, utan blir den första att möta den uppståndne Kristus. Detaljen ur Botticellis ”Compianto sul Cristo morto” är synnerligen väl vald,för det finns knappt någon biblisk gestalt som bättre överensstämmer med tematiken för den i våras utkomna, autofiktiva romanen ”Våld och nära samtal” (Natur & Kultur) av Wera von Essen där sadomasochism varvas med en andlig resa som till sist utmynnar i berättarjagets upptagning i katolska kyrkan.

På ytan sker inte mycket: romanjaget åker 4:ans buss, träffar sina älskare, går till kyrkan och sitt arbete som receptionist på ett hotell, samtalar med sin granne och reflekterar över samtiden och det eviga. Men genom att låta det våldsamt erotiska löpa parallellt med det andliga (som vid något enstaka tillfälle korsbefruktar varandra) skapas mellan dessa båda poler ett vibrerande kraftfält i texten.

Det är inte ovanligt att perioden som leder till det definitiva steget in i tron föregås av förvirring och sammanblandning, jag har själv erfarit den. Man står i begrepp att byta sin ontologiska förståelse av världen. Är det då konstigt att en viss dissonans uppstår innan man helt tagit språnget? Den religiösa längtan som river ens inre är obekant och ny, man försöker därför foga in den i gamla, välbekanta förklaringsmodeller. Proustöversättaren Gunnel Vallquist vittnade exempelvis om den roll som den gregorianska sången spelat i hennes konvertering till katolska kyrkan. För somliga finns risken att den religiösa törsten misstolkas för ett begär som ges erotiska förtecken, vilken kyrka är då mer lockande än den katolska? Det verkar vara något med Rom som appellerar till konstnärssjälar och stora syndare – inte sällan sammanfaller dessa två kategorier.

I ”Våld och nära samtal”är emellertid sammanblandningen mer komplicerad. Det är inte en enkel förväxling, utan snarare parallella felslut vilket understryks av att ett liknande språkbruk används för både tro och sexualitet. ” … och om jag sitter så, på knä, och väntar, kanske han lägger sin hand, den som formar lera, på min kropp …”, tänker romanjaget om sin granne – likt en mystiker som väntar på ett möte med Gud (som ju skapade den första människan av lera). Ett liknande bildspråk, som också anspelar på ett berömt stycke hos profeten Jeremia, återkommer långt senare när omvändelsen diskuteras i termer av att ”låta sig formas av en krukmakare”.

Den förlösning som berättarjaget längtar efter misstas för underkastelse och misstolkningen låser fast jaget i sig självt, på en gång gränslöst och klaustrofobiskt. Relationerna, de våldsamt sexuella med älskarna och den vänskapliga – närmast romantiska – med grannen, exploateras av jaget i självbespeglande syfte och i förlängningen även som stoff för den litterära texten. Om sexet beskrivs lakoniskt och liksom distanserat så är det för att varken njutning eller maktförhållanden mellan parterna är det centrala – det handlar istället om att jaget skall försättas i ett kontrollerat svaghetstillstånd i syfte att för något ögonblick befrias från ”detta outhärdliga inre som aldrig tycka upphöra att plåga mig”. Mannen är ointressant både som objekt och subjekt – han är i första hand funktion. Genom att upplåta sin kropp drivs jaget av den påträngande fysiska upplevelsen ut i sin kroppslighet och ut ur sig själv. Det är den slags utplåning som underkastelse innebär och som hon söker i de sadomasochistiska lekarna – och i religionen och lönearbetet.

Skildringen av sexuella möten med sadistiska inslag har medfört att man i receptionen av romanen valt att sortera in den i en aktuell trend av kvinnor som på ett öppet och krasst sätt skriver om ett (mer eller mindre destruktivt) sexliv med (mer eller mindre) avvikande aspekter, som exempel kan nämnas romaner som Sofias Stenströms ”Magic Love Pixie”, Sofia Rönnow Pessahs ”Männen i mitt liv” eller Maria Maunsbachs ”Hit men inte längre”. Gemensamt med dem har ”Våld och nära samtal” bilden av en sexualitet som frikopplats från sin romantiska överbyggnad. Men hos von Essen ges det också en ny funktion som pendang till den religiösa längtan. Kanske står därför ”Våld och nära samtal” närmare Alva Dahls ”Längtans flöde” (Syster Enbär) som utkom förra året och som även den är en prosalyrisk skildring av en ung kvinna som resonerar kring sin tro och prövar sin kallelse i det autofiktiva formatet – men filtrerat genom ett diametralt annorlunda temperament. Dahls textjag befinner sig i en tydligare dialog med Gud genom religiös praktik, mötet med skapelsen och litteraturen. ”Hur ska jag tjäna dig, Herre?” är frågan texten graviterar kring.

I ”Våld och nära samtal” finns inte utrymme för dylika ödmjuka tilltal. Istället anspelas på ett stycke ur Psaltaren ”Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud” (Ps 51:19). Därför jagar romanjaget förkrosselsen. Hon säger: ”Kristi budskap om icke-våld är den sunda masochismen”, vilket knyter våldslekarna till det andliga sökandet. Att ta emot slag och lida för Kristus kan alldeles säkert vara en glädje – lycklig den som förmår möta sitt martyrium sjungande – men här ges det erotiska övertoner. Om den andra, tillvända kinden hettar av längtan efter slaget är det en annan sak än att uthärda och vägra vedergällning. Förnedringen och våldet blir närmast synonyma med gudsrelationen och den religiösa och sexuella underkastelsen speglar varandra och tvinnas samman.

Men precis som att sexualiteten frånkopplats en djupare mening, frånkopplats sin metafysiska kvalitet om man så vill, blir också smärtan ­– det sexuella våldets konsekvens – självförvållad via ombud och den sökta kontrollförlusten inte mer än en lek. Det är helt enkelt inte på riktigt. Att lida kan enligt kristen katolsk övertygelse vara ett sätt att följa Kristi väg och bli delaktig i hans frälsningsverk. Lidandet och smärtan hör till människans villkor. Den förre påven, Benedikt XVI, skriver: ”Och var och en som vill avskaffa lidandet måste samtidigt framför allt avskaffa kärleken, som inte kan finnas utan lidandet, eftersom den innehåller ett stycke självutgivelse då den alltid för med sig avstående och smärta /…/”. Att frånta kärleken sårbarheten är att desarmera den, men att åsamka sig egna sår är självtillräckligt övermod.

