Månad: januari 2021

Publicerat den

En förlossningsberättelse (del 2)

Det här är andra delen av berättelsen om min förlossning för ett år sedan och de dagar som följde på den. Läs första delen först, du hittar den här.

Vi gick igenom slussen, spritade våra händer för att inte ta med smitta och bakterier in till de förtidigt föddas och svagas domäner. Leddes in i ett undersökningsrum. Jag höll mitt lilla barn i famnen, han var hungrig och skrek och skrek. Mycket snart kom läkaren och en (eller fler? minnesbilderna här är suddiga) sköterska. Han undersökte Theodor, det togs blodprov, och sen satte han sig ner med oss. (Jag fick lov att amma Theo nu, men klänningen jag i paniken dragit på mig gick inte att öppna tillräckligt i halslinningen för att jag med enkelhet skulle kunna ta fram bröstet. ”Tänkte du inte på att ta en klänning du kunde amma i?”, sade min man och hjälpte mig att rycka i det ostretchiga tyget så att bröstvårtan till slut hjälpligt tittade fram. Naturligtvis hade jag tagit en klänning jag trodde att jag kunde amma i, men dittills hade vi bara varit hemma, jag nedbäddad i sängen med bebis iklädd kimono. Hade inte provat några kläder, hade ingen känsla för min kropp sådan den var postpartum, dvs. fortfarande stor. Jag hade visserligen tappat tio kilo vid förlossningen, men det återstod fortfarande tjugo till vikten jag hade innan jag blev gravid.) Han talade sådär rakt och krasst som läkare ofta gör. Lindade inte in något, underströk allvaret men var mycket saklig så att vi verkligen skulle förstå vad det var som hände, vad de skulle göra och varför. Det var precis det jag behövde i den stunden, rena fakta att hålla fast vid.

Från 1177:

När barnet ligger i magen behöver det fler röda blodkroppar i blodet än när det är fött, för syresättningens skull. I samband med förlossningen börjar barnets kropp att bryta ner de röda blodkropparna så att de blir lagom i antal. När det röda färgämnet i blodkropparna, hemoglobinet, bryts ner bildas ett gult färgämne, bilirubin. Det är bilirubinet som kan göra att barnets hud och ögonvitor blir gulaktiga.

Bilirubin förkommer i låga halter i blodet hos alla människor och utsöndras via levern. Innan förlossningen tar mammans lever hand om bilirubin från fostret. Orsaken till att de flesta nyfödda barn utvecklar gulsot är att det tar några dagar innan deras egen lever fungerar tillräckligt bra för att hinna ta hand om bilirubinet i den takt det bildas.

Gulsot är oftast lindrigt, men om bilirubinvärdet fort blir för högt kan det leda till skador. Det är mycket ovanligt i Sverige, eftersom nyfödda barn kontrolleras för gulsot och behandlas om det behövs.

Theodor hade skyhöga bilirubinvärden. Hans lever hann inte bryta ner bilirubinet och därför ackumulerades det. Som de sagt på BB måste det bajsas ut, men eftersom han inte fick tillräckligt med mjölk hade det inte skett. Idag tycker jag det är obegripligt varför ingen, vare sig på BB eller BB på väg reagerade på detta och såg den potentiella risken. Det är två förhållandevis vanliga tillstånd, att mjölken dröjer och att barn föds med gulsot – varför fanns det inte bättre rutiner?

Men där i undersökningsrummet tänkte vi inte så långt utan tog bara in den information som gavs oss. Läget var allvarligt, det fanns anledning till oro. Theodor skulle genast, meddetsamma läggas under UV-lampor, för det gör att han inte bara behöver bajsa ut, utan kan även kissa ut bilirubinet – och ordentliga kissblöjor hade han levererat hela tiden. Det gällde att få ner värdena så fort som bara var möjligt, för där de låg nu fanns risk för permanenta hjärnskador. Därför skulle UV-solningen följas av ett blodbyte där 1/3 (tror jag det var) av hans totala blodvolym skulle bytas ut. Men det skulle dröja ett tag, för det tog tid att beställa och preparera blodet. Utöver det: dropp och sondmatning eftersom han konstaterades vara rejält intorkad. Ni har några riktigt jobbiga dygn framför er, avslutade han, var beredda på det.

När kirurgen reste sig och vi skulle föras till det rum som skulle bli vårt temporära hem de följande dygnen underströk han: det ska inte hända att det går riktigt illa när ett barn får gulsot i Sverige år 2020, i u-länder kanske, men inte i Sverige. Han sade det nästan för sig själv, eller så uppfattade jag det i vart fall så, och för mig var världen vi vistades i förändrad; den snuddade vid svåra hjärnskador och vid det nästan otänkbara: döden. En dörr gled upp i mig, inte helt, den ställdes bara på glänt, men det jag skymtade bakom den var en värld utan min son, en värld av ren fasa, en avgrund av bottenlös sorg. Ingen förälder ska behöva glänta på den dörren. När jag säger att jag önskar att vi inte varit med om detta, att jag inte ser något gott i det – då är det den dörren jag tänker på. För har den en gång öppnats så kan den aldrig stängas, det man skymtat genom den aldrig göras osett.

Kirurgen underströk också att alla föräldrar kommer anklaga sig själva, tycka att de borde ha förstått, sett, reagerat, agerat. Mota bort de tankarna, de känslorna, det är inte ert fel, sade han. Genom hela förloppet återkom den där förmaningen, och i visst mån är det naturligtvis så att jag kände, känner skuld, inte minst över min kropps oförmåga att ge mitt barn näring. Men jag kände också en ilska, oförsonlig och vit, lika svår att bära med sig efteråt – för jag var orolig, gång på gång gick jag med min oro till de som skulle vara expertisen och de lugnade mig. Jag tyckte inte, tycker inte, att det var vårt fel som föräldrar. Jag kan önska att vi gjort annorlunda, varit besvärligare, men jag kan inte klandra den där förstagångsföderskan som strök med fingret över barnets torra läppar, kysste hans gula panna och väntade på mjölk och bajsblöjor som inte kom. Jag tänkte: vår väg ned i helvetet kantades av vårdens lugnande besked.

Nå, vi flyttade in i vårt lilla rum, så olikt det luftiga uppe på BB-avdelningen där vi legat bara några dygn tidigare. Här var det obekväma sjukhusbritsar, en liten glugg till fönster eftersom vi var på suterrängvåningen, en tydligare känsla av sjukhus. Theodor låg under UV-ljuset och var lugn och nöjd av matsonden och droppet – äntligen fick han känna mättnad. Nyfiken och fipplig drog han emellertid hela tiden i alla sladdar och slangar som satt fast i honom, man fick passa honom hela tiden. Nästan meddetsamma leddes vi bort till operationssalen där tre UV-lampor (över, under, sidor) sattes på. Sköterskan sa att jag fick amma honom om jag ville, men jag var så rädd för slangarna som kunde dras ut eller kanske göra honom illa, och för att han skulle få för lite UV-ljus på sig, så jag lät honom ligga kvar. För att inte skada ögonen hade han en ögonbindel på sig, så vi pratade med honom för att han skulle veta att vi var där. Jag tror att det var nu min man gick för att parkera om bilen, för jag var ensam med Theo ett slag. Jag minns att sköterskan frågade mig något, något om Theodors vanor eller preferenser, och att jag inte kunde svara av den enkla anledningen att jag inte visste. Vi hade bara känt varandra i fem dagar, han och jag, vi var ju i färd med att lära känna varandra nu. Det är för kort tid, tänkte jag, jag vill ha mer tid med honom, veckor, månader år. Några dagar är för kort. Det fick det att brista för mig, och när jag väl börjat gråta kunde jag inte sluta. Jag försökte göra det så tyst som möjligt för att inte oroa mitt barn som låg i det lila ljuset på ett operationsbord och väntade på nytt blod. Sköterskan klappade mig på armen och talade vänligt och lugnande. Jag kan inte riktigt uttrycka hur underbar personalen på neonatalen är, hur tacksam jag är för den här sköterskan vars namn jag glömt. Hon var med hela vägen och blev ett slags trygghet för mig, någon att hålla fast vid som utstrålade kompetens men också omtanke.

