En förlossningsberättelse (del 1)

På söndag fyller min son ett år. Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ner historien om förlossningen och dagarna som följde. På ett av mina möten med kuratorn som jag gick hos för att försöka bearbeta händelserna fick jag berätta, rakt upp och ner, vad som hänt. Innan det mötet hade jag känt mig ganska klar, redo att gå vidare utan fler kuratorbesök. Innan vi började sade hon att vi då och då skulle stanna upp och så skulle jag få säga hur stor min ångest var på en skala 1-10 för att de vad som gjorde som ondast och behövde bearbetas. Det behövdes inte, det blev uppenbart var smärtpunkterna låg på var min röst brast och var jag började gråta. Så jag tänker att detta blir något liknande, en sista ordentlig bearbetning, en exorcism om man så vill. Kanske kan jag därmed släppa det ännu lite till, även om en sådan händelse är något man bär med sig hela livet. Ett ärr, en omställning i min person som alltid kommer finnas där. Kuratorn frågade vid något tillfälle om jag såg att något gott kommit ur händelsen – och nej, jag skulle verkligen ha velat vara utan den här upplevelsen. Jag har inte blivit en bättre människa eller livet mer dyrbart, jag känner mig skadad. Jag kan leva med den, men jag skulle hellre vara utan. Det enda som jag ser som riktigt positivt är att jag och min man inte vände oss mot varandra när det var som svårast, i prövningen var vi varandras styrka. Relationen höll, och det är något vackert. Men jag hade gott klarat mig utan detta fruktansvärda test. Nå, det var inledningen.

Klockan var nära halv åtta på kvällen torsdag den 30 januari 2020. På förmiddagen hade vi varit hos barnmorskan för en kontroll av barnet i magen och mitt blodtryck som låg precis på fel sida gränsen av för högt. Den föregående natten, och i viss mån natten innan, hade jag haft ganska kraftiga förvärkar. Sådär att jag undrat om det var igång nu. Men de blev inte regelbundna och efter en tid avtog de, på dagen var allt som vanligt. Barnet var beräknad till söndag, den 2 februari, så det var ett par dagar kvar. Vi skulle precis välja en serie att titta på när något hände i mitt underliv. Det var som en diskpropp som lossnade, jag kunde nästan höra ploppet. ”Du, nu hände någonting”, hann jag precis säga till min man och sen kom vattnet. Jag reste mig och sa att vattnet gått och att vi nog måste åka nu. Då kom ännu mer vatten – jag hade inte riktigt insett hur mycket det var som kommer, och framför allt hade mvc och litteraturen förberett en på att det inte skulle vara som på film, det var sällan vattnet som gick sådär dramatiskt utan det skulle vara värkar som gradvis blev starkare. Jag ringde Förlossningen på Akademiska, vid det laget hade värkarna börjat komma, och sen åkte vi in. Hela den här etappen var jag märkvärdigt lugn, istället var det min man som var lite jagad och snabbt rafsade ihop det sista till den redan packade förlossningsväskan. I bilen insåg jag att jag borde tagit en handduk eller något, för vattnet fortsatte att rinna. Inte mycket att göra åt, jag var nervös, förväntansfull och glad.

Vi kom till Förlossningen och de släppte in oss, klockan var nu en bit över åtta. Vi leddes in till ett undersökningsrum. Barnmorskan bad mig om bindan så att hon kunde kontrollera om det verkligen var fostervatten. En binda! Naturligtvis var det ju det jag borde tagit istället för att stå och smårinna amniotisk vätska på golvet. Hon gav mig en som jag fick ha ett litet tag, och sen kunde de konstatera att det absolut luktade och såg ut som fostervätska. Inga konstigheter, allt verkade vara igång som det skulle. Värkarna var lite starkare nu och började göra ordentligt ont, men jag hade svårt att bedöma om de var regelbundna. Barnmorskorna förberedde oss på (som jag läst) att det kunde ta tid innan förlossningen kom igång och att bäst vore att vi åkte hem och väntade. Vidare ville de undvika att göra en fysisk undersökning på grund av infektionsrisken. Jag kände mig lite osäker, hur skulle jag veta exakt när de var regelbundna, när det vara dags att åka tillbaka? Men eftersom jag haft lite feber under kvällen, och dessutom hade problemet med blodtrycket, så ville de först bara ta ett blodtryck för att se om jag behövde en antibiotikakur. Det var flera föderskor där den kvällen, så vi fick vänta en stund. Vi försökte ta klockan på värkarnas intervall, men jag hade lite svårt at bedöma start och slut. Nå de kom tillbaka med mitt provsvar och tyckte nog att vi kunde åka hem. Men barnmorskan fick en slags föraning och bestämde sig för att ändå göra en snabb undersökning. Jag var 9 cm öppen.