I den märkliga romanen ”Paulina 1880” från 1925 av Pierre Jean Jouve lider hjältinnan av vad den katolske författaren Léon Bloy, ofta citerad av den nuvarande påven, en gång kallade den största av sorger: ”att inte vara ett helgon”. Hon lider av en inverterad religiös längtan, den som gör att en människa söker synden bara för att ha något att bekänna. Som ung kvinna blir hon djupt påverkad av en målning av den heliga Katarina av Siena. Detta 1300-talshelgon avbildas oftast med törnekrona och stigmata – båda skall enligt traditionen ha getts till henne i uppenbarelser hon haft. I sin klostercell åsamkar sig Paulina liknande sårmärken med en insmugglad kniv och njuter av att se blodet springa fram. Helgonen är förvisso förebilder att stå fast vid övertygelsen också under prövningar, och lidande och smärta kan vara nådegåvor. Men sådana kan man aldrig själv söka eller iscensätta, bara ta emot. Vidare måste själva överlåtelsen till Gud ske frivilligt, vilket von Essens romanjag uppgivet konstaterar: ”Det värsta med Gud är att Han kräver vårt medgivande, att Han väntar på vårt samtycke, att han inte tvingar sig på”. Detta överlämnande har ingenting med underkastelse att göra, det är att självmant våga hörsamma Herrens: ”Följ mig”.

Teresa av Avila, som von Essens romanjag i stil och personlighet kanske är närmare besläktad med än heliga Katarina, skriver att det krävs en beslutsam själ ”för att riskera allt, komma vad det vill, och överlämna sig i Guds händer och villigt gå dit han för oss”. Bara med stort mod kan man ge upp sitt eget oberoende och våga vara svag. Sadomasochismens kontrollerade blåmärken är själva motsatsen till detta. Spelad är sårbarheten ingen sårbarhet alls.

Sammanblandningen av begär blir ändå romanjagets första steg mot kyrkan. Driven till sin spets blir längtan att frigöra sig från självbespeglingen antingen en rörelse mot gemenskapen med Gud eller mot den fullständiga utplåningen. I en av romanens starkaste passager skildras ett självmordsförsök där romanjaget upplever en sann kontrollförlust och överträder en yttersta gräns (för en stund i vart fall, när hon vaknar upp på ett sjukhus distanserar hon sig genast och vill läsa sitt avskedsbrev för att bedöma dess litterära kvaliteter). Men är det inte så att Gud ibland behöver en yxa för att nå in i en djupfryst själ? Att vissa temperament kräver en extraordinär händelse, en tur ner i avgrunden för att nåden ska kunna bryta in?

Kapitlet inleds passande nog med Guds brinnande pil, den som genomborrade Teresa av Avilas hjärta och försatte henne i extas och hängivelse. Det ytterlighetstillstånd som självmordsförsöket försatte romanjaget i visade sig vara en återvändsgränd, men i hjärtat har en reva rivits upp där Gud kan tränga in. Det är först i mötet med ett gudomligt Du som jaget kan vända blicken från sig själv: friheten fanns aldrig i underkastelsen, utan i kallelsen. Därför måste också romanen med nödvändighet upphöra när jaget nått fram till korset och skall upptas i kyrkans gemenskap. På knä inför Kristi närvaro i den konsekrerade hostian rätas det inkrökta jaget ut och kan våga utsätta sig för den sårbarhet det innebär att ge sig till Gud. Först då kan också svagheten och lidandet få mening och syfte. 

(Den här texten skrevs ursprungligen sommaren 2020 för Under strecket i Svenska Dagbladet. Men på grund av en dubbelbeställning och ett missförstånd blev den aldrig publicerad. Det smärtar mig fortfarande lite, för det var en svår text att skriva, liksom personlig och nära mina egna smärtpunkter, den har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.)

Publicerat den

Debatten om debatten

Sverige har blivit med något slags litteraturdebatt igen. Det är dock, som vanligt, inte någon debatt om själva litteraturen utan om debatten om debatten om debatten om debatten… (Och ja, jag är medveten om att det är en lika trött sak att klaga på att debatten handlar om debatten som att själva debatten handlar om debatten.) Ämnet är några recensioner på landets större kultursidor av Johanna Hedmans debutroman Trion som alla ställer romanen ifråga mot den s k hajp som föregått lanseringen. Själv började jag skriva den här texten i helgen, den är redan passé, nya inlägg i har publicerats och samtalet löpt vidare. Nå, här är några nedslag ändå.

Sanna Samuelsson – en ung, kvinnlig röst på GP – ifrågasätter samtidens besatthet av debutanter, i synnerhet unga, kvinnliga, röster och konstaterar att ”unga människor har sällan varken tyngden, språket eller erfarenheten för att skriva något riktigt stort.” Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet (som jag nog i stort håller med i sak ändå) recenserar sina kritikerkollegor och ger dem tummen ner för att ha förhållit sig sig till förhandsinformationen och dansat efter förlagets pipa, men fortsätter sedan texten med att analysera mer av förlagets förhandsinformation, t ex att Hedmans studier och yrkesliv utöver skrivandet lyfts fram vilket han tolkar som del av en större, antiintellektuell tidsanda där det är ”fult” att vara författare. (Jag tänker: det är väl ganska typiskt för en debutants CV, man skriver de meriter man har, som är inom andra fält eftersom man ju debuterar på den litterära scenen i och med detta verk?)

Jens Christian Brandt (en skribent jag hyser största respekt för) konstaterar att recensionerna (inte minst i hans egen tidning DN) varit utmärkta exempel på god kritik och knyter den pågående diskussionen till den som ”rasade” i de sommarslöa spalterna för ett par månader sedan om huruvida kritiken får vara ”elak” eller om den blivit alltför snäll. ”Ett subjektivt tyckande är aldrig bra kritik”, skriver Brandt och vi kan inte hjälpa att dra oss till minnes den text som stod i centrum för snäll/elak-debatten av Linda Skugge som i vanlig ordning mest handlade om Skugges sexualvanor och var något slags uppläxning av författarkollegan för hur denna hanterat sin cancerdiagnos. Den texten var inte förfärlig för att den var elak utan för att den inte ens med god vilja kunna passera som litteraturkritik – det blir inte kritik för att ett kritiskt subjekt använder en bok som ursäkt för att framhäva sig själv och kritisera dess författare – det vill säga den var själva motsatsen till vad Brandt själv lägger fram som god litteraturkritik.

