Boktips: Vi ses på Place de la Sorbonne
Hennes ömhet är någon annanstans nu. Jag uppfattar glimtar av den ibland, i hennes skratt i telefonen, på hennes sätt att bära sin silverrävspäls och i pälsens doft… Den där doften, är det all jag har kvar av henne?
Ur Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy
En önskan: möta våren i Paris (på restaurangen, på operan, på kabarén)
Gessner-vecka: Biskopfisk
Det här är en så kallad biskopfisk. Ett mytiskt väsen likt sjöjungfrur hälften människa, hälften fisk. Den ska ha fått sitt namn av att huvudfjällen liknade en biskopsmössa och fenorna ämbetsdräkten ifråga. Enligt legenden ska de ha haft samma funktion som sina landlevande ämbetsbröder i det submarina samhället som enligt folktron utgjordes av tritoner och sjöjungfrur. Biskopfiskarna har troligen sitt ursprung i verklighetens sjökor eller marulkar, de senare kallas passande nog för munkfiskar, ”monkfish”, på engelska.
En biskopfisk ska ha fångats 1433 och förts till kungen av Polen. Denne skall ha visat upp fisken för några katolska biskopar. Biskopfisken bad då genom gester om att bli befriad vilket kyrkomännen då krävde av kungen. För att uttrycka sin tacksamhet gjorde biskopfisken korstecknet innan den försvann ned i havets vågor. I Gessners Historiae Animalium är det dock inte denna biskopfisk som omnämns utan en som ska ha fångats 1531 vid den tyska kusten. Den vägrade äta i fångenskap och dog tre dagar senare.
Gessner-vecka: Kamel
Om kamelen kunde man i Historiae Animalium läsa:
”This beast is very hot by nature, and therefore wanton and full of sport and wrath: braying most fearfully when they are angered.”
Gessner-vecka: Kameleont
Glasklart
När jag läste litteraturvetenskap (så konstigt det känns att skriva det i imperfekt) tyckte jag alltid bättre om de analyser som anpassade sig efter undersökningsobjektet, det vill säga den skönlitterära texten, än de analyser som anpassade undersökningsobjektet efter dem själva. De förstnämnda var ibland lika njutbara att läsa som texterna själva, emedan de sistnämnda alltid såg likadana ut.
*
Eftersom jag tycker så mycket om de franska symbolisterna, faller det sig naturligt att uppskatta litteraturforskare som Jean-Pierre Richard. Han lägger sig så nära undersökningsobjektet, Mallarmé, att han fått kritiken att analysen blir lidande, utan avstånd blir hans text lika svårtydd som Mallarmés poesi.
”Att frilägga för ögat det poetiska verkets gåtfulla armatur” är Mallarmés definition av vår plan. Logik och sensibilitet är också, efter hans förslag, de bestämda polerna i vår forskning. De tillåter oss att med säkerhet stiga in i detta svårtillgängliga verk genom att i verkets sanna rörelse urskilja en sensibilitet i logiken och en logik i sensibiliteten.
Richard i Roland Lysells översättning
Jag vet inte, men finns det inte något mycket tilltalande i att underkasta sig författarmedvetandet? Att i sin läsning följa hans tänkandes logik – är inte det ett utmärkt sätt att förbli texten trogen i sin tolkning?
*
Bäst blir det kanske när symbolister får tala om symbolister. Här belgiske Verhaeren om Mallarmé:
Varför inte säga att en sonett av Mallarmé är ett palats helt gjort i gloriöst glas som får sitt ljus inte utifrån, utan inifrån? Symbolkonst, säkerligen, och synteskonst.
Ett sätt att säga något om det man egentligen inte kan tala om, genom liknelsen närmar sig Verhaeren något jag känner igen i Mallarmés diktning. Med ord om ord kan läsningen vidgas och det blir möjligt att uttala sig om en kvalité i texten man tidigare saknade begrepp för.
