En helt vanlig dag

Det blev en helt vanlig dag. Utanför började snön att falla igen, den föll och föll, målade världen i mjölkig pointillism. Också vi gick som liksom inbäddade, men då snarare i en trötthet som lägger sig som bomull strax innanför pannbenet. Förmiddagen gled stilla förbi efter en aktiv morgon med lek och frukostätande – dåsade som två lata katter i varsin soffa, han med en bok och jag insvept i en lätt sömn, medan barnet sov sin förmiddagslur. Lunch, en kort promenad i den perfekta kramsnön, ett föga imponerat barn som helst ville gå in och fortsätta sina lekar befriad från de otympliga vinterkläderna. Eftermiddagen framför datorn i arbetsrummet: vidare förberedelser inför det annalkande boksläppet. Jag försöker hitta glädjen och förväntan i att skicka ut boken att möta läsarna, men följde jag instinkten skulle jag resa iväg till en plats utan internetuppkoppling och invänta en brevduva som annonserade att kusten är klar och allt med boken över. Jag tänker att den här djupt rotade instinkten i mig tillsammans mitt dåliga affärssinne gör mig tämligen olämplig som förläggare – och ändå framhärdar jag. Kalla det något slags idealism, jag tror ju att vår svenska tillvaro blir lite vackrare, lite större, lite mer glittrande, lite djupare med den här litteraturen tillgänglig. Så jag framhärdade, skrev små presstexter och satt med mina excelark. Så djupnade världen utanför i djupblå toner och jag lämnade skrivbordet för köket. Matlagning, middag. Fortfarande den där sömngångaraktiga känslan. När man sover för lite når man en gräns att man heller inte riktigt vaknar, där är vi nog nu. Saknaden efter barnet efter att ha tillbringat eftermiddagen isär; innan det var dags att lägga honom lekte vi en stund i vardagsrummet. Frossade i hans närhet, i bebisskratt och bebislukt. Ammade, han somnade inte vi bröstet. Medan maken lade honom förberedde jag mitt arbetsschema inför nästa vecka. Blev tvungen att justera lite, veckan som gått orkade jag inte med de pensum jag förelagt mig själv. Att ge sig en omöjlig uppgift dömd att misslyckas är bara dumt och demoraliserande. Sedan, en kopp te framför en Netflix-serie; jag vilade mitt huvud mot en älskad axel. Och något bröt in som solen genom trötthetsmolnen, det var ett slags lycka.