Hela veckan hade jag burit en förväntan som växte för var dag. Högtidsstunden, fredagsmiddagen som inleder helgen, är den stund på veckan som jag uppskattar allra mest. Än ligger hela helgen med dess löften av aktiviteter och rekreation framför en, man släpper arbetets anspänning, slappnar av och korkar upp vinet. I fredags var det emellertid just vinet som blev ett smolk i en annars utomordentligt välkomponerad middag. En fredag kväll vill man äta något som är gott och gärna känns lite lyxigt, men som kräver minimalt med arbete. Alltså hade vi köpt ett nät färska musslor från Hambergs som vi kokade i vitt vin med schalottenlök, stjälkselleri, grädde och färsk persilja. Till det: pommes frites och tryffelmajonäs. Minimal insats, maximal utdelning. Men så var det detta med måltidsdrycken.
Först måste vi dock rekapitulera lite för att läsaren ska förstå bakgrunden och med den: allvaret. I november 2017 tillbringade jag mina sista veckor i Lyon. Min dåvarande man och jag hade bestämt oss för att skiljas, i lägenheten stod lådorna klara med mina böcker och mitt porslin som skulle skickas hem till Stockholm. En av de sista kvällarna gick vi en sista barrunda, ett slags gravöl över vårt äktenskap. I något slags absurd vilja att liksom ”krama det sista” ur relationen som snart skulle brytas (som vore min blivande exman skyldig mig något jag tyckte att jag inte fått emotionellt och därmed skulle inkasseras ekonomiskt) valde jag konsekvent det dyraste alternativen på drinkmenyerna. Så kom det sig att jag drack mitt första och sista glas Condrieu – det ljuvligaste vita vin jag någonsin smakat. Det var (som sagt) dyrt, ett vanligt glas vitt kostade kanske 4-5€, detta 15€.
Nå, häromveckan köpte min nuvarande man hem ett vitt vin lite på måfå och när det nådde min tunga slungades jag tillbaka till den där uteserveringen på Rue Juliette Récamier. Det var inte från Condrieu (söder om stan), utan Beaune som ligger en bit norr om Lyon, men smakerna var likartade och njutningen sublim. Inför vårt fredagsmys bestämde vi oss för att återigen köpa samma vin och avnjuta det till musslorna. Döm om vår häpnad när det inte alls svarade upp till förväntningarna, av den lilla anledningen att flaskan vi drack i förrgår var från 2018 och den för några veckor sedan från 2019. Det var inte odrickbart, det var gott – men långt ifrån en sublim upplevelse.
När vi senare under kvällen stod på balkongen för att i festkvällens anda (jag hade någon idé om en backanalisk yra av små njutningar) feströka en mentolcigarett (inköpt innan de förbjöds) och med de sista varmgula dropparna i glasen konstaterade vi att det nog var första gången vi reagerat på olika årgångar av ett vin. Därmed måste man väl ändå säga att vi, utan att vara pålästa på druvsorter och distrikt, genom blotta erfarenheten och en allt mer vältränad palett intuitivt helt enkelt nått en ny nivå av sybaritiskt konnässörskap.
Hillevi Norburg 