Månad: maj 2012

Publicerat den

”Bakgrunden står orörlig och fast, men fantasien har ritat upp sina arabesker därpå”

Bild från Noa Noa

Jag har varit ledig i två dagar nu, hade en mängd storstilade planer för vad jag skulle hinna med och göra. Nu i efterhand, när endast fem minuter återstår av den lediga dagen kan man konstatera att ledigheten till stor del gått åt att bara vila. Sovmorgnar, långa timmar utsträckt i soffan, långsamma promenader bortåt dalen… Jag gissar att det behövdes, att efter de spända premiärnerverna följer utmattning, tröghet i rörelser och tankar. Till operan tänker jag återkomma, även om det är en smula märkligt att skriva om en föreställning där man själv arbetar, på en teater man är förälskad i. Perspektivet blir inte fel, men kanske lite skevt – eget, om man så vill.

*

Idag var planen att köpa en gul kjol (den som synes ovan) men butiken hade den inte inne. Istället gick jag till ett antikvariat och hittade som genom ett lyckoslag Förlorade illusioner som jag tidigare bestämt skulle bli den här sommarens Balzac-läsning. Tillsammans med fyra andra klassiker lämnade jag antikvariatet och inhandlade lite nyheter på Akademibokhandeln där jag också noterade att en av förra årets största läsupplevelser, The Hare with the Amber Eyes, nu finns i svensk översättning. För de av er som ännu inte läst den återstår med andra ord inga anledningar att låta bli.

*

Igår, när jag var som tröttast, ägnade jag mig åt lättsinne, dvs hängav mig åt att äta Lindor-chokladkulor och läsa skvaller. Eftersom jag är tämligen ointresserad av samtiden fann jag denna lättsamma lektyr i den 250-sidiga volymen: Hovskvaller från Fontainebleau. Episoderna som förtäljs däri sträcker sig från Ludvig XIII:s styre till strax före den stora revolutionen, de är samlade av en Touchard-Lafosse i början av 1800-talet och som han kallade ”Krönikor från Oxögat”. Oxögat var alltså det förmak som låg utanför konungens stora audiensrum i Versailles, vari hovmän och andra förnäma herrar och statsmän samlades och, givetvis, skvallrade en del. Sitt namn fick rummet av det ovala fönster genom vilket ”det fick sin dager”. Bland annat fick jag mig en förtjusande anekdot till livs som berättade om hur kardinal Richelieu, iförd commedia dell’arte-dräkt dansade sarabande för den franske kungens gemål, Anna av Österrike (vi kommer få anledning att återkomma till denna episod i senare inlägg, det försäkrar jag). Förtjust blir jag också i bokens förord där de korta texterna förklaras vara följande, (man tar sig poetiska friheter!):

Dessa krönikor ha den egendomligheten, att de äro på en gång uppdiktade och historiskt sanna. Förklaringen är följande:

De äro strängt historiska, därför att de till bakgrund ha den miljö, de händelser och de personligheter, som den tidens krönikörer, memoarskrivare, brevskrivare och diktare sammanställt åt oss – dokument, som tjäna till grundval åt våra moderna historieforskare. Tochard-Lafosse uppfinner sålunda absolut ingenting.

De äro diktade, ty på denna väv har Oxögat anbragt sinnrika broderier; det har flätat in sannolika dialoger och förstärkt dem en del roande dramatiska effekter. Det har med några kraftigare penseldrag markerat de porträtt, som förefallit något matta och färglösa i konturerna. Bakgrunden står orörlig och fast, men fantasien har ritat upp sina arabesker därpå.

Publicerat den

Om The Worshipper of the Image och om konstens pris

It was the voice of that magic harp at the bottom of the sea, it was the voice that had told him of her lovers, the voice of hidden music that had cried ”Resurgam” through the wood.

På tal om detta med boktips och böcker man annars inte skulle komma i kontakt med, väcktes mitt intresse för ett tag sedan för en liten novell genom Sofies superba inlägg om Resusci Annie. The Worshipper of the Image är en liten novell skriven engelsmannen Richard Le Gallienne där en ung poet stänger in sig i skogen tillsammans med en okänd kvinnas dödsmask som han kallar Silencieux och som han inhandlat för att dess drag är identiska med hans hustrus. Historien om l’Inconnue de la Seine var populär  kring förra sekelskiftet och handlar om att man på 1880-talet funnit en ung, okänd kvinna drunknad och vars skönhet fick en parisisk patolog att göra en henne en dödsmask i gips. En del av mystiken kring l’Inconnue ligger också i hennes fridfulla, småleende uppsyn.