*
Ett glaspalats som lyses upp inifrån…
Gessner-vecka: Bäver
I februari 1860 läste den den amerikanske författaren Henri David Thoreau Historiae Animalium. Han antecknade följande i sin dagbok:
It would seem as if the more odd and whimsical the conceit, the more credible to the mass. They require a surprising truth, though they may well be surprised at any truth. For example, Gesner says of the beaver: ”The biting of this beast is very deep, being able to crash asunder the hardest bones, and commonly he never loseth his hold until he feeleth his teeth gnash one against another . Pliny and Solinus affirm, that the person so bitten cannot be cured, except he hear the crashing of the teeth, which I take to be an opinion without truth.”
*
Gesner (unless we owe it to the translator) has a livelier conception of an animal which has no existence, or of an action which was never performed, than most naturalists have of what passes before their eyes. The ability to report a thing as if [it] had occurred, whether it did or not, is surely important to a describer. They do not half tell a thing because you might expect them to but half believe it. I feel, of course, very ignorant in a museum . I know nothing about the things which they have there, – no more than I should know my friends in the tomb. I walk amid those jars of bloated creatures which they label frogs, a total stranger, without the least froggy thought being suggested . Not one of them can croak. They leave behind all life they that enter there, both frogs and men.
*
For example, Gesner says again, ”The tree being down and prepared, they take one of the oldest of their company, whose teeth could not be used for the cutting, (or, as others say, they constrain some strange beaver whom they meet withal, to fall flat on his back), . . . and upon his belly lade they all their timber, which they so ingeniously work and fasten into the compass of his legs that it may not fall, and so the residue by the tail draw him to the water side, where those buildings are to be framed, and this the rather seemeth to be true, because there have been some such taken that had no hair on their backs, but were pilled, which being espied by the hunters, in pity of their slavery or bondage, they have let them go away free.” Gives Albertus and Olaus Magnus as authorities for this.
Gessner-vecka: Bläckfisk
"Du är så pretentiös"
Det var lunchdags och jag jobbade på Ica Maxi på köpcentret utanför Uddevalla. Den dagen hade jag inte en bok med mig som jag brukade, utan den litteraturteoretiska tidskriften Aiolos som jag precis fått i min ägo. Det var med förväntan jag bläddrade förbi det blå omslaget men min förestående läsning stördes av en kollega som vänligt undrade var det var jag läste — jag förklarade. Svaret: är inte det lite pretentiöst? Detta var inte första gången jag stötte på detta lilla ord, inte heller den sista. Men med tiden har jag blivit bättre på att förutse när det kan tänkas riktas mot mig och på så vis undvika det. I det där lunchrummet på Maxi blev jag fullkomligt ställd, lite naivt kan tyckas, men tanken hade inte föresvävat mig att mitt läsande skulle kunna uppfattas som pretentiöst. Oskuldsfull entusiasm tog för tomma, skrytsamma gester. Jag lade efter det noggrant om mina läsvanor på Maxi efter detta, på sin höjd kunde jag tillåta mig att läsa kultursidorna i DN (vilket också ledde till ett missförstånd med en annan kollega som inte kunde förstå varför man skulle vilja läsa något annat än sportsidor, vilka jag i min tur undviker). Med tiden har jag nästan helt slutat tala eller skylta med min smak, för det är vad det handlar om — kulturyttringarna jag uppskattar eftersom de uppfattas som pretentiösa eller elitistiska. Det finns en oförståelse inför att man hellre skulle läsa en analys av en Hölderlindikt än Aftonbladet eller en gammal hederlig deckare (om man nu ska läsa något alls). Och detta gäller inte bara i Maxis lunchrum utan även i miljöer där jag trott att jag skulle finna likasinnade som till exempel på universitet, där (överraskande många av) mina studerkamrater i litteraturvetenskap funnit det märkligt och lite misstänkt att jag med nöje läste så kallade klassiker. I akademien kunde jag själv också i tysthet ge kursare epitetet ”pretentiös” när deras läsning mig tycktes sprungen ur en vag uppfattning om vad som uppfattades som statusgivande snarare än av rent intresse. Även i ett sådant sällskap har jag inget mycket att säga, en läsning på sådana premisser blir anemisk och trött. Diskussionens syfte reduceras till att briljera, och återigen, är tanken på att man skulle vilja läsa av andra orsaker fullkomligt otänkbar.
Hillevi Norburg 