Och själva recensionerna… hur intresserad är den läsande allmänheten av den s k förhandshajpen? Detta är något som förlag och marknadsförare kommunicerar i försäljningskanaler och mot media. Jag, som ändå betraktar mig som hyfsat intresserad också av den samtida litteraturen, märkte inte av denna hajp förrän recensenterna upplyste mig om att boken inte levde upp till den. Är det då befogat att bygga sin recension på detta faktum och ägna en ansenlig del av sina få tecken att diskutera det? Finns det inte andra saker att behandla snarare än kringmaterialet som, tja, romanen själv? För handen på hjärtat: jag vet, och du vet, och den läsande allmänheten som prenumererar på DN vet, kort sagt ALLA vet att ett par saftiga internationella översättningskontrakt innan boken ens kommit ut på svenska inte är ett estetiskt omdöme utan ett kvitto på någon litterär agents skicklighet. Det är på sin höjd intressant för en notis i branschtidningen Svensk Bokhandel.

Men försäljningsavdelningen på förlaget kan nog vara glada, för nu skrivs text på text om romanen ifråga. Alla ska uttala sig (även jag, tydligen), oklart varför. Att det spillts blod i spalterna kan vara nog så plågsamt för författaren, men för försäljningen behöver det inte alls vara dåligt. Nyfikenheten är väckt, man vill veta what the fuzz is about. Man går kanske in på Akademibokhandeln, ser att boken just nu finns till vänpris och plötsligt har man köpt den för att bilda sig en egen uppfattning. Och man har belönat det här perversa systemet med upphaussat förhandsintresse och rundgång på kultursidorna där logiken är att något är angeläget om det är omskrivet, vilket bara genererar fler och fler texter, det tränger ut allt annat, äter upp allt syre.

Ca 100 sidor in i romanen tycker jag, på gott och ont, att den är som en Håkan Hellström-låt fast stockholmssval (jag vet att det är en självmotsägelse, men ja, den som fattar fattar).

Publicerat den

La noia; Ledan

När vi for till Milano och Reggio Emilia för att se Liberty-utställningen på Palazzo Magnani i våras var jag i vanlig ordning mån om att ta med lektyr som överensstämde med resmålet. Det visade sig ha varit smart, eftersom jag snart fick skoskav och det senare skulle visa sig att resesällskapet gick runt på en bruten fot så blev vistelsen ovanligt stillsam. Istället för att promenera runt i de båda städerna såg vi en (1) sevärdhet på vardera resmålet (katedralen i Milano, utställningen i Reggio) och sökte sedan upp en park där vi låg och läste i en värme vi inte riktigt varit förberedda på.

Romanen som låg i väskan var Alberto Moravias Ledan. Nu utspelar den sig förvisso i Rom; hettan är mer tryckande, stämningen en annan i det välmående Norditalien jag rörde mig i – åh, men det italienska fanns där, och att läsa den därnere, i Rom, det hade blivit för klaustrofobiskt och kvavt. Ledan är berättelsen om målaren Dino som sedan barnsben plågas av ett tillstånd av ennui. Romanen öppnar med en prolog där detta tillstånd beskrivs och ringas in. Det är Dino själv som talar:

”[…] min leda liknar det ofta förekommande och hemlighetsfulla avbrottet i den elektriska strömmen i ett hus. Ett ögonblick är allting klart och påtagligt, här är länstolarna, där sofforna, längre bort skåpen, spegelborden, tavlorna, gardinerna, mattor, fönster och dörrar; i nästa ögonblick finns ingenting, bara mörker och tomhet. Eller en tredje jämförelse: min leda skulle kunna definieras som en sjukdom hos tingen, bestående i en förslappning av eller en nästan ögonblicklig förlust av vitaliteten. Det är som att se en blomma bara på några sekunder genom successiva och mycket hastiga förvandlingar övergå från knopp till vissen blomma och stoft.

Ledan föds hos mig av känslan av det orimliga i en verklighet, som således är otillräcklig eller oförmögen att övertyga mig om min egen effektiva tillvaro. Jag kan till exempel mycket uppmärksamt se på ett glas. Så länge jag säger mig att detta glas är ett kärl av kristall, gjort för att innehålla en vätska som man för till läpparna utan att den hälls ut, så länge jag alltså med övertygelse kan föreställa mig glaset har jag det intrycket att jag har ett visst samband med det, tillräckligt för att få mig att tro på dess existens och i andra hand också på min egen. Men anta att glaset fördärvas eller förlorar sin vitalitet så som jag har sagt, alltså ter sig som något främmande för mig, något som jag inte har något samband med, det vill säga som ett orimligt föremål, då dyker ledan upp ur denna orimlighet. Ledan som när allt kommer omkring inte är något annat än omöjligheten att känna samband och oförmågan att komma ur ett sådant tillstånd. Men denna leda skulle i sin tur inte vålla mig en sådan pina om jag inte visste att jag kanske skulle kunna ha något samband med glaset, även om jag inte har det, det vill säga att glaset finns i något okänt paradis där föremålen inte ett ögonblick upphör att vara föremål. Ledan är alltså, förutom oförmågan att gå ut ur mig själv, också det teoretiska medvetandet att jag kanske skulle kunna ta mig ut ur den tack vare något okänt under.”

När jag skriver det här var det ett tag sedan jag läste boken. Men just ovanstående beskrivning av ledan, av l’ennuin, har dröjt kvar i mig som ett synnerligen träffande sätt att beskriva ett depressivt tillstånd. Just den där upplevelsen av att världen liksom förlorar sin mening, eller att meningen är en förvägrad, är svår att riktigt beskriva men jag tycker att Moravia gör det bra med sina liknelser som cirklar in tillståndet genom att gå från konkreta bilder till mer abstrakt resonemang och på det viset få läsaren med sig hela vägen. Dino själv, som blir målare för att återerövra tingen, härleder sin leda till det faktum att han fötts rik. Men vi har här att göra med en opålitlig berättare, läsaren ser också en dominerande mor och en frånvarande sol-och-vårare till far. Framförallt ser läsaren ett temperament som också under andra förutsättningar skulle kunnat glida bort från den meningsfulla, eller kanske snarare: den meningsbärande, världen. I vilket fall är rikedom ingenting man kan frigöra sig ifrån:

”Vad gör den verkligt fattige om han inte har pengar? Han dör av svält. Vad skulle jag själv göra i ett sådant fall? Jag skulle gå och be min mor om hjälp. Och även om jag inte bad om hjälp skulle jag ändå inte anses som fattig. Jag skulle i stället bara anses som galen.”

När romanen tar sin början har Dino genomlevt något slags kris och slutat måla. Sin befrielse från ledan söker han nu i en kärlekshistoria med den sjuttonåriga Cecilia. Förutom ledan, som rör sig svart och glittrande genom hela texten, men alltid i ögonvrån, snarare som effekt än direkt beskrivet, är det denna sexuella besatthet och chimäriska frigörelse som är den andra pol kring vilken romanen oscillerar. Lika besatt som Dino blir av flickan är texten av sexualiteten. Precis som med ledan förstår vi precis men rör oss samtidigt i cirklar kring ett onåbart centrum: genom denna paradox förstår vi inte bara temat utan också – och kanske än viktigare – Dinos position.