Nåväl, i The Worshipper of the Image spelar bakgrundshistorien mindre roll. Istället tar den nästan form av sedelärande historia där konflikten mellan liv eller verklighet och konst står i fokus. Sakta men säkert fjärmar sig poeten Antony från sin vackra och unga hustru samt deras gemensamma barn. Det är en allegori över risken att ge sig i kast med konst och versskrivande. Ensam i sin stuga och under Silencieuxs vakande (men slutna) öga skriver Antony de mest fantastiska dikter. Musan kräver att han offrar allt, och Antony, berusad, förhäxad, gör just det. Han tvingar sin dotter kyssa bildens läppar som tidigare kyssts av en orm och barnet dör. Han drar sig undan sin hustru, vilket leder till hennes självmord – hon dränker sig, givetvis, när Antony finner henne utbrister han bara: ”How beautiful she looks, how beautiful, lying among the lilies!” (kan man associera till annat än Millais Ophelia?) Antonys besatthet och galenskap lämnas dock inte oproblematiserat. Han älskar till en början till gipsmasken för att den påminner om hustrun, men allteftersom tiden går förskjuts denna kärlek – och konsten med sin eviga, perfekta skönhet vinner över den jordiska, tidsbundna. Redan i på novellens första sidor ser vi hur Antony visserligen njuter av den vackra naturen, men först när han formulerat den för sig i en vacker diktrad – varvid diktraden blir det han minns och bär med sig medan diktens föremål, en skalbagge eller månen, kastas bort och glöms. Hustruns ansikte blir honom outhärdligt då det påminner om bilden utan att vara lika fullkomligt som det. Ars longa, vita brevis, som det heter. Antony försöker efter dotterns död frigöra sig från bildens inflytande, men finner dess lockelse alltför stor. Det är inte bara familjens öde som beseglas i och med poetens val, utan även hans eget. Silencieux är från början tydlig med spelreglerna, de poeter hon välsignar kommer att möta döden men utlovas istället odödlighet genom sina verks beständighet.

*

Lite tillspetsat, som det alltid är i allegorier, absolut. Men problematiken är verklig för var skapande människa, skulle jag tro. Att hitta den där balansen mellan det levda livet och det konstnärliga kallet är allt annat än självklart. Det är inte ovanligt att jag när jag är inne i arbetet känner hur verkligheten liksom sjunker undan och det som kändes avgörande (relationer, de där skorna, det andra jobbet, studierna, etc) tycks fullständigt oviktigt. Värre än så, det får ett overklighetens skimmer över sig. Det verkliga, det är texten. Orden i den, dess karaktärer – det är de som är de levande. Och först i sällskap med dem känner sig också den skrivande levande. Det skrämmande i att helt plötsligt upptäcka att man vid middagsbordet med sin fästman, den viktigaste personen i ens liv, inte alls varit där, utan någon helt annan stans, till exempel i 1860-talets Bryssel med Baudelaire eller i Paris med en romankaraktär. Och precis som i The Worshipper of the Image blir det svårare att stiga ut ur fantasivärlden (där Antony sitter och dinerar med sin mask vilande på en kudde). En vecka med bara arbete och de mänskliga kontakterna bleknar bort, världen blir svartvit, bara i dikten kan man leva bland klart lysande färger.

Det har gjorts studier på att det i hjärnan blir snarlika reaktioner när man läser som när man upplever något i verkligheten. Genom litteraturen kan man således öva sin förmåga till abstrakt, empatisk etc. tänkande.  Detta är ett utmärkt argument för läsning. Jag har ofta själv också fört fram detta att världen blir större i och med läsandet. Såväl ens kunskap om världen som ens känsloregister utökas och förfinas. Men den mindre uppbyggliga sidan ligger i frågan: vad händer när dikten överträffar livet och gör verkligheten tråkig och fadd? Det har drabbat mig i egenskap av läsare, då jag vill sluka boken, nå dess slut – och försakar allt annat. Men detta är i regel ett övergående tillstånd. Så mycket värre då när musans sång ringer i öronen och man vill tillbaka till sin eviga och av en själv framskapade värld. Sensmoralen i novellen är kanske att ett liv i konstens tjänst är destruktivt och osunt. Skadligt för en själv och ens nära. Men i slutändan är det inte ett val, det är en besvärjelse man inte kan värja sig emot om så går mot sin egen undergång med öppna ögon.

