Kategori: Dagbok

Publicerat den

Igår


Så rör sig året mot sitt slut. Nej, det har inte varit så mycket aktivitet på den här bloggen den senaste tiden, det speglar väl dess ägarinnas situation nu. Körtelfebern har lämnat kvar en matthet efter sig. Utöver det: två tentor som ska skrivas (nej, jag har inte börjat). 2008 har varit ett märkligt år, mitt 08-år. Allt har hänt, förändrats – kan tyckas. Och ändå, när jag nu blickar mot årets sista veckor, tycks det mig att rätt mycket är rätt likt ändå.

Annars? Jag saknar mina stockholmsvänner, jag saknar Stockholm lite ibland också.

Publicerat den

Körtelfeber


Att vara sjuk är förvisso obehagligt i sig, men det ger mig friheten att inte känna skuld för det jag inte gör eller gud förbjude: faktiskt göra något av allt det jag borde göra. Den här dagen, för att ta ett exempel, har tillbringats med en (numera halvt utläst) roman, te och tre sömniga katter. Det är helt okej att inte gå ut i snöslasket, helt okej att inte ta disken. Nu börjar det mörkna och jag tänder levande ljus i min lilla stuga.

Publicerat den

Ett nytt hem

Jo, jag är i ordning nu. Det mesta är klart, fixat. Nu känns det som ett hem (äntligen). Uppsala? Det är inte samma förälskelse. Det är inte låt mig stanna på denna plats, inget fel i det. Allt är mer eller mindre som vanligt. Jag och Sirrus äter leverpastej när de andra sover. Promenerar, halkar runt på isklädda gator. Går i affärer, köper kanske böcker trots att jag inte har råd. Glömmer att lämna tillbaka mina låneböcker. Låter mig älskas, älskar. Men tankarna rör sig lite lättare i min ljusa stuga, till skillnad från den mörka stockholmslägenheten. Här hoppas jag kunna få lite arbetsro. Här hoppas jag få lite gjort. Jag blundar för framtiden, för samtiden. Min stuga är mitt fort. Mitt torn i skinande elfenben.

Publicerat den

Fortsatt tillfälligt avbrott

 

För de av er som undrar vart jag tagit vägen, om jag fortfarande är vid liv, om jag medvetet undviker er etc. kan jag försäkra: ni är inte bortglömda. Jag är mitt i en flytt. All energi går åt att installera mig i en liten stuga i utkanten av Uppsala stad. (För tillfället bor jag med en resväska, dator och tre katter hos min matematiker.)

Jag återkommer när jag kommit i ordning.

 

Publicerat den

Det är lätt att hålla sig för skratt


Jag blir alltid lite äcklad när jag skriver inlägg som det här nedanför. Inte för att det är ganska spretigt och inte så glasklart som det skulle kunna vara, utan bara av den enkla anledning att jag ödslar både tid, kraft och hjärnceller på att bry mig om vad som egentligen är trams. Men vad ska jag annars göra av all min upprördhet?

Egentligen borde jag ägna lite av kraften åt något meningsfullt. Som att studera Vergilius. Det stör mig, det irriterar mig riktigt allvarligt att jag i samma ögonblicket som jag skrivit den meningen drabbas av en försigkommen känsla av att jag måste rättfärdiga den. Förklara varför det är meningsfullt. Ja, jag skrev här nedan att man alltid ska ompröva sina ståndpunkter, motivera för sig själv och andra. Men känslan jag uppfylls av är inte den av omprövning. Det är ren defensivitet. Attack som bästa försvar. Jag finner det lite tragiskt att studiet av en av västerlandets mest centrala författarskap inte är något som är självklart. Det säger något om de värderingar som härskar i det här samhället.

Återigen. Jag stänger dörren. Försöker att inte lyssna till radion och Leijonborg som tycker att anslagen till humaniora vid våra svenska universitet är förträffliga. Och sen talar man inte mer om det. Allt är bra. Bättre då att tala om Chalmers och Volvo eller klimatforskning för det ser man ju faktiskt lite resultat. Om det inte var för att jag rätt nyligen insett att litteraturvetenskap är det enda jag egentligen duger till skulle jag kanske skratta. Som det är nu är det rätt lätt att låta bli.

Publicerat den

Hejdå stockholmsliv


Jag får sms från stockholmsvännerna. De undrar vart jag tagit vägen. Om jag hoppat av franskan, om jag mår bra, om jag lever. Jodå. Jag har hunnit hoppa av mina studier, vara arbetslös, hoppa på nya studier, få ett jobb. Det har gått ungefär en månad. Stockholmslivet känns trött och urblekt, jag tackar för mig. Vi hade ett par underbara månader, Stockholm och jag – men det är dags att fortsätta vidare. Behöver lite lugn och ro. Behöver sitta i stugan som snart är min, sitta där utan Valhallavägens brus precis utanför. Så jag byter Mälare mot Fyris, försöker glömma att jag är än längre från vattnet, från havet, nu.