Jag inser att mina minnesbilder från de där timmarna inte är helt sorterade, så det blir spridda nedslag snarare än en kronologi. Jag minns; att jag inte kunde behålla något, inte ens vatten. ”Jag tror att jag kanske har magsjuka,” viskade jag till min man. ”Jag kanske inte får vara här, tänk om jag smittar de nyfödda?” Han lugnade mig, förklarade lugnt och sakligt att det var stressen som gjorde så med min mage och att jag ändå borde försöka dricka lite söt saft så att jag fick lite energi. Jag minns; att vi var i rummet och min man skulle packa upp något varvid han råkade slå huvudet i en kant och fick ett ganska förskräckligt jack i pannan. Jag minns; att jag ganska omgående kunde byta min felvalda klänning till en landstingsskjorta. Jag minns; väntan, hur hela den där eftermiddagen, kvällen, natten var en lång väntan. Först på blodet och sedan på att ingreppet skulle utföras. Jag minns; att vi var ensamma i salen, den lilla familjen, och jag och min man höll varandras händer och sjöng Tryggare kan ingen vara för vårt lilla barn. Maktlösheten, men också gemenskapen – med varandra och med vår Gud. Jag minns; hur de började göra i ordning salen och Theodor. Jag vet inte om ni minns tiden innan corona, men pandemin föregicks ju av en annan liten vårdrelaterad kris här i Uppsala när man upphandlade en ny leverantör för sjukvårdsmateriel, en leverantör som sedan inte kunde leverera. Krisen var i stort sett avvärjd, men det fanns fortfarande saker som liksom saknades eller var utbytta mot något annat ”likvärdigt” eller av ett märke som personalen var ovan vid. Till exempel fanns inga spännband att spänna fast Theodor med. Han skulle vara vaken under hela proceduren, man gick in genom venen i naveln genom vilken han fram tills för några dagar sedan delat blodomlopp med mig, och fick därför inte röra sig. En skäggig och effektiv manlig sköterska band istället försiktigt upp hans små armar och ben med något slags gasbinda. Bilden av min son där på bordet, med armar och ben utsträckta och fastbundna, är för alltid inetsad i mig. Jag minns; hur vi träffade kirurgen som skulle utföra ingreppet. Den saklige, direkte läkaren som vi fått stort förtroende för hade gått hem för dagen. Han hade intygat att kollegan skulle göra ett utmärkt jobb, men något större intryck gjorde denne inte. Det var uppenbart att det var första gången han utförde ett sådan ingrepp och till sin person var han mumlande och undvikande. I mig gick ångesten i vågor. Om vi ville fick vi lov att närvara vid ingreppet, men det skulle ta lång tid. Upp emot två, två och en halv timme. Vi bestämde att i alla fall vara med i början. Det började med att kirurgen, sjuksköterskan som tröstat mig och ytterligare en skulle förstå och montera ihop den lilla ”ventil” som skulle reglera tillflöde och utflöde av blodet. Det var en ny sådan som ingen var bekant med, och jag fick känslan av att bevittna tre personer som mödosamt försökte montera ihop en IKEA-möbel utan beskrivning att följa. I mig gick ångesten i vågor. Till sist fick de i alla fall ihop den, blodet kunde kopplas på och ingreppet påbörjas. Vi satt och tittade en stund, men till slut föreslog min man och vi skulle gå och försöka äta något. Motvilligt gick jag från min son och följde med till fikarummet där min man gjorde smörgåsar och hällde upp saftkräm. Jag försökte äta lite, samla styrka. Jag tror vi gick tillbaka till rummet, vilade lite. Jag minns; att vi gick tillbaka en gång, för att se hur det gick, och att kirurgen då hade en kollega på högtalartelefon som fick ledsaga honom. Jag har nog missat att skriva det, men så fort Theodor fick i sig vätska så sjönk bilirubin-värdena drastiskt. Han hade varit så uttorkad att det liksom blev ännu mer koncentrerat. När läkaren i telefonen nu förhörde sig om fallet och han hörde vad värdet varit när ingreppet påbörjade blev han lite tyst och sade sedan ”Ja, då hade man ju kanske inte behövt göra något blodbyte”. Vi gick därifrån, jag för att jag inte stod ut och min man för att han kände att vår närvaro gjorde kirurgen nervös. Jag minns; att jag satt i rummet med bröstpumpen för att få igång mjölkproduktionen. Hur deprimerande det var. 2 ml ur ena bröstet, 5 ml ur andra. Senare: omätbart ur ena bröstet, inget ur andra. Hur obekväm maskinen var, klaustrofobin att hålla trattarna mot brösten och låta vakuumsugen dra i vårtorna. Jag tror förresten att vi gick tillbaka ytterligare en gång, och då hade Theodor fått en napp som han låg och tuttade intensivt, han hade gråtit så innan men lät sig tillfredsställas av nappen. Jag minns; att vi låg och vilade på rummet när de plötsligt rullade in honom – allt var klart och det hade gått bra. Känslan när jag fick hålla honom igen var obeskrivlig.

Vi blev kvar på neonatalen hela dagen och natten som följde. Theodor låg fortsatt under UV-ljus, och värdena fortsatte att sjunka. Vi fick lära oss att koppa: för att inte störa amningen gavs ingen nappflaska utan en liten skopa som man fick hälla i honom ersättningen med. Det var min man som gjorde detta, medan jag fortsatte att amma och pumpa för att stimulera mjölkproduktionen. Min man åkte hem en sväng och kom tillbaka med rena underkläder, matlådor och ett vykort från en katolsk väninna till mig som gratulerade oss till vår nyfödde son. På vykortet var en vacker madonna med sitt lilla Jesusbarn vid bröstet avbildad. Vi satte vykortet i fönstret och jag lät min blick söka sig dit varje gång jag behövde hämta styrka.