Genom att ha sex med Cecilia tror sig Dino kunna äga henne, och det går till en början bra. Hon ger sig villigt till honom, med en egen sexualitet som är närmast djurisk. Men Cecilia själv förblir ogripbar och passiv, förutom den sexuella responsen tycks Dino inte kunna väcka något i henne. Han tröttnar snart och tänker lämna henne, men upptäcker att hon tröttnat på honom och träffar en yngre skådespelare – vilket får honom att vilja ha henne. Likgiltig tar hon emot Dinos pengar när han försöker omdefiniera deras relation på detta sätt: ingen skam, ingen tacksamhet. Förstrött spenderar hon dem tillsammans med den andre mannen. Ju mer hon glider undan, desto mer blir Dino besatt av att fånga henne. Han går helt in i den bedragnes svartsjuka logik. Spionerar, gillrar fällor, grälar etc. etc. Om man skall tala med inledningens ord så försöker Dino upprätta ett samband dem emellan, han upplever det faktiskt eftersom han inte kan frigöra sig från henne, men hon är alldeles stum och ger honom ingenting tillbaka. I många avseenden är hon Dinos motsats och motbild, om man så vill. Också Cecilia befinner sig ett tillstånd utan mening, ett tillstånd av likgiltighet, men till skillnad från Dino lämnar detta henne fullständigt oberörd och hon plågas inte av detta faktum.

Hur ska vi förstå Cecilia – är hon inte mycket mer än en könsvarelse – nästan ett djur? Så målas hon i vilket fall upp. Dels genom beskrivningar av hennes beteende, men också genom ganska långa och ingående förklaringar av Dino. Ibland är det som att något annat glittrar till, något som antyder att porträttet av Cecilia bara är Dinos totala oförmåga att läsa henne precis som att han inte förmår avkoda och ”läsa” världen.

Personporträtten är annars en annan av romanens stora förtjänster. Med tämligen små medel tecknar Moravia figurer som är på en gång sammansatta, tvetydiga och samtidigt överdrivna, ibland närmar vi oss nästan satiren. I detta finns ett slags stillsam humor, alldeles svart och lakonisk, jag tänker kanske i första hand på mötet med Cecilias föräldrar och beskrivningarna av den avlidne grannmålaren. Effektivt är också sättet på vilket vår berättare Dino kan älta en detalj sida upp och sida ner medan andra, för läsaren märkliga och gåtfulla passager som man tycker skulle kunna förses med analys, bara beskrivs rätt upp och ner: interaktionen med modern är ett exempel på detta. Vissa aspekter av deras relation beskrivs utförligt, men det finns något kvävande och alldeles för intimt som alltså inte skrivs ut utan bara gestaltas. Det är mycket elegant gjort!

Allt detta samverkar till att romanen förmedlar en mycket speciell stämning. Som ett rum som man tillbringat ett par varma dagar i utan att vädra. Så stiger man upp från sängen som luktar svett och sex och slår upp ett fönster, bara för att inse att det är lika varmt utomhus, att luften står alldeles, alldeles stilla. Moravia har ett utmärkt sinne för att välja precis rätt konkreta detaljer för att understryka den skämda stämningen. I första kapitlet går Dino med sin mor i hennes trädgård och hon beklagar sig över att ödlorna förstör hennes vindruvor. ”Jag såg upp och märkte att klasarna var liksom söndergnagda och utsugna allesammans, somliga mer och andra mindre.” Det är en bild analog med Dinos själstillstånd och känslan romanen förmedlar i stort. Också nu, när det ju faktiskt gått ett par månader sedan jag läste boken, är det de där skrumpna vindruvehöljena som jag kommer på mig att minnas då och då.

Moravia_&_Morante

Moravia och hans fru Elsa Morante (också hon författare) snygga på Capri.

 

Publicerat den

an obsession for freedom

Jag är genuint kluven till detta att lägga ut sina dagboksanteckningar, det känns så fruktansvärt förmätet men samtidigt gör det så gott att vässa sin tankes klor någonstans. Kanske blir jag flitigare.

I Sverige införskaffade jag Per Hagmans nya, Allas älskare, ingens älskling som jag läste ut för några dagar sedan. Och tyvärr, tyvärr för jag ville verkligen tycka om den, är jag nog lite besviken ändå. Det är mycket reflektioner kring politik och flyktingsituationer, om förljugen fair-trade och stockholms-medelklassens inskränkthet. En del träffsäkert och fyndigt formulerat, men jag gäspar ändå för plötsligt känns det som att jag läser en krönika i typ ETC eller dylikt. Metoden att dela med sig av små glimtar av sin utlandstillvaro är jag också personligt kluven till.

På resor och under utlandsvistelser insåg jag snart att det var mycket lätt att skapa effekt genom att beskriva detaljer som på svenska får ett värde av den enkla anledning att de är främmande. Det vill säga, min text blir automatiskt spännande och exotisk när jag beskriver interaktionen med min bagare runt knuten här i Lyon eller när jag går under mörka cypresser i Reggio Emilia. Jag behöver liksom inte göra någonting. Bland annat skrev jag ett kort litet inlägg om hur stora hundarna är i Lyon, till skillnad från andra städer som Paris och Stockholm och förde något litet resonemang kring detta. (För att inte tala om riskerna det medför när man rör sig i stadsmiljö, även om man är ganska duktig på att plocka upp här i Lyon, bättre än i Paris!) Men jag förkastade texten och slängde den, äcklad av hur lätta poängerna jag gjorde var. Det handlar alltså inte om något slags exotiserande (”så lustiga de [infödingarna] är och gör) utan bara en medvetenhet om att företeelser och därmed jag själv och mitt liv blev intressantare av en geografisk omlokalisering.

Vilket naturligtvis är halva nöjet med att befinna sig i utlandet, men som litterär metod finner jag den tveksam. Eller, nu låter det kanske mer negativt än det var menat. Låt oss sammanfatta med att jag ser verktyget Hagman håller, ett verktyg jag själv förkastat, och lite av illusionen bryts. Till saken hör väl också att det blir lite väl många presentationer av udda existenser som liksom bara fyller ut texten, som en lång rollista med tillhörande rollbeskrivningar utan att det för den skull följer någon pjäs.

