Anteckning 9 januari

Usch, jag läste två corona-artiklar ikväll. Först den här och sedan denna, och nu känns alltihop lite extra tungt. Sista januari fyller barnet ett år, och detta hans första år har naturligtvis präglats av pandemin. Från den första tidens bebisbubbla när vi nog ändå tillbringat mycket tid hemma och i den lilla familjen till en allt större liten kille som hade haft lite mer omväxlande och stimulerande dagar om vi hade kunnat gå till biblioteket och öppna förskolan, gå på museum och träffa vänner till mig. Istället: hemmet och skogen. Det gör ont i mig att min familj och nära vänner missat stora delar av det första året. I grunden finns naturligtvis en stor tacksamhet att ingen i min absoluta närhet blivit allvarligt sjuk eller dött, och det finns värre tider eller platser i samtiden att uppfostra en ettåring… men just ikväll tillåter jag mig att känna lite av sorgen, lite av oron och rädslan det innebär att leva under en tid som vår. Tänk ändå när man var en tonåring i en liten västsvensk håla och bara väntade på att någonting skulle hända. Ungdomen längtar efter världen i brand. Nu skulle jag byta lotten att leva under en intressant och omvälvande tid som kommer sätta sina spår i framtidens historieböcker mot vardagslunk och global händelselöshet utan att blinka. För mig gjorde barnet den stora skillnaden. Innan dess var jag en smula vårdslös med livet, och kanske hade jag tagit pandemitiden som en period att ägna åt intensivt arbete och läsning, befriad från alla förväntningar på att socialisera. Men nu… hela mitt jag liksom pulserar av viljan att skydda honom från allt ont och önskan att kunna ge honom allt, allt.