Återigen är minnesbilderna lite osorterade. Jag minns; att vi hade ett långt samtal med en läkare och sköterskan om hur vi upplevde att vi fått lugnande besked hela vägen av vården när det uppenbarligen inte var lugnt. Det upprättades något slags intern anmälan – först tänkte vi att vi också skulle göra en IVO-anmälan när vi kom hem, men det blev aldrig av. Jag tror att det var för sårigt, även om det hade varit skönt att få utlopp för ilskan på det sättet så var det för smärtsamt att gå in smärtan igen. Också nu, ett år senare, är det svårt att skriva om allt som hände. Det går inte att värja sig, att tänka på de där dagarna är att vara tillbaka. Till far- och morföräldrar gjorde vi en fotobok av Theodors första år. När jag gick igenom bilderna i mobilen för att välja ut vilka som skulle vara med överraskades jag av hur svårt det var att titta på vissa av dem. Inte de från förlossningen och BB, inte heller de från neonatalen – utan de från tiden däremellan. De när vi låg insvepta i vår lycka, ovetandes om att vårt barn svalt. Jag minns; att man vägde Theodor, för första gången sedan han föddes och att han vägde under 3 kg, när han föddes hade han vägt 3,355. Och då vägde han förmodligen ännu mindre när vi kom in med honom, när han väl vägdes hade han sondmatats och fått ersättning. (Bilirubinet stiger farligt snabbt när ett barn snabbt tappar 10% eller mer av sin födslovikt, Theodors viktnedgång till under 3 kg ligger redan på 12%. När jag skriver detta känner jag ilskan igen, så enkelt det hade varit att följa hans viktkurva.) Jag minns; att min man och jag bestämde att jag inte fick googla eller läsa på internet om vilka skador gulsoten kunde medföra. Om vi informerade oss om det skulle min man läsa och sedan berätta för mig. Jag minns; att sköterskorna tyckte Theo var så stor, på neonatalen är man mer van vid förtidigt födda. Jag minns; att de kom och kontrollerade min amning, att det såg bra ut, berömde den fina kontakt jag hade med Theodor, och han med mig. Jag minns; de ständiga blodproven, sticken i hans små fötter, att väckas för att amma, och i det min sons bräcklighet och oerhörda styrka. Jag minns; läkaren som sa att det vi skulle ta med oss var just Theodors kämparanda. Det och att han, trots de höga värdena, aldrig var speciellt medtagen utan hade kraft och energi nog att bli ursinnig och skrika, skrika, skrika efter mat. Jag minns; de första gula mjölkbajsblöjorna, glädjen. Jag minns; att vi efter den andra natten fick flytta upp till BB, de hade gärna behållit oss nere på neonatalen, men det rådde platsbrist. Vi tog hissen upp och fick ett nytt rum på BB.

Det var en märklig känsla att vara tillbaka där, den här gången utan utsikt mot slottet. Sist vi var där hade det varit i ett rosa lyckorus, nu hade vi varit i helvetet och tillbaka. På bilderna är min hy grå, håret glanslöst – inte alls den utmattade rosighet som följt på förlossningen. I blicken avlagringar av smärta. Det står i min journal att jag var ”gråtmild” och ”i behov av stöd”. Jag vet inte vad jag ska säga om sköterskorna på BB, det var nya hela tiden och varje gång fick man förklara vad vi precis genomgått. Att det går så långt som till blodbyte beror ofta på immunisering, vilket sker då mamma och foster/barn inte har samma blodgrupp – det var inte det som skedde här men ofta tog sköterskorna för givet att det var det. Att behöva förklara, insistera. Även här är kronologin vag, minnena färre. Jag tror att chocken liksom kom ifatt mig, jag tror att jag grät mycket. Varje ny sköterska hade sin egen uppfattning om vad som behövdes, för mig och för Theo. En kom med en amningsnapp, tittade på mina bröst och sade att sett till deras form så var jag ”en bra kandidat” för det. Vilket fick mig att känna mig än mer misslyckad som mamma, mina bröst var tydligen felkonstruerade till både form och funktion. Jag hade förlorat förtroende för större delen av vårdapparaten. Istället vände jag mig inåt, till familjen. Tillsammans såg vi till att vår son fick mat, jag med amningen och min man med koppandet. Och Theodor mötte oss med sin stora aptit på livet. Nu när han faktiskt hade stunder av mättnad kunde vi bekanta oss på ett helt nytt sätt. Och första natten på BB, när vi åter låg i sängar som kunde skjutas ihop, kröp jag upp i min mans famn och han höll mig hårt, hårt. Först grät jag och sen slappnade jag av för första gången sedan vi fick det där telefonsamtalet från sjukhuset och sov.

Dagen därpå var vi på återbesök nere på neonatalen. Jag hade på mig lite smink och en röd långklänning (amningsvänlig) som min man hämtat hemma. Jag var som en annan människa, och jag höll min lille son i famnen och han mådde bra. Bilirubinvärdena hade fortsatt sjunka och vi hade ett möte med läkaren som gick igenom det uppföljande program vi ska gå de kommande åren för att säkerställa att Theodor utvecklas som han ska. Men som sagt, sade hon, det verkar inte som att han lidit någon skada, men man vill gärna ha både hängslen och livrem. Speciellt när det redan gått så fel en gång, tänkte jag. I övrigt var vi klara att åka hem. Precis som den förste kirurgen sagt hade vi haft några riktigt tuffa dygn, men vi hade tagit oss igenom dem.

Och nu har det gått nästan ett år sedan de där händelserna. Vi har gått på kontrollerna på sjukhuset – en vanlig skada är tydligen nedsatt hörsel och dövhet, så vi har gjort hörseltester som är lite mer avancerade. Träffat läkare och sjukgymnaster som tittat på hans motorik. Hittills har allt, tack gode Gud, varit utan anmärkning. Han utvecklas som han ska och är frisk. Kanske har det som hände hittills fått störst inverkan på mig. De första dagarna hemma grät jag mycket (vi hade dessutom ett ganska strängt schema för amning/bröstpump för att barnet skulle få i sig ordentligt med mat och gå upp i vikt, så det blev inte heller så mycket sömn). Vi kunde sitta och äta i goda ro varvid en oerhörd ångest kom över mig utansynbar anledning. Det var som svallvågor eller efterskalv av den stora ångest jag levt under i några dagar. Man ska också komma ihåg att det var en känslig tid, några dagar efter förlossning är man ordentligt hormonell. Och när andra mammor får en släng baby blues, då var jag i helvetet. På återbesöket hos barnmorskan fick jag en remiss till vårdcentralens kurator, samtalen med henne hjälpte såtillvida att jag kände att mina känslor fick något slags legitimitet. Att jag var så, i brist på bättre ord, skadad av det som hänt, att det inte gick att skaka av sig det – det var fullt normalt. Först 6 månader efter en händelse kan man börja ställa diagnoser som posttraumatisk stress, och när så lång tid förflutit hade jag inte längre de där oprovocerade ångestattackerna. Neonatalen var också ett gott stöd, de skickade vidare mig till amningsmottagningen på Akademiska. Det besöket blev lite skärrande eftersom den ligger i samma lokaler som BB på väg och jag visste inte hur jag skulle reagera om jag träffade på någon av sköterskorna som varit hemma hos oss (gråta, fly, slåss?). Men det gick bra (jag såg ingen av dem) och som vanligt tyckte sköterskan att amningen såg bra ut.

Inte heller av henne fick jag något egentligt svar på varför jag hade för lite mjölk. De flesta vi mött på den här färden har jag frågat, men egentligen bara fått svaret att ”alla kan amma” och att jag var stressad och därför kom mjölken inte igång. Jag har svårt att helt förlika mig med det, förlossningen gick jättebra och jag kände en sådan glädje över att se honom ligga vid bröstet. Sen blev jag väl stressad och orolig när det inte kom igång och hans frustration växte. Men jag har ändå svårt att köpa det som förklaring. Jag förstår uppmuntran i ett ”alla kan”, men vad betyder det för den som uppenbarligen inte kan? Detta första år har jag därför delammat och Theodor har fått ersättning hela tiden. Efter att min mans tio dagar hemma (varav hälften gick åt till sjukhusvistelse) orkade vi inte fortsätta med koppandet utan gick över till nappflaska. Det har inte varit några problem att växla mellan flaska och bröst för Theo. Jag är glad att jag kämpade på, för när jag väl slutat med pumpen som bara gav mig ångest fick jag igång en helt okej produktion och framför allt fått dela många stunder av närhet med min son.