Eller så är det bara så enkelt att historierna som Hagman delar med sig av inte är lika spännande längre? Det var längesedan jag läste den nu, men det jag minns bäst från hans förra självbiografiska roman var de avsnitt som handlade om hur hans försökte få flyga en falk. En del av tjusning att läsa Hagman, tänker jag nu, är kanske att förundras över en lite ytliga och lätt bedagade ibland glassiga, ibland sjaskiga miljöer. Det är att genom litteraturen smaka på ett liv där man valt frihet över trygghet – utan att det för den skulle blir för romantiserat eller tillrättalagt, man får intrycket av att insatsen är på riktigt. Kanske är jag inte lika lättimponerad längre, kanske finns det för många beröringspunkter för att texten skall kunna ha önskad effekt på mig?

En annan reflektion: de tunna band Hagman talar om, möten mellan främlingar på barer och i kvarteret, är de inte på sätt och vis ett manligt privilegium? Som van ensamresenär är min erfarenhet att det inte alls är självklart att söka upp de folkliga alkisbarer Hagman talar om. När man som kvinna inbjuds till ett samtal över borden på någon restaurang eller café måste man först försöka utreda den underliggande agendan. Eller skvallrar detta bara om min egen ovilja mot oönskad kontakt med andra. De där alkisbarerna och den sortens män som frekventerar dem, hur blir de tillgängliga för en kvinna? För det handlar ju inte bara om att själv vara bekväm med att stiga in där, utan att öppna sig för gemenskapen. Måste den kvinnliga tillgängligheten alltid vara implicit, ibland explicit, kroppslig?

Jag tänker på Lana del Reys musikvideo till låten Ride från 2012 som för mig representerar den amerikanska drömmen om frihet åskådliggjord som en väg som  försvinner in i horisonten mer än gamla rockrävars (även Springsteen ofta spelades i mitt barndomshem, Thunderroad, Born to run!)  eller unga beat poeters (On the road!) visioner. Ur videons inledande monolog:

I was always an unusual girl.
My mother told me I had a chameleon soul, no moral compass pointing due north, no fixed personality; just an inner indecisiveness that was as wide and as wavering as the ocean…
And if I said I didn’t plan for it to turn out this way I’d be lying…
Because I was born to be the other woman.
Who belonged to no one, who belonged to everyone.
Who had nothing, who wanted everything, with a fire for every experience and an obsession for freedom that terrified me to the point that I couldn’t even talk about it, and pushed me to a nomadic point of madness that both dazzled and dizzied me.

Det är inte som Aase Berg skriver i sin recension i DN att: ”En kvinna i hans rotlösa sits romantiseras däremot aldrig, hon betraktas som ett förtappat psykfall. Som kvinna finns det bara ett alternativ till att hamna i facket för krisande och sköra sobrilvrak, och det är att dö med flaggan i topp. Vi vet alla hur det gick för Thelma och Louise.” Den kvinnliga vagabonden existerar, men hennes frihetsutövning ser lite annorlunda ut och upplevs annorlunda därför att hennes begränsningar och samhällets förväntningar på henne ser annorlunda ut. Att en manlig vagabond, Per Hagman-typen om ni så vill, ligger runt är det ingen som höjer på ögonbrynet över. En kvinna sådan den Lana del Rey målar upp som urskiljningslöst ligger med äldre biker-män misstänks genast för att vara ett offer. Men det är precis som att man kan rikta ett deltagande medlidande mot den manlige vagabonden för att han saknar ett hem, en familj, ett tryggt bostadslån. Man ser en brist, man ser ett misslyckande eller ett offer – en negation så att säga och inte att det det snarare är så att man kan välja att leva sitt liv så och därtill vinner vissa saker som är den som valt tryggheten förvägrade.

Hagman skriver underhållande, lite slängigt sådär och med en tydlig röst. En redaktör borde fått honom att stryka de tråkigaste partierna om världsläget, alla de där minikrönikorna. Poängen, Per, hade framgått så mycket tydligare då. Detsamma gäller när Hagman hittar en formulering som han blir lite för förtjust i och sedan hamrar in gång på gång. Detta gäller såväl titelns ”allas älskare, ingens älskling” som uttrycket ”splendid isolation” och de där tunna banden som dyker upp en gång för mycket för att den här läsaren inte skall börja sucka.

Trots att jag säkert låtit grinig i det här inlägget hade jag mer trevligt än inte med romanen. Det är stundom riktigt underhållande och Hagman gör som sagt en del bra poänger. Framför allt, framför allt, tycker jag att han är sympatisk figur, både som ett befriande udda inslag på den svenska litteraturscenen som rent allmänt. Om han koketterar (vilket han gör) så sker det med glimten i ögat och något slags ironisk självdistans. Ja, jag tycker att Per Hagman verkar genuint sympatisk och nu när jag funderar på saken undrar jag om det inte i hans fall är så att texten, som ju därtill är självbiografisk, liksom är underställd hans person. Precis som jag förlåter en vän som tagit ett glas vin för mycket och börjar lägga ut sina politiska teorier sitter jag artigt mig igenom också de passagerna hos Hagman. Det finns tajtare och mer slipade texter, bättre texter helt enkelt, men det som får mig att välja Hagman över dem är att han ställer sig helt nära sin text. Det är inga kverulantiska övningar detta, det finns inga förbehåll – det känns helt enkelt ärligt och sant. Och det är det förnämsta sätt en text kan vara skriven – oaktat vad den sedan berättar.

Copyright/fotograf: Petra Hallberg

Publicerat den

Gilead

”I told you last night that I might be gone sometime, and you said, Where, and I said, To be with the Good Lord, and you said, Why, and I said, Because I’m old, and you said, I don’t think you’re old. And you put your hand in my hand and you said, You aren’t very old, as if that settled it.”

Året är 1956 och pastor John Ames vet att hans tid är på väg att rinna ut. Han börjar skriva ett brev till sin unge son, eftersom han inte kommer vara där för att se honom växa upp. Det finns saker pojken måste veta, hur skall han kunna förstå vem han är om han inte får veta ur vad han sprungit upp? Det är också ett sätt besvärja intigheten, så som allt skrivande är, att vilja lämna något litet av sig i världen också när man är borta. Resultatet blir ett porträtt av en människa – ett ärligt och övertygande av en hel människa.

Gilead är Marilynne Robinsons andra roman, utkommen nästan ett kvartssekel efter debuten. Sedan dess har hon skrivit två ytterligare romaner – utöver det essäer, facklitteratur, en avhandling om Shakespeare. Inte en speciellt hög produktionstakt, med andra ord, och kanske är det lika bra för det avspeglar sig i prosan. Gilead är på en gång stillsam och storartad. I en intervju har Robinson sagt:

”There’s something in my temperament … I have a problem with explosions in the sense that many very fine books are written about things that do, in fact, explode. But if the explosion is something that’s supposed to make the novel interesting as opposed to being something that it’s essentially about, I think it’s very much to be avoided.”