Jag har varit på resande fot, jag har sett västkusten. Göteborg har aldrig varit så avlägset, min längtan aldrig så stor. När jag valde östkusten och bräckt vatten valde jag också att leva med min göteborgssorg. Så är det bara. Jag träffar familj och vänner och det värker i mig när jag åker ifrån dem. (Men hörni! vi kanske ses det finns en chans, på en spårvagn nånstans!)

Så nu sitter jag här. Det är de sista dagarna i Stockholm. Jag har återigen lagt om kursen för mitt liv. Eller. Jag är tillbaka där jag startade. Med det jag är bra på, det som roar mig. Litteraturen, alltid drar den mig tillbaka. Min korta tid med franskan fick mig att inse att jag inte är någon språkvetare, jag är litteraturvetare in i märgen. Och samtidigt är mina ambitioner blygsamma, jag väljer att skriva på svenska – bara det är att omintetgöra allt hopp om internationell ryktbarhet. Man ställer sig utanför, man stänger in sig. Bra så, jag trivs bra med att hålla mig för mig själv. Och hur skulle jag kunna skriva om litteratur på ett språk annat än svenska? Det sjunger i mina ådror!

Publicerat den

Grattis till mamma


Idag fyller mamma år. Jag är inte där, i Göteborg, mer än i tanken. Men det är också något. From Stockholm with love: Grattis!

Publicerat den

Stockholmsdrömmar


När jag inte bodde i den här staden utan i en liten by där vinden bar med sig havet och lämnade saltstänk på våra torra läppar, då brukade jag dagdrömma om huvudstaden. Ett liv långt bort från småstadslivets klaustrofobi. Idyllen, stiltjen – att aldrig passa in. All min längtan samlade jag i den drömmen. I tanken var det alltid höst. Klar, kylig, underbar höst. Löven som börjat skifta färg, de första ligger på trottoarerna längs stenhusen. Man hör stadens ljud: trafik, människoröster. Sitter i en park, det är öde. Bara jag och pojken. Jag har en brun tröja, figurnära som det heter, med båturrigning. Kjol i tweed, grå. Tjocka strumpbyxor, bruna skoletter. Varm och lång halsduk. Han i Burberry och Ralph Lauren-rock, böjd över en bok (Rilke, tror jag). Hans läppar som rör sig när han läser tyskan, omedvetna viskningar som blandas upp med ljudet av löven i trädkronorna över oss. Stenfasader, svarta tomma fönster. Höga ekar, på marken inget gräs – trampad jord. Vår träbänk har inget ryggstöd. I mitt knä ligger skrivboken bortglömd. Retar pojken med halsduken. Kittlar hans hals. Han blir irriterad, störd i sin läsning. Men under all irritation gömmer sig ett leende. Det är ett leende jag vill dra fram, fästa det på hans läppar. Låta det stanna där, för stunden, så länge drömmen nu varar.

Publicerat den

Saint-Saëns och Händel


Återigen får jag känslan av att vara i fel stad. På lördag: Simson och Delila. Men för all del, jag tar med mig ögonbindeln, vill inte se vad som händer på scen. En samtidskommenterande uppsättning förlagd till Gaza. Som om operan i kraft av sig själv klarar av att vara nog så angelägen. Det finns något alltid lika allmänmänskligt i de gamla myterna. Genom att snäva in betydelsen, låta den handla om ett specifikt historiskt skeende – ja, då tappar man på något vis tolkningsdimensionerna. Man gör en poäng, men den blir ytlig – nästan billig. Som Gunilla Brodrej skriver i Expressen:

Frågan är om det inte hade varit bättre att låtafilistéernas förtryck av hebréerna, den uppslitande relationen mellan Simson och Delila samt Simsons slutliga förstörelse av templet i Gaza tala för sig själv ur det förgångna. Simson är ju en utmärkt metafor för självmordsbombarna – han drar med sig alla när han raserar templet. Jag är givetvis för uppdateringar, men nuförtiden är det faktiskt mer förvånande och omtumlande när regissörer lyckas beröra med verket kvar i sin historiska kontext och man får tänka framåt själv.

Precis så. Men jag älskar Camille Saint-Saëns musik, så jag går ändå.

Men i Göteborg! Min favoritkompositör: Händel! Inget tjafs, musiken och en hårt hållen koreografi. Operan får tala för sig själv. Det är det det handlar om. Att våga tro operans egen, inneboende kraft. Och så vidare, jag är bara kapabel till affekterade ord idag, knappt det: jag bara gnäller. Inga skarpsinniga resonemang här inte. Move along please.

Tillägg: nu är biljetter beställda till Händels Julius Ceasar också. Såklart. Vad trodde ni liksom.