Det som varit svårast att bearbeta är nog den där osäkerhetskänslan. Hur ska jag kunna lita på att allt är bra? Även om auktoriteterna säger att det inte finns anledning till oro kan katastrofen vänta runt hörnet. När min man exempelvis blev påkörd av en bil när han cyklade hem från jobbet och bara lät sig kollas upp av ambulanspersonalen, kunde jag inte skaka av mig misstanken att något inre organ var punkterade och medan vi fortsatte med vår vardag så förblödde han långsamt invärtes. Själva gulsoten tänker jag numera inte längre på dagligen, men säkert ett par gånger i veckan. Går igenom någon detalj, för att förstå och analysera hur det gick som det gick. Men också, och kanske främst, för att pilla lite på såret. Känna lite av smärtan, och därmed kanske också få läka lite mer.

Till slut, även om jag hellre hade varit utan hela den här erfarenheten, så är den en ständig påminnelse att känna tacksamhet. För att vi inte gick under, jag och min man. För att det inte drog sönder oss. För att vår son är så stark. För att vi, när allt kommer omkring, bara snuddade vid katastrofen. Det har, tror jag, skänkt mig ett större tålamod, ett sorts lugn. När Theodor är besvärlig eller småbarnstillvaron är jobbig så är det i sig en nåd, för det betyder att han finns där för att vara besvärlig. Det jobbiga bär vittne om hans existens, det betyder att vi fått och får mer tid tillsammans.

(Jag har skrivit det här i två intensiva svep, det finns säkert språkliga felaktigheter, korrmissar eller outvecklade resonemang, upprepningar, kanske minns jag fel här och var, men jag orkar inte gå igenom texten utan lägger upp den i befintligt skick.)

Publicerat den

En förlossningsberättelse (del 1)

På söndag fyller min son ett år. Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ner historien om förlossningen och dagarna som följde. På ett av mina möten med kuratorn som jag gick hos för att försöka bearbeta händelserna fick jag berätta, rakt upp och ner, vad som hänt. Innan det mötet hade jag känt mig ganska klar, redo att gå vidare utan fler kuratorbesök. Innan vi började sade hon att vi då och då skulle stanna upp och så skulle jag få säga hur stor min ångest var på en skala 1-10 för att de vad som gjorde som ondast och behövde bearbetas. Det behövdes inte, det blev uppenbart var smärtpunkterna låg på var min röst brast och var jag började gråta. Så jag tänker att detta blir något liknande, en sista ordentlig bearbetning, en exorcism om man så vill. Kanske kan jag därmed släppa det ännu lite till, även om en sådan händelse är något man bär med sig hela livet. Ett ärr, en omställning i min person som alltid kommer finnas där. Kuratorn frågade vid något tillfälle om jag såg att något gott kommit ur händelsen – och nej, jag skulle verkligen ha velat vara utan den här upplevelsen. Jag har inte blivit en bättre människa eller livet mer dyrbart, jag känner mig skadad. Jag kan leva med den, men jag skulle hellre vara utan. Det enda som jag ser som riktigt positivt är att jag och min man inte vände oss mot varandra när det var som svårast, i prövningen var vi varandras styrka. Relationen höll, och det är något vackert. Men jag hade gott klarat mig utan detta fruktansvärda test. Nå, det var inledningen.

Klockan var nära halv åtta på kvällen torsdag den 30 januari 2020. På förmiddagen hade vi varit hos barnmorskan för en kontroll av barnet i magen och mitt blodtryck som låg precis på fel sida gränsen av för högt. Den föregående natten, och i viss mån natten innan, hade jag haft ganska kraftiga förvärkar. Sådär att jag undrat om det var igång nu. Men de blev inte regelbundna och efter en tid avtog de, på dagen var allt som vanligt. Barnet var beräknad till söndag, den 2 februari, så det var ett par dagar kvar. Vi skulle precis välja en serie att titta på när något hände i mitt underliv. Det var som en diskpropp som lossnade, jag kunde nästan höra ploppet. ”Du, nu hände någonting”, hann jag precis säga till min man och sen kom vattnet. Jag reste mig och sa att vattnet gått och att vi nog måste åka nu. Då kom ännu mer vatten – jag hade inte riktigt insett hur mycket det var som kommer, och framför allt hade mvc och litteraturen förberett en på att det inte skulle vara som på film, det var sällan vattnet som gick sådär dramatiskt utan det skulle vara värkar som gradvis blev starkare. Jag ringde Förlossningen på Akademiska, vid det laget hade värkarna börjat komma, och sen åkte vi in. Hela den här etappen var jag märkvärdigt lugn, istället var det min man som var lite jagad och snabbt rafsade ihop det sista till den redan packade förlossningsväskan. I bilen insåg jag att jag borde tagit en handduk eller något, för vattnet fortsatte att rinna. Inte mycket att göra åt, jag var nervös, förväntansfull och glad.

Vi kom till Förlossningen och de släppte in oss, klockan var nu en bit över åtta. Vi leddes in till ett undersökningsrum. Barnmorskan bad mig om bindan så att hon kunde kontrollera om det verkligen var fostervatten. En binda! Naturligtvis var det ju det jag borde tagit istället för att stå och smårinna amniotisk vätska på golvet. Hon gav mig en som jag fick ha ett litet tag, och sen kunde de konstatera att det absolut luktade och såg ut som fostervätska. Inga konstigheter, allt verkade vara igång som det skulle. Värkarna var lite starkare nu och började göra ordentligt ont, men jag hade svårt att bedöma om de var regelbundna. Barnmorskorna förberedde oss på (som jag läst) att det kunde ta tid innan förlossningen kom igång och att bäst vore att vi åkte hem och väntade. Vidare ville de undvika att göra en fysisk undersökning på grund av infektionsrisken. Jag kände mig lite osäker, hur skulle jag veta exakt när de var regelbundna, när det vara dags att åka tillbaka? Men eftersom jag haft lite feber under kvällen, och dessutom hade problemet med blodtrycket, så ville de först bara ta ett blodtryck för att se om jag behövde en antibiotikakur. Det var flera föderskor där den kvällen, så vi fick vänta en stund. Vi försökte ta klockan på värkarnas intervall, men jag hade lite svårt at bedöma start och slut. Nå de kom tillbaka med mitt provsvar och tyckte nog att vi kunde åka hem. Men barnmorskan fick en slags föraning och bestämde sig för att ändå göra en snabb undersökning. Jag var 9 cm öppen.

Den så kallade latensfasen, den där jobbiga och utdragna historien som kan ta hur lång tid som helst för en förstföderska, var nog det jag tagit för förvärkar på natten. Så nu blev det bråttom, ett förlossningsrum gjorde i ordning och vi flyttades dit. Vid det här laget hade jag på mig en patientrock, den blöta klänningen låg hoprullad i väskan. Mina minnen blir lite vaga här, jag minns smärtan och jag minns inte smärtan. Inne i varje värk tänkte jag att jag kanske ändå skulle be om lite lustgas för nästa, men när den klingade av kände jag att jag nog skulle klara nästa också. Min man andades med mig, jag koncentrerade mig på hans andetag och han hindrade min andning från att sticka iväg och bli kort och grund. Jag stod lite, höll mig i hans armar och tyngdkraften drog barnet nedåt. Jag minns att jag utstötte ofrivilliga ljud som inte kändes som mina, som var knappt mänskliga. Ett slags låga, nästan förvånade stön som inte gick att hejda. Jag minns att jag trodde att det var böner, Var hälsad Maria, som skulle bli min räddning och trygghet som när jag opererades i Lyon. Men i mitt medvetande fanns inga ord, jag vände mig inåt, sjönk djupt ner, allra längst in där allt är en stor mörk tjärn och stillhet. det enda som krusade den ytan var den avlägsna smärtan och min mans andetag. Det var outhärdligt och det var underbart.

