Detta förfärliga och fantastiska år, 2020, var också året jag skaffade mig en seriös hudvårdsrutin. Jag gick in på en sajt, laddade upp en bild på min osminkade hy (djupa skuggor under ögonen, otvättat hår, flottig och grå i ansiktet eftersom detta skedde som ett slags försök att muntra upp mig själv under en av barnets svårare sömnperioder) varvid en av deras hudterapeuter granskade nämnda bild och gav råd på en hel rad produkter som bara var på gränsen till ruinerande. Denna rutin (tillsammans med lite bättre sömn) har nu gjort underverk. Lystern är tillbaka och, inbillar jag mig, ålderstecknen lite mindre markerade. Därtill har jag börjat med mineralpuder, så min hudton är nu jämn och huden matt dagen igenom.
Inte heller ska man underskatta den där lilla stunden som inleder och avsluta varje dag. Den upprepade handlingen, den smekande rörelsen, produkternas diskreta doft. Stillheten som följer på vana och muskelminne, på att vara ensam med sig själv utan att för den skull vara upptagen av sig själv. Det gör verkligen att man ser värdet av en sådan sak som tidegärden. Tyvärr, och jag skäms lite att erkänna saken, är det alltså inte kyrkans dagliga bön som ramar in mina dagar utan utan en pinsamt sekulär (kanske på gränsen till syndigt sinnlig?) rutin framför badrumsspegeln.
Jag läste eller hörde någonstans (gissning: kan det ha varit Benedikt XVI?) att man bör starta sin dag, redan innan man stigit ur sängen alltså, med att göra korstecknet. I en stressad samtidsvärld är den enkla gesten en ordlös bön som i sin enkelhet som alltid hinns med. Det finns något mycket potent, tror jag, i att utmana sig själv och låta ens tro synliggöras i själva rummet. Vid uppvaknandet är jag emellertid alltid lite omtumlad, särskilt som det numera är barnet som väcker mig tidigare än vad jag själv skulle ha valt, och det är inte en rutin jag lyckats anamma och göra till självklar – trots dess enkelhet. Inte heller att be någon kort bön, barnet och dess behov behöver omedelbar tillsyn och åtgärd.
Vid sänggåendet däremot, när jag tagit plats under täckena, innan ögonen slutes helt och jag kryper upp i makens famn för att ge mig till sömnen, viskar jag Symeons lovsång (Nunc dimittis för er som föredrar det latinska namnet) ut i mörkret. På något sätt lyckades jag att lära mig den – jag som har så förunderligt svårt att lära mig minsta lilla vers utantill – under de completorium som följde på trosundervisningens i Sankta Eugenia, det där året när jag förberedde mig för mitt dop. Det är en så stillsam text som uttrycker sådan lättnad och mild glädje, förvissnings rofylldhet. Med den vågar jag lägga min dag, dess triumfer och vedermödor hur stora eller små de än må ha varit, i min Frälsares händer.
Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.
Hillevi Norburg 