Den så kallade latensfasen, den där jobbiga och utdragna historien som kan ta hur lång tid som helst för en förstföderska, var nog det jag tagit för förvärkar på natten. Så nu blev det bråttom, ett förlossningsrum gjorde i ordning och vi flyttades dit. Vid det här laget hade jag på mig en patientrock, den blöta klänningen låg hoprullad i väskan. Mina minnen blir lite vaga här, jag minns smärtan och jag minns inte smärtan. Inne i varje värk tänkte jag att jag kanske ändå skulle be om lite lustgas för nästa, men när den klingade av kände jag att jag nog skulle klara nästa också. Min man andades med mig, jag koncentrerade mig på hans andetag och han hindrade min andning från att sticka iväg och bli kort och grund. Jag stod lite, höll mig i hans armar och tyngdkraften drog barnet nedåt. Jag minns att jag utstötte ofrivilliga ljud som inte kändes som mina, som var knappt mänskliga. Ett slags låga, nästan förvånade stön som inte gick att hejda. Jag minns att jag trodde att det var böner, Var hälsad Maria, som skulle bli min räddning och trygghet som när jag opererades i Lyon. Men i mitt medvetande fanns inga ord, jag vände mig inåt, sjönk djupt ner, allra längst in där allt är en stor mörk tjärn och stillhet. det enda som krusade den ytan var den avlägsna smärtan och min mans andetag. Det var outhärdligt och det var underbart.

Så började krystvärkarna. Jag tror någon frågade hur jag ville ligga, men jag brydde mig verkligen inte, ville vägledas. Bättre att de fick välja utifrån sin expertis. Så det blev att jag låg på sidan. Jag följde deras instruktioner, krystade när de sade att jag skulle och slappnade av när jag skulle det. Mot slutet var det som om kroppen blev trött, eller kanske bara mitt sinne oroligt, så de gav mig lite värkstimulerande medel. Förutom en vetepåse i undersökningsrummet blev dessa två saker de enda inslag i förlossningen som inte var min kropps arbete. Jag är inte emot smärtlindring av princip, men ville följa med kroppen i dessa alla faser, verkligen drivas ut i detta tillstånd av total kroppslighet och ge den chansen att arbeta i rätt takt viket jag hoppades skulle minimera risken för skador. Nå, nu hade kroppen i alla fall energi för de sista krystvärkarna.

Mitt barn föddes med ett litet ljud. Med bara huvudet ute och kroppen fortfarande i mig gav han upp ett litet joller och en nysning. Med näste värk var han ute, och något litet ögonblick senare på mitt bröst. Alldeles röd och täckt av vitt fosterfett. Han lät inte vänta speciellt länge, ville genast hitta bröstet, lägga sig till rätt och äta. Det var en stund av overklighet, matthet och ren lycka. Sedan: moderkakan och ett enda litet stygn. Skadorna jag varit så rädd för hade uteblivit. Vi hade med oss en flaska champagne, skålade, åt lite av smörgåsarna sköterskorna kom med. Jag fick duscha av mig, magen kändes konstig, som om alla organ låg lösa. När jag skrattade till rörde sig allt på ett lite obehagligt sätt. Sen fick vi promenera upp till BB. Jag höll min son i mina armar. Han hade fötts tio över ett den 30 januari och han var ett litet mirakel.