Antingen läser man böcker för att komma ifrån livet och verkligheten – då vill man ha explosioner – eller så vill man komma det närmre – då ska man läsa Robinson. Det är förrädiskt enkelt, alla gester och skeenden är små, men de är exakta. Vad är en människa? Det börjar med en röst, ett temperament om man så vill. Det är det Gileads första förtjänt, två sidor in har du helt glömt bort författaren Marilynne Robinson – det är bara du och pastor Ames. Romanens nära 300 sidor är helt sprungna ur honom, det är genomfört med en konsekvens som blir trovärdig för att den tillåter motsägelser och tvetydigheter. Brevet blir en blandning av vardag, familjehistoria, amerikansk historia och teologiska reflektioner. Intrigen är närmast obefintlig, men över sidorna växer bilden sakta fram.

Vad är en människa? John Ames berättar om sin far som var pastor före honom och om farfadern som deltog i det amerikanska inbördeskriget. Konflikten mellan fadern som vänder sig mot krigets meningslöshet och fasor och farfadern som beskrivs som en gammaltestamentlig martyr som ha Gud viskande i sitt öra, blodiga skjortor och predikar rättroget våld präglar den unga John Ames. Stora historiska skeenden påverkar inte bara dem som lever igenom dem, de ekar genom generationerna. Jag som är född på 80-talet kände världskrigets skugga också över min barndom – och så formas vi av krigsfält vi aldrig sett, av fläckade samveten och tystnader. Och så sträcker sig romanen Gilead ut sig från berättarens nu, bakåt till förfäderna och framåt mot sonen.

Men den sträcker också ut sig i rummet. Dess namn är inte något egennamn, utan Gilead, namnet på den lilla håla i Iowa där Ames är pastor och där han bott hela sitt liv. Det finns naturligtvis en symbolik att hämta där, men det markerar också en tyngdpunkt. Eller kanske snarare bristen på tyngdpunkt. Du kan inte betrakta en människa för snävt, vill du se hela henne måste perspektivet ständigt förskjutas och betraktandet måste ske ut ögonvrån. Alltså tecknas platsen, kyrkan, de levnadsöden som är närmast sammanflätade med Ames.

Att läsa Gilead, tänker jag, är som att sitta på en klippa och plötsligt bli uppmärksam på mönstren de silvergrå lavarna ritar mot graniten. Från punkten där du först fastnat löper blicken vidare, ut över en större bild som breder ut sig åt alla håll. Bakåt och framåt, nedåt och uppåt. Och du inser att också ett anspråkslöst och ödmjukt litet hörn av världen rymmer stor skönhet.

”Sometimes I have loved the peacefulness of an ordinary Sunday. It is like standing in a newly planted garden after a warm rain. You can feel the silent and invisible life. All it needs from you is that you take care not to trample on it. And that was such a quiet day, rain on the roof, rain against the windows, and everyone grateful, since it seems we never do have quite enough rain.”

Gilead inspirerar till något slags ödmjuk tröst; en människa rymmer misslyckanden, missförstånd och lidande, men Robinson lyckas liksom frammana och påminna om själva livets helighet.* Detta sker inte genom pastorns teologiska resonemang, hans tänkande är i ständig dialog med böckerna han har i sitt arbetsrummet, i första hand Bibeln men även andra kristna och sekulära tänkare – nej, det sker snarare genom ett intryck som sakta växer fram läsningen igenom. Som om: texten porlar glasklar som en bäck, och plötsligt ser du solens reflexer i vattenytan.

GileadIowa.jpeg

*Denna bejakelse av livet får mig stundom att tänka på en landsman till Robinson, även om anslag och tonläge är ett annat:

I CELEBRATE myself, and sing myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.
I loaf and invite my soul,
I lean and loaf at my ease observing a spear of summer grass.

– Song of Myself, Walt Whitman

Publicerat den

Polissonnes

polissonnes

En favorittyp av bok: populärvetenskaplig framställning som helt bortser från faktiska historiska förhållanden och istället vältrar sig i och reproducerar legenderna och bilderna av historiens femme fataler. Ormar som slukar sina män, kattor som gör sina makar till hanrej. I den här boken står en femtonårig Julia (Augustus dotter) med sina perfekta bröst och betraktar lystet hingstarna som betäcker stona – så omåttlig som hennes vällust är. Att inte nyansera och skriva realistiska porträtt, att strunta i psykologin och istället låta dem vara mer än människor. De är monster, medusor, sfinxer. Messalina, Pauline Bonaparte, Simone de Beauvoir. Livia, Madame de Maintenon, Lady D. Här tecknas inte människorna utan deras myter. Sensationslystet? javisst! Underhållande? likaså!

Publicerat den

Ett nytt år

Årets första dag är nästan slut. Vi gick till parken och tittade på lejonen som lyckligtvis var ute båda två. Sedan churros och varm choklad som vi åt medan vi gick förbi girafferna, hjortarna, bort mot utgången. Det har blivit kallt i Lyon, 4-5 grader bara, och luften var fuktig och frisk. Träden är helt kala nu, och vinterdiset lyfter aldrig helt. På något sätt kändes det som en söndag i barndomen. Kanske var det tivolikänslan: zoodjuren, karusellens säregna melodier, den friterade degen. När jag var liten kom ambulerande tivoli/marknader två gånger om året till den lilla belgiska by där jag växte upp. Och sedan, när vi bodde i Sverige, åkte vi ofta ner över påsk, och då var det återigen kermesse. Det är något särdeles lojt över nyårsdagen, den är, tänker jag, såsom söndagar alltid var när man var barn. Stilla och ändå fyllda av glittrande förväntan och promenadnöjen.

***

Nu sitter jag i läsfåtöljen där jag tillbringat hela eftermiddagen och kvällen. Hoprullad, mellan arm och höft, sover kattungen. En kattunge är en alldeles särskild lycka. Full av energi och nyfikenhet, av tillit och sårbarhet. Det är svårt att föreställa sig hur det här lilla pyret som man kan lyfta med en hand skall växa upp och bli ett fläckigt salongslejon på 6-7 kg. Nästan lika svårt att föreställa sig nu när han spinnande sträcker ut sig på min arm är att han bara för någon vecka sedan fräste vilt när man försökte närma sig honom. Hans affektion är dyrbar och ges bara till den som befunnits värdig efter långdragen prövotid, främlingar göre sig icke besvär. Det arbete jag lagt på att få honom att lita på mig, det som knutit honom till mig mer än andra människor, det har också knutit mig till honom.