”Tell me of your lovers, Silencieux.”

”Nearly three thousand yeras ago I loved a woman of Mitylene, very fair and made of fire. But she loved another more than I, and for his sake threw herself from a rock into the sea. As she fell, the rose we had made together fell from her bosom, and was torn into pieces by the sea. Fishermen gathered here and there a petal floating on the waters, — but what were they?– and the world has never known how wonderful was that rose of our love wich she took with her into the depts of the sea.”

[…]

”He too died because he loved me, and when he died there was none left whose voice seemed sweet after his. So I died with him. […] O Antony, be great enough, be all mine, that way we may fulfill our dream; and perhaps, Antony, I will die with you– and leave the world in darkness for your sake, another hundred years.”

Exalted above earth with the joy of Slencieux’s words, Antony pressed his lips to hers in an ecstasy, and vowed his life and all within inviolably to her.

Sapfo kastar sig ut från klippan i Moreaus tappning

Publicerat den

Utläst: I smärtans riken

Daudet och hans dotter, målning av Euègene Carrière

Morfinkvällarna, kloralens verkningar.

Erebos, svart grumligt vatten, sömnlös på livets yta, intigheten under. Vilket bad, vilka njutningar när man sänker sig i det! Att sugas ner, vaggas.

På morgonen, smärtor, bett, men hjärnan är fri, kanske renad – eller helt enkelt bara utvilad.

Försökte sova utan kloral. Slutna ögon. Avgrunder öppnar sig till höger och vänster. Nickar till i fem minuter, glider ner i ångestskälvande mardrömmar, faller – yrseln, avgrunden.

ur I smärtans riken av Alphonse Daudet och Edmond de Goncourt

(Hur svårt är det inte att skildra smärtan? Är det inte svårt att inte rygga inför det som i smärtan inte innebär grandiost lidande? Det skamliga och det ömkliga. Handens skakningar den sjuke försöka dölja, förtvivlan i att inte kunna gå de få trappstegen ned till gatan? Kanske för att det bara är några korta anteckningar, kanske för att vi sedan får ta del av det yttre perspektivet genom vännen Goncourt – hur de än må vara kan läsaren inte annat än drabbas av Daudets nedstigning i smärtans riken.)

Daudet och lille Zézé kommer förbi och tillbringar eftermiddagen hos mig. Han gör mig sorgsen, min käre Daudet; man märker hur lidandet lättar för ett ögonblick, sedan rasar det över honom igen och han hinner aldrig vara annat än krossad.

Daudet och hans hustru Julia av Louis Montegut

För denna smärta, som alltid är ny för oss, den vänjer sig vår omgivning vid, och den blir snabbt tröttsam för alla, också för de som älskar oss. medkänslan trubbas av. Dessutom är det inte av storsinthet utan av stolthet som jag kväver min klagan, för att aldrig behöva se trötthet eller leda i ögonen på de jag älskar.

Publicerat den

Arbetet

Nu har sommarsäsongen börjat på Drottningholm och den trogne läsaren vet att detta innebär att undertecknad kommer att sakta försvinna in i 1700-talsdimman och sömntyngda kvällar fyllda av flortunna rokokodrömmar. I klartext: våra litterära utflykter här på Stasimon kommer måhända bli mer sporadiska. Å andra sidan, det blir mindre tid till översättning och skrivande men mer läsning – kanske den föder reflektioner mig allt för dyrbara att inte trotsa dimmorna och nedskriva.

*

Min nya devis är att försöka arbeta mindre så att jag ska kunna arbeta mer, dvs hitta den där balansen så att man kan betala sin hyra och ändå ägna sig åt, gud nu skrev jag nästan Konsten med tillbörlig versal, låt oss nöja oss med att säga ”litteraturen” eller kanske ännu mer ödmjukt ”översättning”. Även om denna sista beteckning kanske är allt för snäv; istället: allt det där jag menar när jag säger ”arbetet”. Jag kanske inte har några större ambitioner med mina hastiga anteckningar här på Stasimon, likväl betraktar jag dem ändå som en del av detta ”arbete”, att ordna sina tankar i skrift är måhända både njutbart och nödvändigt, men betraktas inte som avkoppling. Avkoppling, i motsats till arbetet, är att vegetera – att tänka fullkomligt efemära tankar. Att agera snarare än att reflektera.