Jag minns inte jättemycket av den där första BB-vistelsen, var väl fortfarande hög på förlossningshormoner. Det och att det är som om det som hände sen liksom äter sig bakåt i minnet. Förlossningen är en alltigenom ljus bild, men uppe på BB har en dissonans letat sig in, en falsk ton i lyckoackordet. Jag ser tillbaka på oss, så lyckliga med vårt lilla barn, med en förväntan om vad som väntar, aningslösa för hur det faktiskt kommer gå. Hur många gånger har jag inte gått igenom minnesbilderna, försökt identifiera misstagen som gjordes, vägskälen där det kunde gått annorlunda. Jag har väl ett ältande drag, vill förstå och kanske också utdela något slags ansvar. Eller är det ett masochistiskt, självplågande drag? Att föreställa sig en annan utgång och ställa dess ljus mot mörkret som blev? Kanske är det bara såhär man bearbetar, jag bearbetar, gå tillbaka till smärtan, analysera, känna… pilla på såret, låta det gå upp, klämma ut varet så att det inte blir infekterat i själen?

Det var en kort och lycklig tid i alla fall, det där första ett och halva dygnet uppe på BB med utsikt mot Uppsala slott. Jag hade ett barn, äntligen! Mitt största bekymmer var min mans bestämda idé att jag behövde sömn och återhämtning och därför inte kunde sitta med barnet hela tiden. Min son var frisk och välskapt, hans huvud hade kanske lite konstig form eftersom han fixerat sig så tidigt i mitt bäcken, men det skulle rätta till sin med tiden. Jag älskade honom av hela mitt hjärta från första stund, och tyckte mig redan ana hans personlighet, sådan jag också anat den i magen. Han var stark, mitt barn. Han hade en egen liten vilja och liksom förslagenhet. Men också en eftertänksamhet, och ett lugn. Envis, som hans far och mor.

På BB var personalen mest fokuserade på mig och mitt blodtryck samt den där febern som jag fick antibiotika för. En läkare gjorde snabbt kontrollen av min son, men i ett annat rum och ropade till oss genom den halvöppna dörren. Jag ställde mig där, osäker på vad situationen egentligen krävde. Efter bara ett och ett halvt dygn, lördag eftermiddag, var läkarna nöjda med mitt blodtryck och febern var borta. Vi var fria att åka hem. Jag kände lite oro, tyckte inte att amningen kommit igång som den skulle. Jag hade bett en sköterska titta när Theodor sög och hon tyckte att han hade ett bra tag och att det bara var att fortsätta. Såhär i efterhand önskar jag att jag bett om mer hjälp och råd, jag önskar att jag tänkt på att ingen vägt honom sedan han föddes, jag önskar att jag reagerat på orosfladdret i min mage när sköterskan, det var precis innan vi skulle bli utskrivna, liksom kom på att hon skulle kolla hans gulsotsvärde och när hon såg det liksom hejdade sig lite. Det var lite högt, sade hon. Men det var inget ovanligt att barn hade lite gulsot, det skulle med all sannolikhet gå över på ett par dagar. Och vi, trötta på obekväma sjukhussängar och så redo att lära känna vår son i hemmets lugna vrå, insisterade inte på något annat.