***

Det andra sällskapet i fåtöljen har Per Arne Tjäders bok om Patrick Modiano, Gare d’Austerlitz, varit. Jag tror att jag fick den i julklapp 2014 när Modiano tilldelades Nobelpriset, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Den är välskriven, grundligt underbyggd med forskning och handlaget lätt: en njutbar läsning som fördjupar förståelsen för Modianos verk. Ändå förhåller jag mig kluven till denna läsning. Åren 2008-2009 läste jag rätt mycket Modiano, men det slår mig nu att jag inte minns speciellt mycket av någon av böckerna. Det bestående intrycket är den av en stämning: allt i uppluckring och vaghet, världar i akvarell som löses upp i grå parisdimma. Jag minns den osäkerhet man som läsare försattes i, hur huvudpersonens jakt på sin identitet och visshet liksom frätte på på ens egen. Tjäder sätter förtjänstfullt detta i relation till Modianos biografi och ställer romanerna mot efterkrigstidens relief. Det hela är mycket övertygande och jag följer villigt med på detektivjakterna på romanfigurernas historiska förlagor och kontext. Jag liksom vinner i förståelse, men förlorar samtidigt något annat.

När jag besöker en ny plats eller ett museum låter jag ibland medvetet bli att läsa in mig i förväg. Jag vill möta monumentet eller verket helt utan förförståelse. Helt respektlöst foga in den i en helt personlig, ja rentav privat, estetiskt drömbygge. Exempel: när jag först besökte Schloss Drachenburg vid Rhen visste jag ingenting. I dess salar gick jag och lät platsen invadera mig, på detta sätt blev den min och jag kunde bygga ett eget narrativ kring den. Historiska fakta kunde sedan krydda detta narrativ, som till hälften bara byggde på känslor, men i det första mötet var slottet tvunget att vara en gåta så att jag kunde formulera mitt eget svar.

Patrick Modianos böcker var gåtor för mig. Jag försökte inte tyda dem, utan accepterade dem som just gåtor och de förblev därför helt öppna – det var vad jag älskade mest med dem. Är en historisk bakgrund, den fördjupning den innebär, ett slags facit? Naturligtvis inte, det är en läsart bland många. Men ändå är de svårt att bortse ifrån när insikten slagit rot. Därför att de är något slags svar, de pekar mot en tolkning. Så mycket svårare att låta gåtorna förbli öppna då!

Publicerat den

Framför spegelglaset

Idag skulle jag (om jag inte blivit så förfärligt sjuk med ömmande, svullna lymfkörtlar, jag ser – helt ärligt – ut som Balzac!) ha åkt till Paris för att – äntligen – se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais. Biljetterna bokade, resplanen klar. Såhär: promenera från Châtelet, köpa en crêpe i farten som lätt lunch, se utställningen, gå igenom de fasta utställningarna, tillbringa en stund i museibutiken, köpa med mig lite litteratur ock kanske ett smycke, fortsätta till Musée Henner som jag inte besökt sedan det öppnat efter renoveringen, tidig middag i närheten av Parc Monçeau, mellanlanda i Marais för att köpa Casati-parfymen från Mona di Orio eftersom la Divina Marchesa är mitt senaste intresse och besatthet, och sedan kvällståget hem till Lyon. Angående parfymen inbillar mig också att jag vill ha en kryddigare vinterdoft; myrra och lakrits, rökelse och bensoe. Att något förändrats i mig, liksom blivit lite tyngre. Tankar som tidigare rörde sig mellan smäckert höga klackar med röda sulor och rosiga kjolar rör sig mot varma hermelinpälsar och dyra väskors vackra läderarbeten. Mot en dyrare och vuxnare lyx.

Längst bort i salens andra hörn, intill det enda fönstret där dagsljus kom in, såg han en flyttbar spegel i mahognyram. En ung man i violett mantel och mässkjorta av spetsa men barhuvad stod tre steg från spegeln, som tog sig underlig ut i denna omgivning – den hade tvivelsutan forslats hit från stan. Julien tyckte att den unge mannen verkade irriterad, med högra handen utdelade han högtidliga välsignelser mot spegeln. Vad kan detta betyda? undrade Julien.

Stendhals Rött och svart var en av de första böckerna jag köpte på det lilla antikvariatet vid ån i Uddevalla. Antikvariatet var förvånansvärt välsorterat och för en billig peng läste jag mig igenom det franska artonhundratalets stora namn: Balzac, Maupassant, Stendhal, Baudelaire. Rött och svart var en av de första och den gjorde stort intryck på mig. Hur hade den kunnat göra annat? När man är 14-15 år gammal är litteraturen mer än förströelse och flykt: det är ett sätt att få något slags första förståelse för världen, som man då inte vet någonting om. Såhär skriver Sara Danius om ovanstående passage i Den blå tvålen:

Vad pågår? Guds representant på jorden gör sig redo att ta emot hans majestät konungen. Det  vore ett naturligt sätt att beskriva skeendet. Man kunde också säga att en ung man iscensätter sin nyligen förvärvade sociala funktion med hjälp av en kroppsspegel. Ytterligare en förfrämligande beskrivning: en ung man övar sig på att säkra den samhälleligt betingade innebörden i sina kroppsrörelser med hjälp av en tänkt andre, ty i spegeln kan han se sig själv med andras ögon, den religiösa gemenskapens blick. Oavsett vilken beskrivning vi väljer är detta lika sant: den unge mannen förvandlar sig med spegelns hjälp till bild – och klyver sig därmed i två gestalter. Och det är denna dialektik mellan betraktare och bild, subjekt och objekt som ger episoden dess spänning. [—]

Men Julien förmår till en början inte att avkoda situationen, han ser inte att det är en biskop han har framför sig. Danius fortsätter:

Vad är Stendhal ute efter? Vid första anblicken verkar det uppenbart. Världen skall bli sinnligt tillgänglig. Till den änden väljer han en handfull konkreta enskildheter, Men går man närmare upptäcker man ytterligare ett skikt. För i samma stund som Stendhal gör världen synlig, synliggör han också diskrepansen mellan åtbörd och innebörd, mellan mänsklig individ och social ställning. Kort sagt: mellan tecken och mening. Det är till och med så att denna skillnad är grundläggande för de sociala gemenskaperna i boken.

