Elle vit de la poésie

Ursäkta, men jag tror att det är min barndom som dör den här sommaren. De sista som fanns kvar av den, det som dröjt sig kvar: avlagringar i mina ådror. De senaste åren, en stilla förberedelse, ett samlande av kraft. För att ta sig an det där livet och leva det fullt ut. Så nu, äntligen. Styrkan i mig, jag står själv. Vingligt som på tiocentimetersklackar. Vänder blicken från Västkusten, från Göteborg. Slut med pojkvännen, östermalmslägenheten behåller jag. Misstänkte jag att Stockholm inte var något för mig, att jag var klar med den stan? Darling, jag har ju inte ens börjat.