Så redan lördag eftermiddag var vi hemma igen. Det kändes overkligt på riktigt nu. Det nyfödda barnet hade passat på BB, men här i vårt hem blev allt plötsligt påtagligt: vi hade en son. Sen var vi hemma tre dagar, den fjärde var vi tillbaka på sjukhuset. Idag minns jag inte mycket av de där tre dagarna, trots att jag återbesökt dem så många gånger i tanken. Jag vet att jag var lycklig och glad, den första kvällen minns jag att min man (återigen!) hade skickat mig i säng för att jag skulle vila lite och att jag då inte kunde sova en blund utan blev tårögd av lycka och kärlek till min son och min man. Men de där tre dagarna levde i en stigande oro, trots att han låg vid bröstet nästan hela tiden blev han inte nöjd, utan skrek bara mer och mer. Jag sov knappt någonting, försökte ge honom bröstet så fort han bad om det. Inför graviditeten och barnet hade jag egentligen bara haft en enda önskan: att helamma. Jag hade läst att det kunde ta tid för mjölken att rinna till, att det gällde att härda ut. Ändå kunde jag inte låta bli att tycka att det kändes fel, att det inte var såhär det skulle vara. Och jag kunde inte riktigt få ihop det de sagt på sjukhuset, att gulsoten skulle försvinna genom att han bajsade. Han bajsade visserligen, men det var inget gult mjölkbajs utan det svarta barnbecket.

När man åker hem tidigt från BB kommer i Uppsala en barnmorska hem till en dagen efter för att kontrollera att allt är bra – hon kom på söndagen. Jag uttryckte min oro över amningen, hon lade Theo tillrätta i min famn. Kontrollerade gulsotsvärdena, de var fortsatt högre men inget att oroa sig över. När hon gått med ett löfte om att ringa nästföljande förmiddag för att kolla upp oss kände jag mig lugnad. Allt var bra. Så följde alltså en sömnlös natt med en ledsen bebis. I gryningen satt jag i vardagsrummet och tittade ner på mitt barn som somnat för ett ögonblick av ren utmattning. Ser han inte väldigt gul ut, tänkte jag, eller är det bara ljuset? När barnmorskan ringde på måndag morgon nämnde jag alltså att jag tyckte att han såg gul ut. Hon sa att det nog inte var någon fara, men att hon eller en kollega skulle komma förbi på eftermiddagen. Det var en ny sköterska som kom. Återigen sade jag att mjölken inte runnit till, att han inte blev nöjd och var så arg och ledsen trots att jag ammade hela tiden. Hon sa att alla nyblivna mammor stressar över amningen, att inte skulle göra det för det var det som hindrade den från att komma igång. Hon tittade lite på Theos tag om bröstet, gjorde några korrigeringar. Nu hade hon lite bråttom, men hon skulle komma tillbaka nästföljande dag och då kunde vi gå igenom hur man liggammar så kunde jag få lite mer vila. Hon tog blodprov för att kontrollera gulsotsvärdena och körde den där ljusmaskinen för att få ett ungefärligt värde redan nu. De var fortsatt höga, men det fanns fortfarande ingen anledning till oro. Gulsotsbebisar blir hängiga och medtagna, min var livlig och sög outtröttligt på bröstet.  Jag skulle bara ta det lugnt och amma på.

Jag minns nu inte om det var dan därpå, eller om det var den här… men jo, det var nog den här som jag tyckte att Theodors läppar såg torra och spruckna ut, en snabb koll på 1177 informerade om att det var ett tecken på uttorkning och att man skulle åka till akuten. Vi han emellertid inte ta något beslut, för barnmorskan kom och jag frågade henne om det. Hon kontrade med ett: men hur ser inte din bröstvårta ut, så mycket som du ammar. Det var ingenting att oroa sig för, hans små läppar var lite nötta av allt sugande. Hon tog blodprov för att kontrollera gulsotsvärdena och körde den där ljusmaskinen för att få ett ungefärligt värde redan nu. De var fortsatt höga, men det fanns fortfarande ingen anledning till oro. Gulsotsbebisar blir hängiga och medtagna, min var livlig och sög outtröttligt på bröstet.  Jag skulle bara ta det lugnt och amma på. Den tredje dagen, tisdagen, var det återigen en ny sköterska som kom. (Det blev ingen lektion i liggamning.) Jag sade dock återigen att mjölken fortfarande inte runnit till, det kommer så lite sade jag och klämde fram en sorlig liten droppe ur bröstet. Men Hillevi, sade barnmorskan, det där är ju mogen mjölk. Jag hade inte känt det där som jag läst om, febrigheten och de spända brösten, likväl var det alltså mogen mjölk som kom ur brösten? Jag översköljdes av lättnad, jag gav mitt barn näring, han kunde äta hos mig.