Så började krystvärkarna. Jag tror någon frågade hur jag ville ligga, men jag brydde mig verkligen inte, ville vägledas. Bättre att de fick välja utifrån sin expertis. Så det blev att jag låg på sidan. Jag följde deras instruktioner, krystade när de sade att jag skulle och slappnade av när jag skulle det. Mot slutet var det som om kroppen blev trött, eller kanske bara mitt sinne oroligt, så de gav mig lite värkstimulerande medel. Förutom en vetepåse i undersökningsrummet blev dessa två saker de enda inslag i förlossningen som inte var min kropps arbete. Jag är inte emot smärtlindring av princip, men ville följa med kroppen i dessa alla faser, verkligen drivas ut i detta tillstånd av total kroppslighet och ge den chansen att arbeta i rätt takt viket jag hoppades skulle minimera risken för skador. Nå, nu hade kroppen i alla fall energi för de sista krystvärkarna.

Mitt barn föddes med ett litet ljud. Med bara huvudet ute och kroppen fortfarande i mig gav han upp ett litet joller och en nysning. Med näste värk var han ute, och något litet ögonblick senare på mitt bröst. Alldeles röd och täckt av vitt fosterfett. Han lät inte vänta speciellt länge, ville genast hitta bröstet, lägga sig till rätt och äta. Det var en stund av overklighet, matthet och ren lycka. Sedan: moderkakan och ett enda litet stygn. Skadorna jag varit så rädd för hade uteblivit. Vi hade med oss en flaska champagne, skålade, åt lite av smörgåsarna sköterskorna kom med. Jag fick duscha av mig, magen kändes konstig, som om alla organ låg lösa. När jag skrattade till rörde sig allt på ett lite obehagligt sätt. Sen fick vi promenera upp till BB. Jag höll min son i mina armar. Han hade fötts tio över ett den 30 januari och han var ett litet mirakel.

Jag minns inte jättemycket av den där första BB-vistelsen, var väl fortfarande hög på förlossningshormoner. Det och att det är som om det som hände sen liksom äter sig bakåt i minnet. Förlossningen är en alltigenom ljus bild, men uppe på BB har en dissonans letat sig in, en falsk ton i lyckoackordet. Jag ser tillbaka på oss, så lyckliga med vårt lilla barn, med en förväntan om vad som väntar, aningslösa för hur det faktiskt kommer gå. Hur många gånger har jag inte gått igenom minnesbilderna, försökt identifiera misstagen som gjordes, vägskälen där det kunde gått annorlunda. Jag har väl ett ältande drag, vill förstå och kanske också utdela något slags ansvar. Eller är det ett masochistiskt, självplågande drag? Att föreställa sig en annan utgång och ställa dess ljus mot mörkret som blev? Kanske är det bara såhär man bearbetar, jag bearbetar, gå tillbaka till smärtan, analysera, känna… pilla på såret, låta det gå upp, klämma ut varet så att det inte blir infekterat i själen?

Det var en kort och lycklig tid i alla fall, det där första ett och halva dygnet uppe på BB med utsikt mot Uppsala slott. Jag hade ett barn, äntligen! Mitt största bekymmer var min mans bestämda idé att jag behövde sömn och återhämtning och därför inte kunde sitta med barnet hela tiden. Min son var frisk och välskapt, hans huvud hade kanske lite konstig form eftersom han fixerat sig så tidigt i mitt bäcken, men det skulle rätta till sin med tiden. Jag älskade honom av hela mitt hjärta från första stund, och tyckte mig redan ana hans personlighet, sådan jag också anat den i magen. Han var stark, mitt barn. Han hade en egen liten vilja och liksom förslagenhet. Men också en eftertänksamhet, och ett lugn. Envis, som hans far och mor.

På BB var personalen mest fokuserade på mig och mitt blodtryck samt den där febern som jag fick antibiotika för. En läkare gjorde snabbt kontrollen av min son, men i ett annat rum och ropade till oss genom den halvöppna dörren. Jag ställde mig där, osäker på vad situationen egentligen krävde. Efter bara ett och ett halvt dygn, lördag eftermiddag, var läkarna nöjda med mitt blodtryck och febern var borta. Vi var fria att åka hem. Jag kände lite oro, tyckte inte att amningen kommit igång som den skulle. Jag hade bett en sköterska titta när Theodor sög och hon tyckte att han hade ett bra tag och att det bara var att fortsätta. Såhär i efterhand önskar jag att jag bett om mer hjälp och råd, jag önskar att jag tänkt på att ingen vägt honom sedan han föddes, jag önskar att jag reagerat på orosfladdret i min mage när sköterskan, det var precis innan vi skulle bli utskrivna, liksom kom på att hon skulle kolla hans gulsotsvärde och när hon såg det liksom hejdade sig lite. Det var lite högt, sade hon. Men det var inget ovanligt att barn hade lite gulsot, det skulle med all sannolikhet gå över på ett par dagar. Och vi, trötta på obekväma sjukhussängar och så redo att lära känna vår son i hemmets lugna vrå, insisterade inte på något annat.

Så redan lördag eftermiddag var vi hemma igen. Det kändes overkligt på riktigt nu. Det nyfödda barnet hade passat på BB, men här i vårt hem blev allt plötsligt påtagligt: vi hade en son. Sen var vi hemma tre dagar, den fjärde var vi tillbaka på sjukhuset. Idag minns jag inte mycket av de där tre dagarna, trots att jag återbesökt dem så många gånger i tanken. Jag vet att jag var lycklig och glad, den första kvällen minns jag att min man (återigen!) hade skickat mig i säng för att jag skulle vila lite och att jag då inte kunde sova en blund utan blev tårögd av lycka och kärlek till min son och min man. Men de där tre dagarna levde i en stigande oro, trots att han låg vid bröstet nästan hela tiden blev han inte nöjd, utan skrek bara mer och mer. Jag sov knappt någonting, försökte ge honom bröstet så fort han bad om det. Inför graviditeten och barnet hade jag egentligen bara haft en enda önskan: att helamma. Jag hade läst att det kunde ta tid för mjölken att rinna till, att det gällde att härda ut. Ändå kunde jag inte låta bli att tycka att det kändes fel, att det inte var såhär det skulle vara. Och jag kunde inte riktigt få ihop det de sagt på sjukhuset, att gulsoten skulle försvinna genom att han bajsade. Han bajsade visserligen, men det var inget gult mjölkbajs utan det svarta barnbecket.