*

Det är med viss förvåning jag betraktar den person jag växt upp till att bli. Sedan tidig ålder har jag alltid betraktat mig som en i grunden lättjefull och arbetsskygg individ. Nu har jag veritabelt svårt för att lägga undan arbetet, rent praktiskt som i att använda de lediga dagarna eller kvällarna till att göra annat, och mentalt som i att inte tänka på jobbet på tåget/vid middagen/i sängen. När det gäller översättning eller skrivande kan jag inte hjälpa att tycka att det ändå till störst del är positivt, om inte annat är det ett nöje. Värre är det när det när bördan i och med de nya arbetsuppgifterna på teatern vilar över axlarna också efter arbetsdagens slut. Värst är att försöka få tid och ork att räcka till allt. Jag inser att situationen inte är helt sund. Det märkliga ligger i att plötsligt söka lättjan man ägnat sitt liv åt att försöka besegra.

Publicerat den

Arma Belgien

Ingen har väl inte missat att Arma Belgien nu finns till försäljning? Köp den direkt från förlaget, eller för den som föredrar det hos nätbokhandlarna som Adlibris och Bokus.

”Det är svårt att tilldela belgaren en plats i varandets kedja. Emellertid kan man säkerställa att han måste sorteras in mellan apan och blötdjuret. Det finns plats.”

I mitten av 1860-talet tillbringar poeten Charles Baudelaire två år i Bryssel. Där förfasas han över belgarna och deras land. Belgarna är dumma, de är tröga, de uppskattar inte skönhet, de härmar fransmännen, de kan inte le, de förtalar varandra, de är fula… Poeten påbörjar en hätsk pamflett som snart växer i omfång och han ger boken arbetsnamnet Arma Belgien.

Boken om Belgien fullbordades aldrig, men manuskriptet med Baudelaires anteckningar bevarades till eftervärlden att roas och kanske i nidporträttet av de arma belgarna känna igen några av sina egna drag.

Manuskriptet presenteras här för första gången i sin helhet på svenska. Ingår gör också diktsamlingen Amoenitates belgicæ som publicerades postumt och vars dikter var tänkta att ingå i Arma Belgien.

Publicerat den

Boktips: Giovannis rum

1.

Jag gillar boktips, det är bara att erkänna. Att komma i kontakt med böcker man annars aldrig skulle hört talas om, än mindre ha läst. (Detta har också till följd att jag gillar alla slags allusioner i böcker, detektivarbetet att nysta upp dem, de nya tolkningarna som öppnar sig för den första texten när man läst också den första. Mitt livs första detektivarbete som också blev avgörande på så många sätt, där tog jag om inte första steget så det steg som förhindrade att avvika, på den väg jag fortfarande vandrar. Vad då? undrar ni. Dorian Grays fickbibel – den gula boken. Och då ska man minnas att detta var i en tid innan google och wikipedia var självklara delar av vardagen och internettiden dyrbar (15 minuter per familjemedlem!) Nåväl, den som söker skall också finna, mitt svar fanns i en annan gul bok, en biografi över Wilde och mitt öde var beseglat. Nå, men det är en annan historia som vi kanske får anledning att återvända till i framtiden. Nu var det detta med boktips det skulle handla om.) Jag har däremot kommit att försöka inskränka det jag på förhand känner till om en bok till ett minimum – möta texten utan alltför mycket betungande bagage och först efteråt fördjupa mig i författarbiografin eller historiska omständigheter. Denna önskan att möta texten som ett oskrivet blad (jag inte den alltså, ursäkta ordleken) har gått så långt att jag numera undviker att läsa baksidestexter. Om författaren är bekant sedan tidigare, eller om jag hört talas om boken i andra forum, är läsning av baksidestexten fullkomligt onödig. Söker jag däremot att göra en ny bekantskap slår jag hellre upp första sidan eller några sidor in för att få en uppfattning om tonen. Eventuellt låter jag blicken svepa över baksidestexten i jakt på eventuella nyckelord. Därför är jag också tämligen ointresserad av bokrecensioner eller så kallade bokbloggar som oftast blott tillhandahåller resuméer och värdeomdömen. Hellre då en kort rekommendation, ett intresseväckande citat eller ett omnämnande i en text som är mer än en recension.

2.

Själv är jag för skiftande för att lita på. Annars vore jag inte ensam här i villan i kväll. Hella vore inte ute på öppna havet. Och Giovanni vore inte på väg till förintelsen, någon gång mellan i kväll och i morgon, på giljotinen.

