Kategori: Dagbok

Publicerat den

Bosie

Jag visste det, att risken var stor att han skulle vara snygg. Han var ju lång, och välklädd. Och hans röst var ytterst behaglig. Men jag såg inte ansiktet, jag gjorde ju inte det. Sedan dess har jag gått runt och småväntat på första föreläsningen. Och så idag. Jag är lite sen, i salen sitter redan en mängd människor. Låter blicken snabbt svepa över dem, inget som står ut, inget som tilltalar. Jag minns bara en längd, en skjorta, håret, rösten. Jaha. Jag går och sätter mig. Det går någon minut, raden fylls på bredvid mig. Och så, dörren öppnas och han kommer in. Jag vet att det är han, det kan inte vara någon annan. Han ser ut som Lord Alfred Douglas. Han, Bosie, sätter sig precis bakom mig.


Föreläsningen börjar men jag hör ingenting. Eller jo, det gör jag nog men det är helt ointressant, allt föreläsaren säger vet jag redan. Jag kan inte sitta såhär. Tar upp American psycho. Läser och försöker att inte tänka på hans andetag strax bakom mig. Sen ska vi ha gruppövningar och som jag hatar de där som satte sig bredvid mig. Annars hade han kanske valt min rad, jag hade pratat med honom. Nu hör jag honom bara. Han är smart, rolig. De två flickorna i hans grupp fnittrar. Jag säger inte ett ord, i min grupp är det jag och två tanter. När föreläsningen är över hänger rocken kvar (den har midnattslila sidenfoder), jag blir osäker – var den verkligen hans? Jag kunde kanske sagt något, men vill inte heller framstå som en total stalker (visst hade jag kunnat, kanske, sagt att jag lägger märke till snygga kläder). Han är borta innan jag hunnit bestämma mig. Rocken är kvar och den är hans för precis när jag ska gå ut från salen kommer han tillbaka. Hinner notera att han har vackra händer när han håller upp dörren. Oh, Bosie.

Publicerat den

Raison d’être


Jag är i våldsamt behov av att tänka en intelligent tanke just nu. Något att le lite stolt över, en formulering kanske. Bara… något. Något som liksom rättfärdigar den här existensen. För det är märkligt hur snabbt man glömmer, hur lite av erfarenheten som dröjer sig kvar i minnet när man kanske skulle behöva den. Jag hade helt glömt hur svårt det är att umgås med nya människor, hur sluten jag blir, att allt blir en ansträngning. Den här sommaren har varit… märklig. Målet har jag alltid haft klart för mig, men jag hade kommit ur kurs. Nu har jag riktningen igen, men jag märker att vissa av de drag jag trodde jag en gång för alla tagit itu med dröjer sig kvar. Den där osäkerheten, tveksamheten, driver mig till vansinne. Hindrar mig från att komma någonstans. Och nu känns: bara tomhet. Det finns inget stabilt i denna stockholmstillvaro. Jag pendlar mellan den totala likgiltigheten och rasande känslostormar.

Publicerat den

Jag läser

Idag tog jag så att säga ledigt, stannade inne hela dagen. Målade naglarna röda, de är fortfarande korta efter maxi-tiden men det löser sig. Vilan kändes välbehövd. Att sitta uppkrupen i soffan med ett par böcker. Jag parallell-läser Ola Hansson och Bret Easton Ellis. Notturno och American Psycho. Texterna flyter in i varann, de båda språken, rör sig mot varandra, om varandra, i varandra. Denna märkliga blandning… eggande.


Litet utdrag ur Notturno:

I slumrande gränder det flåsar
så underligt hest och kvävt,
som hade en barm inunder
olidliga tyngder hävt.
I kvalmiga rötmånadsnatten
det jämrar och gråter och gnyr.
Jag hör i mullrande mummel
en revolutionsouvertyr.

(Jag kan inte citera Amercian Psycho, har bara den undermåliga svenska översättningen. Och ändå kan jag inte låta bli att läsa…)

Publicerat den

Please, please, please, let me get what I want this time (prosafragment)

Jag skulle så gärna låtsas att det var på riktigt. Du stryker mig över håret, viskar något mot min hals. Något om att jag är fin, din hand vilar på min höft. Så lätt att ge efter, att viska tillbaka. Känslan som bultar i mig, stiger mig till huvudet. Hjärnan, det kalla förnuftet, går på högvarv. Så, om jag nu ligger med dig, vad händer då? Vad händer med mig? Orkar jag se din ryggtavla ut genom den där dörren? Klarar jag att hålla distansen? Handen neråt, över kjolens tyg, möter snart min hud. Om jag ska dra mig ut ur det här, då måste jag göra det nu. Din andedräkt mot min hals. Jag kan inte andas alls längre, inte korsettens fel. Det är bara ditt.


