Så gryr det nya året, ett efterlängtat 2021 efter prövningarnas 2020. Ett hopp och en förväntan om att livet skall kunna återgå till det normala under månaderna som kommer. Corona, tänker ni, och visst har pandemin påverkat och ingripit också i min tillvaro. Men på det privata planet har den stora omvälvningen varit barnet: med föräldraskapet skrevs tillvaron om i grunden. Det har gått elva månader sedan min son* föddes och jag haft hans omvårdnad till huvudsakliga sysselsättning. Så ska det också fortgå större delen av det kommande året, men i och med att han växer och blir mer självständig finns utrymme för en värld större än barnet. Så betrakta detta som ett slags nyårslöften.
Det viktigaste, det jag saknat mest, är att arbeta med text. Jag har läst och lyssnat på en hel del böcker det gångna året, men tänkt och skrivit desto mindre. Så högst upp på min önskelista till tomten stod i år: arbetsdisciplin. Det luststyrda, lättjefulla arbetssätt jag tidigare begagnade mig av, där en arbetsdag med lätthet kunde avverkas iförd sidenkimono och utsträckt i soffan, har tyvärr blivit omöjligt. Min paradgren: den ljuvliga prokrastineringen måste även den förpassas till det förflutna och bli ett glimrande minne blott av dåsiga förmiddagar, långa vinluncher och händelselösa aftnar. De droppar av tid, huvudsakligen om kvällen då barnet kan överlåtas i dess faders ömma vård, måste jag nu tillbringa här, vid skrivbordet i arbetsrummet. För lyckas jag bara genomföra planen jag lagt ut för mig själv har vi ett mycket spännande 2021 att se fram emot – inom ramen för Alastor och annorstädes.
Vidare vore det önskvärt att tukta kroppen ner till vikten från innan graviditeten. Vid det här laget har jag lärt mig att bantning är effektivare än träning i det avseendet, men jag tänkte ändå återuppta den blygsamma löpning jag ägnade mig åt i Lyon. Att motionera på det viset har för mig självmotsägelsens pikanta tjusning eftersom jag inbillar mig att den sundhet detta signalerar står i direkt opposition till det jag upplever är själva min essens. Jag menar då inte i ett trött ”i världens ögon”, detta postmoderna synsätt där man liksom materialiseras först i andras uppfattning om en (jmfr bara med ”den manliga blicken” etcetera och blablabla), utan alltså på ett strikt essentialistiskt, närmast metafysiskt, plan.
Ah, och så har jag alltså lyckats skriva några ord? Så uppiggande och kanske en hoppfull indikation om att det inte är helt omöjligt att piska upp lite arbetsnit i detta trötta mammasinne!
(*Att skriva orden ”min son”, det känns fortfarande ovant och liksom svindlande. Likaså när jag dagarna före jul slog in klappar och kunde skriva ”från mamma Hillevi”. Mamma Hillevi! När man i vardagen går in i rutinerna och upprepar handlingarna som nu sitter i ryggmärgen (dagarna uppdelade i ett ändlöst mata, byta blöja, trösta, leka, natta, repetera, repetera) är det som att man lite glömmer vad innebörden av dessa sammantagna handlingar innebär: att han är min son och jag är hans mamma. Det är som det största mysterium.)
Hillevi Norburg 