Alltså, som ung och påverkbar människa fanns här flera lärdomar att dra. Det första är ett slags (klass)resenärens första insikter. Genom att bemästra olika sociala koder kan man också vinna inträde (eller kastas ut ur) olika sociala kretsar på samhällsstegen. Det Stendhal pekar på är dock att detta även gäller den som så att säga fötts in i sitt sammanhang, skillnaden är bara att denne kan förhålla sig mer oproblematiskt det till det inlärda teckensystemet, eftersom det är det enda han känner till. Rött och svart är ett slags bildningsresa där Julien inträder i, begår misstag och lär sig sedan sina nya och allt högre sammanhang. Den observerade biskopen måste, han också, bli sitt ämbete genom dess tecken. Det är ett slags efterhärmningens ordning. Allt man har att göra är att, mer eller mindre framgångsrikt, iscensätta sin social ställning. Danius igen:

Betyder det att världen är en teater? Tillvaron en scenkonst? Att samhällslivet är tömt på innehåll, äkthet och originalitet? Att allt är representation? Förställning? Lurendrejeri? – Det vore en banal slutsats. Dessutom stämmer den inte. Stendhal vore inte Stendhal om inte sanningen vore sammansatt. Världen är förvisso en gigantisk teater, men det är ingenting att beklaga. Det finns inget äkthetskrav hos Stendhal. Sanningen om jaget intresserar honom inte nämnvärt. Det finns identiteter, och det är gott om dem, men idén om en autentisk identitet möter ingen större förståelse hos författaren till Rött och svart.

En sådan värld är på en gång flexbil och otrygg. Marken, det vill säga andras och den egna identiteten, är inte fasta. Man navigerar genom en värld av teckensystem som behöver tydas, bemästras – men vars betydelser är ombytliga, undflyende. Ett påstående som ”jag är biskop” betyder bara ”jag agerar som jag tror att en biskop agerar”. Men i denna skrämmande rörlighet finns också frihet inbäddad. Om identitet är något löst och formbart, om det inte finns en autentisk kärna att förbli trogen, medges man möjligheten att återuppfinna sig och iscensätta detta jag i nya sammanhang, framför nya speglar. Blyga, drömmande naturer kan klä sig i lånta påfågelfjädrar och till synes exhibitionistiskt sola sig i världens ögon, emedan de egentligen bara nyttjar strålkastarna som spegel för att bedöma och utvärdera skapelsen: cogitot som uppfunnits. Det handlar alltså inte om att dölja sitt verkliga ansikte, snarare insikten om att det står en fritt att modellera dragen efter eget tycke och smak. Här finns kanske två strategier att välja mellan: streberns totala anpassning eller excentrikerns utanförskap. Det härrör ur hur nietzscheanskt lagd man är till sinnet: om man vill verka inom det rådande systemet eller låta släggan gå och bygga sig ett nytt.

Parallellt läser jag en biografi om den redan nämnda Luisa Casati och den tyvärr bortgångna Karin Johannissons sista bok: Den sårade divan. Den senare beskriver psykiskt sjuka (i vart fall inlagda) kvinnors upplevelse av sin egen sjukdom i början av förra seklet – för sin studie utgår hon från tre skapande kvinnor Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Johannisson pekar (bland annat, boken innehåller mycket mer och är utmärkt men jobbig att läsa, dvs: läs den!) på hur hysteriskans utbrott kunde fungera som ett slags ventil för en familjeflickas begränsade och kvävande tillvaro. von Krusenstjerna talar om sina vistelser som inlagd som ett sätt att ”rasa ut”, att ta en paus från världen därute och reglerna som gäller där. Agera våldsamt och okontrollerat: skrika, kasta saker i marken, göra sig själv illa. Med reservation för att vi med Luisa Casati befinner oss något tidigare i tiden och dessutom på kontinenten, så skulle jag ändå vilja påstå att den rika italienska arvtagerskan, blyg och drömmande, kunde gått ett liknande öde till mötes om hon haft en mer engagerad make och framför allt: inte haft tillgång till en egen, väldig förmögenhet. (Den som vill läsa en skildring inifrån den kvinnliga galenskapen, hårt styrt av en (inte alltid) välmenande make, med påtvingad vila, isolation och allsmäktiga läkare, vilket snarare förvärrar psykosen än botar den rekommenderar jag Charlotte Perkins Gilmans novell Den gula tapeten som b la återfinns nyöversatt i samlingen Förfärande kvinnor från Vertigo förlag).

Genom sitt ekonomiska oberoende kunde La Casati förverkliga sina dekadenta drömvärldar och artificiella paradis. En drömmare är till skillnad från handlingsmänniskan fylld inte av ett agerande (och kanske illusoriskt) subjekt utan av just drömmar och estetiska principer. La Casati ser sig i spegeln och på hudens vita målarduk målar hon svarta kajalringar kring ögonen, hon färgar sitt hår hennarött och hon droppar belladonnagift i sina ögon för att få stora, dilaterade pupiller. Hon samlar på föremål och accessoarer som tillhört Napoleon III:s berömda älskarinna grevinnan de Castiglione: hon lånar hennes identitet när det passar henne. Kön är inget som begränsar henne: hon kan uppträda som 1700-talsmagikern Cagliostro. Konvenans inget som bekommer henne: hon kan promenera sina tama geparder  i månskenet naken under en öppen pälskappa på Venedigs piazza San Marco.

Vad är det egna jagets förvandlingar och den egna kroppens olika apparitioner om inte på en gång förälskelse i och flykt från desamma? Man bejakar möjligheterna och flyr tomheten? La Casati hämtar inte sina kostymer och åtbörder från den samhälleliga gemenskapen, utan från litteraturen och konsten. Istället för att iscensätta en dam av den italienska aristokratin (hemmet, maken, barnet) väljer hon att vara Messalina eller Medusa. En orm, ett monster.

hillevi2
hillevi1

Jag har alltid känt djupaste beundran för den som, med risk att göra sig löjlig, lever ut sin excentricitet. Mitt mål har alltid varit att vara tydlig, dvs att vägra ängsligheten och låta drömmarna och hugskotten manifesteras i mig, genom mig. Den där identitetens flexibilitet som Stendhal en gång inpräntade i mig, den låter mig stå framför spegelglaset och fråga: vem vill jag vara idag? En fråga som betyder: vilken kostym skall jag ikläda mig, vilka åtbörder välja. (En parentes: detta är varför man älskar festen och dess sällsamma logik, allt – scen, publik, persona – kan planeras och koreograferas i minsta detalj.) Med distansen till Stockholm, bristen på socialt sammanhang kanske, ser jag figuren i spegeln lite tydligare. Jag tänker: det är något slags mod att ge sig själv fria tyglar och låta excentriciteten löpa fritt. Fånigt, manierat, överspänt? Oansvarigt, omoraliskt? Vad spelar det för roll när det bereder mig sådant nöje?