Jag borde aldrig börjat nedför den här vägen. Det är en återvändsgränd, jag vet, jag vet ju det. På väg mot betongen i 200 kilometer i timmen. Nödbromsen ur funktion. För du har dina händer på mina höfter. Dina läppar som söker mina. I min soffa sitter du, drar mig med. Grensle över dig. Bara tunna tyglager mellan oss, mina trosor dina jeans. Hettan.


När jag vaknar ligger du fortfarande där. Bredvid mig. Allt stannar upp, hör bara blodets sus. Snuddar vid din bröstkorg med fingertopparna, suger i mig luften du andas ut. För du stannade, du stannade! Känner hur mina försvar ger vika lite till. Hur jag nästan vågar tänka tanken. En tanke om ett oss, om ett vi. Som:

”Här öppnar sig havet mot himlen. Sjöfåglars hesa skrik i allt det salta. Maneter på stenarna, vattnet som avdunstar ur deras gelékroppar. Från vattnet kommer en uppfriskande fläkt – hur skulle vi annars kunna ligga här. Filten är grön som gräset i den lilla öns skogsbryn. På stranden ingen sand, bara sten. Klippan under oss är slät och varm, Bohuslänsgranit. På din mage glittrar droppar av Skagerrack. Tystnar gör det aldrig helt: vinden, fåglarna, lite längre bort vågorna som slår mot den bara halvt uppdragna ekan. Tack och lov inga människoljud. Inga röster, inga bilar. Göteborg är avlägset, långt nedåt kusten. Vägarna som tar oss dit avlägsna. Havet, himlen, saltet. Och så du. Doften av dig som blandas med Bohusläns. Kittlar mina sinnen, denna doft. Berusar mig, medveten om att den är mig, endast mig, förunnad.”

Har jag gjort mig löjlig, har gamla sorger spritt skuggor där inga skuggor fanns? Var det från första början på riktigt för dig? Var det bara jag…? Känner något nytt, hur jag slappnar av i din närhet. Lägger mig nära, inga tomrum mellan oss nu. I det ögonblicket, beröringen: känslan. Framtiden möbleras om, framför mig öppen väg. 200 kilometer, gasen i botten. Med dig, raring, med dig!

Plötslig förändring i din andning. Sömnen som flyr. Ögonen slås upp, möter min blick. Insikten. Väggen. I din blick är allt dött.

Publicerat den

Sinnets utmattning?

Jag drömmer så konstigt i dessa dagar. Hela sommaren har sömnen varit drömlös, jag hann knappt sluta ögonen innan det var dags att stiga upp igen. Och nu, dessa konstiga fragment till drömmar. Jag som tittar på ett lönebesked, ett meddelande på msn, hastigt telefonsamtal. Det finns ingen skillnad på drömmarna och minnesbilder. Gränser som luckras upp. Hela tiden får jag tänka efter, försöka sätta minnena i ett sammanhang, går det inte var det en dröm. Det är vad jag antar; minne och dröm som sammanflätas i medvetandet. Sommarens lagrade trötthet har vällts över mig idag, den sitter i mina armar, i mina ben, i mina tankar. Och vännens ord blir mina, jag gör ett tillägg:

…under all min galenskap finns ett hjärta som slår, i mina ådror rinner inte bara ord.

Publicerat den

den totala stiltjen: likgiltighet


Klockan är midnatt. Jag har jobbat sex dagar i sträck nu, imorgon blir den sjunde. Jag går upp klockan fem. Sover fyra, kanske fem timmar om natten. Äter mycket lite, tränar. Datorn. Och där, någonstans: insikt. Så mycket bättre jag trivs med orden än med människorna. Min första, min största, kärlek kommer alltid att vara litteraturen.

Och ändå. Som jag längtar efter dem. Människorna.

Publicerat den

Korsetten


Kring din midja
löper valars kalla ben:
siden så karmosin

Banden i min hand, jag drar

Ditt grepp vitnar
mot karmens hårda ek:
suck av vällust

Publicerat den

Elle vit de la poésie

Ursäkta, men jag tror att det är min barndom som dör den här sommaren. De sista som fanns kvar av den, det som dröjt sig kvar: avlagringar i mina ådror. De senaste åren, en stilla förberedelse, ett samlande av kraft. För att ta sig an det där livet och leva det fullt ut. Så nu, äntligen. Styrkan i mig, jag står själv. Vingligt som på tiocentimetersklackar. Vänder blicken från Västkusten, från Göteborg. Slut med pojkvännen, östermalmslägenheten behåller jag. Misstänkte jag att Stockholm inte var något för mig, att jag var klar med den stan? Darling, jag har ju inte ens börjat.

 

 

Publicerat den

I went to the sea

”I went to the woods [to the sea, the sea!] because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived. I did not wish to live what was not life, living is so dear; nor did I wish to practise resignation, unless it was quite necessary. I wanted to live deep and suck out all the marrow of life,”