Vara översättare?

Så, om detta med att införliva att vara ÖVERSÄTTARE i sin identitet…

Ett tag var detta faktiskt ett yrke jag hade tänkt välja åt mig. I det läget var framtidsplanen dock att genom studier i franska språket vid Stockholms universitet och sedan ett år i Bryssel som Erasmusstudent skaffa mig lämpliga kunskaper i språket och översättningens vedermödor för att så småningom bygga mig en karriär inom sagda yrke. Nu blev det inte så, jag tröttnade ganska snabbt på Franska A, mötte min matematiker, flyttade från huvudstaden till Uppsala och efter en förvirrad avvikare på Historia A tog jag upp mina studier i litteraturvetenskap (vilket nästan gav mig en master i ämnet, bara halva uppsatsen kvar…). Så lade jag översättningsdrömmen på hyllan, även om det mindre varit en dröm och kanske mer en plan, fortsatte att översätta på fritiden för nöjet. Och så, av en lycklig slump kom det sig alltså att jag nu, några år senare, fick möjligheten att ge mig i kast med Baudelaire och plötsligt tycks översättarbanan ligga öppen igen. Kravet för att till exempel gå med i Översättarcentrum är att ha översatt ett verk, vilket då skulle betyda att jag nu är ÖVERSÄTTARE.

*

Kanske är det så att jag alltid kommer att få brottas lite med autodidaktens förbannelse. I ryggen har jag ingen utbildning – bara ett modersmål utan skolstudier och ett nästan livslångt intresse för fransk litteratur. Jag har, nämligen, lite osannolika 352,5 högskolepoäng varav inga är i Franska på högskolenivå (det finns ett gäng poäng i franska förberedande kurser eftersom jag saknade behörighet till Franska A då jag inte läst franska på gymnasiet. Varför inte då? undrar läsaren. Det gavs helt enkelt inte på mitt program på grund av för få sökande.) Kanske skulle jag känt på samma sätt också med all världens utbildning i bagaget – också under mina år på akademin kunde jag få känslan av att vara bedragaren som nästlat sig in och när som helst kunde demaskeras och avslöjas som den bluff han egentligen var. Jag minns en lunch, de andra hade lektorer och docenter, advokater och läkare till föräldrar, och de rörde sig genom korridorer såväl som teorier med en  självklarhet som var mig främmande.

*

Nå men jag tänker (eller intalar mig?) att det i mitt intuitiva förhållningssätt till språket och litteraturen finns en styrka. Något som man inte mekaniskt kan lära sig, men med tiden erövra. Mitt tänkande är annorlunda på franska än på svenska. När jag tänker franska tankar är det inte tankar på svenska fast på franska, om ni förstår vad jag menar. När jag översätter försöker jag således inte översätta utan tänka samma verk, fast på svenska. Därför inbillar jag mig att vem som helst inte kan översätta vilket verk som helst. I viss mån måste översättarens och författarens tänkande överensstämma, jag skulle vilja kalla det för att de delar samma temperament.

*

Frågan är om man inte också borde tala om en besläktad oro, the anxiety of translation. Den yttrar sig på motsatt sätt, nämligen som en misstanke om att det har ”hänt” något under översättningen. Man vill att inflytandet skall vara totalt, att varje betydelsebärande enhet skall få sin motsvarighet.

[…]

Man vill hoppas att ingen kritiker av översatt prosa, eller ännu värre av översatt poesi, kommer oanmäld till översättarens arbetsrum. Där är det sällan särskilt välstädat. På golvet springer prepositionerna omkring och skriker efter mat. I ett hörn ligger en säck cement. Mitt på golvet en gammal Halda. Här finns tröskverk och ångpannor, hålvägar och gånggrifter, liksom det allra senaste inom nanotekniken. Översättaren själv sitter tandlös och mumlande i ett förspråkligt koma, omvärvd av cigarrettrök, ingrodd, orörlig. Esomoftast gör han ett utfall mot tangentbordet, åtrar sig, gnyr i vanmakt, men lyckas ändå till slut knacka in några ord i den skrovliga gnejsen.

Det märkliga är att det ser exakt likadant ut hemma hos författaren.

ur Dag ut och dag in med en dag i Dublin

Jag läste med stor behållning Erik Anderssons förtjusande lilla bok Dag ut och dag in med en dag i Dublin som handlar om hans översättningsarbete med James Joyce notorisk svåra Ulysses. Nu råkar det vara så att jag faktiskt har läst Ulysses i dess helhet (och inte funnit den alls så svår eller jobbig(t modernistisk) som jag trott den skulle vara, utan snarare riktigt rolig och lekfull). Faktum är också att jag dessutom faktiskt har läst Erik Anderssons roman Bengt. Nu var det visserligen i ärlighetens namn ett bra tag sedan jag läste Bengt, men ändå tror jag att man om man började titta lite på texterna skulle finna beröringspunkter mellan Joyce och Andersson, ett liknande temperament, om man så vill. Därför fanns det en lätthet i arbetet med Baudelaire, jag tror dels att man söker sig till författare som delar ens temperament – men också att läsningen av dem fostrar tanken. Och jag har läst 1800-talets fransmän alltsedan jag tröttnade på att läsa om Vitnos eller Kitty – om inte till och med tidigare: när jag var liten hade jag böcker som skulle lära barn de grundläggande verben, substantiven, adjektiven. En bild illustrerat ordet och sedan förekom det i en mening. När jag nu bläddrat i dessa böcker i vuxen ålder sedan jag hittat dem på min mammas vind har jag kunnat konstatera att redan dessa små exempelmeningar är hämtade ur det franska språkets främsta diktare. Redan då fick jag alltså Baudelaire, Verlaine och Flaubert (m fl) mig till livs.

*

Till slut det största nöjet som också är den största svårigheten med översättningsarbetet är insnävningen av tolkningen som översättaren tvingas till. Emedan den vanliga läsaren kan låta nöja sig med att en passage eller ett ord är tvetydigt eller rent av obegripligt måste översättaren göra det aktiva valet att bestämma sig för en specifik tolkning och sedan finna ord att uttrycka detta på målspråket. Ansvaret är stundom betungande, nöjet ligger i att brottas med en text tills man tvingat sig till att förstå den helt och fullt.