När man åker hem tidigt från BB kommer i Uppsala en barnmorska hem till en dagen efter för att kontrollera att allt är bra – hon kom på söndagen. Jag uttryckte min oro över amningen, hon lade Theo tillrätta i min famn. Kontrollerade gulsotsvärdena, de var fortsatt högre men inget att oroa sig över. När hon gått med ett löfte om att ringa nästföljande förmiddag för att kolla upp oss kände jag mig lugnad. Allt var bra. Så följde alltså en sömnlös natt med en ledsen bebis. I gryningen satt jag i vardagsrummet och tittade ner på mitt barn som somnat för ett ögonblick av ren utmattning. Ser han inte väldigt gul ut, tänkte jag, eller är det bara ljuset? När barnmorskan ringde på måndag morgon nämnde jag alltså att jag tyckte att han såg gul ut. Hon sa att det nog inte var någon fara, men att hon eller en kollega skulle komma förbi på eftermiddagen. Det var en ny sköterska som kom. Återigen sade jag att mjölken inte runnit till, att han inte blev nöjd och var så arg och ledsen trots att jag ammade hela tiden. Hon sa att alla nyblivna mammor stressar över amningen, att inte skulle göra det för det var det som hindrade den från att komma igång. Hon tittade lite på Theos tag om bröstet, gjorde några korrigeringar. Nu hade hon lite bråttom, men hon skulle komma tillbaka nästföljande dag och då kunde vi gå igenom hur man liggammar så kunde jag få lite mer vila. Hon tog blodprov för att kontrollera gulsotsvärdena och körde den där ljusmaskinen för att få ett ungefärligt värde redan nu. De var fortsatt höga, men det fanns fortfarande ingen anledning till oro. Gulsotsbebisar blir hängiga och medtagna, min var livlig och sög outtröttligt på bröstet.  Jag skulle bara ta det lugnt och amma på.

Jag minns nu inte om det var dan därpå, eller om det var den här… men jo, det var nog den här som jag tyckte att Theodors läppar såg torra och spruckna ut, en snabb koll på 1177 informerade om att det var ett tecken på uttorkning och att man skulle åka till akuten. Vi han emellertid inte ta något beslut, för barnmorskan kom och jag frågade henne om det. Hon kontrade med ett: men hur ser inte din bröstvårta ut, så mycket som du ammar. Det var ingenting att oroa sig för, hans små läppar var lite nötta av allt sugande. Hon tog blodprov för att kontrollera gulsotsvärdena och körde den där ljusmaskinen för att få ett ungefärligt värde redan nu. De var fortsatt höga, men det fanns fortfarande ingen anledning till oro. Gulsotsbebisar blir hängiga och medtagna, min var livlig och sög outtröttligt på bröstet.  Jag skulle bara ta det lugnt och amma på. Den tredje dagen, tisdagen, var det återigen en ny sköterska som kom. (Det blev ingen lektion i liggamning.) Jag sade dock återigen att mjölken fortfarande inte runnit till, det kommer så lite sade jag och klämde fram en sorlig liten droppe ur bröstet. Men Hillevi, sade barnmorskan, det där är ju mogen mjölk. Jag hade inte känt det där som jag läst om, febrigheten och de spända brösten, likväl var det alltså mogen mjölk som kom ur brösten? Jag översköljdes av lättnad, jag gav mitt barn näring, han kunde äta hos mig.

Barnmorskan lyckades först inte få tillräckligt mycket blod ur hans lilla fot till provet, så hon fick sticka honom i andra också. Han grät och grät. Hennes ljusmaskin fungerade inte, så gulsotsvärdena kontrollerades inte på plats. Det gjorde inget, vi skulle avvakta blodprovet. Eventuellt skulle vi bli tvungna att komma in och låta honom sola lite under UV-lampor, men det fanns ingen anledning till oro. Amma på bara så blir det bra. Fortfarande hade ingen vägt honom sedan han föddes.

Klockan var väl runt fyra när sjukhuset ringde. Vi satt i sängen, Theodor hade precis somnat, och vi packat upp systemkameran vi köpt inför hans ankomst. Det var jag som svarade, och jag hörde genast på sköterskans röst att det var allvarligt. Den där tonen när man inte vill avslöja riktigt hur illa det är, man talar lite för angeläget för man vet att det är bråttom trots att man försöker att inte tala för snabbt och avslöja oron. Ni måste komma in nu, så snabbt som möjligt, gulsotsvärdena är långt över gränsen för vad som är ofarligt. Jag kanske inte kan minnas den exakta förlossningssmärtan, men ångesten jag kände i den stunden kommer jag aldrig att glömma. Den är inpräntad i min själ med ett glödjärn.

Vi var tvungna att snabbt klä på barnet, jag slängde på mig en klänning. Och gjorde på mig. Kanske var min bäckenmuskulatur så försvagad av förlossningen att det gick enklare, men jag tror inte det. Den ångest, den rädsla som drabbade mig då, inför utsikten att kanske förlora mitt barn, den fick helt enkelt tarmen att tömma sig. Hastigt fick jag byta trosor, jag sade inget till man, skämdes, och han blev lite undrande för att jag smet på toaletten när vi hade så bråttom.

I bilen på väg mot Akademiska sjukhuset hade chocken lagt sig lite. Vi åkte samma väg som vi åkt några dagar tidigare – det kändes som en pervers retrograd, oanständig och grotesk. Förväntan då ställd mot ångesten nu. Jag satt i baksätet med barnet i barnstolen och min man körde. Våra blickar möttes i backspegeln och vi höll fast dem. Speglade oron i varandra, delade den. Det fanns inga ord, de behövdes inte. Jag bad inte till Gud i den stunden, såsom man annars kan göra. Gud om du bara… så ska jag… Det var inte en stund för köpslående. En märklig ro kom över mig där i bilen och orden jag upprepade tyst för mig själv var: ske din vilja. Och jag menade dem verkligen. Om det var så att jag bara skulle få fem dagar med min Theodor, då skulle jag finna mig också i det och lägga min smärta till Kristi frälsningsverk. Så just den stunden i bilen, när allt stod och vägde, är ändå en ljus stund. Jag tror att jag aldrig varit fullt så kristen, så överlåten till Gud, som då.

På Akademiska gick vi först upp till BB. När sköterskan ringde hade jag varit oförmögen att förstå hennes väganvisning och hon för jagad för att kunna riktigt konkretisera den så vi kom överens om att vi skulle ses där dit vi ändå hittade och så skulle hon visa oss vägen. I hissen ringde min mobil, jag svarade för att jag trodde att det kunde vara sjukhuset, men det var en hantverkare som ville boka tid för något som skulle åtgärdas i lägenheten. Jag svarade något osammanhängande om att jag var på sjukhuset. Jag minns det där korta lilla samtalet så tydligt för det tycktes så obscent att världen liksom bara fortsatte därute när min bebis kanske skulle dö. Vi mötte sköterskan och hon ledsagade oss hastigt ner till neonatalavdelningen.

(Jag måste ta en paus nu. Det är för jobbigt att skriva i ett sträck.)

Publicerat den

Anteckning 18 januari

En ny vecka, och med den återgång till rutinerna. Jag gick ut i skogen igen, en dryg timmes promenad i gråkylan med barnet slumrande i sin vagn. Man möter färre på stigarna nu, det är för kallt, det är för grått – kanske har folk återgått till sina kontor, arbetar inte längre hemifrån? Det är jag och de strävsamma äldre paren med sina gångstavar och hundägarna. Någon enstaka annan föräldraledig, eller när jag går förbi förskolan: som precis hämtat sitt barn och är på väg hem. Annars bestod dagen av: disk, tvätt, ordna med lunch (korv stroganoff) och middag (mustig högrevsgryta), leka med barnet, ringa min mamma, läsa något kapitel i en bok (Splendor). När kvällen väl kom lite så kallad egentid, det vill säga en lång och varm dusch, tid att tvätta håret och lägga en inpackning. En helt vanlig vardag, dyrbar just därför.

Publicerat den

Couvent des Jacobins

Hela veckan hade jag burit en förväntan som växte för var dag. Högtidsstunden, fredagsmiddagen som inleder helgen, är den stund på veckan som jag uppskattar allra mest. Än ligger hela helgen med dess löften av aktiviteter och rekreation framför en, man släpper arbetets anspänning, slappnar av och korkar upp vinet. I fredags var det emellertid just vinet som blev ett smolk i en annars utomordentligt välkomponerad middag. En fredag kväll vill man äta något som är gott och gärna känns lite lyxigt, men som kräver minimalt med arbete. Alltså hade vi köpt ett nät färska musslor från Hambergs som vi kokade i vitt vin med schalottenlök, stjälkselleri, grädde och färsk persilja. Till det: pommes frites och tryffelmajonäs. Minimal insats, maximal utdelning. Men så var det detta med måltidsdrycken.