Barnmorskan lyckades först inte få tillräckligt mycket blod ur hans lilla fot till provet, så hon fick sticka honom i andra också. Han grät och grät. Hennes ljusmaskin fungerade inte, så gulsotsvärdena kontrollerades inte på plats. Det gjorde inget, vi skulle avvakta blodprovet. Eventuellt skulle vi bli tvungna att komma in och låta honom sola lite under UV-lampor, men det fanns ingen anledning till oro. Amma på bara så blir det bra. Fortfarande hade ingen vägt honom sedan han föddes.

Klockan var väl runt fyra när sjukhuset ringde. Vi satt i sängen, Theodor hade precis somnat, och vi packat upp systemkameran vi köpt inför hans ankomst. Det var jag som svarade, och jag hörde genast på sköterskans röst att det var allvarligt. Den där tonen när man inte vill avslöja riktigt hur illa det är, man talar lite för angeläget för man vet att det är bråttom trots att man försöker att inte tala för snabbt och avslöja oron. Ni måste komma in nu, så snabbt som möjligt, gulsotsvärdena är långt över gränsen för vad som är ofarligt. Jag kanske inte kan minnas den exakta förlossningssmärtan, men ångesten jag kände i den stunden kommer jag aldrig att glömma. Den är inpräntad i min själ med ett glödjärn.

Vi var tvungna att snabbt klä på barnet, jag slängde på mig en klänning. Och gjorde på mig. Kanske var min bäckenmuskulatur så försvagad av förlossningen att det gick enklare, men jag tror inte det. Den ångest, den rädsla som drabbade mig då, inför utsikten att kanske förlora mitt barn, den fick helt enkelt tarmen att tömma sig. Hastigt fick jag byta trosor, jag sade inget till man, skämdes, och han blev lite undrande för att jag smet på toaletten när vi hade så bråttom.

I bilen på väg mot Akademiska sjukhuset hade chocken lagt sig lite. Vi åkte samma väg som vi åkt några dagar tidigare – det kändes som en pervers retrograd, oanständig och grotesk. Förväntan då ställd mot ångesten nu. Jag satt i baksätet med barnet i barnstolen och min man körde. Våra blickar möttes i backspegeln och vi höll fast dem. Speglade oron i varandra, delade den. Det fanns inga ord, de behövdes inte. Jag bad inte till Gud i den stunden, såsom man annars kan göra. Gud om du bara… så ska jag… Det var inte en stund för köpslående. En märklig ro kom över mig där i bilen och orden jag upprepade tyst för mig själv var: ske din vilja. Och jag menade dem verkligen. Om det var så att jag bara skulle få fem dagar med min Theodor, då skulle jag finna mig också i det och lägga min smärta till Kristi frälsningsverk. Så just den stunden i bilen, när allt stod och vägde, är ändå en ljus stund. Jag tror att jag aldrig varit fullt så kristen, så överlåten till Gud, som då.

På Akademiska gick vi först upp till BB. När sköterskan ringde hade jag varit oförmögen att förstå hennes väganvisning och hon för jagad för att kunna riktigt konkretisera den så vi kom överens om att vi skulle ses där dit vi ändå hittade och så skulle hon visa oss vägen. I hissen ringde min mobil, jag svarade för att jag trodde att det kunde vara sjukhuset, men det var en hantverkare som ville boka tid för något som skulle åtgärdas i lägenheten. Jag svarade något osammanhängande om att jag var på sjukhuset. Jag minns det där korta lilla samtalet så tydligt för det tycktes så obscent att världen liksom bara fortsatte därute när min bebis kanske skulle dö. Vi mötte sköterskan och hon ledsagade oss hastigt ner till neonatalavdelningen.

(Jag måste ta en paus nu. Det är för jobbigt att skriva i ett sträck.)

Ett svar till “En förlossningsberättelse (del 1)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s