Så när internetbokhandelns lockelse blev alltför svår att motstå valde jag att hörsamma några tips jag snappat upp. Ett av dem var Jonas Hassen Khemiris i ett avsnitt av Babel för ett tag sedan. Boken utspelade sig i Paris, och det var tillräckligt för att väcka min nyfikenhet. Giovannis rum kom ut 1956 och var då kontroversiell i sin skildring av manlig homosexualitet. En amerikan i Paris (ett Paris på en gång bekant och främmande), hans flickvän är i Spanien för att fundera över hans frieri och så träffar berättaren Giovanni. Baksidestexten säger (ja, här tillåter jag mig att citera): ”Giovannis rum handlar om konflikten mellan individens begär och samhällets värderingar och om vad skräcken för att bryta mot konventionerna kan göra med en människa”. Romanen för överhuvudtaget en intressant diskussion kring vad det är som gör dem till dem vi blir – vad är en människa? Vari ligger hennes ”jag”?

Vi gick bestämt på bio. Jag kan inte komma på annat skäl till att vi gick ut, och jag minns att vi promenerade på de mörka, tropiska Brooklyngatorna, hettan steg från asfalten och slog ut från husväggarna med kraft att döda en karl; all världens vuxna satt hafsiga och gällröstade på trappstegen, tyckte vi, och all världens barnungar hölls på trottoarerna eller i rännstenen eller klängde på brandstegarna; och jag hade armen kring halsen på Joey. Jag var stolt, tror jag, för han räckte mig bara till örat. Vi gick där och Joey berättade oanständiga historier och vi skrattade. Det är besynnerligt att minnas, för första gången på länge, hur glad jag var den kvällen och förtjust i Joey.

Där, i det korta barndomsminnet: berättarjagets oförmåga att minnas sina känslor (jag var stolt, tror jag) – det bedrägliga minnet och oviljan att konfronteras med dem. Men förutom diskussionen som intresserar mig och som framläggs på ett skickligt sätt är för mig det jag bär mer mig från läsningen det kraftfulla, våldsamma språket. Hela texten är återhållen styrka. Muskler som spänns under huden, en halssena som sträcks. Så småningom följer innehållet efter. Det är en våldsam och oförsonlig ton – en text som gör ont att läsa. En fysisk text, om man så vill. Hettan, smutsen, desperationen, allt blir påtagligt.

Jag kände en skälvning inom mig, som när en jordbävning börjar, jag kände mig för ett ögonblick drunkna i hans blick. Hans kropp, som jag lärt känna så väl, glödde i ljuset och fick atmosfären mellan oss att tätna och laddas. Men någonting öppnades i min hjärna, en hemlig dörr öppnades ljudlöst och skrämmande; först nu slog det mig att flykten från hans kropp var en bekräftelse och fastställelse av hans kropps makt över mig. Som ett brännmärke hade hans kropp etsats i mitt sinne, i mina drömmar.

Det är så effektivt beskrivet! Jordbävningar, glödande ljus, den effektfulla omtagningen av ordet ”öppnades”, kampen mellan kroppens drifter och hjärnans förnuft – jag finner inget bättre ord än att språket är just: våldsamt. Och jag tänker på den bok jag läste senast (också den faktiskt ett boktips, som gavs här på Stasimon efter att jag utrett min förkärlek för äventyr och gåtor i akademiska miljöer) Den sista hemligheten (på svenska, The Rule of Four i orginal) där det förekommer en liten passage kring ”omnia vincit amor”, kärleken övervinner allt.

”Det är inte meningen att han[kärleken] ska vara på din sida. Du kämpar med honom, du försöker rädda andra från vad han gör med dem. Men han är för mäktig. Hur mycket vi än lider, säger Vergilius, så förblir han oberörd.”

En sådan tolkning av sentensen ligger långt ifrån det romantiska budskap som det annars brukar på symbolisera där det snarare är de älskande som genom sin kärlek kan övervinna alla hinder, eller att inget skall stå i deras kärleks väg. Jag undrar inte om det finns något att hämta i att erkänna också kärlekens mörkare sida som gör individen till en hjälplös slav och som med sig för lidande och kval. Kärleken övervinner förvisso allt, men de inbegriper också de älskande. Likaså tar kärleken inte nödvändigtvis hänsyn till omvärldens rådande värderingar, och i den konflikten kan individen trasas sönder och ledas till sin undergång – vilket skulle kunna sägas vara historien som berättas i Giovannis rum.