Först måste vi dock rekapitulera lite för att läsaren ska förstå bakgrunden och med den: allvaret. I november 2017 tillbringade jag mina sista veckor i Lyon. Min dåvarande man och jag hade bestämt oss för att skiljas, i lägenheten stod lådorna klara med mina böcker och mitt porslin som skulle skickas hem till Stockholm. En av de sista kvällarna gick vi en sista barrunda, ett slags gravöl över vårt äktenskap. I något slags absurd vilja att liksom ”krama det sista” ur relationen som snart skulle brytas (som vore min blivande exman skyldig mig något jag tyckte att jag inte fått emotionellt och därmed skulle inkasseras ekonomiskt) valde jag konsekvent det dyraste alternativen på drinkmenyerna. Så kom det sig att jag drack mitt första och sista glas Condrieu – det ljuvligaste vita vin jag någonsin smakat. Det var (som sagt) dyrt, ett vanligt glas vitt kostade kanske 4-5€, detta 15€.

Nå, häromveckan köpte min nuvarande man hem ett vitt vin lite på måfå och när det nådde min tunga slungades jag tillbaka till den där uteserveringen på Rue Juliette Récamier. Det var inte från Condrieu (söder om stan), utan Beaune som ligger en bit norr om Lyon, men smakerna var likartade och njutningen sublim. Inför vårt fredagsmys bestämde vi oss för att återigen köpa samma vin och avnjuta det till musslorna. Döm om vår häpnad när det inte alls svarade upp till förväntningarna, av den lilla anledningen att flaskan vi drack i förrgår var från 2018 och den för några veckor sedan från 2019. Det var inte odrickbart, det var gott – men långt ifrån en sublim upplevelse.

När vi senare under kvällen stod på balkongen för att i festkvällens anda (jag hade någon idé om en backanalisk yra av små njutningar) feströka en mentolcigarett (inköpt innan de förbjöds) och med de sista varmgula dropparna i glasen konstaterade vi att det nog var första gången vi reagerat på olika årgångar av ett vin. Därmed måste man väl ändå säga att vi, utan att vara pålästa på druvsorter och distrikt, genom blotta erfarenheten och en allt mer vältränad palett intuitivt helt enkelt nått en ny nivå av sybaritiskt konnässörskap.

Publicerat den

Throwback Thursday: 6 januari 2020

Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.

Trettondag

Lättjefulla, utdragna dagar som följer på julens runtfarande, lite stimmiga, tid. Gråa, disiga dagar som bara lyses upp av något enskilt snöfall eller en plötslig påhälsning av solen. Jag är förkyld, uttröttad av avbrotten i rutinen – jul, nyår, besökande släkt och vänner – ljuvliga undantagstillstånd men med tempoväxlingar som jag är känslig för dagar som dessa.

Därför tillåta sig att ligga på soffan som en stor, överviktig och loj, katt och nöjesläsa roman efter roman. Äta en chokladbit då och då, svälja en munfull te.

Det är 27 dagar kvar till beräknad födsel nu. Då skall ett nytt liv börja. Hans, men också mitt. Det är i vart fall vad alla säger, att jag inte kan veta, att det inte går att förbereda sig för. En fullkomligt otillgänglig del av den mänskliga erfarenheten, en förskjutning av perspektivet som förändrar allt. Jag vet inte, kanske är det så. Kanske, tänker jag ibland, var jag tvungen att gå igenom den där förändringen innan barnet ens börjat växa i mig. Att jag skrev om delar av mig; att jag blev en annan och att hon var öppen och längtande för moderskapets möjlighet? Att allt hade varit mycket annorlunda om jag inte varit trettiofyra utan tjugofyra när jag bar mitt första barn.

Idag läste jag ut Modianos Villa Triste. Länge har den legat i min mentala läshög och nu fick den inleda årets läsning. Det är, om man så vill, en typisk Modiano-roman. Det är minnet, platserna, det förflutnas undflyende gestalter. I förordet understryker Horace Engdahl släktskapet med Stendahl och Modianos beundran för Simenon – i synnerhet det andra har jag inte tänkt på tidigare, men det nu mycket tydligt.

Jag hade fått för mig att romanen utspelade sig på Rivieran, att det skulle vara i en bedagad badort. Till min stora överraskning är den namnlösa orten istället inspirerad av Annecy, miljön är bedagad kurort vid schweiziska gränsen. Alperna, ett ändå behagligt klimat med palmer längs promenaderna vid sjön. Det är mina trakter, Aix-les-Bains med sitt vita kasino som en gräddbakelse mitt i staden, Annecy med lyxhotellen på sluttningarna, bergsbanan som går genom sommargrönskan.

Stämningen av långa, utdragna eftermiddagar när man väntar i overksamhet på att solen ska gå ner och man gå ut och äta på någon restaurang där lättsam musik spelas av en liten orkester klädd i kostymer av billigt tyg för uttråkade säsongsgäster. I Modianos romaner är allt liksom lite flytande och slumpartad, berättaren kan inte riktigt redogöra för händelsekedjorna eller sin egen agens – inför andras står han ofta frågande, de andras handlingar är tecken han inte förmår tyda fullt ut.

En sådan flytande och konturlös tillvaro, en sådan eftermiddags-stämning eller soldränkta ögonblick utan början eller slut har länge utövat en väldig lockelse på mig. Läsningen väcker minnesbilder från Lyon i mig. Hur jag gick ut efter lunch att promenera bort mina ensamma eftermiddagar i parken; den varma, franska solen och den ändå friska luften som rullade ner från Alperna i fjärran; blomprakten när rosorna började slå ut; de sömniga lejonen i det lilla menageriet. Att gå förbi någon av stammisbarerna på väg hem för ett glas kallt vitt vin bland de bekanta främlingarna.

Så ensam kommer jag aldrig att vara igen. Aldrig så fri och konturlös – en karaktär ur en roman av Patrick Modiano. Bilden justeras, blir lite skarpare. Nu är jag bara på genomresa i Aix-les-Bains, det finns ett hem att återvända till och det hemmet är Sverige. På Annecy-sjöns strandpromenader skjuter jag på en barnvagn och bredvid mig går en man, han som är min, i sin ljusa linnekostym. Eftermiddagarna är långa och loja, pärlar bara lite av ett glas vin på en uteservering under platanerna, men utan att man för den skull förlorar sig i ett utdraget nu för ögonblicken separeras och görs glasklara av barnets joller. Det ringer över våra eftermiddagar som ett heligt klockspel.

Publicerat den

La Casati

”The door to the room where we sat chatting suddenly opened. A dead woman entered. Her superb body was modelling a dress of white satin that was wrapped around her like a shroud and dragged behind her. A bouquet of orchids hid her breast. Her hair was red and her complexion livid like alabaster. Her face was devoured by two enormous eyes, whose black pupils almost overwhelmed her mouth painted a red so vivid that it seemed like a strip of coagulated blood. In her arms, she carried a baby leopard. It was the Marchesa Casati.” (Gabriel-Louis Pringué)

”Luisa Casati should be shot, stuffed and displayed in a glass case.” (Augustus John)

Väntar spänt på att boken ska anlända från tryckeriet. Förmår inte längre koncentrera mig på Mallarmé.

