Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.
Trettondag
Lättjefulla, utdragna dagar som följer på julens runtfarande, lite stimmiga, tid. Gråa, disiga dagar som bara lyses upp av något enskilt snöfall eller en plötslig påhälsning av solen. Jag är förkyld, uttröttad av avbrotten i rutinen – jul, nyår, besökande släkt och vänner – ljuvliga undantagstillstånd men med tempoväxlingar som jag är känslig för dagar som dessa.
Därför tillåta sig att ligga på soffan som en stor, överviktig och loj, katt och nöjesläsa roman efter roman. Äta en chokladbit då och då, svälja en munfull te.
Det är 27 dagar kvar till beräknad födsel nu. Då skall ett nytt liv börja. Hans, men också mitt. Det är i vart fall vad alla säger, att jag inte kan veta, att det inte går att förbereda sig för. En fullkomligt otillgänglig del av den mänskliga erfarenheten, en förskjutning av perspektivet som förändrar allt. Jag vet inte, kanske är det så. Kanske, tänker jag ibland, var jag tvungen att gå igenom den där förändringen innan barnet ens börjat växa i mig. Att jag skrev om delar av mig; att jag blev en annan och att hon var öppen och längtande för moderskapets möjlighet? Att allt hade varit mycket annorlunda om jag inte varit trettiofyra utan tjugofyra när jag bar mitt första barn.
Idag läste jag ut Modianos Villa Triste. Länge har den legat i min mentala läshög och nu fick den inleda årets läsning. Det är, om man så vill, en typisk Modiano-roman. Det är minnet, platserna, det förflutnas undflyende gestalter. I förordet understryker Horace Engdahl släktskapet med Stendahl och Modianos beundran för Simenon – i synnerhet det andra har jag inte tänkt på tidigare, men det nu mycket tydligt.
Jag hade fått för mig att romanen utspelade sig på Rivieran, att det skulle vara i en bedagad badort. Till min stora överraskning är den namnlösa orten istället inspirerad av Annecy, miljön är bedagad kurort vid schweiziska gränsen. Alperna, ett ändå behagligt klimat med palmer längs promenaderna vid sjön. Det är mina trakter, Aix-les-Bains med sitt vita kasino som en gräddbakelse mitt i staden, Annecy med lyxhotellen på sluttningarna, bergsbanan som går genom sommargrönskan.
Stämningen av långa, utdragna eftermiddagar när man väntar i overksamhet på att solen ska gå ner och man gå ut och äta på någon restaurang där lättsam musik spelas av en liten orkester klädd i kostymer av billigt tyg för uttråkade säsongsgäster. I Modianos romaner är allt liksom lite flytande och slumpartad, berättaren kan inte riktigt redogöra för händelsekedjorna eller sin egen agens – inför andras står han ofta frågande, de andras handlingar är tecken han inte förmår tyda fullt ut.
En sådan flytande och konturlös tillvaro, en sådan eftermiddags-stämning eller soldränkta ögonblick utan början eller slut har länge utövat en väldig lockelse på mig. Läsningen väcker minnesbilder från Lyon i mig. Hur jag gick ut efter lunch att promenera bort mina ensamma eftermiddagar i parken; den varma, franska solen och den ändå friska luften som rullade ner från Alperna i fjärran; blomprakten när rosorna började slå ut; de sömniga lejonen i det lilla menageriet. Att gå förbi någon av stammisbarerna på väg hem för ett glas kallt vitt vin bland de bekanta främlingarna.
Så ensam kommer jag aldrig att vara igen. Aldrig så fri och konturlös – en karaktär ur en roman av Patrick Modiano. Bilden justeras, blir lite skarpare. Nu är jag bara på genomresa i Aix-les-Bains, det finns ett hem att återvända till och det hemmet är Sverige. På Annecy-sjöns strandpromenader skjuter jag på en barnvagn och bredvid mig går en man, han som är min, i sin ljusa linnekostym. Eftermiddagarna är långa och loja, pärlar bara lite av ett glas vin på en uteservering under platanerna, men utan att man för den skull förlorar sig i ett utdraget nu för ögonblicken separeras och görs glasklara av barnets joller. Det ringer över våra eftermiddagar som ett heligt klockspel.
Hillevi Norburg 
Jättefint!