Jag visste det, att risken var stor att han skulle vara snygg. Han var ju lång, och välklädd. Och hans röst var ytterst behaglig. Men jag såg inte ansiktet, jag gjorde ju inte det. Sedan dess har jag gått runt och småväntat på första föreläsningen. Och så idag. Jag är lite sen, i salen sitter redan en mängd människor. Låter blicken snabbt svepa över dem, inget som står ut, inget som tilltalar. Jag minns bara en längd, en skjorta, håret, rösten. Jaha. Jag går och sätter mig. Det går någon minut, raden fylls på bredvid mig. Och så, dörren öppnas och han kommer in. Jag vet att det är han, det kan inte vara någon annan. Han ser ut som Lord Alfred Douglas. Han, Bosie, sätter sig precis bakom mig.
Föreläsningen börjar men jag hör ingenting. Eller jo, det gör jag nog men det är helt ointressant, allt föreläsaren säger vet jag redan. Jag kan inte sitta såhär. Tar upp American psycho. Läser och försöker att inte tänka på hans andetag strax bakom mig. Sen ska vi ha gruppövningar och som jag hatar de där som satte sig bredvid mig. Annars hade han kanske valt min rad, jag hade pratat med honom. Nu hör jag honom bara. Han är smart, rolig. De två flickorna i hans grupp fnittrar. Jag säger inte ett ord, i min grupp är det jag och två tanter. När föreläsningen är över hänger rocken kvar (den har midnattslila sidenfoder), jag blir osäker – var den verkligen hans? Jag kunde kanske sagt något, men vill inte heller framstå som en total stalker (visst hade jag kunnat, kanske, sagt att jag lägger märke till snygga kläder). Han är borta innan jag hunnit bestämma mig. Rocken är kvar och den är hans för precis när jag ska gå ut från salen kommer han tillbaka. Hinner notera att han har vackra händer när han håller upp dörren. Oh, Bosie.
Föreläsningen börjar men jag hör ingenting. Eller jo, det gör jag nog men det är helt ointressant, allt föreläsaren säger vet jag redan. Jag kan inte sitta såhär. Tar upp American psycho. Läser och försöker att inte tänka på hans andetag strax bakom mig. Sen ska vi ha gruppövningar och som jag hatar de där som satte sig bredvid mig. Annars hade han kanske valt min rad, jag hade pratat med honom. Nu hör jag honom bara. Han är smart, rolig. De två flickorna i hans grupp fnittrar. Jag säger inte ett ord, i min grupp är det jag och två tanter. När föreläsningen är över hänger rocken kvar (den har midnattslila sidenfoder), jag blir osäker – var den verkligen hans? Jag kunde kanske sagt något, men vill inte heller framstå som en total stalker (visst hade jag kunnat, kanske, sagt att jag lägger märke till snygga kläder). Han är borta innan jag hunnit bestämma mig. Rocken är kvar och den är hans för precis när jag ska gå ut från salen kommer han tillbaka. Hinner notera att han har vackra händer när han håller upp dörren. Oh, Bosie.
Hillevi Norburg 