Publicerat den

Anteckning 12 januari

Allteftersom jag arbetar vidare med min Mallarmé samlas volymerna på mitt skrivbord, på fönsterbrädan. Små torn av böcker börjar så sakteliga att resas.

För var och en av de prosadikterna som inleder mitt urval behöver jag först förstå. Och för att förstå behöver jag sekundärlitteraturen. Så blir jag en liten Alice som faller ner i kaninhålet och in i det det poetiska universum som är Mallarmés. Poeten och hans verk är de lysande stjärnorna och runt dem rör sig en galax med himlakroppar – forskare och författare som antagit utmaningen: att tolka Mallarmé!

Det är en litteraturvetenskaplig metod, måhända, men jag är ändå ingen litteraturvetare utan amatör – i ordets allra bästa betydelse. På mig finns inga krav om vetenskaplig pregnans, jag rör mig i materialet och följer alla hugskott och infall, styrs bara av lusten. Glupskt slukar jag alla nycklar som öppnar dikterna för mig, följer de osynliga trådar som förbinder dem med Mallarmés övriga verk.

Den här kunskapen, all den här entusiasmen – vad ska jag göra av den? Åh, det lockar mig att plöja ner den i översättningen. Låta varje prosastycke åtföljas av en liten mini-essä som förhoppningsvis kan ge läsaren några av de infallsvinklar som jag samlat på mig, utan att för den skull göra anspråk på att vara fullödig eller presentera det senaste forskningen har att säga. Men… det blir mer än de kommentarer vi brukar låta åtfölja våra utgåvor. Tyngdpunkten i verket förskjuts, ska en översättare verkligen ta sådan plats att boken, ja, kanske inte kantrar, men där prosadikter och småessär balanserar mot varandra. Blir det inte en för konstig bok?

Är det inte en frestelse med just Mallarmé? Det finns en cerebral, metapoetisk dimension som lockar läsaren (för att inte säga översättaren!) att ägna sig åt exegetik. Och ändå… Översättningarna skulle ju stå i centrum. (Eventuellt med de franska originalet parallellt för den språkkunnige). Och min röst, en högmodig liten brinnande meteorit i den där galaxen. En bit rymdskrot som kanske, i bästa fall, kunde hjälpa en vilsen läsare att läsa i de mallarméska stjärnorna?

Publicerat den

Anteckning 11 januari

Idag kom böckerna jag beställt för arbetet med Mallarmé-översättningen. Ofta finns något matnyttigt att hämta i andra översättningars förord och när man själv förfärdigat ett råmanus kan en annan översättares val ge perspektiv. Alltså fanns i bokpaketet några olika översättningar till engelska språket. Det… och ett felköp. Jag var ute efter Mallarmé’s poems in prose, men lyckades visst även klicka hem Mallarmé: a poem in prose. På baksidan läser jag:

”There is a meeting point of mind, language and Nature which here translates into connective power, structure and perception. It is all deceptively clear: in this endeavor to catch primal innocence Stephen Ratcliffe finds himself in a room full of objects and words, and a window which fuses with roses, people and memories, all contributing to a kind of (Mallarméan) desperation which – as if they were a bunch of shadows – propels poetic lines onto the pages.”

Jag har inte fördjupat mig i texten än, men tänker att den i någon mening kan sorteras som fan fiction? Tanken på att till och med Mallarmé har sina fan boys gör mig i vilket fall riktigt upprymd.

Publicerat den

En helt vanlig dag

Det blev en helt vanlig dag. Utanför började snön att falla igen, den föll och föll, målade världen i mjölkig pointillism. Också vi gick som liksom inbäddade, men då snarare i en trötthet som lägger sig som bomull strax innanför pannbenet. Förmiddagen gled stilla förbi efter en aktiv morgon med lek och frukostätande – dåsade som två lata katter i varsin soffa, han med en bok och jag insvept i en lätt sömn, medan barnet sov sin förmiddagslur. Lunch, en kort promenad i den perfekta kramsnön, ett föga imponerat barn som helst ville gå in och fortsätta sina lekar befriad från de otympliga vinterkläderna. Eftermiddagen framför datorn i arbetsrummet: vidare förberedelser inför det annalkande boksläppet. Jag försöker hitta glädjen och förväntan i att skicka ut boken att möta läsarna, men följde jag instinkten skulle jag resa iväg till en plats utan internetuppkoppling och invänta en brevduva som annonserade att kusten är klar och allt med boken över. Jag tänker att den här djupt rotade instinkten i mig tillsammans mitt dåliga affärssinne gör mig tämligen olämplig som förläggare – och ändå framhärdar jag. Kalla det något slags idealism, jag tror ju att vår svenska tillvaro blir lite vackrare, lite större, lite mer glittrande, lite djupare med den här litteraturen tillgänglig. Så jag framhärdade, skrev små presstexter och satt med mina excelark. Så djupnade världen utanför i djupblå toner och jag lämnade skrivbordet för köket. Matlagning, middag. Fortfarande den där sömngångaraktiga känslan. När man sover för lite når man en gräns att man heller inte riktigt vaknar, där är vi nog nu. Saknaden efter barnet efter att ha tillbringat eftermiddagen isär; innan det var dags att lägga honom lekte vi en stund i vardagsrummet. Frossade i hans närhet, i bebisskratt och bebislukt. Ammade, han somnade inte vi bröstet. Medan maken lade honom förberedde jag mitt arbetsschema inför nästa vecka. Blev tvungen att justera lite, veckan som gått orkade jag inte med de pensum jag förelagt mig själv. Att ge sig en omöjlig uppgift dömd att misslyckas är bara dumt och demoraliserande. Sedan, en kopp te framför en Netflix-serie; jag vilade mitt huvud mot en älskad axel. Och något bröt in som solen genom trötthetsmolnen, det var ett slags lycka.

Publicerat den

Anteckning 9 januari

Usch, jag läste två corona-artiklar ikväll. Först den här och sedan denna, och nu känns alltihop lite extra tungt. Sista januari fyller barnet ett år, och detta hans första år har naturligtvis präglats av pandemin. Från den första tidens bebisbubbla när vi nog ändå tillbringat mycket tid hemma och i den lilla familjen till en allt större liten kille som hade haft lite mer omväxlande och stimulerande dagar om vi hade kunnat gå till biblioteket och öppna förskolan, gå på museum och träffa vänner till mig. Istället: hemmet och skogen. Det gör ont i mig att min familj och nära vänner missat stora delar av det första året. I grunden finns naturligtvis en stor tacksamhet att ingen i min absoluta närhet blivit allvarligt sjuk eller dött, och det finns värre tider eller platser i samtiden att uppfostra en ettåring… men just ikväll tillåter jag mig att känna lite av sorgen, lite av oron och rädslan det innebär att leva under en tid som vår. Tänk ändå när man var en tonåring i en liten västsvensk håla och bara väntade på att någonting skulle hända. Ungdomen längtar efter världen i brand. Nu skulle jag byta lotten att leva under en intressant och omvälvande tid som kommer sätta sina spår i framtidens historieböcker mot vardagslunk och global händelselöshet utan att blinka. För mig gjorde barnet den stora skillnaden. Innan dess var jag en smula vårdslös med livet, och kanske hade jag tagit pandemitiden som en period att ägna åt intensivt arbete och läsning, befriad från alla förväntningar på att socialisera. Men nu… hela mitt jag liksom pulserar av viljan att skydda honom från allt ont och önskan att kunna ge honom allt, allt.